Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Rätt att skilja kyrka från stat! Dagen.se
Göran Persson ångrar skilsmässan från staten: "Göran Persson berättar i boken “Min väg, mina val” (Albert Bonniers förlag) om hur han – vid den här tiden finansminister – tillsammans med förre försvarsministern Thage G Peterson kämpade emot de förändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan, som genomfördes 1 januari 2000. De båda brukade kalla sig regeringens ”kyrkvaktmästarfalang”.
– Det stämmer, säger Thage G Peterson, som minns att Marita Ulvskog i egenskap av kyrkominister var pådrivande för reformen.
– Men vi som var emot var nog i minoritet. Vi fann det ganska meningslöst att ta striden, säger Thage G Peterson, i telefon på väg till Södertörns högskola där han numera studerar religion."
(Hittat via knuff.se.)
Fantastiskt, i denna fråga verkar det inte ha funnits ett ideologiskt, närmast principiellt tänkande hos förre statsministern Göran Persson. Bedrövligt milt uttryckt. Jag har all respekt för att en medlem i ett samfund kan vilja att detsamma skall uppfattas som en folkkyrka, men mycket liten respekt för åsikten att det finns något rimligt i en statskyrka. Och detta gäller oaktat den traditionella, nationella roll en sådan har eller kan haft. Vill så här i efterhand ge en stor mängd cred till Marita Ulvskog som tydligen spelade en stor roll!
Bevara äktenskapet
Aftonbladet: “Osmakligt” : “RFSL rasar mot affischerna mot homoäktenskap
Budskapet i reklamen i tunnelbanan är ”Bevara äktenskapet: Mamma, pappa, barn”.
– Kampanjen är osmaklig och stötande för homo- och bisexuella, säger Jerry Adbo på RFSL.”
(Hittat via knuff.se.)
Så är de kränkta ute på krigsstråt igen. Denna gång kränks tydligen homo- och bisexuella av förekomsten av en reklamkampanj som förspråkar nu gällande svensk lag. Ligger vi verkligen så illa till när det gäller det demokratiska samtalet att man ens kan tänka tanken att det i sig är kränkande för någon att uttrycka en åsikt????
Jan Myrdal, en av undertecknarna av det upprop som ligger bakom kampanjen, argumenterar i SvD för att behålla äktenskapet som en institution förbehållet tvåkönad samlevnad. Läs gärna den argumentationen som jag tycker håller rätt långt. Själv har jag bland annat skrivit:
Försöker man särskilja dessa frågor får man en tydligare bild av vad det handlar om. Vi lever i en kultur (och detta tycks vara gemensamt för de flesta kulturer) där samlevnadsformerna reglerats av staten i första hand med utgångspunkt i reproduktionsperspektiv och därmed sammanhängande ägande- och arvsfrågor. Historiskt sätt har det inneburit att monogama förhållanden föredragits framför andra former – ett sätt att “garantera” faderskapet och att lägga försörjningsfrågan för avkomman på rätt personer. Tidigare var det förstås nödvändigt på grund av avsaknad av andra metoder för att fastställa det senare. Bara i områden där av olika skäl betydande kvinnoöverskott uppkommit är det vanligt med andra former av typen månggiften.
Historiskt har för övrigt oftast funnits en blandning av statlig och religiös sanktionering av dessa former – därav det faktum att vi nu kan tala om äktenskapslagstiftning (alltså själva användandet av begreppet äktenskap) där den religiösa uppfattningen om äktenskapets natur sammanblandats med de mer civilrättsliga aspketerna på samlevnad. Så har det alltså inte alltid varit och behöver förstås inte heller vara fortsättningsvis
.
En intressant aspekt av den för dagen gällande likriktningen av åsikter just kring äktenskapet – man blir ju nästan idiotförklarad om man ens vill diskutera i termer av att vi inte skall ha könsneutral äktenskapslagstiftning – är ju frågan om heteronormen. Ett sådant begrepp kan ju naturligtvis analyseras utifrån olika utgångspunkter – t.ex. bara som en bestämning av vad som är det normala i betydelsen vanligast. Man kan också betrakta det som uttryck för en konvention, inte nödvändigtvis sanktionerad norm, som det råder varierad grad av konsensus kring. Det finns ju en mängd normer som i någon mening reglerar våra liv – just för att efterföljandet av normen betraktas som normalt. I olika sammanhang får brott mot sådana normer konsekvenser, allt från viss uppmärksamhet eller stillsamt tolererande till kraftfullt avståndstagande och då normen kodifierats i lag eventuellt straff.
