Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Familjepolitiken
En annan fråga som väckte mycket diskussion på arbetarekommunens årsmöte var min motion angående familjepolitiken. Här radade ett antal debattörer upp sig som argumenterade för den nu gällande majoritetsuppfattningen 333, dvs att föräldraförsäkringen skall förändras så att det blir obligatoriskt för föräldrarna att ta ut en tredjedel var och att den resterande kan användas enligt eget gottfinnande. Problemet är dock att det inte går att bestämma problemet:-)
När man lyssnar på de debattörer som alltså förespråkar att män skall tvingas vara hemma minst en tredjedel av den tid föräldraförsäkringen tillåter slås man av att dessa tycks ha uppfattningen att livet i övrigt inte skall påverkas av att man väljer att skaffa barn. En i sanning märklig inställning!
För mig är valet att skaffa barn ett någorlunda rationellt val vilket inneburit (eftersom vi skaffat rätt många) att min familjs liv påverkats i alla möjliga avseenden. Vårt val av boende, vårt val av transportmedel, vårt sociala liv och graden av engagemang i arbete/föreningsliv. För mig/oss har det varit ett självklart “pris” att betala (om man väljer att betrakta det som en kostnad). I själva verket utfaller ekvationen till vår fördel – glädjen, tillfredsställelsen, lyckan av att ha en stor familj och se sina barn växa upp överväger lätt “kostnaden”.
I grunden tror jag ligger att jag betraktar livet från ett rätt biologiskt perspektiv. Att skaffa barn är en grundläggande drift som handlar om att se sina gener föras vidare. Att se sina barn i sin tur skaffa egna barn innebär en slags oöverträffad lycka just för att det innebär att man ser sig själv få “evigt liv”, även om man inte medvetet skulle tänka eller uttrycka sig så.
Denna biologiska utgångspunkt gör också att jag ser skillnader mellan män och kvinnor som positiva och självklara. Inte när det gäller makt och inflytande utan när det gäller förhållandet till just fortplantningsprocessen – alltså sexualiteten, graviditeten och föräldraskapet. Bara för att ta ett uppenbart exempel – män blir inte gravida, bär således inte det växande barnet inom sig i 9 månader och har inte (normalt) förmåga att föda och amma barnet under den första tiden. Vi, dvs kvinnor och män, får mot denna bakgrund möjlighet att spela lite olika roller i våra relationer till de växande barnen. Det tror jag är bra och att barn behöver!
Problemet när det gäller jämställdhet ligger enligt min uppfattning i att frånvaro från arbetsplatser idag ofrånkomligen leder till att man förlorar i karriär, lön och pension. Istället för att söka den individuella lösningen som innebär att familjers fria val skall inskränkas och (oftast) män skall tvingas till större frånvaro från arbetet så borde man söka samhälleliga (system) lösningar. Om man börjar bakifrån borde alltså tid man ägnar åt egna barn berättiga till samma pension som om man arbetat motsvarande tid.
När det gäller lön och karriär blir det svårare: För det första lever vi i en tid där lönen i ökad utsträckning sätts individuellt och efter mer eller mindre uttalade kriterier vad avser prestation. Hur man i en sådan situation kompenserar för att en medarbetare förlorat i kompetens och eller prestationsförmåga genom frånvaro vet jag inte. För det andra vet jag heller inte hur man tillförsäkrar någon lika möjligheter till karriär när denna varit frånvarande under en längre tid. Ett vet jag dock och det är att det inte är rimligt att svaret på dessa frågor skall vara att försämra alla föräldrars möjligheter (i relation till de som väljer att avstå från att skaffa barn) för att ge sken av att vara jämställd.
En sak till vet jag – om man överhuvudtaget betraktar frågan om att skaffa barn som ett projekt som inte skall påverka livet i övrigt så har man inte fattat grejen!
