Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Kanske dags att forma en ny bidragspolitik
Stödet ger inte en rimlig levnadsnivå – DN.SE: ”– Det är anmärkningsvärt att summan som riksnormen ger till livsmedel för vuxna och till äldre barn ligger väsentligt under Konsumentverkets gräns för rimliga kostnader. För en vuxen handlar det om flera hundra kronor varje månad, säger Elis Envall, utredare på Socialstyrelsen.
Socialbidragets riksnorm är en fast summa som ska täcka ett hushålls baskonsumtion. Utöver det ersätts skäliga kostnader för hyra och hemförsäkring.
– Kommuner förväntar sig att riksnormen anger en skälig levnadsnivå, men de bör förstå att inte alla når den nivån med pengarna som riksnormen ger, säger Elis Envall.”
(Hittat via Knuff.)
Lite lätt absurt att läsa att riksnormen (som kommuner uppenbarligen gärna sätter både som golv och tak i det s.k. försörjningsstödet) inte är beräknat så att det täcker en dräglig levnadsstandard dvs tak över huvudet, kläder på kroppen och mat på bordet.
Man undrar om det inte är dags att helt vända perspektivet. Borde vi inte konstruera ett system där alla medborgare tillförsäkras en rimlig levnadsnivå redan innan vi funderar på bidragsystem. Om alla tillförsäkras en sådan nivå kan vi avskaffa i stort sett alla former av bidragsprövande byråkratier. Vi skulle inte behöva kommunala socialkontor (i alla fall stora delar dess bidragsprövande enheter), vi skulle inte behöva CSN.
Skulle vara intressant att räkna på detta:
Slå ihop alla kostnader för bidrag s.k. försäkringar och studielån.
Räkna ut ett skäligt belopp för barn, ungdomar och vuxna som alla får (för omyndga går det förstås till vårdnadshavaren).
Minska allas nettolöner med samma belopp
Inför verkliga försäkringar för inkomstbortfall vid sjukdom/arbetslöshet som täcker mellanskillnaden
Höj arbetsköparavgiften för att finansiera
Kallas kanske medborgarlön!
Mer om vad sossar och andra progressiva tycker på Netroots, s-bloggar och Socialdemokraterna.
Technorati Tags:
DN, ekonomi, Medborgarlön, Netroots, s-bloggar, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, CSN
Jobbpolitik – för att skapa nya?
Roger Jönsson (s): Hur ska socialdemokratins jobbpolitik se ut?: ”Dock tror jag att detta är en bra mix av grundpelare som med hjälp av skarpa förslag kan berätta hur vi vill att nya arbetstillfällen ska skapas. Det är genom aktiv arbetsmarknads- och näringspolitik som socialdemokratin kan visa på hur vi vill att de nya arbetstillfällena ska komma och hur människor ska kunna få ett nytt arbete. Vi har ett stort arbete framför oss. Det är bara att sätta igång”
(Hittat via Knuff.)
Roger Jönsson listar de spår han ser av en socialdemokratisk jobbpolitik, utöver det klassiska utbildning, gröna jobb m.m.och återfinner man också satsning på nya idéer och staten som starkare samarbetspartner. Martin Moberg håller med. Allt är mycket bra om än en smula vagt i konturerna. Ännu vagare blir det om man läser Gabriel Wikströms inlägg i SvD som såvitt jag kan förstå egentligen inte innehäller något förslag som permanent ökar antalet jobb.
I den globala ekonomi vi kommer att verka är det förstås viktigt att kunna erbjuda något i synnerhet som jag tror att det inte längre är nationer som tävlar om marknadsandelar vi kommer att se, utan en alltmer sammanflätad ekonomi inom vilken man måste vara en intressant samarbetspartner – något som t.ex. tycks vara vad de kinesiska bilproduktionsuppköparna är ute efter. Nästan inga industrier är numera nationella, inte ens när det gäller ägandet. Varje beslut om förläggning av produktion, utveckling m.m. tas utifrån var man kan skapa de bästa förutsättningarna. Låglöneproduktion kommer för överskådlig tid att vara möjlig i de delar av världen där överskottet på arbetskraft är långt större än här. 8% arbetslöshet är inte massarbetslöshet – det har de i t.ex. Spanien med över 20% och förstås på en del andra kontinenter.
