Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
En laptop per barn – ideen materaliserer seg
Tore Hoel :: Blog :: En laptop per barn – ideen materaliserer seg: “Vi har tatt på en av de første OLPC-maskinene, som nettopp er satt i produksjon. Samme dag holdt vi også for første gang en iPhone i hendene. Mens Apples banebrytende design stimulerer konsumgenet, er det ganske andre instinkter som settes i sving når man tar på den grønne bærbare som ikke ligner på noe annet du har sett av maskiner. Gå inn på nettsidene og se på animasjoner over hard- og bløtvare og les spesifikasjonene – og du vil se at dette er den første maskinen som er spesialdesignet for læring. Her er det ikke bare innhold som skal dyttes inn i ungene, men samarbeid, eksperimentering og lek. Nettverksteknologien er unik, idet maskinene automatisk bygger lokalnett og knytter seg til det store nettet ved første mulighet.”
One laptop per child – det är ett initiativ som går ut på att förse i första hand utvecklingsländernas barn, av vilka många fortfarande har mycket bristfällig tillgång till utbildning, med ett verktyg för lärande. One Laptop Per Child bildar akronymen OLPC. Det intressanta är att, som Tore Hoel påpekar, maskinen är konstruerad för lärande. Själv hann jag inte ta på den men den såg onekligen intressant ut. Kunde kanske vara något för vår biståndsmyndighet att fundera över. Kostnaden idag är 175 dollar men man räknar med att komma ner i 100 dollar relativt snart.
Ge alla en egen specialpedagog
Elever med särskilt stöd klarar ändå inte skolan: “17 000 skolbarn i ny undersökning: Bland elever som fått omfattande specialpedagogiskt stöd är andelen godkända 40 procentenheter lägre än bland elever utan stöd. Två av fem elever har fått specialpedagogiskt stöd någon gång under grundskoletiden. Men andelen elever som efter årskurs 9 saknar godkänt betyg i matte, engelska och svenska är ändå väsentligt högre i denna elevgrupp. Det visar en ny omfattande studie från ’Lärarnas riksförbund och Göteborgs universitet som presenteras i dag. Dessa nedslående undersökningsresultatet visar att stödet till lågpresterande elever inte fungerar. Därför behövs mer forskning, mindre skolklasser och förbättrad behörighet hos speciallärarna, skriver Metta Fjelkner, ordförande för Lärarnas riksförbund.”
(Hittat via Käringen mot strömmen (Eva Rundkvist).)
(Kanske hade de presterat ännu sämre utan stöd, Meta?)
Trots att Meta Fjelkner egentligen bara redogör för det uppenbara – att skolan utan en massa tester väl klarar av att identifiera de elever som behöver särskilt stöd och att denna elevgrupp är överrepresenterad när det gäller att uppnå kunskpasmålen – har Fjelkner svaret på gåtan: mindre klasser och ämnesutbildade speciallärare. I rättvisans namn, Fjelkner vill ha mera forskning också.
Det senare, forskning alltså, behövs lika uppenbart. Vi vet en massa om samband mellan elevers bakgrund och skolresultat, skillnaden mellan pojkar och flickor m.m. men vi tycks ha mycket begränsade kunskaper om vilka metoder som faktiskt är bäst för att kompensera de som, oavsett skäl, behöver extra stöd.
Fjelkners tes om att specialpedagoger/lärare skall ha ämneskompetens är inte mer än en god hypotes och förstås oerhört svår att förverkliga i alla mindre skolor och på mindre orter/landsbygd. Enda vägen att uppnå detta torde vara att göra alla lärare till specialpedagoger – alltså ge dem sådan kunskap. Då blir förstås Fjelkners förslag om mindre klasser rationellt eftersom läraren måste ha tid (det gäller ju dock inte alla klasser och hela tiden – det är alltså 40 % av elevrna som någon gång behövt stöd).
Nu visar ju en del annan forskning att man kan uppnå betydande resultatförbättringar både genom att ha en skolkultur som faktiskt förväntar bra resultat av alla och genom att utveckla verktygen för lärandet (t.ex. one-to-one).
Satsa mer på skolan
Nu finns det två socialdemokratiska filmer på YouTube som handlar om skolan. Det är korta animerade historier som lite brutalt försöker lyfta fram viktiga frågor att diskutera – spelar din bakgrund roll för hur du lyckas i skolan och spelar det någon roll i den ena och vad motiverar till studier (ambition/intresse eller auktoriteter) i den andra. Filmerna kan förhoppningsvis locka ytterligare personer att delta i det pågående rådslaget. Uppmärksammans också av Kulturbloggen och PromeMorian, och som Jonas Morian Konstaterar så är detta ett rejält steg framåt för partiets användande av video som del i kommunikationen.
