Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Lärande versus inlärning
Bryt med flumpedagogiken: “Men dessa värden har skjutits åt sidan av den nya pedagogiken. Det är inte längre ansträngning utan elevens omedelbara tillfredsställelse som räknas.
I skolan ser unga varje dag hur regler åsidosätts. Med andra ord lär skolan att samhället är svagt, att unga kan sätta regler ur spel och att skyldigheter egentligen inte finns.
Att återupprätta respekten för inlärning, för lärare och för skolan som institution löser inte alla problem, men många.”
(Hittat via knuff.se.)
Inger Enkvist har lösningen på många problem om än inte på alla. Återupprätta lärarens auktoritet (med auktoritära metoder får man anta) och lämna all kunskap om hur lärande går till på historiens sophög verkar vara denna – nästan – universella metod.
När hon beskriver sitt förslag som en kritik av den “nya pedagogiken” blir man lätt förundrad. Det som Enkvidt rubricerar som ny pedagogik verkar vara det som väl i filosofiska termer kan härledas från Rousseau över Dewey och Vygotskij (tidigt 1900-tal) och framåt. Den rörelsen kan ju bara delvis sägas har nått klassrumsverkligheten idag. Den nya pedagogiken på 2000-talet representeras egentligen bättre av
Hittat via Rickard Gatarski som har denna video som en av “fyra fruktansvärda filmer”, allihopa värda en titt.
Holstein vill ha utnyttja billig arbetskraft
: “Vi saknar bara politisk vision och handlingskraft. Vi borde också göra enorma investeringar i infrastruktur men köpa infrastrukturuppbyggnaden till internationella priser. Med andra ord skrota de svenska minimilönerna, ingen har ju råd att betala dem ändå, alla tvingas köpa svartjobb. ”
(Hittat via knuff.se.)
Johan Staël von Holstein tillhör inte de skribenter jag följer. Ibland dyker dock något alster upp t.ex. på knuff.se och kommenterandet gör mig lite nyfiken. Till en del håller jag med Holstein – det saknas politisk vision.
Men Holsteins vision är däremot inte särskilt intressant. Han vill upprepa dn idé Dubai byggs på; om att baserat på ett hårt utnyttjande – utsugning – av billig arbetskraft från Asien skapa ett nytt samhälle för de välbeställda (i vilket de vars arbete det bygger på inte har någon plats annat än möjligen som tjänstehjon). Det här, milt uttryckt, råa kapitalistiska 1800-talstänkandet – var kommer det ifrån?
Alltså man undrar – varifrån kommer år 2007 idéer om att vi som lever i den rika delen av världen skulle ha rätt att ytterligare berika oss baserat på direkt utnyttjande av billig arbetskraft från fattigare länder. Varifrån kommer denna idé om att de skall jobba här under väsentligt sämre förhållanden än motsvarande inhemsk arbetskraft?
Betala svart!
”Varför ska jag betala när andra inte gör det?: “– Svart arbete och skattefusk finns i alla länder och jämfört med de flesta andra så har vi faktiskt hög skattemoral i Sverige. Vi får ofta besökare från utlandet som undrar hur vi kan ha så höga skatter och så hög frivillig medverkan samtidigt. Och svaret är ju att de flesta ändå vill göra rätt för sig.”
Anders Stridh, strateg på Skatteverket, tror att skattemoralen luckras upp då ministrar och andra “framstående” personer avslöjas som fuskare. Jag tror knappast det, istället är det precis som herr Stridh också uttalar i intervju i Aftonbladet att
“För många är det ok att utföra mindre tjänster, byten etcetera, medan man ser på svart arbete i andra sammanhang mer allvarligt.”
Viktigt att komma ihåg är att denna informella ekonomiska sektor som består just av mindre tjänster, byten m.m. faktiskt finns överallt, inte är särskilt kopplad till skattenivå och till sin karaktär faktiskt är nyttig. Den möjliggör ett utbyte utan vilket rätt mycket skulle strula för många. Innebär inte heller ett egentligt problem så länge de flesta samtidigt “gör rätt för sig” dvs jobbar vitt, redovisar huvudelen av sina intäckter osv.
Jag tror dock att många ser mycket negativt på arbetsgivare som utnyttjar svart arbetskraft och lika negativt på rika eller åtminstone hyfsat välbeställda människor som alltså borde ha råd att betala lagstiftade avgifter.
