Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Vi måste göra upp med fp:s syn på skolan
Vi måste göra upp med fp om skolan: “Socialdemokraternas gymnasiereform var ett misstag som vi nu kan rätta till i samverkan med alliansregeringen. Förtroendet för socialdemokratins skolpolitik har försvagats under en följd av år. Framför allt krävs en djupare omprövning inom partiet när det gäller gymnasiereformen från början av 90-talet. Vi gjorde en felbedömning när vi ställde för stora krav på elevernas kunskapsnivå i gymnasiets så kallade individuella program. I dag klarar 25 procent av dessa elever inte av att uppnå gymnasiemålen. Men om socialdemokratin förmår erkänna detta misstag under höstens skolrådslag inom partiet så öppnar sig en möjlighet att göra upp om gymnasiestrukturen med den borgerliga regeringen. Det skriver den socialdemokratiske förre folkhälso- och socialtjänstministern Morgan Johansson.”
Morgan Johansson har missuppfattat saken. Det är inte en uppgörelse med Folkpartiet vi i första hand skall söka utan vi bör snarare göra upp med den Folkpartistiska synen på skolan.
Morgan Johansson gör sig skyldig till flera missuppfattningar. En annan är att tro att det i grunden är fel att förse alla elever med motsvarande allmän högskolebehörighet under deras gymnasiestudier. Det var inte bara rätt tänkt i början av 90-talet, det var t.o.m. framsynt. För varje dag ökar vikten av att ha en bred grund att stå på för alla. För varje dag ökar t.ex. behovet av språkkunskaper. Dessa krav/behov får inte begränsas till de “duktiga” medelklassbarnen utan skall komma alla till del. Det är inte fel på de 25% som inte når målen för gymnasieskolan, det är fel på gymnasieskolan som inte klarar att ge dessa 25% den bildning de behöver och har rätt till.
För den som till äventyrs tror att ovanstående utgör försvar för flumskolan kan jag meddela att så är fallet. Det är värre än så – såväl forskning som erfarenhet visar att det är fullt möjligt att se till att alla elever lyckas skaffa sig de kunskaper de behöver (och som fastställt i läro- och kursplaner). Vi vet egentligen ganska mycket om hur skolor skall vara effektiva i sitt uppdrag. Vi vet faktiskt också en hel del om hur vi skall hantera alla de som inte passar in i skolan. Plockar man in i run da slängar 100 000 barn per årskull i en och samma form får man nog räkna med att den inte passar en del. 25% som idet inte alls funkar för verkar väl inte alls orimligt. Därtill får vi ju rimligen också lägga en del som “passerar” men vars tid i skolan inte präglas av den glädje och stimulans den borde.
Självmordspolitik
SvD: Snart finns inget kvar av valvinnaren: "I praktiken betyder det att det stora mellanskiktet fastighetsägare inte kommer att få någon skattelindring alls, utan snarast en höjning av reavinstskatten om de säljer husen. De som överhuvudtaget tjänar något på det nya förslaget är de som äger riktigt dyra fastigheter.
Man kan fråga sig vad det finns för statsfinansiella argument för denna suicidala akt. I ett läge där staten gör över 100 miljarder i vinst borde det väl ändå finnas visst reformutrymme?
Av det stora populära löftet finns snart inget kvar. Avskaffandet av fastighetsskatten har blivit en cynisk lek med ord – avgift är inte skatt, skulle George Orwell sagt. En enorm grupp människor är snuvade på konfekten. På Lidingö går dock livet vidare."
(Hittat via knuff.se.)
Per Gudmundsson skriver riktigt underhållande om högeralliansens hanterande av det förmodligen valvinnande löftet att ta bort fastighetsskatten. Man undrar – finns det fler fel man kan göra?
Själv har jag uppfattningen att fastighetsskatten behöver reformeras. Det är inte rimligt att beskatta värden som inte kan materialiseras så länge de inte omsätts. Däremot skall de förstås beskattas just i samband med omsättningen eftersom värdeökningen rimligen är att betrakta som en inkomst. Det senare gäller förstås all avkastning som erhålls på liknande sätt.