Satsa på skolan!
Satsning på skolan i budgeten: "Skolminister Jan Björklund, nyvald folkpartiledare, presenterar idag på partiets landsmöte en satsning på skolan. Pengarna kommer i budgetpropositionen den 20 september. Kommunerna får dela på 900 miljoner kronor under loppet av tre år.
Statsbidraget ska gå till att förbättra kunskaperna i läsning, skrivning och räkning. De elever som riskerar att inte nå målen för
lågstadiet ska prioriteras. Skolorna kan satsa på sådant som mer undervisningstid, speciallärare och sommarskola. "
(Hittat via knuff.se.)
Visst är det utmärkt att regeringen med Björklund i spetsen satsar på skolan. Det är heller inte fel att man uppmärksammar att insatser när det gäller läs-, skriv- och räkningskunskaper bör göras tidigt, mycket svårare att reparera senare. Nu satsas alltså 900 miljoner kronor under 3 år i form av extra bidrag till kommunerna (som dock måste ha en plan så det hela måste liksom tidigare socialdemokratiska satsningar administreras).
Hur mycket är då 900 miljoner kronor. Som pengar i absoluta tal riktigt mycket förstås men fördelat på kommuner/elever?
Antalet kommuner i landet är 291 (om jag minns rätt) vilket gör att satsningen ger (som medelvärde) 3 092 783,50515464 kronor per kommun – alltså i runda slängar 1 miljon kronor per år (hur många speciallärare kan man anställa då?).
Antalet elever per årskurs brukar ligga runt 100 000, här avses tydligen lågstadiet (en beteckning som togs bort ur styrdokumenten 1994) – alltså årskurserna 1 – 3. Då handlar det om ca 300 000 elever vilket ör att satsningen landar på ca 3 000 kronor per elev – alltså 1 000 kronor per elev och år.
Nu gör jag inte dessa räkneexempel för att förminska regeringens satsning, den är förstås välkommen. Frågan är snarare om den är tillräcklig för att göra skillnad och om det är rimligt att villkora “småpengar”. En elev kostar ju redan 72 600 kronor per år enligt Skolverkets statistik (snabbfakta).
Regeringen satsar också på lärarna. Också det är ju oerhört välkommet. Här kan man också ägna sig åt lite räknande. Antalet lärare på grund- och gymnasienivå är ca 129 000 (här har jag inte riktigt koll på om de senare ingår). Det ger 7 054,26356589147 kronor per lärare vilket väl faktiskt får anses vara ett rejält bidrag – i synnerhet som ju kommunerna måste stå för tiden.
Partidistriktets skolgrupp
Thomas Johansson vald att leda partidistriktets skolgrupp – www.socialdemokraterna.se : “Thomas Johansson från socialdemokraterna i Södertälje har blivit utsedd till att leda gruppen ” Ett Stockholm där alla kan”, som ska ta fram en ny skolpolitik för hela Stockholmsregionen. Redan på torsdag ska hela gruppen samlas för att ta fram skarpa politisk förslag till socialdemokraternas centrala rådslag.”
Kul – bara att gratulera Thomas till ett spännande uppdrag. Att formulera en socialdemokratiskt skolpolitik särskilt för Stockholmsregionen är en inte helt enkel uppgift. Här finns den högsta andelen friskolor i landet och – tror jag – också exempel på skolor vars rekryteringsunderlag påverkas oerhört starkt dels av boendesegregationen, dels av rätten att välja skola. Här finns också en mycket stor skillnad i hur modern teknik för lärande utnyttjas och resultatet av de socioekonomiska klyftorna också vad avser tilgång till sådan teknik utanför skolan är märkbart.
Det finns några särskilda poänger med att just Thomas valts. Han är en skulle jag hävda ivrig förespråkare för friskolor och han har också ett stort intresse för utvecklingen av undervisningen i naturvetenskap och teknik, det senare bland annat demonstrerat genom att han drivit frågan om att Tom Tits i Södertälje skall få en grundskola (friskola) vilket skulle vara en naturlig fortsättning för de barn som nu går i Tom Tits förskola.
Hade varit kul att vara med:-(
Ägandeform är frågan – segregation är svaret
Uppsalaforskare föreslår skolnedläggningar: “Lägg ned storstadsskolor med de sämsta resultaten och sprid eleverna till skolor med de bästa resultaten. Det kontroversiella förslaget läggs fram av forskaren Anders Lindbom.”