Technorati Tags:
Socialdemokraterna, Politik, Sexualitet, Personligt, Familjepolitik, Föräldraförsäkring, Arbetarekommun
Inget stöd för att diskutera den personliga integriteten
Jag är lite besviken idag, men bara lite eftersom jag också blivit morfar igen, då mina motioner till arbetarekommunen i Södertälje visserligen gav upphov till rätt bra diskussioner men jag lyckades inte övertyga mina kamrater. När det gäller att uttala en åsikt kring lägstalönerna är det ju rätt uppseendeväckande – jag är alltså med i en arbetarekommun som inte ens förmår samla sig till att ha en bestämd åsikt när det gäller kommunalt anställda. Pinsamt! Susanne Bergstöm, styrelsens föredragande tillika kommunalråd, kan inte ens skilja på sina roller och debatterar som om hon är arbetsgivare på ett årsmöte i ett politiskt parti, behöver kanske inte kommenteras ytterligare.
Värre är dock inställningen till den personliga integriteten. Jag tror i stort sett alla som var uppe i den diskussionen diskuterade hur man skall jaga kriminella, den enda som tydligt insett vad jag motionerat om var Peter Fristöm som höll ett mycket bra inlägg. Att inte styrelsens föredragande i denna fråga, riksdagsmannen Yilmaz Kerimo, begriper är dessto mer ilavarslande. Tyvärr verkar han ha samma inställning som Thomas Bodström, en man vars principlöshet jag kritiserat många gånger. I styrelsens svar anförs som något slags argument att det finns ett relativt stort stöd i befolkningen för att öka övervakningen, alltså inskränka den personliga integritetet med motivet att få bättre verktyg för brottsbekämpning. Den uppgiften har Kerimo hämtat från Integritetsskyddskommittén som gjort en opinionsundersökning. Samma Integritetskommitté som i ett delbetänkande som lämnades till Beatrice Ask i torsdags riktade förödande kritik mot riksdag och regering just för att de struntar i medborgarnas privatliv.
Jag vet inte riktigt hur jag skall föra denna fråga vidare. Den är en av de absolut viktigaste frågorna i vår tid då den är direkt förknippad med våra demokratiska fri- och rättigheter och i förlängningen avgörande för demokratins överlevnad. Inte ens mitt lilla förslag om en folkbildande verksamhet kring frågan bifalldes – då saknas verkligen insikt.
Tyvärr drar debatter i vår arbetarekommun ut på tiden pga att det finns ett antal medlemmar som går upp och pratar vare sig det behövs eller inte (tror t.ex. det var mellan 5 och 10 inlägg om någon motion som styrelsen föreslagit bifall till – missbruk av talartid skulle man kunna kalla det). När en del dessutom diskuterar helt andra frågor än den/de som motionen handlar om blir det lätt lite tröttsamt.
Technorati Tags:
Socialdemokraterna, Demokrati, Politik, Thomas Bodström, Beatrice Ask, Personligt, Övervakningssamhälle, Södertälje, SvD, Kommunal, Lägstalöner, Kriminalitet, Peter Friström, Arbetarekommun
Valfrihet – inget för regeringen?
”Dödsstöt mot Waldorfpedagogiken”: “Men skolminister Jan Björklund ger landets Waldorfskolor nobben: regeringen tänker föreskriva att samtliga tredjeklassare måste delta i de nationella proven.
–Det ska vara likvärdiga villkor. Elever i svensk skola har rätt att få lära sig läsa, skriva och räkna på lågstadiet. Det gäller även elever i Waldorfskolor. Det kommer att bli obligatoriskt med prov även för dem, säger han.
Jan Björklund välkomnar alternativa arbetssätt, men ”köper inte” Waldorfskolornas argument.
–Man får inte blanda ihop en frihet i pedagogik med att man skulle kunna ha frihet att själv bestämma vad eleverna ska lära sig. Det står i läroplanen och går inte att dribbla bort.”
(Hittat via knuff.se.)
Nu börjar det ju bli riktigt roligt. Under lång tid kämpade företrädare för olika alternativa pedagogiker för att få rätt att starta skolor och för att få likvärdiga villkor främst i ekonomiska termer. Under 80-talet var också alternativ respektive religiös inriktning det enda som gav möjlighet att driva skolor vid sidan av det offentliga skolväsendet och dessa förblev också få. Under början på 90-talet (med Beatrice Ask som skolminister – nu skall hon visst tvångsmässigt drogtesta barn) fick vi en lagstiftning som skapade rätt så likvärdiga villkor och som därmed gav alla föräldrar möjlighet att välja skola utan att behöva titta i den egna plånboken (i princip). Sedan dess har vi sett en rätt stor ökning av antalet friskolor främst i storstadsområdena.
