Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Skrämt några gamlingar idag?
Åldringarna tvingas ringa till Moldavien: “Knackig svenska och dålig lokalkännedom.
Inte så konstigt kanske – när färdtjänstens växel sitter i Baltikum.
– Skandalöst, det är rena Grönköping, säger författaren Lars Ardelius, 81.
Äldre och sjuka i Stockholm som ringer för att beställa färdtjänst har fått stora problem att göra sig förstådda. Samtalen kopplas numera till Estland och Lettland.
Framöver kommer färdtjänstkunderna även att kopplas till – Moldavien.
Hur lätt är det att hitta till Åhléns City då?”(Hittat via aftonbladet.se.)
Vilken härlig rubriksättning:-)
Inte är det väl någon som skall ringa till Moldavien (typ hålla reda på lansnummer etc). Antar att man ringer ett vanligt svenskt växelnummer – var den som svarar befinner sig är väl fullständigt likgiltigt. Bra är förstås om man kan prata med varandra, säkert främst på svenska men det finns säkert färdtjänstberättigade som skulle ha stor nytta av också andra språk som är vanliga i Sverige.
Varför de som tar emot beställningar skall ha ingående kunskaper om Stockholm förstår jag inte riktigt – de skall väl inte beskriva vägen. Det de behöver är väl en dator, kartor och adressregister – det är väl inte Moldaviska kuskar (som Aftonbladet valt att illustrera med) som skall köra utan svenska taxibolag med GPS?
Men vad gör man inte för att få till en smaskig rubrik och för att skrämma upp ett antal gamlingar. Bra jobbat, Niklas Eriksson!
PS. I Södertälje har Botkyrka taxi tagit över färdtjänsten. Då går Taxi Södertälje ut och anklagar dem (Botkyrka alltså) för att inte hitta i stan.DS
Folksam och premier
Vad fan håller Folksam på med?: “Chockhöjningen beror på att Folksam vid årsskiftet följde efter konkurrenten If och införde en regel som ger högre premier för kunder som fått betalningsanmärkningar.”
Om detta stämmer är det fullkomligt sanslöst.
(Hittat via s-bloggar.)
Thomas Hartman har reagerat på en artikel i Sydsvenskan och jag lyckas inte kommentera på hans blogg, får bara en tom sida när jag försöker. Det intressanta är emellertid den lite populistiska upprördheten. Jag gör antagandet att såväl Folksam som If alltså valt att höja premierna för personer med betalningsanmärkningar för att de konstaterat att denna grupp har högre skadefrekvens än andra.
Såvitt jag förstår bygger alla försäkringar på principen att man betalar premie efter risk. Det betyder att försäkringsbolag för de flesta försäkringar har olika premie beroende på individuella faktorer – från detta avviker vissa typer av i grunden kollektiva försäkringar som har mycket stora försäkringskollektiv (t.ex. fackliga försäkringar), men även de varierar premiemässigt mellan olika grupper.
Jag undrar alltså om det är lika upprörande att en person som är yngre än 24 år får högre premie på sin bilförsäkring? Är det rimligt att bostadsadressen påverkar kostnaden för bil- och hemförsäkring?
Det finns säkert många exempel på faktorer som avgör den enskildes premie hos alla försäkringsbolag. Skillnaden hos ett och samma bolag beror väl i första hand på hur stora grupper man beräknar nivån på – och det styrs sannolikt oerhört mycket av statistik, man håller helt enkelt koll på skadefrekvens, riskbeteenden osv hos sina försäkringstagare. Är det inte rimligt?
Dock – denna fråga är inte problemfri. Om försäkringsbolagen driver linjen att var och en skall stå för sin egen risk kommer en stor grupp människor att stängas ute från möjligheten att försäkra sig. Frågan är hur man (om man nu skall det) reglerar en sådan fråga. Som mina exempel ovan visar accepterar vi ju normalt vissa skillnader. Hartman tycks säta en gräns vid betalningsanmärkningar – hur gör man t.ex med ärftliga sjukdomar och/eller kända riskbeteenden (sjuk- oc livförsäkringar) som bergsklättring.
