Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Mera om Zaremba
De privatiserade orättvisorna: “Orsaken bör snarast sökas i vänsterns idéutveckling under nittiotalet. Socialismen var dödförklarad och politikens möjligheter att förändra hårt ifrågasatt. Radikala rörelser började söka sig till identitetspolitiska analyser. Politiken handlade inte om att presentera en trovärdig vision om ett alternativ till den nuvarande samhällsordningen (de sa ju till oss att det inte fanns något alternativ). Politiken handlade om att ingen skulle bli kränkt inom densamma. Att vara radikal blev att som individ agera ickerasistiskt, ickesexistiskt och ickehomofobt. En uppförandekod och inte en kamp för ett anständigare samhällssystem.
Zaremba visar hur orättvisorna har privatiserats och det borde oroa alla de som i vanliga fall brukar oroa sig över privatiseringar.”
(Hittat via Ali Esbati.)
Katrine Kielos skrev igår (i Dagens Arena) en mycket bra kommentar till den diskussion som Maciej Zarembas artikelserie utlöste (och som jag skrivit om flera gånger tidigare). kielos visar med all önskvärd tydlighet vad frågan i sak handlar om – privatiseringen av orättvisor – men också om vad det enfaldiga sidospår som debattörer som Ali Esbati och Josefin Brink försöker göra det till.
Av Esbati hade jag väntat en något mera intellektuellt hederlig angreppsvinkel, men dessvärre är alltså även han anfäktad av de identitetspolitiska tankeströmningar Kielos nämner. Här blir alltså personer som definierar sig själva som vänster plötsligt motståndare till (korrigerat 14.35) attacker på individualiseringen av orättvisa bara för att dessa framförs av någon som de definierar som höger.
När det gäller Norberg versus Malm kan dock Esbati ha en poäng men inte den han tror när han jämför med Linderborg verus Zaremba. Det är nämligen i det senare fallet Brink och Esbati (m.fl.) som uppträder på samma sätt som Norberg och hans vänner i den förra. Förflyttar debatten från sakfrågan och går till attack på person. Dystert får man säga.
Hur bekämpa Övervaknings- och censursamhället
Högerns censur-flirt: “Förbjud sökningar på “bomb”, “terrorism” och “folkmord”.
Så tänkte sig EU-kommissionär Franco Frattini i sensomras att man skulle komma åt terrorismen på internet.
I november blev det ett EU-förslag och nu diskuteras det hela inför beslut i ministerrådet.Då i september avfärdades det av justitiedepartementet. Beatrice Asks stabschef Anders Hall påpekade att ett sådant beslut kräver enhällighet och antydde att Sverige skulle lägga in sitt veto. Sådan censur strider förstås mot svensk grundlag.
I förra veckan återkom Beatrice Ask själv till ämnet. Då sade hon till Ekot att en hänsyn till nationella grundlagar måste skrivas in i beslutet. Hur en sådan hänsyn skulle fungera kunde hon däremot inte säga.
Det är alltså inte längre aktuellt att lägga in ett svenskt veto mot att göra det olagligt att söka information om terrorism eller exempelvis uttala stöd för terrorstämplade grupper. Källor i riksdagen bekräftar att regeringen mjuknat betydligt mot Frattinis idéer sedan de först framfördes.
Den förändringen är inte olik den som drabbat åtskilliga borgerliga integritetsvänne”(Hittat via knuff.se.)
Isobel Hadley-Kamptz har skrivit en utmärkt artikel om den förskjutning som nu sker hos tidigare censurmotståndare. Frågan är hur motståndet nu skall organiseras. Den frågan besvarar dock inte Hadley-Kamptz. Pungbuffeln på Coma Clan har idéer:-). Björn Fridén på Alliansfritt Sverige verkar inne på samma linje.
Av hennes artikel framgår att Sveriges motstånd mot EUs fullständigt galna förslag beträffande censur av ord som terrorism, bomber etc nu brutits ned, hur enskilda företrädare för högeralliansens motstånd mot FRA-lagstiftningen gått samma väg. Hela frågan hanteras nu uppenbarligen lika illa som under den tidigare justitieministern Thomas Bodströms dagar. Frågan blir här om det möjligen är så att våra förtroendevalda politiker som erhåller uppdrag inom området helt hamnar i klorna på övervakningskåta företrädare för polisen? Är de helt enkelt för okunniga? Saknar de ideologisk ryggrad?