Det intressanta är ju att läroplanen också gäller för friskolorna. Det betyder att en grundskoleutbildning skall vara likvärdig oberoende av val av skola. Hur man uppnår de mål läroplanen stipulerar är därmed något som respektive skola/huvudman kan forma. Nu är det emellertid slut på detta flum. Alla skall inte bara uppnå läroplanens mål för den 9-årga skolan utan de skall dessutom göra det i samma takt. För Walldorf-pedagogiken innebär nog detta ett rätt kraftfullt ingripande eftersom en av de saker som karaktäriserar den är att man låter barn utveckla sin förmåga att läsa, skriva och räkna mer i sin egen takt än vad den mer kollektivistiska pedagogiken i grundskolan gör. Det innebär såvitt jag förstår inte att elever i Walldorfskolor skulle ha svårare att nå målen efter 9 år.
Det här förstår inte alla. En annars omdömesgill person som Jonas Hellman tror t.ex. att man måste uppnå vissa mål efter 3 år i skolan för att klara resten – varför skulle det vara så? Om vi vet något om lärande så är det väl att det är individuellt men förutsätter socialt sammanhang. Rosemari Södergren är mer konfunderad över den inskränkning av valfriheten detta innebär.
Kanske skall betona att jag i grunden är rätt skeptisk till just Walldorf-pedagogiken och inte valt denna för någon av mina 6 barn. Jobbade runt 5 år på det läkepedagogiska Solbergahemmet och lärde känna en hel del människor som åtminstone i någon mening definierade sig som antroposofer, det senare något som jag av olika skäl fortsatt att göra. Min huvudsakliga kritik gäller dock inte sättet man hanterar baskunskaper (som att kunna läsa, vara digitalt kompetent etc) utan på grund av dels det jag uppfattar som ett auktoritärt drag, dels den mystisism som kommer tilll uttryck i den religiösa föreställningsvärld som karaktäriserar antroposofin.
Technorati Tags:
IT i skolan, Politik, Rosemari Södergren, SvD, Utbildning, Skola, Jan Björklund, Jonas Hellman, Walldorf-pedagogik, Antroposofi, Läkepedagogik
Splittring av parti eller väljarbas?
Även en oxfordsprofessor kan ha fel (uppenbarligen): “Bakgrunden är nu förvisso lika enkel som begriplig; i Storbritannien har de konservativa föreslagit en flygskatt och labour är splittrade, eftersom det är arbetarväljarna som drabbas relativt hårdast.
Men i Sverige är situationen som bekant den omvända. Det var en socialdemokratisk regering som fattade beslut om att införa flygskatter som en del i den gröna skatteväxlingen, och vår nya högerregering som tog bort dem. Samma bild har vi rörande exempelvis bensinskatten. Det var socialdemokrater som stod upp för den, och borgerliga partier som lovade att sänka den (vilket när de sedan vunnit valet visserligen visade sig resultera i en höjning, så kan det gå.)
Jag säger nu inte att frågan om drivmedelskostnader är enkla och utan målkonflikter. Inte heller frågor som rör hur vi kan effektivisera den offentliga sektorn. Men att dessa frågor innebär att socialdemokratin håller på att spricka i sina beståndsdelar, det är helt enkelt fel.”
(Hittat via knuff.se.)
Jag har också läst Vernon Bogdanors artikel på DN debatt. Tror att Sjölander läser den med alltför kortsiktigt perspektiv. Bogdanors har rätt såtillvida att den socialdemokratiska välfärdsmodellen i huvudsak vunnit slaget om samhällsmodell. Han har nog också rätt när han därifrån drar slutsatsen att det är den som bäst kan visa på hur den skall moderniseras (inte höjda skatter, högre kvalitet, ökad individualisering av offentlig finansierade tjänster etc) som är framtidens valvinnare.