Vad skall vi vara rädda för?
Samlad svensk strategi ska bekämpa terrorism: “Det är viktigt att regering och myndigheter visar medvetenhet om att det finns en hotbild också i Sverige och att denna måste tas på stort allvar. Det är också viktigt att tydliggöra kravet på rättsäkerhet. Alla åtgärder mot terrorism, också de mest ingripande, ska vara grundade på våra värderingar om respekt för de mänskliga rättigheterna och grundvalarna för vårt öppna samhälle.”
(Hittat via knuff.se.)
Så avslutar de två ministrarna Beatrice Ask och Carl Bildt en gemensam debattartikel i gårdagens DN. Företrädare för samma regering som genomfört ingripande integritetskränkande avlyssningsmöjligheter. Fattar inte dessa människor att de redan gett efter för terroristernas mål att slå sönder vårt demokratiska, öppna samhälle genom att via oftast små men många inskränkningar av de demokratiska fri- och rättigheterna. Var i London för någon månad sedan – där videoövervakas man överallt. Så blir det snart också här.
Många har kommenterat detta:
Nu ska vi alltså ha en nationell plan för att bekämpa terrorismen i Sverige, samt den eventuella terrorverksamhet som finns i Sverige men riktas mot andra stater. Vi måste vara lite mer rädda. Allt för att värna om vårt öppna, demokratiska samhälle och vår respekt för mänskliga rättigheter.
Bildt och Ask skriver också att förbättringar gjorts, och nämner här bland annat de nya möjligheterna att bugga svenska medborgare, men att mer måste göras. Vad det här innebär, rent konkret, står inte att läsa i artikeln. Men visst ringer varningsklockorna, och de ringer tämligen högt. Catharina Ullström
Björn Fridén skriver:
Det enda som händer är att man börjar ta regeringen på ännu mindre allvar. Ett bra sätt att minska terrorhotet är att inte haka på USA:s bombkrig stup i kvarten, att inte gå med i Atlantpakten, och framför allt, det viktigaste- att hålla sig borta från att tumma på rättstatens grundprinciper. De som hävdar sig vilja bekämpa terrorismen är i regel ett större hot mot demokratin är terroristerna någonsin kan drömma om.
Bästa argumenten hittar man hos Rawia Morra:
Men det mest förfärliga i detta sammanhang är talet om att Sverige är en “viktig bidragsgivare” för att höja kapaciteten i de länder som saknar kapacitet till en effektiv rättssäker terrorbekämpning. Vill Ask och Bildt tala om för oss att Sverige bidrar till säkerhetspoliser som kastar folk från balkonger på fjärde våningen medan deras fruar och barn ser på? Är vi till exempel med och finansierar den egyptiska säkerhetspolisen som fängslar och torterar hivsmittade och homosexuella?
I så fall: Håll tyst om det Ask och Bildt. För tro det eller ej, så sent som i onsdags lovsjöng man Sverige på ett av de populäraste teveprogrammen i arabvärlden som det mest humana och rättframma landet i världen. Bara så där i förbigående. Utan några som helst inledningar eller avslutningar. Sveriges bild är fotfarande ljus ute i världen. Försök att inte solka ner det med era så kallade insatser. Sveriges bästa skydd mot terrorismen är stå på de svagas sida och våga säga: Nej! När ett nej är det som behövs för att förhindra statsterrorism och ödeläggelse av hela länder och samhällen. Det är det som behövs för att ni ska slippa få hit folk som ni upplever som hotfulla.
Läs alltså Morras hela text!
Fundera också över följande diagram jag lånat från Fridén
Vad bör vi alltså vara rädda för?
Teknikfientlig – varför då?
Med Pogo Pedagog på tidsresa i Folkhemmet: “För tio år sedan var det overhead som gällde. Allting skulle dras ut på overhead. Själv har jag aldrig varit mycket för detta tekniska hjälpmedel heller, även om det i enstaka fall kunde vara praktiskt för att visa någon mer komplicerad tabell som man inte ville rita upp på tavlan. ”
(Hittat via knuff.se.)