Opassande ger fler exempel på hur censuren redan griper omkring sig.
Snart överträffar vi ju här i Europa varje annan del av världen (alla diktaturstater tillsammans) när det gäller att inskränka medborgarnas frihet att ta del av vilken information de vill liksom att via avlyssning av datatrafik närmast skapa total övervakning.
En av de mest upprörande inslagen i denna hantering är den av staten krävda “frivilliga” censur som redan tillämpas av många svenska operatörer. Den ger polisen fullständig kontroll över vad som filtreras bort utanför demokratisk kontroll, utanför offentlighetens ljus. Hittills har den kunnat avslöjas men inte stoppas. Enda möjligheten att undvika den är att leta upp en operatör som inte går i ledband.
Ljuger Lindborg om Zaremba
Aftonbladet: Fallet Zaremba (Kultur – Huvudartikel): “Men har Zaremba rätt när han påstår att lärarhögskolan bara är toppen på ett isberg? Stämmer det, som han vill få oss att tro, att den som först skriker att han är kränkt kan inhösta ett skadestånd på 30 000 kronor?
Enligt DO är det 86 personer som har gjort en anmälan sedan lagen trädde i kraft 1 mars 2002. HomO har under samma sexårsperiod fått in sammanlagt tolv anmälningar varav ingen sedan 2005. Nästan alla har lämnats utan åtgärd. HO har under de senaste tre åren hanterat ett fyrtiotal anmälningar varav relativt många rör dyslexi. Hösten 2007 hade fortfarande ingen högskola fällts för diskriminering av funktionshindrade. Inget fall har prövats i domstol. Såna här siffror intresserar inte Zaremba (även om DN försöker rädda sin stjärnskribent med en mer balanserad faktaruta).Det är alltså en grov överdrift att studenterna anmäler för glatta livet och dessutom får rätt mot en skrämd skolledning, men kan man därför dra slutsatsen att utbildningen är jämlik och problemfri? ”
(Hittat via aftonbladet.se.)
Visst går det säkert att hitta tveksamheter i Zarembas artikelserie och vilket motiv han egentligen har vet väl bara han själv. Jag tycker som framgått att det är en bra serie och hans beskrivning stämmer när jag kollar med folk jag känner som har insyn (jobbar där).
Åsa Linderborg, nyligen prisbelönt av Expressen, gör däremot en helt fantastisk sågning av Zaremba. Metoden är att prata om äpplen fast artikelserien handlar om päron. Inom parantes kan nämnas att Eva-Lena Jansson som är socialdemokratisk riksdagsman gör sig skyldig till en rätt märklig sågning – hon hävdar att Zaremba hävdar att ingen kränks på Lärarhögskolan vilket jag inte kunnat läsa ut av hans artiklar. Men fabricerar man ståndpunkter hos “motståndaren” är det förstås lätt att vinna poäng.
Men åter till Linderborgs anklagelser. Zarembas artiklar handlar om hur lagen om likabehandlig för studenter på högskolan kommit att fungera på Lärarhögskolan i Stockholm, ingenting annat. Alltså inte att detta är toppen på isberget utan helt enkelt ett försök att beskriva hur den kommit att tillämpaas – åtminstone är det så jag läst dem. Vad gör då Linderborg – jo rapar upp statistik från diskrimineringsombudsmän över antalet anmälningar och hur många som gått till åtal/dom. Frågan blir förstås vad detta har med saken att göra?
Ingenting visar det sig. Lagen om likabehanddling föreskriver nämligen en högskoleintern process.
6 § En högskola som får kännedom om att en student anser sig ha blivit utsatt för sådana trakasserier som avses i 4 § skall utreda omständigheterna kring de uppgivna trakasserierna och i förekommande fall vidta de åtgärder som skäligen kan krävas för att förhindra fortsatta trakasserier.