Alla jobb kommer dock inte att finnas i den högteknologiska och/eller kunskapsintensiva sektorn. Låt oss inte glömma bort att ett fungerande samhälle fortsatt kommer att vara helt beroende av att kunna rekrytera människor också inom sektorer som omsorg, servicenäringar och liknande.
Mer om vad sossar tycker på Netroots, s-bloggar och Socialdemokraterna.
Technorati Tags:
Jobb, Martin Moberg, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Politik, Gabriel Wikström, Roger Jönsson
Är alla namnen totalt olämpliga
– Alla namnen är totalt olämpliga | Babylyckan | Nyheter | Aftonbladet: ”– Totalt oväntat och mycket olämpligt, säger Herman Lindqvist.”
Magdalena Emma Jennie Ylva och Fredrik Mikael Sven-Erik Ibrahim Morgan är alla ganska opassande namn – så långt får man ge Lindqvist rätt. Skälet är förstås att de alla är mer eller mindre omoderna och att de alla mer eller mindre tydligt förknippas med det senaste årtiondets accentuering av partioets tillbakagång – några får ju faktiskt ansetts haft betydande positioner under ännu längre tid.
Skämt åsido (eller hur det nu var) – man undrar varför Löfven är klädd som om han skulle på begravning när han presenterar sin laguppställning. Själv är jag kraftigt allergisk mot sportmetaforer i politiken, har faktiskt nästan lika svårt med det som med ståndpunkter av typen
Det är nu jobbet börjar för att kunna ge tydliga besked om politikens inriktning, gärna med tydliga kontraster mot den väg som Reinfeldts regering har kört så vilse på
, här hämtat från Peter Andersson. Om det är något jag är trött på så är det tjatet om högeralliansens tillkortakommanden, dels har vi just tjatat om dem (typ ”vargen kommer”), dels kan väljare faktiskt avgöra själva (och hittils är det tyvärr rätt många som fortsatt stödjer den politiken). Det jag och kanske en del andra faktiskt försökt lyfta fram är att det är vår egen politik som inte räcker till, som inte ger svar på människors frågor, som inte ger hopp, visioner, väcker ambitioner.
Löfven har tycker jag redan hunnit göra några markeringar i mycket positiv riktning. Det handlar om tilväxt som ger jobb, om att åter leda byggandet av landet. Ett land där det kanske inte flödar av honung men väl energi, för att ta ett exempel. En politik på sådan grund kräver något mer än ”mer av samma” som är det som representeras av namn från 90-talets partinomenklatura. Det kräver att erfarenheter inifrån parti och regeringskansli kraftigt kompletteras med inslag som hämtas från helt andra sektorer.
Ytterligare ett genidrag från Löfven kan noteras – Bodström återfinns inte bland de nämnda vilket gläder mig mycket.
För övrigt väntar jag mig (hoppas, önskar) att partiet nu röstar emot datalagringsdirektivet.
Technorati Tags:
Aftonbladet, Bodströmsamhället, Ibrahim Baylan, Peter Andersson, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Stefan Löfven, Thomas Bodström
Var demokratin verkligen bättre förr
Demokratins död | Mitt i steget, Johan Westerholms blogg: ”Det som byggde det politiska systemet, medborgarna, har tappat kontrollen över det monster av byråkrati och den kultur av manipulation som blev resultatet. På alla nivåer och i alla partier. Deprimerande. Demokratin, eller dess vilja att manipuleras och manipulera, kom att bli det som förgör demokratin. När vi kritiserat EU för att inte vara demokratiskt nog så ser vi inte bjälken i vårt eget öga. Det är hos vår egen oförmåga att styra våra partier som vi borgat för den utveckling vi ser idag.
”(Hittat via Knuff.)