Magister Nyman har skrivit ett roligt inlägg angående Pogo Pedagog, dvs så där en 30-40-50 år gammalt material som användes i skolan. Dock, magister Nyman använder det fortfarande och sin gamla Tandbergare. Han lyssnar säkert bara på skivor på sin grammofon, stenkakor är säkert för omodernt och har förstås ingen mobiltelefon. Vill han ta reda på något söker han sig säkert till någon 10-15 år gammal information i någon gammal bok/lexikon – varför googla när man kan hitta ouppdaterad information i böcker.
Roligt är det förstås mest just för att det demonstrerar denna tyvärr inte helt ovanliga inställningen – att modern teknik skall i alla fall inte komma in i mitt klassrum. Detta i en tid då ett av skolans största problem inte är (som en del tycks tro) bristen på auktoritära lärare utan bristen på auktoritet hos de vuxna, En auktoritet som bland annat kan tänkas påverkas av huruvida man lever i tiden eller i det förgångna. Nu hoppas jag innerligt att magistern är en av dessa många goda lärare vi faktiskt har trots sitt fåniga teknikförakt.
Att skolans legitimitet – i barnens ögon, i föräldrarnas ögon och i näringslivets ögon – starkt påverkas av att man inte använder modern teknik som ett alldeles självklart verktyg (precis som den digitala tekniken dominerar snart sagt varje annat område i samhället) spelar kanske ingen roll.
Förlåt dem ty de veta icke vad de göra
Katrine Kielos: Väljarnas engångsligg: “Partiet kände sig anklagat, tyckte att det hade offrat allt för den här relationen, nästan spruckit i sömmarna för saneringspolitiken, kompromissat, förhandlat, slitit sitt ideologiska hår tills det knappt fanns något kvar och nu äntligen kunde man 2006 lägga den första budgeten med något annat än bara nedskärningar. För vems skull trodde folket egentligen att socialdemokratin hade gjort allt det här?! För folkets skull naturligtvis!
Socialdemokratin förväntade sig tacksamhet. Inte allt det här:
vi-måste-prata-för–jag-tror-att-jag-kanske-är-lite-förälskad-i-någon-annan. Partiet bet ihop med stereotyp manlig standardreaktion nummer två:
»Jaha ni är inte nöjda. Vad vill ni ha då!? Säg vad ni vill ha så fixar vi.«
Men folket ville inte ha mer saker. Folket ville känna sig sett. Folket började bli irriterat och ville gräla. Ville hitta något konkret som kunde bevisa den där känslan man hade, att socialdemokratin faktiskt inte längre älskade en.
»Titta du har inte städat i garaget! Det ligger jättehöga arbetslöshetssiffror där! Det här bevisar att du inte bryr dig om mig!«
Socialdemokratin reagerade med stereotyp manlig standardreaktion nummer tre:
»Sluta tjata! Jag vet om det! Varför tror du att jag har svårt att sova på nätterna! Jag ska fixa det (jobben kommer, jobben kommer, jobben kommer…)«”
(Hittat via Esbatis kommentarer och Promemorian.)
Katrine Kielos får faktiskt till det riktigt bra – hon beskriver det svenska folkets förhållande till såväl den tidigare socialdemokratiska regeringen /partiet/Persson och till Reinfeldt och högeralliansen.
En gång är ingen gång brukar man väl säga – skall vi alltså förlåta “folket”?
Guillou kramar skivindustrin
Äntligen är Piratpartiets sanna natur avslöjad: “Sverige är nummer ett i världen när det gäller att stjäla musik, film, litteratur och spel på internet. Mest stjäl svenskarna musik. Av årliga 1 800 000 nedladdningar är bara 400 000 hederligt betalda och resten stöld. Systemet bärs upp av en väl organiserad brottslighet där ligorna sins emellan delat upp arbetet så att en del genom inbrott eller mutor skaffar fram originalinspelningar innan de kommit ut på marknaden, avkodar dem och skickar jobbet vidare till distributörerna, där sajten Pirate Bay är den mest ökända.”