Frågan är altså enkel – är det fel att det finns normer i samhället som helt enkelt utgår från vad som är vanligast och därför av flertalet uppfattas som normalt? Blir sådana normer automatiskt kränkande för den som av olika skäl inte passar in? Hur långt är vi i så fall beredda att driva tesen om att norm som bygger på vanligast och mest accepterade per definition är felaktiga/kränkande och alltså bör bekämpas?
För att ta ett exempel som ligger nära detta område – sexualiteten – så har vi ju en norm som säger att kvinnor som säljer sex är horor och som sådana föraktliga, mindre vetande, offer. För dessa kvinnor är det naturligtvis så att de drabbas av det s.k. horstigmat – en mycket kraftfull reaktion från den normföljande majoriteten. Det är ju t.o.m. så att sådana som uttnyttjar sådana sexuella tjänster också drabbas av en statlig sanktion, dvs gör sig skyldiga till brott också i lagens mening. Uthängda som torskar blir de ju i den normföljande majoritetens ögen. Här har vi alltså ett exempel på en grupp som bryter mot normen (monogam sexualitet inom eller i rimlgt nära anslutning till någon slags kärleksförhållande) – är det alltså då fel på denna norm, som ju egentligen om vi bortser från moraliska övertoner bara är uttryck för vad som är vanligast och accepterat av de flesta?
Förnekelsen
Köpte State of Denial av Bob Woodward på flygplatsen i Toronto förra månaden. Det har tagit ett tag att ta sig igenom den. Inte därför att den är dåligt skriven men efter ett tag blir det ständiga refererandet till general den och den, rådgivare den och den lite tröttsamt, och dessutom är det för en svenskt sannolikt lite sv årt att hålla reda på dessa personer och deras relationer. Just relationerna får man dock rätt väl redovisade (obs inga snaskiga sådana utan snarare vilka som umgår med vilka i Washingtons maktkorridorer.
Woodward visar hur Rumsfeld skaffar sig en ohotad position och hur varken han eller Bush själv har förmåga att hantera en verklighet som inte ser ut som de tänkt sig. De förnekar aller om man så vill förtränger att det grundläggande motivet för att invadera IRak var att de hade massförstörelsevapen. Några sådan har aldrig hittats.
Woodward citerar Rumsfeld:
“The charge of incompetence against the U.S. government should be easy to rebut if the American people understood the extent to which the current system of governmant makes competence next to impossible.”
Ett anant citat Woodward ger är från en konversation där bush säger (och jag skattade faktiskt högt):
“Our theme should be that the Iraqis should not allow foreign fighters to come to Iraq. We need to play on a sense of nationalism that motivate Iraqis to cooperate with us to exclude the foreigners.”
Detta säger alltså en ockupant utan att för ett ögonblick själv insee det absurda.
För de som vill ha sin bild av den Bushska administrationen som den sannolikt sämsta USA någonsin haft är boken läsvärd. För de som tror att Bush är den store frälsaren är boken nödvändig läsning. För alla er andra – ingen höjdare:-)
Bob Woodward: State of denial
Simon & Schuster paperbacks 2006
ISBN-13: 978-0-7432-7224-7
Isbn-10: 0-7432-7224-7
Vem är för ungdomsvåld?
Ungdomsvåldet har inte ökat: “Det är lättare, billigare och ofta mer opinionsmässigt lukrativt att producera känslopornografi än lösningar på svåra och omfattande problem.
När känslorna var i svang sommaren 1986 tillsatte
Ingvar Carlsson snabbt ungdomsvåldsprojektet ”Tänk Efter”. Det gjorde inget åt ungdomsvåldet men Carlsson framstod som handlingskraftig och medkännande inför en förskräckt allmänhet.
Nu har socialdemokraterna passat på att tillsätta ett liknande projekt.
Thomas Bodström gav den mentala härdsmältan ett ansikte när han lyfte fram föräldraledighet för tonårspappor som en viktig ”konkret” åtgärd för att stävja ungdomsvåldet, som om de här ungdomarnas familjer bor i Bullerbyn.
Den känslosmetiga bilden av ungdomsvåldet som ett ont väsen kommer inte ta oss någonstans. Det är jobbigare att diskutera klassamhället än att stå i Kungsträdgården och säga nej till våldet, men det måste göras.”
(Hittat via Ali Esbati.)
Johannes Forssbergs ledare i Expressen är helt enkelt lysande. Att han sedan råkar klä av Thomas Bodström (som inte tillhör kretsen av partikamrater jag respekterar) är ju en bonus. Läs ledaren och med Esbati säger jag Begrunda!