Till kritiken av En ny skolpolitik (6)
Debatten om en ny skolpolitik för socialdemokraterna pågår men med alldeles för låg intensitet. Jag tyckte inte att rådslaget blev den startpunkt det borde, framför allt på grund av att man dels ställde helt fel frågor, dels för att man inte skapade förutsättningar för debatt utan snarare hanterade det som en remissomgång (där man desutom inte presenterat någon sammanstäling av svaren). En av de som redovisar sina tankar är Erik Laakso som idag tar upp både frågan om betyg och nationella prov samt frågan om friskolor. Också Nathalie Sundesten Landin har tagit upp bland annat betygsfrågan förra veckan.
Accepterandet Av Betyg Och Nationella Prov:
“Att fortsätta kompromissa om betygen och de nationella proven leder till en sorteringsskola där eleverna mäts med siffror och provresultat, därför måste fortsatta kompromisser kopplas till något som ger varje elev sin individuella unika möjlighet att utvecklas. Att ge sig in på och integrera en folkpartistisk manöverpolitik som genom uppstramning och uppsträckning som metoder är inte en skolpolitik som har elevens bästa som utgångspunkt.”
Friskolor har jag redan kommenterat men frågan om betyg och nationella prov förutsätter nog en egen mässa så det återkommer jag till.
Avsnitt 5 Sverige ska ha världens bästa pedagoger – åtgärder för att stärka lärare och skolledare i förslaget till ny plattform handlar om personalens kompetens. Här gör man det lätt för sig och förespråkar att skolan skall ha bra och välutbildade lärare. För att säkerställa detta sätter man upp mål för när det bara skall finnas behöriga lärare (2015) och anvisar medel/metod för att uppnå detta (särskild utbildning av obehöriga). Visserligen finns någon mening som beskriver hur man vill göra det lättare för de som tröttnat/inte passar att få stöd för omställning men själva problemet adresseras inte. Tvärtom som överdriver man enligt min mening behörighetskravet på kvalitetens bekostnad. Kanske är det själva ansatsen som bedrar “Många är vi som kan vittna om den enskilda lärare vi mötte i tidiga år som var helt avgörande för våra vägval och möjligheter senare i livet.” Det är långt ifrån självklart att detta bara har varit behöriga lärare och det är inte uteslutet att det avgörande varit negativt.
Annars är detta avsnitt präglat av mycket goda ambitioner och en del goda idéer. AT-tjänstegöring är en sådan idé men den förutsätter ju att någon form av legitimation införs. Görs det behövs inte längre den hårda kopplingen mellan formell lärarutbildning och “kompetens” eftersom frågan om behörighet kan läggas på det organ som utfärdar legitimationer. En annan idé är forskarskolor/cirklar som stöd för den professionella utvecklingen. Kring detta finns erfarenhet och dessutom åtminstone ett embryo till en internationell “rörelse” som möjliggör forskning i arbete. Det är alltså en utmärkt idé.
Apropå AT förresten – man kan ju möjligen fundera över var tiden för mentorskap, betygssättning, utvecklingssamtal skall tas eftersom de inte kan utföras av den ännu ej färdiga läraren.
I förslaget klargörs att det bör finnas en tydlig uppdelning mellan politiken och praktiken dvs en ambition att låta de professionella göra de pedagogiska valen etc. Samtidigt förespråkas ett antal åtgärder som t.ex. fler yrkeskategrier i skolan och fler typer av tjänster som såvitt jag kan bedöma antingen är direkt detaljstyrning av organisationen av arbetet eller bara är ambitioner som ges till de professionella att välja (eller avstå från). Det är lite oklart.
I övrigt framförs önskemål om fler yrkesgrupper i skolan och stärkt skolledning bland annat genom krav på erhållen statlig certifiering. Generellt kan sägas att det med få undantag förs fram förslag som är klart kostnadsdrivande såväl nationellt som lokalt. Det är förstås helt rimligt om man verkligen kan göra gällande att en bra skola för alla barn faktiskt inte ryms inom nuvarande kostnadsram. Den genomsnittliga kostnaden för en grundskoleelev i Sverige är ca 70 000 kronor vilket ju framstår som rätt mycket pengar om man multiplicerar med antalet elever.
Makt versus maktlöshet
Katrine Kielos: Mäktiga och maktlösa: “Sveriges främsta problem är att stora grupper av människor upplever att de saknar makt över sina liv och att traditionella politiska strukturer är otillräckliga för att hjälpa dem. Dagens socialdemokrati hade kunnat finna mer av en riktning om den blev tydligare med att definiera sitt politiska projekt som en fråga om att omfördela makt och inte i första hand inkomst.”