(Hittat via aftonbladet.se.)
Jan Guillou sällar sig till (i en krönika på AftonbladetPlus som alltså inte är tillgänglig annat än mot erläggande av avgift) de sällsynt obegåvade förespråkarna för att fildelning är kriminellt och skall så vara. Han börjar med att upprepa den enfaldiga utsagan att nedladdning av upphovsrättsligt material är stöld. Det finns många som visat att just begreppet stöld förutsätter att man berövar någon annan ett fysiskt objekt varför det inte är tillämpligt i detta fall. Däremot kan man förstås hävda att det är fel, moraliskat förkastligt och också olagligt att göra det – men icke att det är stöld.
Vad han inte heller tycks förstå är att det inte är tjänster såsom Pirate Bay som tillhandahåller material för nedladdning – upplysningsvis kan jag meddela att de bara tillhandahåller länkar till materialet vilket lika väl kan sökas via t.ex. Google. Blogge Bloggelito har gjort en ytterligt pedagogisk betraktelse över hur det går till – kanske något för herr Guillou att ta del av.
Som alla vet så har man (vi) kopierat musik (främst) så länge det varit tekniskt möjligt. Det började med bandspelarnas ankomst och skedde först genom inspelning av musik från radion och genom kopiering av kompisars band eller inspelning av varandras skivor. Detta har sedan utvecklats till att gälla också film och TV efter att videobandspelare blev tillgängliga. I och med tillgängligheten till digital teknik och till nätet har det naturligtvis blivit smidigare och framförallt möjligt att erhålla hög kvalitet också på kopior.
Hela tiden har de stora multinationella bolagen försökt förhindra kopierandet och fått stöd av staten bl.a. genom sådant som skatt på kassettband. Nu får de också stöd av Guillou.
Hela tiden har industrin tvingat oss att byta teknik – från grammofonen, kassetterna över cd-spelaren till dagens iPod. Förändringar som konsumenten naturligtvis med råge betalt. Trots denna tekniska utveckling som naturligtvis reducerat kostnaden för massproducerandet väsentligt – idag via nät är marginalkostnaden för en kopia ungefär lika med noll – har film- och musikbranschen vidmakthållit sitt distributionsmonopol och varit de som tjänar de grova pengarna (inte upphovsmännen). De får nu stöd av Guillou.
Film- och skivindustrin är döende, inte till förfång för upphovsmän utan till förfång för aktieägarna. Orsaken är förstås att de behållit en distributionsapparat som är obsolet. Nu slåss de med ala till buds stende medel för att ännu en tid kunna tjäna pengar och låtsas företräda upphovsmännen fast de i själva verket bara försvarar sitt egenintresse, sin möjlighet att köpa upphovsrätten till material och vidareförmedla det. Det gillar Guillou.
När Guillou använder siffror för att stödja sina rgument refererar han till at av 1 800 000 nedladdningar skulle 400 000 vara legala dvs betalda för. Den intressanta frågan är ju hur stor del av mellanskillnaden som faktiskt kan rubriceras som förlorad försäljning. Hur många av de som nu kopierar på annat sätt än från t.ex. iTunes (som råkar vara min nästan enda källa för musik) skulle ha köpt musiken om det varit det enda sättet att få tag på den?
Persson versus Abrahamsson
PERSSON | Bättre draghjälp kunde regeringen inte få: “Igår avslöjade Aftonbladet att paret Göran Persson och Anitra Steen har beviljats maximalt skatteavdrag för köpta hushållstjänster. Som statsminister och partiordförande ställde han sig däremot kallsinnig till Alliansens aviserade skattereduktion för städtjänster.”
(Hittat via knuff.se.)
Ibland undrar man vilka kriterier som används när man väljer ut ledarskribenter. Maria Abrahamsson i SvD är en skribent som ofta väcker den frågan. Enligt hennes uppfattning är det dubbelmoral om man som politiker driver en linje, i detta fall motstånd mot avdrag för hushållsnära tjänster, och sedan när det införts (av andra) utnyttjar avdraget.