Fårstår herr Westerholms något dystra perspektiv. Dock, det var nog bara i begränsad omfattning bättre förr. Tror knappast att folket var särskilt engagerade i framkomsten av Torekov-kompromissen. Den ska nog snarast ses som resultatet av dåtidens partieliters strävan och baseras naturligtvis på såväl geniuna demokratiska värderingar, en idealiserad bild av desamma och så en portion retorik så att ”stabilitiet” för den rådande samhällsordningen (inkl. partiväsende) kan garanteras. Martin Moberg har också kommenterat Westerholm.
Visst var det nog bättre fart i det interna partiarbetet åtminstone vad gäller antal deltagare i basverksamhet förr. Om medlemmarna egentligen utövade något större inflytande skulle jag vilja låta vara osagt – tror egentligen inte det.
Jag skulle vilja betrakta detta med demokrati som något vi strävar efter och har så gjort under något sekel – med lång väg kvar att vandra. Partiet borde i den processen vara en föregångare, ett organisatoriskt uttryck för hur vi vill att samhället som helhet skall vara. Att vi knappast utgör en sådan förebild visas väl tydligt av processen t.ex. vid utnämnandet av partiledare senast. Varken strategi eller politik diskuteras publikt drivet av de i partiet förtroendevalda i någon större utsträckning, den diskussion som förekommer hittar man huvudsakligen utanför organisationens fora på bloggar m.m.
Att denna min tes är rimlig förstår man av att historiskt så är demokrati i bemärkelsen att folket styr ett relativt ungt fenomen som idé och exemplen få på mer utvecklat sådant styre på nationell nivå. Även organisationer byggs normalt upp på ett sätt som snarare motverkar än befrämjar verklig demokrati om vi med det förväntar att alla verkligen har ett reellt inflytande på organisationens utveckling. Oftast hämmas detta genom de representativa strukturerna som definitivt får anses tillhöra de konserverande krafterna särskilt genom att skydda de som ingår i de ledande kretsarna (sitter runt köttgrytorna om man så vill).
Den demokrati vi omhuldar är ju i själva verket ett borgerligt projekt där representativ parlamentarism visat sig vara ett effektivt sätt att legitimera statens maktutövande. Det är sannolikt ett bättre styrelseskick än de flesta andra hittills prövade men knappast slutpunkten i mänklighetens utveckling. Ett av dess tillkortakommande gäller ju just det ytterst begränsade inflytande det faktiskt tillförsäkrar folket. Ett annat hur lätt det välts över ända om det inte uppfyller mer grundläggande ekonomiska maktstrukturers krav – Grekland har ju bara under de senaste 50 åren haft erfarenhet både av diktatur och av nu senast teknokratstyre alldeles oavsett folkets vilja.
Det vi har att göra – och som borde fortsatt vara socialdemokratins uppgift – är att ständigt kämpa för ett verkligt demokratiskt samhälle. Då måste vi börja med oss själva – utveckla vårt parti i en sådan riktning.
Ett litet steg skulle vara att se till att alla medlemmar faktiskt skolas i sådana för verklig demokrati grundläggande principer som yttrandefrihet. Idag omfattar nämligen inte alla ens det, vilket Alexandra Einerstam skriver om.
Läs mer om detta på Knuff
Mer om vad sossar tycker på Netroots, s-bloggar och Socialdemokraterna.
Technorati Tags:
Alexandra Einerstam, demokrati, Ideologi, Johan Westerholm, Martin Moberg, s-bloggar, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Yttrandfrihet
August Strindberg om berättar om studentexamen 1867
210 (Samlade skrifter av August Strindberg / 18. Tjänstekvinnans son. Del 1): ”Det var för mycket läst och för litet
lärt. Kompendier i alla ämnen skulle ha gjort mera
gagn och kunnat avsluta studentexamen i fjärde
klassen. Men det var med studentexamen och är
än, liksom med saligheten och frökentiteln, den skulle
förlora sitt behag om den blev för alla; men nog skulle
den bli behagligare för alla och mycket nyttigare. ”(Hittat via Projekt Runeberg.)
Nya lösningar och modeller
”Nu kräver den nordiska modellen nya lösningar” – DN.SE: ”Modellen har tjänat medborgarna i de nordiska länderna väl.