Erik Laakso uttrycker detta såhär:
Hur en socialdemokratisk politik för ett nytt århundrade ska utformas, har jag skrivit om flera gånger tidigare och jag har då pekat på att nyckel ligger i att se individen krav, vilja och motivation och att göra det utifrån frivilliga, kooperativa lösningar.
Resonemangen om vad som eventuellt kommer att splittra socialdemokratin ligger det också något i. Om man segmenterar väljarbasen ungefär så som Bogdanors gör blir det ju uppenbart att socialdemokratin vilar på tre ben – de lågavlönade, den “välbeställda arbetarklassen” och delar av medelklassen. För de två förstnämnda segmenten gäller, precis som Bogdanor noterar för de välbeställda arbetarna, att den hittillsvarande socialdemokratiska miljöpolitiken i allt för hög grad slår mot dessa. Under 90-talet klarade vi oss rätt bra ändå men jag tror att stigande missnöje med vår politik, som slutligen manifesterades i höstas, till viss del kan förklaras av att vi misslyckats med att formulera en politik (inklusive miljöområdet) som visar hur även de mindre bemedlade skall få del av den välfärd (i vid mening) som redan kommit de mer bemedlade till del. Där utgör ekonomiska möjligheter att flyga bara ett exempel.
Sjölander menar att socialdemokratin inte alls håller på att spricka – och i mer bokstavliga termer är ju det korrekt. Dock har vi ramlat ner från en nivå när det gäller väljarstöd som innebar att vi tidigare åtminstone någon valpeiod kunde sitta på egen majoritet till dagens som ju efter förra valet innebär at vi inte ens med stöd av tidigare “vänster”-partier når majoritet i riksdagen. I Sverige spricker inte partiet – i Sverige sprider väljarna ut sina röster mer.
Technorati Tags:
Johan Sjölander, Socialdemokraterna, Politik, DN, Erik Laakso, Miljö, Vernon Bogdanor
Hur använda nätet?
Jon Worth har intervjuat Jonas Morian.
Technorati Tags:
Jonas Morian, Socialdemokraterna, Politik, Kongress
Berlindeklarationen i sin helhet
Här är den hemliga Berlindeklarationen: “Än så länge är deklarationen fortfarande hemlig, och det är osäkert hur mycket medlemsländernas regeringar hittills har tagit del av. Det kan också tillkomma mindre ändringar till imorgon”
(Hittat via knuff.se om Margot Wallström.)
Marianne Ekdahl har tydligen kommit över deklarationen i sin helhet (på tyska) och publicerat den. Dock med reservation för att det kanske inte är den slutliga versionen. Rätt pompös ton har den i alla fall och formen försöker ge intryck av att det är vi dvs alla medborgare i Europa (vilket väl utesluter en del som bor här) som uttalar sig.
Marianne Björklund rapporterar i DN att en talesman för det tyska ordförandeskapet sagt att “Vi ville ha en text som är begriplig för folket. Därför börjar många meningar med vi”. Vad har man för inställning till folket då?
Värre är kanske hemlighetsmakeriet – borde inte en text i vårt namn ha producerats i en Wiki?
Berlindeklarationen – ett pekoral?
Berlindeklarationen – ett självmål: “En sak som redan läckt ut i media är de skrattretande formuleringarna om “We, the peoples of Europe…”. Som om det vore Europas folk som uttalar sig i Berlindeklarationen! Det hela blir extra roligt om man tänker på att deklarationen som utger sig för att tala för Europas folk tas fram i hemlighet.
Men det är ju konsekvent. EU-anhängare brukar ju inte tycka om att fråga folket.”
(Hittat via Bloggportalen.se.)
Max Andersson lyckas reducera sin säkert helt relevanta kritik av Berlindeklarationen genom den föraktfulla kommentaren riktad mot alla EU-anhängare som varandes demokratimotståndare. Tråkig diskussionsstil.