När mina partikamrater hakar upp sig på ägandet och argumenterar mot friskolor så har jag invänt att det inte är ägandet/huvudmannskapet som är problemet utan valfriheten (och förstås segregerade upptagningsområden). När jag för ett antal år sedan satt i utbildningsnämnden i Södertälje försökte jag i samband med skolprogrammet (ny-, om- och tillbyggnad av grundskolor) föra in denna dimension i planeringen av den kommunala skolan – lyckades dock inte. Min idé var att helt enkelt placera skolor så att de får naturligt integrerande upptagningsområden.
Ser nu, som framgår av citatet ovan från Aftonbladet som rapporterar om en ny bok “Friskolor och framtiden – segregation, kostnader och effektivitet”, att jag föga förvånande har stöd hos åtminstone någon/ra forskare. I detta fall är det alltså Ander Lindbom i Uppsala som förespråkar en rätt drastisk metod – lägg ner skolor med de sämsta resultaten (i klartext de i de minst välbeställda ytterområdena). Nu tror jag inte att detta stöd hjälper – alltför många av mina partikamrater tycks tro att just ägandet i fallet skolor är en ideologisk principfråga och förstår dessvärre inte att den ideologiska frågan gäller alla barns rätt till en bra. likvärdig utbildning.
Vem skriver historia
Det här med vilken historieskrivning som dominerar aktualiseras genom att Forum för levande historia nu också (nazismen har man redan gjort) skall granska kommunismen. Det handlar alltså om ismer som begått brott mot mänskligheten (så som vi nu definierar dem) trots att alla förstås egentligen förstår att själva ismen bara är den ideologiska överbyggnaden i vars namn dessa brott begåtts. Så har ju t.ex. omfattande övergrepp genom historien begåtts i kristendomens namn men om detta skriver den nye intendenten Eskil Franck ingenting.
Historieskrivning som dominerar är kanske ett lite illa valt uttryck. Här är det inte frågan om vilken historiesyn som genom “vanlig” forskning och fri debatt kommer att dominera utan här förefaller det vara en av staten föreskriven syn som är uppgiften. Jag är dock lite kluven till detta, å ena sidan som Blogge Bloggelito träffande skriver
Givetvis kommer ett antal av dessa kristna imperialister att finnas i den grupp som ska granska kommunismen (ty kristendomens representanter ingår av någon anledning alltid i statliga kommittéer), och resultatet kommer att bli därefter. Problemet är att kristendomens motgångar i exempelvis Kina inte har med kommunism att göra, utan med den kinesiska kulturen. Sedan 1600-talet har kristendomen försökt sprida sin enfaldiga lära i landet, men den har alltid tagits emot med skepsis; den är inkompatibel med kinesisk kultur och dess två ateistiska livsfilosofier konfucianism och buddism, och den är även inkompatibel med den polyteistiska kinesiska folkreligion av pseudobuddistiskt slag som är helt dominerande.
så är förståelsen av skeenden, även avskyvärda brott mot mänskligheten beroende av sin kontext, sitt sammanhang, sin egen historia.
Å den andra sidan så vet vi att avståndet mellan forskning och den kunskap som förmedlas av våra skolböcker i historia ofta kan vara stort. Vi vet också att kunskap om historien är ett bra verktyg för människor som vill förstå också sin samtid. Den stora frågan kvarstår dock – vem tillåts skriva den bild vi avser indoktrinera våra barn med?
Istället för att fokusera på ismers i vars namn övergrepp begåtts vore det betydligt intressantare att studera vilka underliggande faktorer (ekonomiska, kulturella, historiska, sociala) som möjliggör uppkomst av repressiva stater/organ och vilka mekanismer som gör det möjligt att använda ismer, religioner etc. för att ideologiskt skapa acceptans för övergrepp hos alltför stora delar av en befolkning. Det senare t.ex. höggradigt aktuellt i tider av ökad övervakning, avlyssning, hot mot yttrandefrihet och andra mänskliga rättigheter, ockupation och krig i “demokratins” namn etc.
Jinge tar förresten och påminner om kritik som riktats mot Forum för levande historia. Åsa Linderborg har skrivit en betraktelse över borgerlighetens stalinister som är rätt bra.
Vad är en diskussion?
Fritt fram att tycka till om vår skolpolitik!: “- Vi är glada att vi har öppnat den här diskussionssidan. Den kommer att vara ett viktigt redskap i vårt fortsatta rådslagsarbete. Dina åsikter är jätteviktiga, då det är du som är elev, lärare, förälder eller annan engagerad person som är expert, säger Marie Granlund och Ulla Lindqvist, ledare för rådslagsgruppen om skolan.”
