Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Känner mig udda
Identifierar mig som människa
En av alla dessa miljarder
Ser alltid en annan människa
I alla dessa möten
Som nu blivit många
Ibland begränsas kommunikationen
Av starka andra identiteter
Fostrad till en solidarisk varelse
Med alla som förtrycks
Med alla som flyr
Ser en värld
Där solidariteten glömts
Där människor dör
För vår bekvämlighet
Oändligt trött
Oändligt besviken
Röstade britterna mot EU eller mot invandring?
Har Sverige något ansvar för det brittiska uttåget?: ”En sak är säker. Det här folkomröstningsresultatet är sannolikt mer än en kritik mot vad som uppfattas som en övertung Brysselbyråkrati som inte förmått leverera, en reaktion på hur ett antal av EU:s toppolitiker i Bryssel men framförallt i sina hemländer inte förmått hantera flyktingkrisen och dess komplikationer i tid.
I delar av Brexitkampanjen har det också funnits en uttalad kritik mot den fria rörligheten på EU:s inre arbetsmarknad, som lett till att ett stort antal östeuropeer från bland annat Polen kommit till England för att arbeta.
Således var det invandringen mer än det eventuella demokratiska underskottet i Bryssels korridorer som kom att fälla utslaget och skaka om EU i dess grundvalar.”
(Hittat via DEBATTBLOGGEN.)
Kan bara konstatera att Andreas Henriksson har helt rätt i sin analys av Brexit-omröstningen. Det finns förstås de som gärna vill fokusera på att det resultatet skulle återspegla en medveten kritik mot hur EU kommit att fungera men det har inte varit en avgörande fråga. Tyvärr så hamnar ju just EU-kritiker (i synnerhet de som alltid varit det) i mycket dåligt sällskap nu när högerpopulismen används som murbräcka för att ställa människa mot människa. folk mot folk, arbetare mot arbetare. Tror man kan hävda att det också är omhuldandet av identitetspolitiken som starkt bidragit till att det numera är så lätt att tillskriva etniska, religiösa grupper egenskaper som möjliggör splittrande av grupper där de gemensamma intressena egentligen borde vara överordnade.
Aggressivitet i propagandan gör också att allt mer brutala aktioner kan befaras. Tillsammans med de fortfarande enstaka terrorattentat som drabbar europeiska länder kommer tyvärr dessa motsättningar att öka, alltfler utsättas för rasistisk motiverade kränkningar. Bara en politik som sätter klassperspektivet i första rummet, som kan ena de splittrade bakom en vision som utjämnar klyftor, som säkerställer att allas grundläggande behov av trygghet i form av försörjning, bostad och utbildning tillgosses kan motverka detta. Helt enkelt en politik som aldrig tvekar när det gäller alla människors rätt till ett värdigt liv oavsett ursprung. Tyvärr finns det ju inte längre någon sådan motkraft, vilket skrämmer. Tvärtom ser vi ju nu en helt bortkollrad socialdemokrati som inte förmår leda – inte klarar att staka ut vägen.
Jag har många problem – här ett till
För ungefär ett halvår sedan påbörjade jag en lite serie betecknad Jag har många problem. Dags att ta itu med ett annat – rasismen!
Kanske borde skriva kampen mot rasism men det är just den jag har problem med. Under hela efterkrigstiden (efter andra världskriget som slutade 1945 för den som missat) har utbildningsväsendet byggts ut i de flesta länder. Vi har därmed rimligen en alltmer välutbildad befolkning. Detta till trots verkar rasistiska uppfattningar inte minska, tvärtom verkar rimligare att hävda. Frågan blir då om tesen att ökad kunskap skulle skydda mot förenklad och fördomsfull världsbild är falsk – vi har väl ändå hyst förhoppningar.
Generellt kan man väl konstatera (och jag känner inte till forskning som motbevisat) att den höjda kunskapsnivån inte skapat människor som förmår se bortom den egna gruppens särintresse. Inte ens den påtagliga globaliseringen, ökat resande, migration har inneburit någon större ändring på det. Inte heller aldrig så ambitiösa kampanjer har haft någon märkbar effekt – t.ex. ”Om detta må vi berätta” verkar inte ha märkbart minskat antisemitismen. Så frågan blir om det kan vara så att kampanjer har en tendens att få motsatt effekt?