Till saken dock: Rolf Gustavsson beskriver samma dokument (i SVD) som pinsamt pompöst EU-snömos och avslutar med att “Berlin-deklarationen ser ut att bli en bekräftelse på den gamla anekdoten som säger att en kamel är en häst ritad av en tysk (fest)kommitté. Det blir nog en kamel som avtäcks i Berlin på söndag.”
Ser fram emot söndagen då denna deklaration tydligen skall presenteras. Hoppas bara Margot Wallström fått tag på den innan dess och sett till att alla We, the peoples of… tas bort för något mandat att uttala sig i mitt namn har jag inte givit.
Technorati Tags:
Socialdemokraterna, Demokrati, Politik, SvD, EU, Margot Wallström
Klassanalys versus identitetspolitik
Katrine Kielos: “Sahlin väljer alltså medvetat att inte analysera i termer av klass och kön. Hon menar att problemen uppstår i det glapp som finns mellan individ och norm. Detta är en stor ideologisk förändring bort från klassanalys och mot identitetspolitik. En klassisk socialdemokrati hade sett ungas alkohol och drogkonsumtion, våld och ökningen av antalet samtal till BRIS i relation till klassamhället. Man hade letat efter förklaringarna till ungdomars uttryck för desperation i deras ekonomiska situation och deras föräldrars position på arbetsmarknaden. Man hade sett ungdomars ångest för att inte ha Cheap Monday-jeans som ett uttryck för hur klassklyftor påverkar hela familjer. De frivilliga utviken på sajter som snyggast.se hade förklarats med hur kvinnor i vissa socialgrupper inte har möjlighet till bekräftelse på annat område än det utseendemässiga. Individen hade helt enkelt inte som i Sahlins analys varit en lösryckt aktör skapad i förhållande till normer, utan hade analyserats som en del av en klass och dennas ekonomiska villkor. Politiska lösningar hade man funnit genom att förändra de ekonomiska och sociala villkoren för de mest utsatta grupperna och inte genom att försöka slå mot någon klass och könsblind ”jämförelseångest”.”
Jag tror Kielos har rätt. Själv saknade jag just klassanalysen i rätt många av kongressledamöternas inlägg i förra helgens allmänpolitiska debatt fast jag då valde att ställa ett samhålleligt perspektiv mot det pivata (som lika gärna skulle kunnat vara det individuella). Enn Kokk är inne på samma tema när han diskuterar Mona Sahlins s.k. linjetal på kongressen och påpekar att
“Men man måste komma i håg att det finns ett klassperspektiv på vad som är socialdemokrati, ett parti företrädesvis för löneanställda. Ser vi inte upp, kan socialdemokratin, även dess självbild, snart nog bli den av ett parti, som bra mycket – alltför mycket – liknar de amerikanska Demokraterna. Jag dristar mig till att gissa, att Mona Sahlin, nu också vald till ordförande i partiets programkommission, helt enkelt inte är tillräckligt bekant med sitt partis marxistiska ådra.”
Jag tror dock att man skall reducera klassperspektivets relation till väljar/medlemskadern utan se det som ett analysinstrument, en grundläggande ideologiskt formande kompass. Det bestämmer nämligen inställningen till politiken och dess omfattning.
Flera kommentarer hos Jonas Morian, där Kielos artikel var publicerad, verkar vilja beskriva klassanalysen som förlegad, som om analysinstrumentet skulle ha med väljargrupper att göra. Analysinstrumentet är ju till för att kunna orientera sig, för att kunna identifiera vad som egentligen orsakar ett problem (som ju kan upplevas vara helt privat, individuellt) på att sådant sätt att det ger möjligheter att finna politiska lösningar.
Ett kanske något förenklat exempel från mijöområdet: Transporter genererar bl.a. avgaser som orsakar miljöproblem. Ur ett individuellt perspektiv skulle alltså enskildas bilåkande kunna ses som problemet. Ser vi det ur ett samhälleligt och/eller klassperspektiv är det marknadens (kapitalets) lösning av transporterna i vårt samhålle som är problemet och vi kan därmed se att det är samhälleliga lösninagr som krävs – tvinga fram alternativa bränslen/transportslag och se till att de som gjort vinster på nuvarande ordning (bil- och oljeindustrin) så långt möjligt betalar omställningen.