En laptop per barn – ideen materaliserer seg
Tore Hoel :: Blog :: En laptop per barn – ideen materaliserer seg: “Vi har tatt på en av de første OLPC-maskinene, som nettopp er satt i produksjon. Samme dag holdt vi også for første gang en iPhone i hendene. Mens Apples banebrytende design stimulerer konsumgenet, er det ganske andre instinkter som settes i sving når man tar på den grønne bærbare som ikke ligner på noe annet du har sett av maskiner. Gå inn på nettsidene og se på animasjoner over hard- og bløtvare og les spesifikasjonene – og du vil se at dette er den første maskinen som er spesialdesignet for læring. Her er det ikke bare innhold som skal dyttes inn i ungene, men samarbeid, eksperimentering og lek. Nettverksteknologien er unik, idet maskinene automatisk bygger lokalnett og knytter seg til det store nettet ved første mulighet.”
One laptop per child – det är ett initiativ som går ut på att förse i första hand utvecklingsländernas barn, av vilka många fortfarande har mycket bristfällig tillgång till utbildning, med ett verktyg för lärande. One Laptop Per Child bildar akronymen OLPC. Det intressanta är att, som Tore Hoel påpekar, maskinen är konstruerad för lärande. Själv hann jag inte ta på den men den såg onekligen intressant ut. Kunde kanske vara något för vår biståndsmyndighet att fundera över. Kostnaden idag är 175 dollar men man räknar med att komma ner i 100 dollar relativt snart.
75 år och rätt till hemtjänst
y satsning utan innehåll från stadshusmajoriteten: "- Att få ett brev från stadsdelsnämnden är bra men inte tillräckligt, säger Leif Rönngren (s), vice ordförande i Äldrenämnden.
– Och lika bra som det är med en förebyggande kontakt, lika dåligt är de att de säger nej till att erbjuda hämtjänst utan biståndsbedömning för alla över 75 år. Rimligen borde bra information gå hand i hand med bra service, men inte i moderaternas Stockholm"
Ovanstående är alltså socialdemokratisk politik i Stockholm. Samtidigt kan man i LT läsa att nationaldemokraterna kunnat använda sin vågmästarställning i kommunfullmäktide till att påskynda en utredning av samma sak i Södertälje – här dock i skön förening med övriga högerpartier. Kanske har jag fattat fel men hur kan det (s) i Stockholm vill inför vara något som vi (s i Södertälje) motarbetar genom att förslå löjligt lång utredningstid av en motion i ärendet som är flera år gammal. Detta är ju faktiskt pinsamt – vem f-n är ansvarig för denna hantering.
Mina föräldrar som flyttade från Linköping till Södertälje tidigare i år tilhör den aktuella åldersgruppen. De flyttade i detta avseende till en betydligt sämre kommun – i Linköping hade de förstås rätt till hjälp med städning m.m. utan biståndsbedömning. Detta borde vara fullständigt självklart och kräver inga utredningar – bara beslut och genomförande.
Tyvärr slår ju också den helt outgrundliga ändringen av resurstilldelningen i primärvården inom Stockholms läns landsting antagligen mot Södertäljebor i allmänhet och tydligen Lina-bor i synnerhet. Den vårdcentral mina föräldrar nyttjar skall “befrias” från över 6 miljoner koronor. Turligt nog är den tydligen privat och har därmed avtal med landstinget vilket gör att “befrielsen” komer först 2009.
Jga har inte studerat det nya resurstilldelningssystemet är konstruerat. Om det verkligen, som bland annat Ingela Nylund Watz hävdar inte innehåller någon form av hänsyn til socioekonomiska eller mer direkt ohölsorelaterat (ohälsa är ett sådant där ord jag ogillar) är det ju fullkomligt galet. Vem kan överhuvudtaget tänka ut ett system som inte relaterar til verkliga och kända skillnader?
Förresten – det tycks ju som om Södertälje drabbas särskilt hårt av detta – var är vår centerpartistiska förkämpe Tage Gripenstam? Inget pendeltåg till Hölö, kraftiga nedragningar i vården – vad säljer han ut nästa gång för att få sitta och sleva i landstingshuset?