Av detta förstås att det är till högskolan anmälan görs och att det är respektive högskola som skall utreda (ingen anmälan till någon ombudsman, ingen extern utredning, ingen åklagare inblandad, ingen rättsprocess inledd men det fattar tydligen inte Linderborg eller är för lat för att ta reda på)
14 § Ett beslut av ett universitet eller en högskola med staten, en kommun eller ett landsting som huvudman får överklagas till Överklagandenämnden för högskolan på den grunden att beslutet strider mot diskrimineringsförbuden i 7 eller 8 § och 9 § 1, 3 eller 4 eller 10 § eller förbudet mot repressalier i 11 §. Om överklagandenämnden finner att beslutet strider mot något av förbuden och detta kan antas ha inverkat på utgången, skall beslutet undanröjas och ärendet, om det behövs, visas åter till universitetet eller högskolan för ny prövning.
Om ett beslut kan överklagas enligt någon annan författning, skall överklagande ske i den där föreskrivna ordningen i stället för enligt bestämmelserna i första stycket.15 § Beslut av Överklagandenämnden för högskolan enligt denna lag får inte överklagas.
Frågan skall alltså utredas av respektive högskola och de skall också pröva frågan. Beslutet kan dock överklagas men inte heller då till rättsväsendet utan till överklagandenämnden.
Först när det gäller tillsyn kommer diskrimineringsombudsmannen in – men det finns ingen roll i själva beslutsprocessen.
Sedan är det förstås fascinerande att läsa fortsättningen på Linderborgs artikel där hon gör sitt bästa för att demonisera Zaremba. Hon kan/har säkert rätt i att betrakta honom med misstänksamhet. Det innebär dock inte att det är tillåtet att jämföra äpplen med päron, att ta statisktik från ett område för att bevisa något på ett annat.
Jämtin ser bara Stockholms stad
Alltför hög bolagsskatt handikappar Stockholm: “Stockholm är framgångsrikt. Vi är idag den region som har flest huvudkontor i Norden. Av de största internationella företagen med nordiska huvudkontor finns hälften placerade i Stockholm. Stockholm är också hemorten för de flesta av Sveriges storföretag och av totalt 14 nordiska företag på Fortune Global 500-lista har sex sina huvudkontor i Stockholm.
Men den internationella konkurrensen är stenhård och staten och staden behöver kroka arm och göra nödvändiga förändringar och investeringar för att utveckla Stockholms konkurrenskraft: inom geografisk prioritering, forskning och utbildning och skatter.
Min bedömning är att de mest attraktiva kontorslägena i Stockholm i dag inte i alla delar håller den internationella toppklass som företag har rätt att förvänta sig. Stockholms stad måste prioritera och satsa särskilt på de lägen som redan i dag är bra och som har potential att bli ännu bättre.
Om socialdemokraterna får stockholmarnas förtroende år 2010 så kommer vi att, i dialog med näringslivet, prioritera insatser som särskilt stärker Järva/Kista och city som de två främsta geografiska lägena för huvudkontor.”
(Finns också på Dn debatt.)
Kanske är det bara för att Carin Jämtin skriver debattartikeln utifrån ett begränsat perspektiv (från Stockholms stad) som hon så ensidigt riktar sina blickar mot city och stadens norra delar. Vore jag Skärholmsbo eller liknande skulle jag känna mig bortglömd i hennes vision om hur stadens näringsliv skall utvecklas med attraktiva lägen för huvudkontor i de nämnda lägena. Ser jag på frågan om Stockholmsregionens tillväxt i ett vidare perspektiv (och förstås som boende i länets södra delar) så blir hennes perspektiv nästan lite pinsamt. I Södertälje som är den kommun jag tillhör finns två av landets mest framgångsrika företag – Scania och AstraZeneca. Såvitt jag minns svarar kommunen (de nämnda företagen) för sådär en 20% av landets export. Ändå nämner Jämtin ingenting vid namn som ligger söder om Stadshuset – där väl utsikten egentligen borde få blickarna att söka sig söderut.
När Jämtin sedan pratar om forskning finns inte heller forskning relaterad till medicin, läkemedel eller fordonsteknik med. Det är intressanta luckor i resonemangen.
Nu vore detta inget problem alls om hon bara hade rollen som företrädare för Stockholms arbetarekomun men så är inte fallet. Hon är faktiskt tillsammans med Annelie Hulthén ordförande i den socialdemokratiska rådslagsgruppen Vårt klimat, vilket ju borde ge henne ett mer nationellt perspektiv.