Intressant är ju också att notera att under senare år har kampen mot rasism ofta riktats mot högerextrema grupper till vilket jag räknar SD. Sådan kamp har ofta förts i form av motdemonstrationer, försök att störa möten, under en period genom att försvåra hyrandet av lokaler, isolering etc. Finns det något stöd för att det varit en framgångsrik strategi? Har vi inte snarare kunnat notera en direkt motsatt effekt – ju mer militant motståndet varit desto framgångsrikare har rasistiska ideologier blivit.
Rasism är ett utmärkt exempel på motsättningar inom underklassen som gynnar överklassen. Såväl rasismen som sådan som antirasismen tenderar att bli ofarliga rörelser (sett ur överklassens perspektiv) därför att de tilldrar sig som strider inom underklassen. Egentligen handlar alltså frågan om att bekämpa rasism snarare om att bekämpa bristen på jämlikhet och solidaritet i samhället. Tror att ett politiskt arbete för att ena folk i arbetet för att skapa drägliga levnadsvillkor för alla skulle vara långt effektivare för att utrota rasism en aldrig så ”vällovliga” kampanjer, initiativ, insatser…. Ett samhälle där alla faktiskt har likvärdiga förutsättningar att bygga ett liv, klara sin försörjning, fixa sitt boende, ge sina barn en framtid at se fram emot!
Vad har vi lärt oss @oisincantwell
Kanske har vi inte lärt oss någonting | Oisín Cantwell | Kolumnister | Nyheter | Aftonbladet: ”Nu ville han (Tobias Rawet min anm.)varna. ’Om vi än en gång börjar dela in människor efter etnicitet, religiös tillhörighet, sexuell läggning eller något liknande så inleder vi färden till helvetet’.
Vad har vi egentligen lärt oss?”(Hittat via Aftonbladet.)
Är osäker på om att högtidlighålla specifika händelser bidrar till att vaccinera oss mot allt det extrema vi människor uppenbarligen är kapabla att göra mot varandra. Ibland undrar jag om det överhuvudtaget är möjligt att impregnera människor mot sådana handlingar ens genom att få dem att minnas, att aldrig glömma.
Funderar ofta på detta då vi uppenbarligen är beredda att spendera miljoner på att informera, på kampanjer, på program riktade till skolor. Har något av detta utvärderats i termer av eventuella förändringar av attityder? Minskade stödet till rasistiska organisationer efter bildandet av myndigheter som Forum för levande historia? Har antisemitismen minskat under dess existens?
Oisin Cantwell undrar
Vad har vi egentligen lärt oss? Balkan, Rwanda. Syrien och Irak.
och då räknar han bara upp en del av de senaste årtiondenas händelser som präglats av samma ofattbara extremism. Ibland behöver det inte ens karaktäriseras som extremism – tänk Gaza, Vietnam, Guantanamo, Chile, Kambodja …….
Läs gärna citatet från Tobias Rawet en gång till
Om vi än en gång börjar dela in människor efter etnicitet, religiös tillhörighet, sexuell läggning eller något liknande så inleder vi färden till helvetet
och fundera på vilka som har intresse av att vi delar in folk efter dessa (och en del andra kategorier), vilka som genom olika attribut arbetar för att dessa kategorier inte ska gå att förbise, vilka som tjänar på att folk ställs mot folk.
Tänker jag rätt
Kvällsfunderingar:
Huvudmotsättningen i världen går mellan arbete och kapital
Kapitalet och staten sitter i samma båt
Överheten har alltid använt allehanda distraktioner för att avleda kampen för verklig demokrati (dvs sådan som också omfattar kapitalet)
Distraktioner kommer i en lång rad skepnader – identitetspolitik i allmänhet och i synnerhet motsättningar mellan kön, etnicitet, ras, religion….
Under de senaste årtiondenas globaliseringen som borde varit de undertryckta klassernas guldålder i kraft av internationell solidaritet har överheten briljerat i distraktioner – klimatet, kön och det senaste årtiondet religion (igen).