(Hittat via I Om makt korrumperar gör maktlöshet oss moraliska? hos Katrine Kielos.)
Jag gillar verkligen det sätt som Katrine Kielos angriper frågor, ett slags intellektuell diskurs som är attraktiv därför att den tar både ämne och läsare på allvar: Innebär förstås inte att det är invändningsfritt, kanske snarare tvärt om då tanken utmanas.
I artikeln i Fokus pekar Kielos på en grundläggande skillnad mellan höger och vänster, mellan moderater och socialdemokrater.
Socialdemokratins syn på makt handlar inte som högerns enbart om att politiken bör bekämpa formella hinder. Socialdemokratins syn på makt handlar om att alla människor ska kunna ta sig över glappet mellan vad de är i dag och vad de har möjlighet att bli i morgon. Politikens svåra uppgift är att frigöra den kraften. Detta har varit socialdemokratins ambition. En ambition som man ofta har misslyckats med och ibland även frångått.
Så långt är resonemanget lysande. Lite mindre lysande blir det när Kielos i ambitionen att belysa de mer praktiska konsekvenserna väljer lövkrattning som exempel. Hon gör sig då skyldig till samma misstag som så många ledande partikamrater gör – att nedvärdera vad man brukar kalla okvalificerade arbeten, att förrringa dem som ovärdiga som avlönat arbete, att definiera dem som slutstation för människor som hellre borde ägnat sig åt sysslor som bidrar till tillväxt.
Det här har förstås med frågan om makt versus maktlöshet att göra. I ett samhälle behövs alla människor och alla människor bör ha närmast total makt att forma sina egna liv. I det ingår en djupt känd respekt för dessa människors faktiska val oaktat om dessa passar in i mer idealistiska bilder av verkligheten. Därmed hyser man respekt för både att det finns behov av “okvalificerade” tjänster och att det finns människor som i kortare eller längre perioder kan tänka sig att av olika skäl (men deras skäl!) välja att utföra sådana, att försörja sig så. Det socialdemokratin hittills varit hyfsat bra på är att definiera vari hindren ligger för att “alla människor ska kunna ta sig över glappet mellan vad de är i dag och vad de har möjlighet att bli i morgon” och därför utvecklat t.ex. ett utbildningsssystem i vilket möjligheterna har varit viktigare än effektiviteten (alltså att alltid kunna återvända, reparera). Med en sådan politik är det ju ständigt möjligt för den som hellre vill utveckla sin kompetens för att få ett mer kvalificerat arbete att göra så. Då utgör lövkrattning ingen föraktlig syssla utan kan vara både ett livsval för den som så önskar och ett steg på vägen, en parantes, för den som så vill.
Jag lämnar medvetet frågan om skatteregler för hushållsnära tjänster utanför denna diskussion. Problemet med kostnadsbilden för produktion av mindre kvalificerade tjänster är en stor men annan diskussion och har bara relevans i detta sammanhang om det bidrar till att begränsa människors möjlighet att faktiskt ha makt över sitt liv.
Vem blir president?
Sorry Bildt – Blair, ni får inte jobben: “Två nya toppjobb står lediga i EU 2009, och sökandet efter kandidater har redan börjat. Tony Blair och Carl Bildt pekas ut som favoriter. Låt mig resa några invändningar.”
Henrik Brors har några invändningar mot Blair och Bildt som kandidater förutom att han inte tror att de kommer att bli utsedda då deras namn också framförs i ett slags taktiskt spel där t.ex. franska Sarkozy föreslår Blair men egentligen har en annan kandidat i bakfickan. Det må vara hur det vill med detta, invändningaran i sak mot dessa båda herrar är så starka at de faktiskt är uteslutna.
Brors skriver om Blair
“Det är ett märkligt utspel, för Blair är långtifrån oomstridd i EU-kretsen. Hans stöd till USA:s invasion i Irak splittrade EU, och han misslyckades med att svänga den negativa brittiska EU-opinionen under sina år vid makten. Att Storbritannien står utanför EMU och passunionen och fått undantag från viktiga delar av det nya EU-fördraget minskar ytterligare Blairs möjligheter att framstå som en trovärdig ledare för hela EU-projektet.”
Åtminstone invändningen som gäller inställningen till ockupationen av Irak gör att åtminstone jag finner Blar som ett inte bara olämpligt utan också helt oacceptabelt namn för posten som ordförande.