I övrigt har dock Jämtin i huvudsak rätt. Vi bör ha en politik som är också för stora företag (och huvudkontor) men förstås också lika viktigt en politik som underlättar för mindre företag. Att Stockholm i mer vid mening är och måste vara Sveriges motor är egentligen rätt självklart men tyvärr inte alltid lika accepterat.
SL snabbare än….
Trådlös surfning i kollektivtrafiken: “Målet: Trådlös surfning i hela Stockholms kollektivtrafik.
– Jag skulle bli förvånad om det inte blir verklighet inom fem år, säger Åke Lindström, projektledare på SL till SvD.se.”
Imponerande:-)
År 2008 genomför SL försök med trådlöst på två (2) bussar. Man har en strategi för att utrusta alla bussar och tåg med trådlöst och projektledaren skulle bli förvånad om det inte är klart före 2013!!! Hela konceptet tycks bygga på att varje enskild del av trafiken (på fordonsnivå?) på något sätt skall sponsras för att tekniken skall installeras. Det är så man känner att resenärernas väl och ve (bekvämlighet) prioriteras.
Själv brukar jag påpeka att det är ganska fantastiskt att man inte har toaletter lätt tillgängliga på perronger, på busshållplatser etc. Det tycker jag egentligen är ett större problem eftersom många resenärers restid är lång och förseningarna legio.
Zaremba: game, set and….
Jaktscener från Lärarhögskola: “JAG SÖKER HJÄLP HOS människokännarna. Det visar sig att många haft skäl att ställa samma fråga. I sin kommande bok “Det var inte mitt fel! Om konsten att ta ansvar” beskriver teologen Ann Haberlein kränktheten som en massflykt från vuxenheten. Hon ser allt fler skylla sina motgångar och felsteg på taskiga föräldrar, droger och rasistiska strukturer. Det är människor som vägrar ta konsekvenserna av sina egna handlingar, och som inte vill ta ansvar, menar hon.
Inte vill – eller kanske inte vet hur man gör? Ingrid Carlgren, rektor för Lärarhögskolan, har i åratal väntat på en mindre studentrevolt, berättar hon. “Arga studenter, som kämpar för sakfrågor, som kräver förändring.” Som det gick till när hon var ung. Men det kom ingen revolt. I stället kom “curlinggenerationen”, studenter som – var och en för sig – fordrade att högskolan skulle ställa sig bakom just deras upplevelse av obehag. Annars blev de kränkta, och anmälde… “Jag var aldrig kränkt”, utbrister Ingrid Carlgren, “jag var arg!”
”(Hittat via knuff.se.)
Maciej Zaremba avslutar sin granskning av Lärarhögsskolans problem med att hantera lagen om likabehandling av studenter på högskolan med en betraktelse över begreppet kränkning. Avslutningen är lysande och han visar dels på bakgrunden till den förändring av språkbruket som fört oss fram till dagens situation där bara att någon uttalar en (annan) åsikt blir en kränkning, dels hur Lärarhögsskolans tafflighet när det gäller att hantera anmälningar av sådana upplevda kränkningar försatt skolan i en ohanterlig situation (kombinerat förstås med en absurd lagstiftning).
Det grundläggande felet här är, enligt min uppfattning, att vi slutat att driva frågor i vardagen, med eller utan organisering, och istället valt att använda lagstiftning (parlamentariska församlingar) som enda instrument för förändring. Därmed privatiseras detta, blir frågor för den enskilde att driva med hjälp av lagar – är inte längre kollektiva angelägenheter. Huvudansvaret för denna utveckling ligger hos oss socialdemokrater som istället för att mobilisera våra medlemmar, våra sympatisörer, medborgarna att ta strid för rättvisa, för jämlikhet och mot t.ex. diskriminering valt att använda statsapparaten som instrument för att åtminstone på papperet kunna visa att vi är kämpar väl.
När det gäller villkoren på arbetsmarknaden står vi fortfarande för en klassisk politik, vi försvarar rätten till att reglera förhållanden i huvudsak via kollektivavtal. På nästan alla andra områden har vi valt lagstiftning eller andra typer av föreskrifter framför att åstadkomma verklig förändring som resultat av människors mobilisering. Varje enskilt sådant steg är också tacksamt politiskt eftersom de är i det närmaste omöjliga att angripa – motståndare mot att lagstiftningsvägen bedriva kampen mot rasism blir ju lätt uppfattade som förespråkare för diskriminiering, motståndare mot reglering av föräldraförsäkringen blir ju lätt uppfattade som motståndare till jämställdhet.