Det finns uppenbarligen inget krav på att ledarskribenter skall kunna tänka (på konsekvenserna av resonemanget). Abrahamssons uppfattning innebär ju egentligen en uppmaning till att – om man varit emot en skatttesänkning – man skall låta bli att ta emot den. Gäller i så fall det motsatta – att man skall vägra betala in en skattehöjning om man varit emot den. Detta är förstås inte en moralfråga överhuvudtaget.
Per Westberg uttrycker det väl:
Personligen begriper jag inte det heta i att ett burget par med stort hus och stor trädgård tillämpar gällande skatteregler. Även om Persson sagt att folk ska städa själva har han nog aldrig ifrågasatt att rikt folk kan ta hjälp med allehanda sysslor. Hans huvudsakliga kritik mot systemet torde ligga i skattesubventionen. Till saken hör att ingen tidning rapporterar om vad som döljer sig bakom avdraget. Detta faller nämligen inom skattesekretessen och kan givetvis handla om en trädgårdsmästare som tuktar syrénbersån och en tidigare arbetslös textilarbetare från Vingåker som pressar SIR-kostymerna. Till yttermera vissso tror jag att även moderater tidigare tagit emot skattereduktion för fackföreningsavgift trots att man varit om detta inslag i skattelagstiftningen.
Det gör också Erik Laakso:
Vilket ståhej det är kring Göran Persson, otroligt hur alla medhårsstrykare, medhållare och annan falskhet nu kryper fram under såväl kända som okända stenar. Det är legitimt att kräkas galla över Göran Persson och orsaken den här gången är att han nyttjat sin rätt till avdrag. Oavsett vad man tycker om avdragsrätten så är det självklart att även Göran Persson har rätt att utnyttja skatteavdragen. Jag säger bra gjort Göran. På samma sätt som Laila Freivalds rätt att köpa loss sin hyresrätt trots att hon principiellt var emot möjligheten. Bra gjort Laila. Hyckleriet inom delar av socialdemokratin (oftas de delar som självrättfärdigt tycker att de är de enda rätta uttolkarna) är osmakligt. Att borgerliga tyckare kastar sig över oss från samma utgångspunkter är mindre märkligt, det ligger i sakens natur.
Skriver bra om detta gör också Simone Olofsson.
Här några exempel på partikamrater med annan uppfattning:
I själva sakfrågan gäller fortfarande att skatteavdrag för ett begränsat antal tjänster är en helt felaktig metod för att stimulera tjänstesektorn. Vill man stimulera denna sektor, dvs just de hushållsnära tjnsterna, borde man istället ha valt att minska kostnaderna för desamma genom att sänka t.ex. arbetsgivaravgifterna eller momsbefri dem. Det är branschens som skall stimuleras inte enskildas nyttjande som skall subventioneras (vilket ju blir den psykologiska effekten av at minska kostnaderna genom att kunden får skatteavdrag). Staten borde inte heller lägga sig ivilka tjänster människor väljer att konsumera varför principen borde varit t.ex. momsbefrielse på alla tjänster som säljs till privatpersoner.
KU fortsätter att vara fullständigt meningslöst
Ni är alla hycklare: “Det socialdemokratiska indignationsnumret inför regeringens försäljning av sex statliga bolag är en makalös uppvisning i hyckleri. Med stor upprördhet har tidigare ministrar som Thomas Östros och Berit Andnor slagit fast att agerandet skulle ha varit grundlagsvidrigt och ett slöseri med skattebetalarnas pengar. På båda punkterna vet de att de inte bara talar mot sanningen utan att det de klagar på nu är precis vad alla föregående s-regeringar gjorde.
I syfte att uppenbara detta hyckleri har vi lämnat in en anmälan till konstitutionsutskottet mot de fyra socialdemokratiska näringsministrar, bland dem Thomas Östros, som ansvarade för de omfattande privatiseringarna som s-regeringarna ägnade sig åt under de senaste tolv åren vid makten.”(Hittat via aftonbladet.se.)