Folkomrösta nu:-)
Rösta om EUs nya fördrag!: “Inatt enades EU om ett nytt fördrag. I ”http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=706364">DN och SvD sammanfattas frågan ganska väl.
Den fråga som rests är huruvida det behövs en folkomröstning om fördraget. Eftersom vi kan göra saker på egen hand i Folkets Parlament… så startar vi en liten folkomröstning."
(Hittat via Folkets Parlament.)
Dags igen för “nytt” fördrag inom unionen. Själv tycker jag att att EU är ett steg i rätt riktning, att mycket fortfarande saknas vad avser demokratiska institutioner, att det finns ett flertal absurditeter i den politik som förs i EUs namn men att också fördraget är ytterligare ett steg i rätt riktning (om än litet). Detta särskilt eftersom de nuvarande regleringaran av uninen är obsoleta då de skrevs i en annan tid och med mycket förre medlemmar. Att tro att vi skulle kunna få tillstånd en verklig demokratisk process i Europa för att komma fram till ett bättre förslag är naturligtvis helt utopiskt – vi har ju ännu ingen europeisk politisk kultur utan bara nationella sådana.
En sak som skulle kunna få mig att ompröva min positiva grundsyn på EU är om Gordon Browns förslag att Tony Blair (Bush allierade i ockupationen av Irak) skulle bli den första "presidenten – då gör jag uppror!
Istället för att som Vänsterpartiet föreslår anordna en folkomröstning (och alltså vänta på den process som måste föregå en sådan rekommenderar jag deltagande i den redan startade omröstningen på Folkets Parlament – där krävs bara ett medlemskap som är kostnadsfritt och man kan dessutom kommentera frågan vilket inte folkomröstningar ger utrymme för.
Vill man lyssna till lite fler röster om fördraget är t.ex. Ali Esbati en startpunkt (för de som vill ha mot-argument). Jonas Morian tillhör de mer positiva.
52% säger nej till bensinskattehöjningar
Väljarnas bild av moderaternas förnyelse: “Idag presenterade partisekreterare Per Schlingmann och analyschef Gunilla Sjöberg en undersökning som genomförts av Synovate Temo på uppdrag av moderaterna om hur väljarna ser på moderaternas utveckling och ett antal aktuella sakfrågor.”
(Hittat via Folkets parlament.)
Gail Watt har skapat en diskussionstråd på Folkets Parlament angående väljarnas bild av moderaternas förnyelse. Utgångspunkten är dels det underlag i form av tabeller som Synovate Temo levererat baserat på telefonintervjuer, dels den presentation som Schlingman och Sjöberg använde tidigare idag. Förutom att det är lysande i sig att lägga ut dessa dokument (tack Gail) visar det också att Folkets Parlament skulle kunna bli en riktigt intressant webbplats.
Tabellerna gör det möjligt att se – utifrån i och för sig rätt dåliga frågor – hur svaren fördelar sig totalt bland respndenterna men också uppdelat i åldersgrupper, i inkomstgrupper, efter bostadstyp etc.
En intressant sak i materialet är att på frågan om man tycker att bensinskattehöjningar av miljöskäl är ok svarar 52% nej (därav rubriken) och bara 44% ja. Kan bara konstatera att folket tycker som jag gör – vi skall ta politiska beslut som ersätter fossila bränslen, vi skall inte försvåra för folk att transportera sig.
Maud kanske har rätt
Vilket snille: “Som att det är möjligheten till a-kassa på deltid som gör att arbetsgivare vägrar erbjuda heltider. Som att de arbetsgivarna bryr sig om att möjligheten att stämpla på deltid försvinner och därför genast vaskar fram heltider. Vilken idioti.”
Nisha Besara ondgör sig över att Maud Olofsson idag i riksdagen tydligen sagt att det finns ett samband mellan arbetsköparnas (erkannerligen offentliga sådana) ovilja att erbjuda heltidstjänster och det faktum att follk har kunnat stämpla på deltid. Jag har ingen statistik men känner till flera exempel på att så är fallet – faktiskt t.o.m. folk som vägrar jobba mer än deltid för att familjelivet, hunden eller vad det nu är kräver att de är hemma på a-kassans bekostnad. Det är väl också så att om folk inte kunde stämpla på deltid skulle intresset för sådana jobb minska kraftigt och då skulle arbetsköparna kanske tvingas konstruera bättre tjänster.