Men Den nordiska modellen möter i dag och i framtiden nya utmaningar. Yttre och inre förändringar genom ökad global konkurrens, den snabba industrialiserade utvecklingen i befolkningsmässiga giganter som Kina och Indien, delar av Sydamerika och Östeuropa, klimathot, demografiska förändringar med en åldrande befolkning, finanskriser och en ökande arbetslöshet, kräver nya lösningar och idéer.”
(Hittat via Lena Sommestad.)
Sant och förstås ett välkommet initiativ av Samak att starta ett forskningsprojekt. Hoppas bara inte det blir ett alibi för att inte driva på diskussionen redan nu och framförallt se till att den förs bland vanliga medlemmar.
En sak som ständigt återkommer och som jag tror bottnar i en felaktig analys av vad globaliseringen innebär är talet om ökad global konkurrens och dess konsekvenser (där svaret alltid tycks vara att vi ska konkurrera med de växande ekonomierna runt om i världen). Visserligen är det sant att i ett kort perspektiv dominerar konkurrensperspektivet men, och det är viktigt, även i detta måste vi söka nya lösningar och modeller och de bör grunda sig på samarbete snarare än konkurrens. Hävdar vi – som ju de nordiska socialdemokratiska ledarna gör – att den nordiska modellen är en historiskt framgångsrik modell som bör den internationaliseras och alltså tillämpas globalt.
Det är sannolikt så – för att ta en aktuell fråga – att Europa behöver mer samarbete, mer solidaritet mellan länderna för att kunna beträda en väg där tillväxt råder. Jag tror inte att den isolationistiska linje som t.ex. Lena Sommestad förespråkar bidrar till detta:
Sverige har förvisso haft budgetregler, men Sverige har också haft en flytande växelkurs och därmed en annan möjlighet till anpassning än nedpressning av löner och priser.
Bara i detta lilla citat finns två dolda feltänk, flytande växelkurs innebär att andra länders konkurrenskraft försvagas, flytande växelkurs innebär att lönearbetare i vårt land får försämrad köpkraft (i realiteten lönesänkning).
Mer om vad sossar tycker på Netroots, s-bloggar och Socialdemokraterna.
Technorati Tags:
DN, ekonomi, EU, Euro, Lena Sommestad, s-bloggar, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Netroots, SAMAK
Så kröntes Stefan Löfven – är ganska kluven
Så kröntes Stefan Löfven « Ledarbloggen: ”Klockan 12.00 trädde Stefan Löfven fram inför partistyrelsen som hälsade honom med orden ’Välsignad vare han som kommer i Brantings namn’. Därefter steg Löfven tillsammans med partisekreterare Carin Jämtin, till körers sång och trumpeters dön, fram till altaret där den socialdemokratiska eden avgavs av Löfven.
Löfven smordes sedan av Carin Jämtin med en helig olja över pannan, bröstet, skuldrorna, axlarna, handlederna samt händerna. Oljan anses ingjuta rättfärdighet, samt mildhet och styrka att bära och skydda sina medlemmar. Jämtin satte på Löfven vita handskar och trädde partiringen på ett av hans fingrar. Detta symboliserade att Löfven skall bevara den rätta socialdemokratiska tron (Bernstein, inte Marx!).”
Om inte Daniel Swedins ironiserande hade satt ljuset på ett av partiets stora problem hade skrattet kanske varit hjärtligare. Här tar sig den ledande klicken (för något annat kan väl inte VU/partistyrelse/distrikstordförande kallas i ett parti med över 100 000 medlemmar) rätten att inte bara, vilket rimligen är deras uppgift, utse en tillförordnad partiordförande på grund av att den tidigare avgått under mandatperioden utan som det verkar faktiskt just kröna en partiordförande utan några begränsningar i mandatet. Hela den mycket korta processen som föregick valet hålls så hemlig som möjligt medan själva krönandet sker inför menigheten med ett öppet partistyrelsemöte. Mår faktiskt illa av spelet – kanske därför jag har svårt att sova. Fler som kommenterat Swedin på Knuff
Hur andra kamrater reagerat kan man hitta på Netroots och s-bloggar. Förlåt dock dem som framför de mest okritiska hyllningarna, ty de veta icke vad de gör (och hade gjort likadant oavsett vem som utsetts och gjorde likadant när Sahlin respektive Juholt valdes).