Ge alla en egen specialpedagog
Elever med särskilt stöd klarar ändå inte skolan: “17 000 skolbarn i ny undersökning: Bland elever som fått omfattande specialpedagogiskt stöd är andelen godkända 40 procentenheter lägre än bland elever utan stöd. Två av fem elever har fått specialpedagogiskt stöd någon gång under grundskoletiden. Men andelen elever som efter årskurs 9 saknar godkänt betyg i matte, engelska och svenska är ändå väsentligt högre i denna elevgrupp. Det visar en ny omfattande studie från ’Lärarnas riksförbund och Göteborgs universitet som presenteras i dag. Dessa nedslående undersökningsresultatet visar att stödet till lågpresterande elever inte fungerar. Därför behövs mer forskning, mindre skolklasser och förbättrad behörighet hos speciallärarna, skriver Metta Fjelkner, ordförande för Lärarnas riksförbund.”
(Hittat via Käringen mot strömmen (Eva Rundkvist).)
(Kanske hade de presterat ännu sämre utan stöd, Meta?)
Trots att Meta Fjelkner egentligen bara redogör för det uppenbara – att skolan utan en massa tester väl klarar av att identifiera de elever som behöver särskilt stöd och att denna elevgrupp är överrepresenterad när det gäller att uppnå kunskpasmålen – har Fjelkner svaret på gåtan: mindre klasser och ämnesutbildade speciallärare. I rättvisans namn, Fjelkner vill ha mera forskning också.
Det senare, forskning alltså, behövs lika uppenbart. Vi vet en massa om samband mellan elevers bakgrund och skolresultat, skillnaden mellan pojkar och flickor m.m. men vi tycks ha mycket begränsade kunskaper om vilka metoder som faktiskt är bäst för att kompensera de som, oavsett skäl, behöver extra stöd.
Fjelkners tes om att specialpedagoger/lärare skall ha ämneskompetens är inte mer än en god hypotes och förstås oerhört svår att förverkliga i alla mindre skolor och på mindre orter/landsbygd. Enda vägen att uppnå detta torde vara att göra alla lärare till specialpedagoger – alltså ge dem sådan kunskap. Då blir förstås Fjelkners förslag om mindre klasser rationellt eftersom läraren måste ha tid (det gäller ju dock inte alla klasser och hela tiden – det är alltså 40 % av elevrna som någon gång behövt stöd).
Nu visar ju en del annan forskning att man kan uppnå betydande resultatförbättringar både genom att ha en skolkultur som faktiskt förväntar bra resultat av alla och genom att utveckla verktygen för lärandet (t.ex. one-to-one).
Vi vill inte sälja….
Mitt Klipp: “Sagan om hur vår statsminister fick sin långa näsa. Brutet vallöfte i ord och bild. I rollerna: blivande statsminister: Fredrik Reinfeldt hovnarr: Göran Hägglund”
(Hittat via Aftonbladet.)
RedCloud har gjort en riktigt rolig (eller upprörande om man så vill) video:
Satsa mer på skolan
Nu finns det två socialdemokratiska filmer på YouTube som handlar om skolan. Det är korta animerade historier som lite brutalt försöker lyfta fram viktiga frågor att diskutera – spelar din bakgrund roll för hur du lyckas i skolan och spelar det någon roll i den ena och vad motiverar till studier (ambition/intresse eller auktoriteter) i den andra. Filmerna kan förhoppningsvis locka ytterligare personer att delta i det pågående rådslaget. Uppmärksammans också av Kulturbloggen och PromeMorian, och som Jonas Morian Konstaterar så är detta ett rejält steg framåt för partiets användande av video som del i kommunikationen.
Satsa på skolan!
Satsning på skolan i budgeten: "Skolminister Jan Björklund, nyvald folkpartiledare, presenterar idag på partiets landsmöte en satsning på skolan. Pengarna kommer i budgetpropositionen den 20 september. Kommunerna får dela på 900 miljoner kronor under loppet av tre år.