Lider förmodligen av en depression……..
This is a must see on terrorism versus religion
Sometimes your Facebooks friends link to things that you really need to see.
Låt oss ge upp yttrandefriheten och rättssamhället för att skydda oss mot terrorismen
“@deray: And tell him you're French. pic.twitter.com/M5NLvouISl” POWERFUL
— Renzo Olivari (@Renzo_Olivari) January 17, 2015
Den senaste tidens diskussioner och händelser i skuggan av terroristangreppet mot Charlie Hebdo ger upphov till många tankar. Ska man t.ex. som Herman Lindqvist dra slutsatsen att
Yttrandefriheten är inte absolut och obegränsad, står inte över alla andra lagar. Det borde vara en lika stor rättighet att få värna sin egen tro och sina värderingar utan att bli hånad.
Tror inte det, eller snarare betraktar detta som en helt obegriplig argúmentationslinje. Yttrandefriheten måste i varje ögonblick vara överordnad risken att yttrandet av någon uppfattas som hån, som kränkande. Det enda andra kan kräva är att få göra sammalunda. Tyvärr kommer Fredrik Virtanen fram till samma omöjliga slutsats som Lindqvist.Han tycker uppenbarligen illa om allt häcklande (och där finns förstås också makten även om han självfallet undviker den i sin listning).
Jag tycker inte att en teckning som finns på SD-ledaren Jimmie Åkesson, avbildad som kackerlacka besprutad av alla andra partier, är meningsfull. Den retar bara upp de redan uppretade SD-männen ännu mer – på samma vis som sexism, klassförakt, criphån, rasistiska stereotyper, homofobi etcetera ökar motsättningar.
Då kommer Sakine Madon (en av dessa, antar jag, för Virtanen så förhatliga liberalerna) fram till en rimligare hållning
Rättsväsendet bör förstås koncentrera sig på reella hot och uppvigling, inte jaga uttryck som kan såra eller uppröra. I en demokrati måste man lära sig att leva med risken att känna sig kränkt.
Författaren Salman Rushdie, som retade upp islamister redan på 80-talet, har uttryckt det bäst: ”Vad är yttrandefrihet? Utan friheten att förolämpa, upphör den att existera.”
Men låt oss för lämna den enligt min mening enkla frågan om yttrandefrihet och fundera lite kring hur vi då ska förhålla oss till terroristerna (egentligen oaktat vilken ideologi eller religion de använder för att försvara sina brott. I veckan började man diskutera hur vi ska hantera de som återvänder från att ha deltagit i strider under IS fana i Irak eller Syrien. Någon tidning uppmärksammade att politiker i Örebro valt att fundera på om man kan förebygga att dessa fortsatt kommer att hamna utanför det svenska samhället och om det faktum att de kan ha traumatiserats av sina upplevelser i krig kan motivera viss beredskap att hjälpa dem hantera det. Så får man förstås inte tänka – antar att motståndarna till detta tycker att det är bättre att vi har krigsvana människor med trauman vandrandes runt på våra gator utan försörjning och stöd. Ett exempel på den senare inställningen framförs av Devin Rexvid i SvD.
Att erbjuda kurativa insatser till jihadister som stridit för en av samtidens mest brutala islamistgrupper och individer som själva med stor sannolikhet begått bestialiska handlingar mot oskyldiga människor, kan vara en provocerande politisk åtgärd. Förslaget är provocerande då de ”traumatiserade jihadisterna” inte är överlevande från sådana naturkatastrofer som Estonia eller tsunamin 2004. Snarare tvärtom, de har utsatt barn, kvinnor och män för trauma, förnedrat, våldtagit, förslavat, handlad med, korsfäst, halshuggit och massakrerat dem.