Processen som ju närmast måste beskrivas som ett skämt, avsett att verkligen rubba in i medlemmarnas sinnen att med partiets ledning har ni inget att skaffa, kan vi ju nu lägga bakom oss. De möjligheter den uppkomna situationen skapat har försatts.
Själv tänker jag – oaktat den brist på legitimitet som alltså karaktäriserar processen så är alltså nu Stefan Löfven partiordförande och kan i den rollen förhoppningsvis växa till att också bli partiets ledare. Förhoppningsvis en typ av ledare som förmår att mobilisera kraften i en folkrörelse som väcks till liv (för den är i huvudsak avsomnad).
Det bekymrar mig därför att Carin Jämtin i gårdagens Studio 1 faktiskt lite papegojaktigt upprepar att politiken ligger fast som svar på de frågor som ställs. Frågorna handlar om huruvida valet av just Löfven betyder något i politiska termer. Ingenting förändras om man får tro Jämtin. Kan det verkligen vara möjligt att partiledningen inte förstår att det är hur vi formulerat vår politik som är huvudskälet till att vi förlorat stöd under lång tid. Att partiets historiska framgångar t.ex. när det gäller utbildningsnivån hos befolkningen faktiskt innebär att kraven på ökad kontroll över det egna livsprojektet växer och att politiken måste utformas därefter. Eller att de flesta förstår att arbetslöshet inte bekämpas genom a-kassa utan genom politik som skapar förutsättningar för fler jobb. Att välfärd inte bara består av skattefinansierad verksamhet utan också av varor och tjänster som kan tillhandahållas av allehanda aktörer.
Tillåter mig dock att vara lite optimistisk. Får Löfven chansen att bidra till dagordningen för partiets politiska utveckling finns det givet hans gedigna fackliga bakgrund förutsättningar för att vi kan röra oss i rätt riktning – i synnerhet som han ju har denna erfarenhet från den konkurrensutsatta sektorn. Såvitt jag förstår har han också en del internationell erfarenhet och kan därför antas förstå att världen numera är ”platt”.
Technorati Tags:
Carin Jämtin, Daniel Swedin, demokrati, Partiledare, s-bloggar, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Stefan Löfven
På jakt efter intellektualiserad politik (1)
Partiets ras började med samarbetet med Vänstern | Lennart Holmlund, kommunalråd | Västerbottens-Kuriren – Bloggen: ”Partiets ras började med samarbetet med V. Inför förra valet inledde Mona Sahlin ett organiserat samarbete med Miljöpartiet. Det blev ett ’djävla’ liv på grund av detta då inte vänsterpartiet var med och hon tvingades ta med Ohly.
Detta var början på tappet för partiets förtroende och Reinfeldt kunde sitta kvar. ”
(Hittat via s-bloggar.)
När man så här på kvällskvisten surfar runt i jakt på intellektuell stimulans stöter man ibland på helt fantastiska alster. Lennart Holmlunds analys av det socialdemokratiska partiets problem slår det mesta idag. Herr Holmlund kan dock ursäktas givet att han inte alls känner till den långsiktiga trend som karaktäriserar stödet för partiet i väljaropinionen. Fast det är något visst med den västerbottniska synen på världen. Thomas Hartman menar att den grundläggande skiljelinjen i alla samhällen är
den politiska motsättningen mellan de som ser politik som verktyg för att befria människor och de som ser politik som ett hinder. Så kommer det se ut så länge mänskligheten befolkar denna planet.
Man undrar vart klassmotsättningarna tog vägen.
Det fortsatta sökandet efter stimulans för mig ända ner till Skåne. Där hittar jag en fantastisk analys av tillståndet i partiet och landet signerad Daniel Suhonen:
Så är det naturligtvis – visst kan man se klassaspekten i att en lantis skjuts ner av stockholmsreportrar med bostadsrätt och rutavdrag. Samtidigt som den tydligaste aspekten av drevet mot Juholt är ideologisk. När den ekonomiska, politiska och mediala makten samlas på ett fåtal händer är det logiskt att den som går emot hegemonin skjuts ner.