Jag retar mig på sånt här. Enligt partiets webb har alltså de två ledarna för rådslaget om skolpolitiken med en mun sagt ovanstående (bara det är ju märkligt – att tillskriva två personer ett citat). Alltså kastar man sig in i ett febrillt klickande för att hitta denna diskussion – dock utan framgång. Vad som finns är däremot information om hur man skickar in synpunkter – för säkerhets skull uppdelat på folk som jobbar i skolan, sådana som går i skolan och sedan övriga. Hur diskussionen skal uppstå framgår inte.
Dessbättre finns det ju andra som tar detta med diskussion som en process i vilken man utbyter tankar, tar intryck av andra. utmanas mera seriöst. Jag har själv skrivit om relaterade frågor och senast hittade jag via Jonas Morian fram till Marta Axners försök att bidra till en öppen, alla inbjudande, diskussion.
Det finns fler som har kloka synpunkter, inte minst om upplägget av rådslagen dvs de frågor man styr med. De handlar om fel saker – i alla fall om man skall ta saker i rätt ordning. Om det skrev jag under rubriken Morgondagens skola. Fick dock då inga svar av kamrater diskussionsledare Granlund och Lindqvist. Att ge sig in och kommentera/diskutera på olika bloggar borde varit en självklarhet. Att samla upp den diskussionen och tillgängliggöra den för de som inte är så digitala borde vara en självklarhet.
Wikikongress (länk finns uppe till vänster) hade också varit ett utmärkt verktyg. Partiets som det verkar hemmasnickrade envägskommunikationsplats (CMS) är det inte.
I grunden alltså – att skicka ut ett antal frågor som underlag för folks synpunkter och sedan samla in de senare är ingen diskussion, att göra samma sak digitalt via webben är heller ingen diskussion. Ett demokratiskt samtal förutsätter att vi alla får del av allas synpunkter utan filtrering och möjlighet att diskutera dessa!
Currently playing in iTunes: The Other Night Blues by B.B. King
Silfverstrand, Morian, Nordström…….
Socialdemokraterna (Bengt Silfverstrand): "1. Skolområdet. Ska socialdemokratin fortsätta att mer eller mindre passivt åse den pågående privatiseringen av den svenska skolan med allt vad detta innebär i bl a en allt tydligare skiktning av elever – ekonomiskt, socialt och begåvningsmässigt? Ska skolor på etnisk och religiös grund beviljas bidrag av skattemedel? Ska bidrag av skattemedel utgå till skolor som delar ut överskott genererade av dessa skattemedel till aktiägare?
2. Saknar drift- och ägarformen betydelse på skolans, äldreomsorgens och sjukvårdens
områden?
3. Hur ska välfärden i framtiden finansieras? Är skattevägen stängd och måste välfärden framöver delfinansieras med egenavgifter och försäkringar?
4. Ska socialdemokratin ligga lågt i skattedebatten eller ska vi utmana borgarna
och våga säga att den demografiska utvecklingen, d v s ett ökat antal äldre-äldre med
ty åtföljande ökade behov inom sjukvård och äldreomsorg, kan komma att kräva framtida skattehöjningar?"
(Hittat via s-bloggar.se.)
Bengt Silverstrand vill konkretisera debatten om förnyelse (konstigt ord förresten jag skulle säga utveckling) av partiets politik. Han adresserar detta genom att avkräva herrar Lundberg, Morian, Nordström besked aftersom de enligt Silverstrand använder svepande formuleringar och därmed undviker att precisera
“hur politiken ska omprövas, vilka områden den ska omfatta, d v s vad förnyelsen i mera konkreta innebär.”
Jag skall förstås inte svara å de adresserade herrarnas vägnar men tycker att det hela är värt en kommentar. Viktigast är kanske att konstatera att såsom Silverstrand ställer sina frågor blandas finansiering och driftsform samman, vilket innebär att den solidariska grunden för tillhandahållandet av en del tjänster via skatter och/eller obligatoriska försäkringar också blir grunden för val av driftsform. Enklare formulerat – det tycks vara så att bara driftsformer med offenligt ägande uppfyller det ideologiska kriteriet. Visst stämmer det med vår praktik under lång tid men solidariteten ligger väl t.ex. i att alla har likvärdig tillgång till vård inte i att all vårdpersonal har samma arbetsköpare?
Uppdaterat lite senare: Om några lärares bild av verksamheten vid Walthers gymnasium ABs skolor stämmer kan man ju undra vilka föräldrar/elever som väljer dessa skolor – relativt snart borde ju ryktet vara fullständigt nedsvärtat.