Att Carl Bildt skulle vara aktuell som utrikesminister är väl förstås lika omöjligt och faktiskt sannolikt huvudsakligen baserat på samma fråga. ENligt DNs Snabbguide:
I januari 2003 värvades Bildt som rådgivare av Committee for the liberation of Iraq, en lobbyorganisation med målsättningen att skapa opinion för att störta Saddam Hussein (bilden). I ledningen fanns en rad personer med kopplingar till Pentagon, amerikansk försvarsindustri och neokonservativa tankesmedjor.
Det går naturligtvis att hitta fler invändningar mot att Blair och Bldt skulle ges några betydlsefulla poser inom EU. Irak räcker!
För övrigt tycker jag att ordförande i EU som ju blir ett närmast presidentlikt uppdrag borde väljas av folket inom unionen!
Kamrat Gramsci och skolan
“Inom utbildning har man att göra med barn i vilka man måste inpränta vissa vanor, som uthållighet, noggrannhet, balans (även fysisk balans), förmåga att koncentrera sig på särskilda ämnen, något som inte kan tillägnas utan det mekaniska upprepandet av disciplinerade och metodiska handlingar.”
I kampen mot det gamla, mekaniska, “jesuitiska” skolsystemet befinner sig den nya pedagogiken fortfarande i en “romantisk” fas, menar Gramsci, vilket innebär att man betonar skillnader mot den gamla skolan på ett “ohälsosamt överdrivet” sätt.”
(Hittat via knuff.se.)
Även jag gillar Gramski:-) Det innebär dock inte att man mekanistiskt kan lägga hans skrifter och däri uttryckta åsikter till grund för en kritik av den svenska skolan år 2007. Gramskis tankar nedtecknades under hans fängelsetid och publicerades första gången 1949. Särskilt det ovan citerade avsnittet tål att diskutera – det skulle väl kunna sagts av en företrädare för de åtminstone till namnet liberala folkpartisterna idag. Är de verkligen arbetarklassens främsta företrädare när det gäller skolpolitiken?
Jag tror att man måste ha helt klart för sig vilken tid som Gramsci verkade i, en tid där just frågan om fysisk fostran, disciplin, kollektivet var framträdande element i flera ideologiska strömningar. Det kan kanske vara värt att beakta. Gramski var också medlem i och och några år ordförande för det kommunistiska partiet i Italien. Han fängslades av fascisterna 1926 och spenderade i stort sett resten av sitt liv i fängelse.
Gramsci har utvecklat begreppet kulturell hegemoni som en del av hur det kapitalistiska systemet upprätthålls. Det sker bl.a. gneom utbildningssystemet där de unga matas med (fostras) till de värderingar som upprätthåller klassamhället. I det ljuset går det utmärkt att se att just de disciplinerande dragen i de tidiga årens drillande och genomgående i form av det regelverk som omgärdar elevernas vardag – uppstyckningen av världsbilden i delar kallade ämnen, extrem uppdelning av dagen i konstlade tidsenheter, regler och sanktioner utgör viktiga beståndsdelar i detta upprätthållande av det bestående. Klassificeringar via betygsssytem och uppdelning av utbildningssystemet i yrkes- respektive studieförberedande linjer/program utgör modeller för samma dolda läroplan.
Till kritiken av En ny skolpolitik (5)
Avsnittet om gmnasieskolan heter 4 En ny gymnasieskola för morgondagens arbetsliv – åtgärder för att förnya gymnasieskolan. Här slår några grundläggade ståndpunktr fast t.ex att det krävs gymnasieutbildning för att få jobb, att gymnasieutbildningen skall förbereda för arbetsliv, samhällslivet i övrigt och för vidare studier. Detta är mycket bra i en tid när man kan få för sig att en del skolpolitiker verkar vilja ha tillbaka en sorteringsskola som inte ger de som väljer mer traditionellt yrkesinriktade program en tillräcklig kompetens inom områden som språk.
Det här avsnittet innehåller också mer av “Vi vill pröva” vilket representerar ett något öppnare förhållningssät. Det gäller t.ex. dimensioneringen av utbudet (av program får man anta) och organiseringen av gymnasieskolan där man ser dagens KY-utbildning sok en möjlig förebild. Sammantaget försöker man balansera individens valfrihet och arbetsmarknadesn behov utan att för den skull införa ett väldigt reglerat nationellt system. Här finns altså inte fördiga förslag och det är nog bra.