Rexvid tycks ha uppfattningen att eventuella insatser för att rehabilitera hemvändande IS-krigare skulle vara någon form av belöning, kanske t.o.m. en stimulans för fler att åka. Den linjen är nästan för absurd för att bemöta. Att vi snarast av ren självbevarelsedrift har ett intresse av att de kan återanpassas till ett rimligt normalt liv verkar ha undgått Rexvid. Man får en känsla av att det snarast är ”en öga för ett öga, en tand för en tand” som gäller, detta helt oavsett om den enskilde gjort sig skyldig till de förbrytelser som uppenbarligen gjorts i IS namn. Tyvärr är det ju också så att även om en del av de hemvändande också gjort oursäktliga handlingar så är det nog få av dem som kommer att kunna lagföras och sannolikt ännu förre som kan förväntas dömas.
Vi ska skydda oss mot terrorism men samtidigt undanröja dess orsaker
Vi måste försvara oss mot skräcken | Anders Lindberg | Ledarkrönika | Ledare | Aftonbladet: ”Men på samma sätt som man måste bekämpa både brott och brottens orsaker så kan man inte stoppa terrorismen utan att samtidigt lösa vad som ligger under den.
Politisk extremism och terrorgrupper uppkommer inte i ett vakum.De kräver sitt sällskap.
Det internationella samfundet måste bli bättre på att stoppa tillflödet av pengar och nya stridande till terroristerna. Väst måste sätta stenhård press på Turkiet att ta större ansvar i det arbetet. Men även Sverige måste göra mer för att hindra rekryteringen från vårt land.”
Förundrad – Anders Lindberg argumenterar oerhört märkligt. När han gör analogin med annan brottsbekämpning så ser han att man både måste bekämpa brott och brottens orsaker. När det kommer till terror finns bara brottsbekämpning, inte ett ord om vad som faktiskt är ”sitt sällskap”.
Tyvärr – för oss som inser att det finns sociala, ekonomiska och geopolitiska komponenter i detta ”sällskap” – så ger en djupare insikt inte tillgång till enkla framgångsrecept. Men bara för att skapa en utgångspunkt:
Terrorismen i den skepnad den numera ofta tar sig – inkapslad i islamistisk retorik – tycks mig ofta hämta sin näring ur övergrepp mot arabisk/muslimsk befolkning i flera delar av världen. Allt från (och jag överblickar så här på kvällskvisten förstås inte allt) upprättandet av en judisk stat i det brittiska protektoratet och där följande krig/ockupation via fransmännens fruktansvärda övergrepp under Algeriets befrielsekrig, stöd till just islamister under rysk ockupation av Afghanistan följt av USA-ledd ockupation av samma land, stöd till förtryckarregimer i oljeproducerande länder – listan är mycket längre förstås.
Eftersom det är uppenbart att man inte kan bomba något land till demokrati, det är nog så att byggandet av demokrati måste vara ett projekt som engagerar befolkningen, som baseras på att man kan skapa lag och ordning i någorlunda samklang med befolkningens behov och samtidigt bygga en rimlig välfärd åt samma befolkning, så måste vi backa bandet. Vad krävs för att befolkningen i t.ex. Syrien ska kunna etablera en trygg tillvaro från vilken de kan bygga en fungerande demokratisk stat? Sannolikt inte mera dödande (tror faktiskt att dödandet i sig riskerar att öka tillströmningen av potentiella terrorister) men att få stopp på det är förstås inte enkelt men man kan ju se att försvagandet av regimen parallellt med stöd till olika upproriska grupper knappast förbättrat förutsättningarna.
USA har bedrivit krig mot terrorismen uttalat sedan 2001 – finns det något som tyder på att det varit en framgångsrik strategi.
Var terroristerna i Paris verkligen förnärmade av Charlie Hebdo’s satir?
We think the Paris terrorists were offended by Charlie Hebdo’s satire. What if we’re wrong? – Telegraph: ”Here’s a theory. Terrorists aren’t offended by cartoons. Not even cartoons that satirise the Prophet Muhammad. They don’t care about satire. For all I know they may not even care about the Prophet Muhammad.
Instead, they merely pretend to be offended by cartoons, in order to give themselves a pretext to commit murder. Murder so horrifying, on a pretext so unWestern, that non-Muslims – blinded by grief and rage – turn on Muslims. Blame them. Persecute them. Burn their book, attack their mosques, threaten them in the street, demand their expulsion from Western societies. Actions that, in turn, scare Western Muslims, isolate them, alienate them. And thus drive some of them to support – and even become – terrorists.