Statsbidraget ska gå till att förbättra kunskaperna i läsning, skrivning och räkning. De elever som riskerar att inte nå målen för
lågstadiet ska prioriteras. Skolorna kan satsa på sådant som mer undervisningstid, speciallärare och sommarskola. "
(Hittat via knuff.se.)
Visst är det utmärkt att regeringen med Björklund i spetsen satsar på skolan. Det är heller inte fel att man uppmärksammar att insatser när det gäller läs-, skriv- och räkningskunskaper bör göras tidigt, mycket svårare att reparera senare. Nu satsas alltså 900 miljoner kronor under 3 år i form av extra bidrag till kommunerna (som dock måste ha en plan så det hela måste liksom tidigare socialdemokratiska satsningar administreras).
Hur mycket är då 900 miljoner kronor. Som pengar i absoluta tal riktigt mycket förstås men fördelat på kommuner/elever?
Antalet kommuner i landet är 291 (om jag minns rätt) vilket gör att satsningen ger (som medelvärde) 3 092 783,50515464 kronor per kommun – alltså i runda slängar 1 miljon kronor per år (hur många speciallärare kan man anställa då?).
Antalet elever per årskurs brukar ligga runt 100 000, här avses tydligen lågstadiet (en beteckning som togs bort ur styrdokumenten 1994) – alltså årskurserna 1 – 3. Då handlar det om ca 300 000 elever vilket ör att satsningen landar på ca 3 000 kronor per elev – alltså 1 000 kronor per elev och år.
Nu gör jag inte dessa räkneexempel för att förminska regeringens satsning, den är förstås välkommen. Frågan är snarare om den är tillräcklig för att göra skillnad och om det är rimligt att villkora “småpengar”. En elev kostar ju redan 72 600 kronor per år enligt Skolverkets statistik (snabbfakta).
Regeringen satsar också på lärarna. Också det är ju oerhört välkommet. Här kan man också ägna sig åt lite räknande. Antalet lärare på grund- och gymnasienivå är ca 129 000 (här har jag inte riktigt koll på om de senare ingår). Det ger 7 054,26356589147 kronor per lärare vilket väl faktiskt får anses vara ett rejält bidrag – i synnerhet som ju kommunerna måste stå för tiden.
Kulturbloggen om övervakning
Äntligen någon som ska övervaka buggaren: “Så nog måste något göras åt våldet inom fotbollen. Om det är rätt väg att idrottsföreningarna ska få titta på filminspelningar av våldshuliganer, det kanske är ett sätt att ta itu med det. Brottet mot den personliga integriteten sker ju genom filmandet, vem som sedan kan se filmen är väl mer en annan fråga.”
(Hittat hos Kulturbloggen.)
Jag försökte kommentera Rosemaris tankar om övervakning på Kulturbloggen men möttes av ett Typepad unavailable-meddelande så för att inte missa det lägger jag kommentaren här:
Jag är ofta lite mera konsekvent – gillar jag inte övervakningssamhället så är det av principiella skäl och då är förstås all övervakning av ondo. Filmandet av publik under fotbollsmatcher är ett bra exempel. Här används behovet av att kunna identifiera eventuella bråkstakar som motiv för att övervaka alla. Man har alltså hittat argumentet som skall få oss att acceptera övervakningen.
Nästa steg är att vidga kretsen som kan ta del av denna övervakning. Så förutom risken att det via polisens granskning läcker ut sidoinformation blandar man nu in klubbarna – vilket dels förstås ökar risken för spill från övervakningen men också plötsligt ger dem en polis/åklagar/domarroll – de kan ju nu använda informationen för att utreda “brott”, för att anklaga och döma någon t.ex. till att inte få besöka arenan. Därmed införs ett slags parallellet privat rättsssytem (oerhört märkligt!).
Förutom den principiella kränkningen av alla övervakades integritet – jag skall självfallet kunna gå på ett offentligt arrangemang utan att detta registreras och ens är möjligt att bevisa – så kan man tänka sig en massa negativa effekter av att informationen överhuvudtaget får samlas in. Någon kan därmed upptäcka med vilka jag umgås eller bara få intrycket att jag umgås med vissa genom att vi hamnat tillsammans.