Det skrivs en hel del om samverkan mellan gymnasieskolan och arbetsliv/högskola och man föreslår inrättande av råd på lite olika nivåer. Även här finns en motsättning mellan den goda ambitionen att effektivisera resursutnyttjandet genom att “styra” eleverna att välja inriktningar som ger jobb och å den andra sidan mer generella ambitioner både att tillgodose individens valmöjligheter och mer specifikt att konstruera utbildningar som är mer könsneutrala. Det är ju inte helt säkert att de senare ambitionerna ledewr till de förra resultaten.
Det finns för övrigt gott om goda ambitioner som att elever på yrkesprogram skall erbjudas praktik utomlands och så öppnar man för nya konstellationer för huvudmannaskap. Det är ju lite roligt när man t.ex. skriver:
Vi vill exempelvis se en kraftig satsning på ”Vårdcollege” som också ska kunna ägas gemensamt av skola, sjukvård och omsorgsförvaltning.
Vet inte exakt men i min kommun är det väl mellan fem och tio år sedan huvudmannaskapet för vårdgymnasiet överfördes från landstinget (alltså sjukvården) till kommunen (som ju är både skola och omsorgsförvaltning. En förändring som för övrigt åtminstone avseende kvaliteten på maten var väldigt negativ:-(
Sett i backspegeln torde väl det faktum att landstinget(n) lämnat gymnasieskolan ha inneburit att de nedrustats kompetensmässigt inom utbildningsområdet och man undrar om inte andra former än delat huvudmannaskap skulle kunna ge lika mycket när det gäller att förbättra kvaliteten genom närmre samband mellan utbildning och arbetsliv.
I övrigt kan man utan vidare hålla med om det mesta i detta avsnitt. Det jag saknar – inte helt för man skriver
“Vi vill pröva nya former av utbildning och praktik för den grupp ungdomar som har mycket stora kunskapsluckor från grundskolan som kommer att få stora problem om de inte fångas i tid.”
– ärr ett mera radikalt grepp kanske motsvarande Not school i Storbrittanien som representerar en både framgångsrik och kostnadseffektiv modell för att ta hand om de ungdomar som skolan (både grund- och gymnasie) misslyckats med. Not school skall verkligen tolkas bokstavligt, det är inte något modiferat program man erbjuder dessa ungdomar utan ett lärande som utgår från deras intressen, ingen kursplan kommer i närheten av att styra aktiviterna. Förbluffande (för många) är att dessa ungdomar sedan i mycket hög utsträckning klarar examina och fortsätter att studera, då med mycket hög kompetens t.ex när det gäller skapande och användande av olika uttrycksmedel.
Till kritiken av En ny skolpolitik (4)
Avsnittet 3 En skola med valfrihet och mångfald – åtgärder för en sammanhållen skola adresserar ett av problemen som ligger i kombinationen stor valfrihet för elever (och föräldrar) och en sammanhållen skola. Jag har länge funderat på detta och diskuterat det en del bl.a. hos Erik Laakso (där jag hamnade i polemik med en Johan som använde sin egen högst personliga erfarenhet som argument).
Rådslagsgrupens förslag utvecklar ett rätt bra resonemang om behovet av en sammanhållen skola för alla där faktiskt elever med olika bakgrund möts i det dagliga arbetet. Jag tror faktiskt att det är viktigt och vi vet ju att det är precis som framhålls i materialet:
Skolsystem som inte tidigt sorterar eleverna efter bakgrund når i internationella jämförelser bättre resultat för alla elever.
Generellt är ansatsen i detta avsnitt ytterst sympatiskt – lika vilkor, inga hinder egentligen för skolor med annan huvudman än kommunen (förstår inte varför också vi skall envisas med att kalla dem fria – ingår man i en skolkoncern är man oftast inte ett dugg friare än en kommunal skola). Alla skolor skall tillhöra det “gemensamma nationella svenska (tautologi? min anm.) skolsystemet”.
Men och det finns förstås några sådana. När man skriver att
“Vi vill, oavsett framtida system, genomföra ett antal omedelbara åtgärder; det handlar om tydliga regler som reglerar enskilda kommuners möjlighet att sälja ut kommunala skolor, att alla friskolor ska vara skyldiga att återinvestera sin vinst tillbaka till skolan,….”
tycker jag att man demonstrerar en märklig syn eftersom man ju alltså därmed hävdar att någon som vill starta en skola och därför investerar i lokaler m.m. inte skall kunna få avkastning på sin investering. Då borde ju kommuner vara förbjudna att lånefinansiera skolbyggnader (för att ta ett exempel). En skola som kan bedriva verksamhet uthålligt och till lägre kostnad än vad bidraget från kommunen ger skall naturligtvis vara fri att göra vad de önskar med eventuellt överskott.