Result: terrorists swell their ranks for a civil war they long to provoke non-Muslims into starting.”
Michael Deacon har presenterat en intressant och sannolikt korrekt teori. Terrorister använder från tid till annan olika former av ideologiska satser som försvar för sina handlingar men det är ju självfallet inte den faktiska drivkraften. I det enskilda fallet handlar det väl sannolikt om någon form av personlighetsstörning men som företeelse är det väl snarast uttryck för mer geopolitiska och/eller social motsättningar.
Själv vidarepublicerar jag gärna satirteckningar (som jag ofta gillar/skrattar åt) vare sig de handlar om katoliker, judar, muslimer, svarta, araber eller andra etniska/religiösa/politiska företeelser. Problemet jag har är att det oftast är oklart vilken copyright som gäller.
Jag tror däremot inte att jag därigenom riktar avgörande slag mot terrorister och inte heller att jag därmed gör en stor insats för yttrandefriheten. Den senare ser jag dock som oerhört viktig. Den bygger på att vi faktiskt respekterar allas rätt att ha en åsikt och att få uttrycka den. Respekt är en s.k. two-way-street – för att jag ska kunna avkräva någon annan respekt för min rätt måste jag respektera denna andres absoluta rätt. Precis samma gäller för begrepp som tolerans – jag kan inte förvänta telerans mot mitt sätt att leva om inte jag accepterar andras.
Absolut rätt innebär verkligen just det. Det spelar ingen roll hur föraktlig jag finner en åsikt eller en livsstil/kultur – det är just då som det verkligen prövas om jag hyser respekt, tolererar. Men för att det ska funka måste man också ha rätt att uttrycka sitt förakt, t.ex. i satirens form. Dit hade jag hoppats att vi kommit.
Nu är det ju snarare tvärtom – i den heliga identitetspolitikens namn har vi fått ett klimat där var och en istället för att tolerera andras åsikter getts rätt att känna sig kränkta av dessa. Istället för att avdramatisera uttryck (som bögarna gjorde med just begreppet bög) så har vi numera listor med ord/benämningar som inte får användas. Istället för att acceptera att vår syn på företeelser i världen ändras över tid så börjar vi acceptera att gömma undan gamla texter eller t.o.m. ändra i dem för att ”passa”. I sanning en tillbakagång, inte långt från vissa rörelsers bokbål.
Ska vi nu rensa ut de religiösa
Att bränna broar | 精神污染: ”Den svenska/västliga avståndskulturen har aldrig varit särskilt lyckosam. Man tar avstånd från Hamas, men det är en demokratiskt vald entitet man måste samtala med om man vill ha förändring. Man tar avstånd från Nordkorea och kräver det ena och det andra, men vill inte diskutera det som Nordkorea vill. Att ta avstånd från än det ena än det andra har blivit ett kriterium för deltagande i debatten, annars blir man utfryst och ignorerad.
Men det socialdemokratin gör här är bara att anpassa sig till en sverigedemokratisk verklighet. Man bränner därmed broarna och stänger dörren för muslimer. Resultatet blir att islam i Sverige radikaliseras snarare än reformeras.”
(Hittat via Knuff.)
Den gångna veckan har präglats av hetsjakten på Omar Mustafa, allt sedan EXPO anklagat honom för att han bjudit in personer som enligt uppgift gjort sig skyldiga till antisemitiska uttalanden:
Vi kallar det konsekvent antirasism.
Vi har aldrig hävdat att Omar Mustafa är antisemit. Det vi har velat belysa är hans deltagande i legitimeringen av rasister. En legitimering han nu säger sig ha slutat med.