Vilken demagogi! Nu ska vi tydligen odla myten om Juholt som ”the underdog” som utmanade borgarklassens hegemoni i landet och som skyndsamt organiserade en medial kampanj för att undanröja (i närmast bokstavlig bemärkelse) det stora hotet mot det kapitalistiska systemet. Och detta skriver en chefredaktör för Tiden – att vi inte klarar av att driva medier får här sin förklaring.
Den envies får dock sin belöning. Mellanlandar på Newsmill och där hos den emellanåt eminente Benulic:
Fabian Månsson hade så rätt när han 1915 svarade så här på Brantings krav om enighet i försvarfrågan: ”Så försumpat har aldrig partiet varit, att det varit enigt; riktig enighet finns bara på idiotanstalterna, på kyrkogårdarna, men en skenbar enighet har man ibland lyckats åstadkomma i tyranniskt styrda samhällen, med smörja eller hot.”
Socialdemokratin växte i inflytande när spänningarna var så stora att vänstern lämnade partiet på 1910-talet, och socialdemokratin växte när de ledande företrädarna släpptes in igen ett årtionde senare. Zäta Höglund var till och med välkommen trots att han fortfarande betecknade sig som kommunist.
På den tiden var socialdemokratin en levande och kämpande organisation, och i en sådan rörelse, är det inget konstigt med motsättningar. Den som är van att arbeta och kämpa för sina intressen i samhället, kommer att se det som en självklarhet att han måste göra det också i det egna partiet.
Man undrar – andra tycks tro att konflikter ska biläggas, kanske lite oklart hur dock. Själv lutar jag åt Benulics analys – det är genom att olika röster ständigt hörs, genom att argumenten kontinuerligt bryts mot varandra, genom ständig diskussion som vi gemensamt kan gå framåt. I ett parti ska det inte finnas någon rädsla för skarpa motsättningar i sak, ingen rädsla för att tydliggöra åsiktsskillnader.
Oaktat den nedåtgående trend som partiet alltså befinner sig när det gäller väljarstöd (och medlemstal) så håller jag med om Stefan Lindgrens slutsats
(s) sjunkande rösteandelar är ingen historisk nödvändighet. Det är en följd av hur partiledningen förvaltat arvet och hur den politiska nomenklaturan i Sverige avskilts från väljarna.
Konstaterar avslutningsvis att Peter Kadhammar har rätt.
Framgång i jakten 2.0
Technorati Tags:
Boris Benulic, Daniel Suhonen, Lennart Holmlund, Newsmill, s-bloggar, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Thomas Hartman, Västerbotten
Vi klarade krisen – åtminstone över helgen, kanske hela veckan
Ulf Bjereld: Juholt klarade krisen – åtminstone över helgen: ”Jag är professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet och ledamot av förbundsstyrelsen för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet. ”
(Hittat via knuff.)
Så presenterar sig Ulf Bjereld. I fredags skrev den allestädes närvarande (bryr mig inte om att länka till alla radioprogram m.m.) professorn under rubriken Juholt klarade krisen åtminstone över helgen:
Till mångas förvåning (dock icke min) lyckades Håkan Juholt politiskt överleva även de två senaste dagarnas tumultartade och medialt extremt uppmärksammade sammanträde med Socialdemokraternas verkställande utskott (VU). Trots att två partidistrikt (Västmanland och Örebro) mitt under pågående sammanträde öppet deklarerade sitt misstroende mot partiledaren kunde partisekreterare Carin Jämtin i dag möta pressen och summera två dagars diskussion med orden ”vi har fortsatt förtroende för Håkan Juholt”.
Idag konstaterar samma professor att partiet har ett akut behov av ledarskap (precis som om Håkan Juholt utövat ett effektivt sådant) och skriver:
När Socialdemokraterna nu skall utse en ny partiledare ställs partiet inför ett dilemma. Å ena sidan innebar Håkan Juholts hastiga avgång att partiet har ett akut behov av ledarskap. Partistyrelsen och verkställande utskottet får press på sig att snabbt utse en person som kan samla ett sargat parti, hejda opinionsraset och på allvar utmana regeringen Reinfeldt. Å andra sidan finns det på flera håll en övertygelse om att partiet borde utse sin ledare i en öppen process, där medlemmarna för möjlighet att förhålla sig till olika kandidater vilka i sin tur får möjlighet att berätta hur de vill leda och utveckla socialdemokratin. En sådan process tar tid.