Det hela blir än mer ologiskt när man skriver att
“Vi vill se en särskild lagstiftning som reglerar hur skolor får marknadsföras. Att locka till sig elever genom att erbjuda fri dator och gratis fjällresor är inte acceptabelt. ”
Alltså en skola som är förhindrad att göra vinst (eller i alla falla att dela ut den till ägarna) skall heller inte få göra det som rimligen alla skolor kommer att göra inom 5 år, nämligen förse sina elever med det för alla andra i samhället mest naturliga arbetsredskapet (eller i alla fall inte tala om at man gör det). Lite tidigare har man också sagt att “Det är inte acceptabelt att elever tvingas gå i skolor med undermåliga skollokaler där det exempelvis saknas utegårdar, idrottshallar, bibliotek eller moderna läromedel.” Man skulle sålunda inte få ha någon alternativ modell för idrottsundervisning, man får inte bedriva utomhuspedagogik för då riskera man antagligen att klassa ssom havandes undermåliga lokaler, man måste ha ett skolbibliotek (duger inte folkbiblioteken) och man måste ha moderna läromedel, dock inte datorer till alla elever.
Till kritiken av En ny skolpolitik (3)
Avsnittet, som rubriceras 2. En skola som ger alla chans – åtgärder för att bryta segregation och skillnader i skolresultat, är av stort intresse eftersom det adresserar ett av de allra viktigaste politikområdena som kan kallas integrationspolitik men som förstås i första hand handlar om att motverka den segration vi låtit växa sig allt för stor. Den har sitt tydligaste uttryck i bostadssegrationen som propagerar direkt in i skolans värld eftersom närhet fortsatt är och kommer att vara viktig när det gäller val av skolan. På arbetsmarknaden syns förstås segregationen också tydligt.
För att fortsätta ordmärkeriet så kan man notera att i detta avsnitt möter vi plötsligt begreppet hemspråk. Vid en snabb kontroll i Wikipedia finner man att det begreppet användes
“Hemspråk, det språk eller de språk som talas i hemmiljö, när detta skiljer sig från det språk som i huvudsak talas ute i samhället. Termen användes i det svenska utbildningsväsendet från 1968 (då hemspråksundervisning infördes) fram till 1996, då regeringen beslutade att begreppet skulle ändras till “modersmål” for att “lyfta fram betydelsen av undervisningen och markera att denna måste kunna genomföras som annan språkundervisning i skolan” (Utbildningsutskottets betänkande 1996/97:UBU12). Därför används idag termen modersmålsundervisning istället för hemspråksundervisning.”
Termen hemspråk används också senare i texten omväxlande med modersmål – ger ett lite märkligt intryck.
Bra är att man tydligt markerar att det är skolor med de “största problemen” som skall prioriteras t.ex. när det gäller resurser. Hur man skall kunna säkra detta med bibehållande av kommunalt huvudmannaskap framgår inte:
Vi vill ha nationellt styrande regler som garanterar att resurserna i alla kommuner fördelas efter behov så att elever som går i skolor med svåra förutsättningar ges lika chanser att nå målen.
Målet instämmer jag i, men frågan är hur ett sådant regelverk skall kunna konstrueras som inte fråntar skolhuvudmannen ansvaret.
Det är mycket detaljer med införande av samverkansbonus, läxhjälpsutbildning introduktionsskolor m.m. Just när det gäller läxhjälpsutbildningen så skal den tydligen riktas till föräldrar och här blir förslaget plötsligt personligt och riktar sig med direkt tilltal till mig som förälder – också lite märkligt i en plattform. Överhuvudtaget känner jag mer och mer at detta inte alls är en plattform som vår skolpolitik kan byggas på. Det är i bästa fall ett slags valmanifest med en närmast oändlig uppräkning av vad vi vill göra i mer eller mindre konkret form.
Därmed blir dokumentet mycket svårt att diskutera eftersom de grundläggande principerna är av en sådan karaktär att ingen (socialdemokrat) kan tänkas ha några invändningar och vi vill”-listorna allt för spretiga, varierande i nivå och inriktning att de inte låter sig diskuteras annat än en och en vilket ju naturligtvis är ogörligt vare sig i skrift så här eller på det förtroenderåd som väl förväntas lägga fast inriktningen för skolpolitiken.
Senaste kommentarerna