Detta blev upptakten till en veckas smutskastande av Omar Mustafa där olika människor försökt leda i bevis att han därför kan stämplas som antisemit påspätt med homofobi och en oacceptabel kvinnosyn. Det hela har bara blivit alltmer obehagligt eftersom det mesta handlat om skuld genom samröre med få konkreta bevis. Tvärtom så tydliggjorde Mustafa själv sin syn på dessa frågor i ett öppet brev publicerat i Aftonbladet. Resultatet av det hela blev att först Mona Sahlin (som framförde obestyrkta uppgifter om antisemitism) och sedan Stefan Löfven tog avstånd från Mustafa – synnerligen obehagligt vilket förstås slutligen ledde till att Mustafa avgick från alla uppdrag i partiet. För mig luktar det mycket islamofobi även om säkert en del som deltagit faktiskt haft skäl att ifrågasätta Mustafas åsikter – tänker främst på kvinnorna.
Ulf Bjereld har utförligt kommenterat händelseförloppet och bl.a ifrågasatt den källkritiska förmågan hos media kommenterat det hela liksom Staffan Lindström som har synpunkter på partiledningen:
Om Omar Mustafa var en olämplig kandidat till partistyrelsen borde han inte ha blivit nominerad. Var han inte en olämplig kandidat borde han ha försvarats. Nu viker sig partiledningen för en stark opinionsvind om en enskild individs lämplighet. Omar Mustafas avhopp från politiken är en logisk följd av den konflikträdsla som präglar vår partiledning och som skapar intrycket av att ord man använder i ett kongresstal bara är krimskrams för partisterna.
Också Marie Demker skriver bra om det hela:
Den totala brist på trovärdighet i frågor om mångfald och tolerans som socialdemokratin den här veckan har visat hade jag inte i min vildaste fantasi kunna föreställa mig att ett parti med regeringsambitioner skulle visa upp. Tolerans innebär att leva med det man inte tycker om, att vänja sig vid att de egna grundvärderingarna inte i alla sammanhang är den självklara referensramen. Det kräver politisk mognad.
Ingen har kunnat beslå Mustafa med något rasistiskt, anti-semitiskt eller kvinnoförnedrande uttalande eller handling av det slaget. Allt som visats upp är en jämmerlig radda misstänkliggöranden, rykten, sladder, moralpanik och gapighet. Och detta såväl från ledande socialdemokratiska företrädare som från dåligt pålästa journalister. Liksom den vanliga mobben på nätet.
För det socialdemokratiska partiet är beslutet att tvinga Omar Mustafa att avgå en total moralisk kollaps.
Till detta skulle jag vilja lägga följande funderingar: Vi har under rätt lång tid vant oss vid att leva i ett förhållandevis sekulärt samhälle. Till det bidrar att motsättningar mellan religion och politik varit lågmälda bland annat för att de dominerande samfunden sakta men säker dels accepterat att politiken ska vara skild från religionen, dels genom att de varit beredda att ompröva en hel del religiösa dogmer i takt med tiden. Det här är en utveckling som tagit lång tid – bara för att nämna några frågor under de senaste årtiondena som exempel; inställningen till abort, till homosexualitet och till kvinnans roll (i församlingen). Sannolikt har det haft betydelse att religiösa inte stängts ute från politiken utan kunnat delta i densamma. Är vi nu på väg att stänga den dörren och vad/vem tjänar på det?
Om man blir vald av en kongress är väl den stora frågan vem som är ansvarig. Med min syn på demokrati ligger hela ansvaret hos de som röstade för. Såvitt känt valdes partistyrelseledamöterna enhälligt. De som bör hudflängas är då rimligen kongressombuden. Såvitt jag sett har dessa inte ställts till svars. Jag gör det nu!
Det är inte partiledaren som väljer styrelseledamöter men denne måste förstås kunna hantera uppkomna frågor. Ett stort ansvar ligger förstås på de som nominerat (Veronica Palm m.fl.) och på valberedningen men det fråntar inte ombuden det direkta ansvaret.
PS Läs för övrigt gärna också Paul Ronges analys av bristen på krishantering DS
Mer om vad sossar och andra progressiva tycker på Netroots,
s-bloggar
och Socialdemokraterna.
Technorati Tags:
Aftonbladet, demokrati, Etnicitet, Identitet, Ideologi, Jämlikhetsanden, Mona Sahlin, Netroots, Newsmill, Partiledare, Paul Ronge, Politik, Religion, Sexualitet, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Ulf Bjereld
Senaste kommentarerna