En konsekvens är ju att vi drivit igenom lagar (och faktiskt skapat en politisk kultur) som innebär att vi underordnat yttrande- och åsiktsfriheten annan lagstiftning. Det är ett allvarligt missgrepp för en frihetsrörelse!!!
Har Zaremba på fötterna?
När kränkta blir “kränktkultur”: “Vi påstås ha fått så mycket makt att vi kan spela på vårt övertag, “låtsas” vara kränkta, få förmåner och därmed förtrycka alla andra som egentligen bara vill väl.
—
Så länge det fortfarande inte är en merit att vara döv, svart, muslimsk, lesbisk kvinna i Svenskt Näringslivs styrelse kan vi nog inte tala om att det skett några större förändringar i praktiken sen valet.”
(Hittat via s-bloggar.)
En partikamrat har sällat sig till skaran som inte alls accepterar den beskrivning Zaremba gör av situationen på Lärarhögskolan. Tvärtom så refererar han till en några år gammal nyhetsartikel i DN som skall visa att Zaremba i själva verket återger fakta felaktigt (antagligen om det nu är samma fall som behandlas för att han inte skildrar verkligheten enligt anmälarnas uppfattning). Själv kontrollerade jag uppgifterna om situationen (inte enskilda fall) med en bekant som jobbar på Lärarhögskolan och fick Zarembas version i huvudsak bekräftad.
Det intressanta med Romsons text är dock att den dels ensidigt fokuserar på frågan om diskriminering på grund av sexuell läggning (det gör inte Zarembas artiklar), dels att han (Romson) å ena sidan hävdar att de kränkta inte alls vill ha/får några förmåner och å den andra sidan bara skulle anse att framsteg gjorts om just egenskapen att tillhöra en potentiellt kränkbar grupp var meriterande.
Själv har jag uppfattningen att just begreppet kränkt är oerhört problematiskt idag. Det har ingenting specifikt med t.ex. HBT-personer att göra. Folk blir kränkta av allt möjligt. Jag minns t.ex. att Göran Persson blev kränkt (eller snarare ansågs sig kränkt) när något företag använt en bild på honom i reklam. Ordet borde enligt lag reserveras för verkligt kränkande!!!
Misstänkliggör Zaremba
Zaremba skördar högersådden: “Zaremba är en mästare i att gestalta politiska ställningstaganden så att de framstår som neutrala berättelser om en skev verklighet. Zarembas agenda är dock ganska lätt att hitta mellan raderna, och – det får man ge honom – han är för det mesta konsekvent i sin avsky för allt som andas kollektivism och i sina uppmaningar till de människor han själv inte kan identifiera sig med att bita ihop och tåla lite skit.
Men i den aktuella artikelserien känns det som om Zaremba biter sig i svansen. Eller, han skulle göra det om han blev tvungen att svara på några följdfrågor.”
(Hittat via Ali Esbati.)
Josefin Brink har verkligen ansträngt sig för att hitta något sätt att misstänkliggöra Zarembas artiklar om hur lagen om likabehandling av studenter i högskolan tillämpas. Och det går förstås bra när man börjar med att skriva att hans “agenda är .. lätt att hitta mellan raderna”. Och det är tydligen så att Zaremba är opålitlig för att han, av Brink, påstås avsky allt som andas kolektivism. Och det är förstås just kollektivismen på Lärarhögskolan Zaremba, avslöjar, pekar på!!!!!
Sen kommer storsläggan från Brink:
Kort sagt; om man har som mål att varken könstillhörighet eller -identitet, etnicitet, sexuella preferenser eller funktionshinder ska fungera som sorteringsgrunder krävs en förändring av de strukturer som ständigt återskapar diskrimineringen. Det räcker inte långt med den individuella rätten att stämma någon när sorteringen redan är ett faktum – i synnerhet inte som man sällan vinner.