Karin Pilsäter och Mauricio Rojas, två synnerligen begåvade folkpartister, har KU-anmält en hel rad före detta (borde verkligen läsas bokstavligen min anm.) socialdemokratiska minsitrar. De anmäls förstås inte för att vara hycklare som somliga verkar tro utan för att ha gjort precis samma fel som de (eller möjligen andra socialdemokrater) nu anklagar regeringen för, nämligen att
I mer än 20 separata fall har socialdemokratiska regeringar från 1994 till 2006 begärt bemyndiganden från riksdagen om att få sälja statliga bolag utan att dessa först varit föremål för remissbehandling eller att synpunkter inhämtats från myndigheter med expertkunskap. Men nu, plötsligt, anser samma socialdemokrater att ett sådant förfarande strider mot grundlagen!
Konstitutionsutskottet är ju heller ingen domstol, det är ingen stämning, ingen kommer att dömas. Vad som sker är att KU eventuellt efter någon offentlig hearing (vi måste ju härma USA) kommer att rösta om huruvida någon anmärkning skall riktas mot ministrarna. Denna omröstning kommer att följa partilinjen dvs socialdemokrater kommer inte att stödja en anmärkning mot socialdemokratiska ministrar lika lite som moderaterna kommer att stödja en anmärkning mot moderata ministrar (detta är regeln, det finns undantag).
Själva anmälan är bara spel för gallerierna, bara till för att få Aftonbladets debattredaktion (Lotta Grönning?) att ge plats åt artikeln i vilken hyckleriet är det bärande temat. Och stämmer Pilsäter/Rojas bild så har de anmälda ministrarna mycket liten trovärdghet om de fokuserar kritiken mot regeringens utförsäljningsambitioner just på formfrågan.
Egentligen finns det bara två frågor som man behöver ta ställning till när det gäller just utförsäljningar:
-
Är den verksamhet bolaget bedriver av synnerlig vikt för det svenska samhället och behöver vi försäkra oss om någon slags demokratisk kontroll över dess verksamhet (här ligger ju infrastruktur bra till för att ägas av staten som t.ex. accessnät (Telia!!) och utvinning av naturresurser (LKAB, Vattenfall!!) men knappast tillverkning av sprit. Finns det politiska mål som bara kan uppnås genom statligt ägande (här skulle kanske SBAB – konkurrens på lånemarknaden kunna användas som exempel)?
-
Den ekonomiska nyttan dvs ger ägandet mer avkastning till staten än om intäkterna från eventuell försäljning används på annat sätt t.ex. genom att minska den statliga skuldsättningen. En förutsättning är förstås att själva försäljningen i så fall sker vid bästa möjliga tidpunkt (vilket knappast är nu med skakig börs) och till bästa möjliga pris.
Jag skulle gärna se ett klarläggande – har Rosengren, Östros, Andersson och Pagrotsky hanterat de utförsäljningar de ansvarat för på det sätt Pilsäter/Rojas hävdar och i så fall hur förklaras den delen av kritiken man nu riktar mot regeringen och den nuvarande patetiskt klumpige utförsäljningsministern Odell?
Försvar av den kristna sexualmoralen
Granska sexköpslagen!: “Sexköpslagen väcker starka känslor. Det är i sig inte negativt, kanske snarare fullt normalt, för lagen var radikal när den klubbades 1999 och den är radikal idag. Annars skulle jag inte ha satt mig i SVT-studion med förhoppningen att åtminstone hinna med ett argument eller två. Jag ville berätta varför jag försvarar sexköpslagen, varför jag är fruktansvärt rädd att Sverige ska intryck av kontinentens länder som valt att legalisera.”
(Hittat via Att arbeta som eskort.)
Andreas Gustavsson oroar sig för vad ett avskaffande av sexköpslagen skulle skicka för signaler. Kanske att fria medborgare har rätt att själva bestämma om de vill ha sexuelt umgänge och att de då också har rätt att avtala om eventuell ersättning?