En annnan sak är ju att många faktiskt vill ha deltid – vilket förtjänar respekt. Min hustru har – och såvitt jag förstår verkligen vill ha – deltidsjobb. Hon har två vilket gör att hon sammantaget jobbar så mycket som hon vill – och hon har förstås inte stämplat en minut på grund av detta.
Dock – det är helt rimligt att man skal kunna stämpla om man faktiskt inte kan få jobb i den utsträckning man behöver. Här gäller det attt konstruera system som inte inkräktar på människors förmåga att själva organisera sina liv samtidigt som de självklart inte skall kunna brukas för att gynna vare sig enskilda som inte vill jobba fullt eller arbetsköpare som utnyttjar systemet. Soidaritet är en tvåvägshistoria
“Av var och en efter förmåga – till var och en efter behov”
Yttrandefriheten väger lätt
Demokratin väger tydligen lätt: "Trots att Jonas Morian och Blogge Bloggelito redan skrivit tydligt och bra om den här frågan så finner jag anledning att ta upp saken. Det är nämligen anmärkningsvärt när politiker tycker saker och vill använda lagstiftning för att få sitt eget tyckande till norm. Naturligtvis handlar det om porr, det gör ofta det när symbolpolitiken slår till. Bakgrunden är alltså den motion till riksdagen som de två socialdemokraterna Veronica Palm och Sylvia Lindgren skrivit, om att förbjuda de bilar som cirkulerar i Stockholm med ljusreklam för porrklubbar."
Det här med synen på yttrandefrihet och/eller demokrati är svårt – i alla fall för de som inte har en principiell syn på frågan utan låter sig styras av den egna åsikten, moralen. I debatten om reklamen för strippklubbar i Stockholm blir detta tydligt. Såväl Morian, Laakso och Bloggelito har förstås rätt i sak. Man har faktiskt inte yttrandefrihet (som väl utöver den allmänna rösträtten, föreningsfrihet och tryckfrihet får anses vara fundamentet i en demokrati) om man inskränker densamma, alldeles oavsett skäl. Och skälen är som vi vet många – numera blir ju människor kränkta av det mesta – ironi, satir, andras åsikter, bilder – samtidigt som vi lever i en tid där exponeringen av det mesta vida överträffar våra föreställningar (åtminstone för oss som kommit upp lite i åren). För många och här kan man ge många exempel men t.ex. Bengt Silverstrand gör det enkelt för sig. Han skriver att
"Det är hur berörda kvinnor uppfattar saken som är det intressanta i sammanhanget. Och detta har man i en demokrati och i yttrandefrihetens namn både rätt att tycka och motionera om i riksdagen."
Ingen har väl ifrågasatt deras rätt att uttrycka sin åsikt, problemet utgörs ju av att de önskar i lag begränsa i detta fall näringsidkares rätt att informera om (göra reklam för) sin produkt och att de gjort det i form av en motion till riksdagen vilket indikerar att de inte förstår att detta är en inskränkning av yttrandefriheten i moralistisk anda. För om de förstått detta hade de förstås inte motionerat – goda socialdemokrater som de får förväntas vara. Socialdemokrater försvarar nämligen just de grundläggande demokratiska värdena och bekämpar andras åsikter – inte deras rätt att uttrycka dem.
En annan som också försöker göra det lätt för sig – man vill ju så gärna stå på den kränktas sida – är Lukas Romson. Han inser dock kopplingen till den vikiga grundfrågan – synen på yttrandefrihet som en grundpelare i demokratin men lyckas begränsa den till vad han godtyckligt kallar "opinionsbildningsmöjligheter". Någon sådan gräns är naturligtvis inte möjlig att dra om man vill hävda yttrandefriheten. Romson skriver:
"Resonemang om yttrandefriheten är dessutom allvarligt, det är att göra den en björntjänst. Yttrandefrihetens syfte är att främja medborgarans opinionsbildingsmöjligheter. Inte att främja företagens möjligheter att tjäna pengar. Det finns näppeligen något opinionsbildande i kvadratmeterstora reklambilder för porrklubbar, argumentet om yttrandefrihet håller inte."