Ställa krav på t.ex. övergång till annat bränsle senast år 20XX är en samhällelig lösning som tvingar producenterna att ta utvecklingsansvar, att införa trängselavgifter eller andra begränsningar av enskildas rörelsefrihet är motsatsen, en individuell lösning som dessutom riktas mot de med sämst resurser.
Technorati Tags:
Jonas Morian, Socialdemokraterna, Politik, Miljö, Enn Kokk, Mona Sahlin, Katrine Kielos
Jonas Morian | PromeMorian
Gästanalytiker: Katrine Kielos: “Sahlin har snappat upp det som under de senaste åren vuxit fram som den avgörande ideologiska konflikten i socialdemokratin: identitetspolitik mot klass. Sahlin har blivit omslagsflicka för den rörelse inom rörelsen som analyserar samhällsproblem utifrån begrepp som normer, kultur, etnicitet och genus istället för klass, kön och ekonomi. I Sahlins installationstal kan man tydligt se den förskjutning mot identitetspolitik som valet av henne som partiledare innebär. Jag finner den problematisk.”
KLart intressant artikel av Katrine Kielos. Återkommer med en kommentar senare.
Technorati Tags:
Jonas Morian, Socialdemokraterna, Politik, Mona Sahlin, Katrine Kielos
Monas ”linjetal”
Nu har jag lyssnat på Monas första tal som nyvald partiordförande. Det mesta är lätt att instämma i.
Bland annat understryker hon att socialdemokratin skall vara en befrielserörelse och att vi måste återta frihetsbegreppet. Därom är jag helt ense.
“vi ska pratat om verklig frihet, möjligheten att plugga och studera utan att ens föräldrar gjorde det, att skapa egna normer, frihet som i att få förverkliga sitt livs dröm”
Att varje människa skall kunna förverkliga sin livsdröm är egentligen betydligt mer kontroversiellt än vad man kanske antar. Det handlar nämligen om mer än tillgången till t.ex. utbildningsmöjligheter, det handlar lika mycket om frånvaron av regler, system som begränsar den enskildas människans möjligheter.
Sahlin vill ta tillvara de “kärleksfulla kritikerna” – det är också lätt att instämma i även om jag har lite svårt med språkbruket. Hela talet är lite teknokratiskt uttryckt, inte så agitatoriskt som jag skulle önska, men samtidigt använder hon ord som kärleksfull, älska, hata – ord som åtminstone jag har svår att relatera till i det politiska samtalet och i beskrivningar av andra relationer än mänskliga och relativt privata.
“Älska bilen men hata bensinen”
Sahlin likställer miljöfrågan med kampen mot klassamhället, jag är inte övertygad om att en sådan inställning är rimlig. Inte för att miljöfrågan skulle vara oviktig utan för att kampen mot klassamhället inte alls kan betraktas som avslutad och egentligen kan sägas utgöra fundamentet för vår ideologi. Den måste därför vara överordnad och prägla politiken på miljöområdet likaväl som det påverkar politiken på alla andra områden.
Klara besked ger Sahlin på flera områden. Särskilt uppskattar jag att hon faktiskt markerar att vi måste göra något åt löner i offentlig sektors kvinnodominerade vård och omsorg och ge våra fackliga kamrater vårt odelade stöd! Själv har jag ju motionerat till min arbetarekommun i den frågan – den kan inte lösas inom ramen för den vanliga avtalsrörelsen.
Hon är också tydlig när det gäller EU – “den bästa motkraften vi har”, om att invasionen av Irak var ett brott mot folkrätten och att palestinierna behöver vår solidaritet. Mycket bra!
PS Mona spelar upp ett tal av Olof Palme som är mycket bra (om fördomar) men varför applåderar men en bandupptagning? DS
Technorati Tags:
Socialdemokraterna, Politik, Södertälje, Miljö, Mona Sahlin, Partiledare, Partiordförande, Kongress, Avtalsrörelse, Lägstalöner, Arbetarekommun, Utrikespolitik
Senaste kommentarerna