Det skall enligt Andreas Gustavssons uppfattning vara brottsligt att köpa en medmänniska. Observera att detta tycks vara det enda område där man kan om man betalar för en tjänst/ett arbete som utförs med kroppen anses köpa en medmänniska. Låt mig vara extremt tydlig:
Om jag vill ha kroppslig massage enkom för min egen njutning är det enligt Gustavsson antagligen helt ok, jag köper inte massös(r)en (medmänniskan). Om jag vill ha kroppslig massage som innebär sexuell njutning är det enligt Gustavsson fråga om köp av massös(r)en (medmänniskan).
Den enda slutsats som är möjlig att dra av detta är att det handlar om djupt liggande från århundraden av kristet kulturellt inflytande inspirerad sexualmoral.
Av just det skälet upprörs jag över att Gustavsson kallar sexköpslagen radikal – den har ingenting med radikalitet att göra utan är ett utslag av en tämligen extremt reaktionär syn på sexualiteten. Synen på främst kvinnan som ett självständigt subjekt saknas, hennes självklara lika rätt, som män, att bestämma över sin sexualitet förnekas.
Något helt annat är att det finns sannolikt alldeles för många prostituerade som far illa. Så var det i de flesta branscher innan arbetarna genom facklig kamp såg till att förbättra förhållandena. Prostituerade förnekas denna rätt att organisera sig idag faktiskt främst genom kriminaliserandet av sexköpare. Den utformning lagen har är så klurig att en sexualmoralist som Gustavsson på fullt allvar kan argumentera så här:
Vad vi ser är en lobbykampanj, och den drivs av ett fåtal prostituerade som hittat meningsfränder i extremliberaler. Man önskar sig organiseringsrätt, man önskar sig legalisering. Se individen, säger man. (Och glömmer som regel sexköparen, som är den kriminaliserade parten.)
Här har vi alltså en man som försöker misstänkliggöra enskilda prostituerade genom att beteckna dem som företrädare för en lobbykampanj och dessutom låta sig uppbackas av extremliberaler. Tala om härskarteknik!!!!
PS Andreas (om du läser detta) jag såg debatten och för mig framstod Susanne Dodillets argumentering där hon exemplifierade det kotsägelsefulla i att å ena sidan kräva att kvinnor skall ha rätt att bestämma helt självständigt över sina kroppar när det gäller abort medn å den andra sidan förvägra dem rätten att bestämma om de vill använda samma kropp för att utföra sexuella tjänster mot betalning. Vad är det som är svårt att fatta med det??????? DS
Vem kränker ungdomarna?
Hon blev mobbad och hotad på nätet: “Enligt en rapport från Datainspektionen som kom i går uppger hälften av alla ungdomar att de blivit kränkta på nätet genom lögner och oschysta kommentarer. Men trots att de känner till riskerna fortsätter de att lämna ut bilder och information om sig själva.”
(Hittat via aftonbladet.se.)
Aftonbladet har idag två artiklar [1, 2] som refererar till Datainspektionens rapport (undersökning gjord av Kairos Future) som jag skrev om igår.
Utan att på något sätt förrringa den intervjuade 16-åringens upplevelse är det viktigt att påpeka att ungdomarna i Kairos Futures undersökning faktiskt inte alls besvarat frågan om de blivit kränkta utan besvarat frågan om någon skrivit något osant om dem på nätet. Att något är osant betyder inte att det är en kränkning. Att något osant publicerats på nätet betyder inte att någon blir mobbad. I en del fall är det förstås fråga om mobbning och avsikten är att kränka. Om detta säger Kairos Futures undersökning ingenting.
Att vi ser en förskjutning i vad som i de unga nätkulturerna betraktas som integritetskränkande är uppenbart, något som Anders Nyman tydligen konstaterar gäller också i andra medier t.ex. TV. Här hänger de traditionella värderingarna inte med. Det borde vi studera mera.
Senaste kommentarerna