Och det är här någonstans Zaremba skulle få svårt att svara på frågor. För om man inte gillar kollektivism, tanken på att människor sluter sig samman och kräver solidariska, kollektiva lösningar på samhällsproblem, där till exempel marknadslogiken kan tvingas stå tillbaka för andra värden, ja, då återstår inte mycket annat än att prata juridik och individuella rättigheter om man vill få bukt med exempelvis rasism och kvinnoförtryck.
Här har alltså det Zaremba angriper – just en lag som ger den enskilda individen som uppger sig kränkt en närmast orimlig position genom att (hot om) anmälan tycks kunna användas som för att tillskansa sig fördelar typ skadestånd, oändliga omprövningar och dessutom som verktyg för att skrämma lärarna – plötsligt blivit ett slags högerprojekt i syfte att förta kraften i den kollektiva kampen för rättvisa för alla. För mig framstår detta som en mästerlig tankevurpa men jag kanske missar något?
Att lagen om likabehandling för studenter i högskolan är ett sådant projekt som skall missgynna de som eftersträvar kollektiv kamp mot orättvisor. Eller som Brink uttrycker det:
Men sånt gillar ju inte högern generellt. Kanske Zaremba gör det trots allt. Men om inte, har han en hel del att förklara när han så vällustigt kastar sig över den draksådd av jurism gränsande till rättshaverism som hans egna kamrater i den blå ringhörnan så konskvent har förespråkat.
Lagen antogs av riksdagen 2001 efter en proposition av den då socialdemokratiska regeringen (som regerade med stöd av bl.a det vänsterparti Brink företräder). Av utskottsbetänkandet framgår att alla partier var för denna lag och att de enda egentliga synpunkterna begränsades till att moderaterna ville ha en samlad diskrimineringslagstiftning och kd vile att den skulle gälla också enskilda anordnare. Något motstånd mot att just använda sig av juridik och individuella rättigheter som instrument för att komma tillrätta med problemet fanns inte.
Dagens politiska korrektör: Maciej Zaremba
Maciej Zaremba: så politiskt korrekt man kan bli: “Precis som när det gäller feminismen, som får representeras av det fåtal rabiata, hänsynslösa manshatare, gör låter Zaremba några få knäppgökar representera queerrörelsen och några knäppa studenter får gestalta likabehandlingslagens konsekvenser”
(Hittat via knuff.se.)
När jag tidigare skrev om Maciej Zarembas artiklar i DN på temat missbruk av lagen om likabehandling funderade jag faktiskt om det möjligen skulle kunna uppfattas som politiskt inkorrekt att 1) kritisera lagens tillämpning och dess effekter som Zaremba gör och 2) att uttrycka sig så att det kan uppfattas som stöd för hans teser. Jag har fått denna fråga besvarad: Enligt Roya på bloggen Roya och Matilda är det i själva verket Zaremba som är politiskt korrekt (och därmed förstås också jag m.fl.).
Det är emellertid inte nog med att Zaremba i denna fråga alltså är den politiskt korrekta (man blir ibland helt förstummad), han är dessutom ”uppenbart okunnig om diskriminering” och i själva verket så vet Roya att berätta att
Problemet på de flesta högskolor är att för få driver de här frågorna och när kårobligatoriet försvinner kommer det att bli ännu svårare.
Nu handlade förstås inte Zarembas artiklar så här långt om något annat än situationen på Lärarhögskolan i Stockholm (som numera är integrerad med Stockholms Universitet).
Så sammanfattningsvis:
Det är i Sverige 2008 politiskt korrekt att hävda att lagen om likabehandling (kan) missbrukas – på ett utpekat lärosäte.
Det är i Sverige 2008 politiskt korrekt att ifrågasätta att en eventuelt upplevd kränkning automatiskt skall betraktas som ett fall av diskriminering (och skadestånd utgå) – på ett utpekat lärosäte.
Det är i Sverige 2008 politiskt korrekt att ifrågasätta queerteorier.