Intressant är också retoriken kring eventuella överskott från skattefinansierad verksamhet såsom skolor. Såvitt jag förstås angrips här rätten att i bolag disponera överskottet i enlighet med ägarnas beslut om verksamheten alltså är skattefinansierad. Gäller det om verksamheten till 100% är skattefinansierad eller finns det en skala. Det finns massor av företag som har hela eller delar av sina inkomster från skatttemedel – skall alla dessa omfattas av “förbud”?
Det förefaller som om det är ok att göra vinst på alla typer av försäljning till skolor, sjukhus m.fl. (mat, böcker, utrustning, läkemedel) men inte på själva vårdgivandet, skolverksamheten etc. Utifrån antagandet att ingen kommer att efterfråga tjänster som är undermåliga och givet att verklig valfrihet för den enskilde finns så har jag svårt att se evntuella vinster från sådana verksamheter som ett egentligt problem.
Betydligt allvarligare är de segregerande effekter som sannolikt är ett resultat av ökade valmöjligheter inom t.ex. skolområdet – skillnaderna mellan kommunals akolor har också ökat. Viktigt att notera här är dock att just konfessionella skolor har starkt stöd i internationella överenskommelser liksom föräldrars rätt att fatta beslut å sina barns vägnar när det t.ex. gäller religionsutövning. Detta är reella problem som sannolikt inte längre kan lösas med “traditionella” metoder såsom förbud, indragna bidrag.
Första steget i att formelera en skolpolitik borde därför baseras på att skapa förutsättningar för (och krav på) kommunerna att erbjuda kommunal skolgång som är bättre än vad alternativa skolor kan ge (och eftersom t.ex. vinstintresse saknas borde det ju vara enkelt). Även om detta är avgörande för att fortsatt kunna ge alla barn en utmärkt start i livet så är det ändå de mer innehållsliga frågorna som borde stå högst på dagordningen för skoldebatten. Redan inför de läroplansreformer som initierades i början av 90-talet borde ha haft et starkare inslag av framtidsanalys – nu är det dags att utgå från att det vi egentligen vet om framtiden är att utbildning kommer att vara än viktigare och att informationstekniken kommer att vara än mer viktig (dominerande).
För 20 år sedan drömde en del av oss om datorernas möjligheter men mycket få hade en sådan hemma – idag finns de i nästan varje hem.
För 20 år sedan hade enstaka människor mobila telefoner av släpbar typ – idag finns de i (nästan) varje unges ficka.
För 15 år sedan var vi några få som såg Internets möjligheter (inte minst för lärandet) – idag använder alla nätet.
För 10 år sedan hade ingen hört talas om Ipod – idag är det ett begrepp och återfins i podcasts m.m.
Vilka tekniker kommer vi att använda till vad 2020?
Ropen skalla, EN skola för alla
Åsa Linderborg i Aftonbladet: Finland, ett skolexempel :
“Anmärkningsvärt är också att ”ett stort prestationstryck” anses ha en negativ effekt. Kunskapsinhämtning befrämjas inte med ”hårdare tag” och betygshets, utan med stor pedagogisk frihet och lustfylld studiemiljö.
Men framför allt har Finland saknat privatskolor. När de nu – utan anledning – inför friskolesystem, är kritikernas varnande exempel Sverige. (Norge har bromsat sin friskolereform efter att ha studerat den svenska utvecklingen.)”
(Hittat via Esbatis kommentarer.)
Åsa Linderborgs kommentar är intressant eftersom det faktiskt väcker frågan om huruvida andelen friskolor kan antas ha något samband med utvecklingen av den generella kunskapsnivån i skolväsendet. Det är lite svårt att se men å andra sidan kunde ju Skolverket i sin nationella utvärdering (NU) just visa att det skett en mindre försämring av resultaten (ipå en del områden) just under den tidsperiod som andelen friskolor stadigt växt.
Linderborg refererar från en finländsk rapport
“Man skiljer inte låg- och högpresterande elever åt, elitundervisning finns inte.”
Så hade vi det ju länge också i svensk skola men friskolorna och möjligheterna att välja skola inom kommunen förstärker ju de skillnader som uppstår “naturligt” baserat på bostadssegregationen. Någon måste väl ha fördjupat sig i detta?
Frågan är alltså om det går att visa en hyfsat hög korrelation mellan blandning av elever (hög-lågpresterande/ socialt etc) i samma klasser och resultaten – allt annat lika.
Senaste kommentarerna