Erkänner att jag har stor respekt för alla partikamrater inklusive Bjereld som just medlemmar i samma rörelse men saknar respekt för professorer, doktorander m.fl i statskunskaps förmåga att göra mer avancerade analyser av det dagsaktuella läget inom socialdemokratin. Nivåmässigt ligger de i paritet med de på inrikespolitik specialiserade journalister som är ett annat av medias favoritintervjuobjekt dessa dagar och andra ”experter”.
Själv är jag partimedlem men saknar varje form av fördel av detta under denna partiets största kris i mannaminne. Hänvisas helt till mer eller mindre korkade uttalanden och beskrivningar av händelseförloppet såsom det beskrivs i media. I fredags hävdade Carin Jämtin att VU uttalat sitt förtroende för Håkan Juholt, idag kan jag i Aftonbladet läsa att VU hade en omröstning i frågan där 9 saknade förtroende, bara 3 förklarade sig ha det. Just nu säger samma Jämtin i TV (Rapport) att ”vi har nu beslutat att ha ett förslag till partistyrelsen på fredag”. Den diskussionen borde föras så att även medlemmar kan delta, fundera över argumenten, ta ställning men det verkar vara något som VU tror kan hållas internt och sakna intresse bland medlemmarna. Vi medlemmar får möjligen ta del av detta via kvällspressen. Jag finner detta obegripligt. Jag finner det kränkande. Jag finner det så korkat att jag inte förstår hur en sådan linje vinner stöd i VU och accepteras av de distriktsordförande som trots allt verkar hållas lite informerade.
Vidhåller att partiledarfrågan är rätt underordnad politiken. Självfallet behövs kanske en tillförordnad, men det ska ses som en tillfällig och tidsbegränsad lösning fram till ordinarie kongress. Ungefär som Stefan Stern säger i SvD idag:
– Sätt igång politikutvecklingsarbetet. Det var ett misstag efter valet att tro att allt handlar om kommunikation och retorik. Politik handlar om människors drömmar och rädslor. Formulera svar och börja i sysselsättningsfrågan. Arbetslösheten ökar – hur ser S program ut? De svenska storföretagen kommer att vara fortsatt viktiga, men jobben kommer i mindre och växande företag.
Precis som Erik Laakso hävdar så har vi gott om tid t.o.m. så gott om tid att poltiken bör prioriteras före partiledarfrågan. Nu behöver bara konstateras att val ska ske på ordinarie kongress 2013 och att en öppen process inför det ska inledas under senhösten i år. Till dess bör en tillförordnad partiledare driva politkutveckling i samma öppna anda engagerande hela partiet och alla intresserade runt detsamma. Peter Högberg har ett förslag till beslutspunkter som jag antar ställs till partistyrelsens förfogande – de kan åtminstone tjäna som en utgångspunkt för diskussionen tycker jag. Stefan Lindgren har lagt ett anspråkslöst förslag när det gäller politikutvecklingen (som åtminstone beträffande EU-frågan inte överensstämmer med min syn) som åtminstone pekar ut några områden som kan diskuteras – tyvärr pekar han dock inte ut en riktning och det är det jag tror vi saknar mest, kanske uttryckt som en ny vision som tydliggör vad frihet, jämlikhet och solidaritet faktiskt innebär några tiotal år in i framtiden.
Intellektualisera politiken – en intressant paroll jag hittar i Bengt Göranssons 5 reflektioner över Juholts avgång!
Technorati Tags:
Aftonbladet, Bengt Göransson, Carin Jämtin, demokrati, Erik Laakso, Håkan Juholt, Peter Högberg, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Ulf Bjereld, VU, Stefan Stern
Förtroende och avgångar – fattar de ingenting
”Wanja höll i yxan” | Nyheter | Aftonbladet: ”Officiell version: Håkan Juholt valde själv att gå.