Och så är det förstås väldigt politiskt inkorrekt att förespråka bibehållandet av kårobligatoriet, detta mot vår grundlagsskyddande föreningsfrihet stridande kvarvarande rest från den tid då universiteten uteslutande var hemvist för överklassens barn. Dessa demokratiska kamporganisationer mot diskrininering:-)
Zaremba ångar på
Tyst i klassen: “EKLUND SKULLE aldrig säga ‘Eva’, menar Nilsson. Lärare Eklund är “bärare av patriarkala göranden”. Hur det märks? “Svårt att beskriva…” Men det är något som Nilsson känt på sig en längre tid. Och i januari 2005 anmälde han (och två andra studenter) Eklund. Anonymt. De lät föreningen Gaystudenterna underteckna anklagelseakten. Nej, Nilsson kände sig inte kränkt av vad Eklund sagt. För honom var det “en könspolitisk fråga”. Man kan inte ha lärare som fnyser åt queerteori, säger Nilsson. Det är queerteorin som gäller.
Två år senare fick han rätt. Lärarhögskolan, där Eklund undervisar, betalade ut 30.000 kronor var till Nilsson och två andra studenter för att skolan skulle “ha uppträtt på ett kränkande sätt”. Vad jag förstår var det en historisk förlikning som satte djupa spår i högskolan. För första gången fick en student gottgörelse för – ja, för vad? Svårt att veta. Kanske var det för repliken “det var dåligt gjort” som Nilsson fick höra från en kurskamrat? Dessa fyra ord (och mycket annat) anmälde han som brott mot Lagen om likabehandling. (Mer om detta i sista artikeln.)”
(Hittat via knuff.se.)
Maciej Zaremba Fortsätter sin artikelserie om hur antidiskrimineringslagstiftningen används till att förfölja/trakassera lärare på Lärarhögskolan i Stockholm. Det faktum att man alltså använder skattepengar för att betala skadestånd till folk som borde ägna sig åt något annat än att försöka bli lärare är mycket störande.
Och det blir bara värre och värre, eller som Anders Svensson formulerar det:
Ja alltihop verkar taget ur en surrealistisk roman. Det blir inte mindre vridet i nästa artikel av Zaremba, om Queerteori och Lärarhögskolan i Stockholm. Och nog blir det jobbigt och förvirrat om man ska leva enligt queerteorier om det är detta som dessa innebär:
Lärarstudenten Johan Nilsson, som hävdar att “det är queerteorin som gäller”, beklagar att han inte kan tipsa mig om dess urkunder. Han hänvisar till en poppig debattskrift och en tidningsartikel. Desto ivrigare berättar han hur man skall bekämpa heteronormen. “Om du till exempel i fikarummet säger ‘I går åkte vi ut till landet’ så bekräftar du heteronormen”, säger han. Begriper jag inte? “Eftersom du är man tar alla för givet att du åkte med en kvinna.” Men om det råkade vara en kvinna? “Då skall du säga: ‘I går åkte vi ut på landet, jag och min partner – som är en kvinna.’ ”
Johan Nilsson är helt puckad faktiskt. Det spelar väl ingen roll om man åker med en kvinna eller en man, en tiger eller en åsna. Eller vad andra tror om vem du åker med. Det är humor på hög nivå det här. Om det inte vore för att det får konsekvenser. Vi får ut en massa dåliga lärare. Något vi definitivt inte behöver.
Det här med skadestånd är faktiskt irriterande för vad är det som händer när vi dels har en lagstiftning med s.k. omvänd bevisbörda, dels när vi
har en lagstiftning som lägger skadeståndsansvaret på institutionerna och inte på individerna. Det innebär ju att det är skattebetalarna som ytterst betalar skadestånd som orsakats kollektivet av att enskilda befattningshavare inte skött sitt jobb. Det innebär också att den institution – om det är Lärarhögskolan eller skolor – som drabbas sannolikt inte får extra resurser att betala skadestånden med. Då får alltså alla elever och lärare betala genom sämre ekonomi – något är riktigt sjukt här.
Barn- och elevombudet Lars Arrhenius, som hittills krävt skadestånd av 16 skolor, har flera gånger understrukit att det är extra allvarligt när barn inte kan lita på de vuxna. Men det han mest reagerat på är den inställning han mött från flera skolor:
– Man ifrågasätter att barnet varit utsatt och lägger problemet hos barnet.
Det kan bero på oförmåga att se när ett barn far illa, fortsätter han.
– Om inte lärarna har förmågan måste det finnas kuratorer och annan personal som är lyhörda. I slutändan handlar det om att politikerna i kommunerna avsätter pengar, säger Lars Arrhenius.
Senaste kommentarerna