Jag skulle t.o.m. vilja hävda att just därför att det finns moralister som vill fördriva porr till skumma bakgator, att handlas under disk hos tobakisterna (som det var på 50-talet) och i det moderna samhället till Internet och till satellitTV-kanalerna så kan man faktiskt se också kommersiellt motiverad reklam för strippklubbar som ett inlägg i debatten även om det inte är det primära syftet. Lägger förresten särskilt märke till att Romson bara diskuterar den
"objektifierande och sexualiserande bild av kvinnor som den kommersiella heteroporren sprider"
– hur är det med annan porr? Samtliga som har invändningar mot den absoluta yttrandefriheten har dock en poäng. Demokratin kräver att alla skall ha rätt at ha en åsikt och att uttrycka densamma. För att det skall vara meningsfullt krävs förstås inte bara att jag har rätt att uttrycka den hemma vid köksbordet utan också i sammanhang där min röst kan bli hörd dvs offentligt, publikt, i valfritt medie. Mot detta står att jag naturligtvis också har rätt att avstå från att lyssna, ta del av vad andra har att säga. I det offentliga rummet blir det tydligt att detta kreerar en konflikt. Vill man värna yttrandefriheten blir dock valet ganska enkelt – rätten att yttra en åsikt, rätten att publicera en bild går före rätten att slippa höra eller se. Det finns ingen anledning att känna sig kränkt av att någon annan har en annan åsikt, gillar att visa bilder jag själv finner anstötliga – slå på det egna filtret och ge nyckeln till samma filter till barnen.
Bloggar är en övergående fluga
Bloggar får en plats på hd.se: “Hd.se sållar sig till skaran av svenska nyhetssajter som använder Twingly, en omvärldsbevakare för bloggar. Med start i dag ska alla publicerade artiklar på hd.se innehålla en Twingly-ruta där länkar till bloggar som har skrivit om artikeln och länkat till det kommer att visas.”
(Hittat via knuff.se.)
Roligt att se att allt fler svenska nyhetssajter använder sig av Twingly. Som Södertäljebo kan man dock inte låta bli att undra hur många år det kommer att ta för LT att upptäcka att världen förändrats. Som medlem i socialdemokraterna har jag samma undran när det gäller partiets webbplatser.
Bojkott – när, hur och för vad?
Om olympiska och andra bojkotter
"Sverige har aldrig någonsin bojkottat de olympiska spelen. Inte 1976 i Montréal, då halva Afrika tillsammans med Irak (!) och Guyana bojkottade spelen för att IOK vägrade utesluta Nya Zealand – landet i fråga hade skickat ett rugbylag till Sydafrika, som på den tiden var utsatt för en global bojkott för dess apartheidpolitik.
Inte 1980, då Sovjetunionen nyss hade invaderat Afghanistan och satt igång hela den kedja som än idag påverkar världspolitiken i form av terrorism från al-Qaeda. USA, Kanada, halva Sydamerika, Tyskland, Norge och ett antal asiatiska länder vägrade infinna sig i Moskva – däribland Kina, som nyss hade beviljats återinträde i IOK.
Inte 1984, då Los Angeles bojkottades som ett svar på bojkotten mot Moskva – det kommunistiska Sovjetunionen med vänner utkrävde revansch. Apropos ingenting fanns inte Kina bland de bojkottande länderna.
Idag talas det om att bojkotta de olympiska spelen i Beijing 2008. Inte för att Kina har invaderat något land, utan för att Kina inte har lagt sig i grannlandet Myanmars affärer – Kinas officiella utrikespolitik stavas annars med ett ord ickeinblandning. Man kunde lika gärna ha krävt att Kina invaderar Nordkorea, ett minst lika ohemult krav, som aldrig någonsin har ställts på andra nationer."
För den som fortfarande lockas av tanken på att bojkotta OS erbjuder Blogge Bloggelito en utmärkt argumentation – emot! Här ovan citeras inledningen på hans artikel – läs hela är min uppmaning.
Frågan är om och när bojkotter kan/bör vara en del av arsenalen att befrämja mänskliga rättigheter eller bkämpa krig. Bloggelitos tes tycks vara att detta bara kan användas mot stater som har den institutionella kapaciteten – han använder Sydafrika som det enda positiva exemplet. När inte dessa förutsättningar gäller menar han att bojkotter får motsatt effekt och pekar på en rad länder där isoleringen knappast befrämjat utvecklingen. Är hans tes riktig – vilket mycket talar för – är ju förstås Birgitta Ohlssons krav på att Reinfeldt skall bojkotta mötet med Mugabe inte särskilt produktivt.
Frågan blir dock om man inte med Bloggelitos argumentering borde kunna inrymma Israel bland de stater som uppfyller kriterierna för en potentiellt framgångsrik bojkott. De har ju de institutionella förutsättningarna. Själv avstår jag redan från att köpa produkter därifrån av solidaritet med det palestinska folket.
Senaste kommentarerna