Sådan information kan om den sprids självfallet vara negativ. Bara som exempel, ponera att killen som står bredvid mig är en för andra känd hulligan. Genom att vi kommer i samspråk uppstår intryck att vi känner varandra. När hulliganen grips efter matchen blir jag plötsligt misstänkt för samröre och kanske förhörd, måste bevisa att jag inte gett honom något (eller liknande).
Ett annat exempel – ponera att en polismans fru vill gå på fotboll med sin älskare. Den som granskar en inspelning och är kollega till polismannen hamnar i dilemmat – skall jag berätta. Kanske sprids informationen till andra kollegor.
Ju fler som får ta del av filmerna dessto större kränkning av den personliga integriteten. Man kan nog hävda att den enda övervakning med video som uppfyller rimliga krav på skydd av den personliga integriteten är sådan som bara granskas om ett brott faktiskt begåtts och annars omedelbart raderas.
De samlade möjligheterna att övervaka våra rörelser börjar faktiskt få förskräckande proportioner. Alla bär vi på en mobil – det ger rätt bra möjligheter att positionsbestämma oss. Därutöver övervakas vi av videokameror i butiker, på gator och torg, i kollektiva färdmedel, i taxin, på fotbollsplanen, när vi passerar spärrar, biltullar. hastighetskameror. Vi lämnar spår efter oss med betalkort, inpasseringskort etc. Den som samlar denna information kan skaffa sig en rätt fullständig bild – en bild jag personligen vill bestämma vem som skall ha.
Facklig flykt
Fortsatt flykt från LO: “Fortsätter utvecklingen har 100.000 medlemmar lämnat facket vid årsskiftet och då förlorar inte bara de enskilda förbunden intäkter utan också centralorganisationen LO som får in avgifter från förbunden i förhållande till medlemsantalet. För LO kan det handla om 16-17 miljoner kronor om året.”
(Hittat via knuff.se.)
Det DN tar upp som problem med det relativt stora antal medlemmar som lämnar facket – sannolikt beroende på att den sammanlagda avgiften (av a-kassa och fackavgift) upplevs som för hög – är att förbunden och LO förlorar pengar. Visst är det ett problem för dessa organisationer men det är ju faktiskt inte alls huvudfrågan.
Medlem i facket är man ju inte för att betala avgift utan medlem är man i första hand av egenintresse. Medlemskap i en fackförening ger (formell) möjlighet att påverka hur man gemensamt kan kämpa för dessa intressen vare sig det gäller lön, arbetsförhållanden, arbetsköparens skötsel av verksamheten m.m. Eftersom medlemskapet ju i praktiken också är et erkännande av det gemensamma intresset – tillsammans är vi starka – så innehåller det också ett betydande mått av solidaritet. Jag är med för vår skull – ena gången är det du som drabbas och behöver hjälp, en annan gång är det kanske jag som drabbats.
När folk alltså väljer att lämna facket händer två saker: Den ena är at det skydd som den enskilde får genom sitt medlemskap urholkas. Risken att man står ensam i en svår situation ökar, risken för godtycklig behandling ökar. Den andra är att kampen för de gemensama intressena försvagas. Låg anslutningsgrad försvagar facket i förhandling med arbetsköparen. Det drabbar alla.
Det är alltså inte fackförbunden som drabbas av förre medlemmar – det är vi alla.
Frågan blir då – vad göra? Hur resonerar medlemmar som väljer att lämna? Har verkligen den sammanlagda avgiften höjts så mcket att en vanlig medlem går back jämfört med förhållandet före årskiftet? Har den fackliga skolningen som alltid varit viktig för att medlemmar skal kunna utöva sitt inflytande över organisationen misslyckats? Kan inte facken visa att medlemsskapet är värt de hundralappar man betalar? Borde inte en regeringspolitik som t.ex. orsakar höjd sammanlagd avgift verka i motsat riktning – få folk att inse att behovet av fackligt arbete är än viktigare?
Senaste kommentarerna