Sanningen: partiledaren kämpade in i det sista, men fälldes av partiets innersta krets.– Det var Wanja Lundby- Wedin som höll i yxan, säger en källa med god inblick i det verkställande utskottet.
Klockan 16.30 i går inledde Carin Jämtin presskonferensen på Socialdemokraternas partihögkvarter i Stockholm.
Hon gjorde det genom att beklaga Håkan Juholts avgång och försökte till och med låta överraskad av beskedet.”
Gillar inte metaforer för att beskriva politik – betraktar idrottsmetaforer som enfaldiga. Här gör jag dock ett undantag:
Håkan Juholt var ett symptom på de sjukdomar som drabbat partiet. En del av dessa är dessvärre av nästan kronisk karaktär och de flesta har partiet lidit av länge. Den allvarligaste är förstås den bristande sjukdomsinsikten – som så väl demonstrerats av alla de som skyller problemen på media. Det finns också många som tror att vi har en bra politik men misslyckas med att föra ut den – hörde t.ex. Reepula uttala sig i den riktningen i radion häromdagen. Självbilden är helt enkelt förvrängd. Internt tycks man uppträda som snarstuckna primadonnor, agera som om man inte vuxit ifrån barndomens problemlösningsstrategier (som var fel redan då). Lojalitet förväxlas med tystnad och lydighet.
Vi lever i en tid med krav på ökad (total enligt min mening) öppenhet. Partiet envisas med att utveckla strategi och taktik inklusive val i nästan total slutenhet. Resultatet ser vi när Carin Jämtin i fredags uttalar VUs förtroende för Juholt trots att detta med största sannolikhet är en lögn. Obegripligt korkat och rubbar ju förtroendet också för henne och kamraterna i VU.
Sammantaget skulle detta kunna beskrivas som paranoid organisationsstörning – VU, andra partistyrelseledamöter och en hel del andra partimedlemmar borde göra testet.
Ibland krävs faktiskt symptombehandling för att kunna behandla själva sjukdomen. Att Juholt nu tvingats avgå är en del av symptombehandlingen. Att resterande del av partiledningen som inte anser sig kunna offentligt stå för sina handlingar och åsikter bör ta samma väg kommer nog att bli nödvändigt men behöver inte ske så snabbt. Oerhört viktigt nu dock att de inte stressar fram ett nytt partiledarval utan sätter fokus på partiets grundläggande problem – avsaknaden av svar på frågor om vilken utveckling av samhället vi vill ha i framtiden. Vi har inte en bra politik bara för att vi använder skattepengarna lite annorlunda än högerregeringen gör. Vi har bara en bra politik när vi också kan besvara frågor om vart vi är på väg. Den diskussionen måste vi föra under det närmaste året – öppet och ärligt – baserat på en fördjupad analys av vad människor i vårt land upplever som problem. Först då kan vi utifrån vår ideologi ge svar som kan vinna stöd.
Till detta behövs inga konsulter. Vi behöver bara återknyta till den folkrörelsetradition som partiet härstammar från, ta fram bra studie/diskussionsmaterial och låta tusen blommor. Inga utrensningar, ingen häxjakt – istället basera också partiarbetet på våra ideologiskt baserade värderingar. Alla människor kan, alla människor vill om de får chansen. Släpp diskussionen fri, respektera och hjälp varandra att utvecklas – frihet, jämlikhet och solidaritet tror jag det heter.
Några konkreta förslag:
Förlägg val av ny partiledning till ordinarie kongress 2013
Webbsänd alla partimöten
Börja producera studie/diskussionsunderlag (exempel inom utbildningsområdet: vilka kompetenser behöver samhället och dess medborgare ha 2030 – på det kan vi bygga en utbildningspolitik)
Förena de analoga och digitala arenorna – se båda som fora för kommunikation mellan människor, inte som informationskanaler
Technorati Tags:
Carin Jämtin, demokrati, Håkan Juholt, Johan Westerholm, Partiledare, Paul Ronge, På Uppstuds, Peter Högberg, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Solidaritet, Wanja Lundby-Wedin, VU
Senaste kommentarerna