Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Maktkupp eller folkrörelsedemokrati
Henrik Brors: Betygsfrågan en fräck maktkupp av Mona Sahlin: “I SIN INLEDNING PÅ förtroenderådets möte spelade därför Mona Sahlin ut hela sin position som partiledare:
– Som partiordförande har jag alltid partiets mandat, sade Sahlin och utmanade förtroenderådets delegater:
– Jag vill få ett tydligt uppdrag med ett uttalande, sade Sahlin och dikterade vad det skulle stå om “betyg tidigare än i dag” och “nationella prov vart tredje år”.
Den politiska signalen var mycket tydlig för partimedlemmarna och ingen utmanade partiordföranden i debatten efter den salvan.
Mona Sahlin kanske hoppas att den borgerliga regeringen ska vara beredd att förhandla fram en uppgörelse med henne om betygsättningen i skolan, även om regeringspartierna redan fastställt sin politik.
MED EN SÅDAN UPPGÖRELSE i bagaget skulle hon sedan först kunna åka till partikongressen 2009 och avvisa alla krav på ändringar, och sedan ta med den till eventuella regeringsförhandlingar med vänsterpartiet och miljöpartiet efter valet 2010 och hävda att det var ett långsiktigt åtagande som hon inte kan bryta.”
(Hittat via Johanna Graf under rubriken Påstådd strid om vidöppna dörrar.)
Johannna Graf har reagerat mot Henrik Brors beskrivning av gårdagens beslut när det gäller skolpolitiken. Hennes bild är som jag skrev i en kommentar hos henne
“rosenskimrande i synnerhet om man jämför den med Jonas Morian som hörde en del floskler, Sanna Rayman som såg ett uttalande materialisera sig som om det arbetats med i ett parallellt universum och Peter Gustavsson som tyckte sättet som beslutet pressades fram gav en fadd eftersmak.
Jag letar vidare efter vad och hur det egentligen gick till och finner att det tydligen går att ha varit närvarande under en och samma debatt och få helt olika bilder. Monica Green bekräftar t.ex. Johanna Grafs bild och går ett steg längre – enligt Green så var det en lång, spänstig debatt och hon rubricerar sitt inlägg
“Vadå kupp? Ett folkrörelseparti som debatterar i 5 timmar och sedan beslutar=demokrati”
Alex Tahir refererar debatten i rätt positiva termer på ssk-bloggen (de socialdemokratiska studenternas blogg) men kommenterar Henrik Brors artikel så här:
DN uppmärksammar partiledningens tvivelaktiga maktmetoder. Ett pinsamt bakslag för oss, men bra att det kommer fram ändå.
Från min horisont – Söräng på Mörkö – förefaller det som om partiledningen med underförstått hot om att frågan är av misstroendekaraktär styrt förtroenderådet att fatta beslut om ett uttalande som bland annat avhandlade betygsfrågan – ett uttalande som redan var klart innan debatten började. Men jag har ju säkert missuppfattat alltihopa.
Sahlin och Östros i parallellt universum
Sanna Rayman: S konfunderar i tid och rum: “Det jag just nu funderar på mest är dock följande. Tidigare i förmiddag valdes en grupp som hette “redaktionsutskottet”. Då sades också att densamma kallades till möte mellan 12 och 13 för att under en arbetsam timme skapa ett förslag till uttalande som sedermera skulle antas av församlingen och utgöra det mandat som Mona Sahlin ville ha för att få fria händer att bland annat föra samtal med regeringen om betyg, nationella prov och annat.
Sen drog debatten igång och plötsligt var klockan runt ett och det var dags för lunch. I den vevan meddelar presidiet att förslaget till uttalande från det där “redaktionsutskottet” ska delas ut om tio minuter.
Då blir jag konfys.
Innan debatten började valdes denna grupp.
Nu säger de att gruppen har jobbat klart och att uttalandet är klart för utdelning. Det enda jag vet är att Mona Sahlin var ordförande för och Thomas Östros var med i gruppen. Jag går till olika diskar med namn som “Information” eller “Press”. Inte där heller vet de vem som är med utöver dessa.
Jag är dock övertygad om att det måste vara fler med i gruppen. Sahlin och Östros har nämligen suttit här inne i lokalen och lyssnat på debatten hela tiden. Så det kan definitivt inte vara de som under en arbetssam timme skrivit förslag med redaktionsutskottet.
Såvida de inte gjorde det under en helt annan timme förstås. Typ valfri timme igår, eller förra veckan…”
Jag skrev tidigare ikväll baserat på Peter Gustavssons beskrivning om att själva formen för förtroenderådets uttalande föreföll lite märklig, odemokratiskt om man så vill. Då hade jag inte läst Sanna Rymans betraktelse. I ljuset av Raymans ord blir själva förfarandet inte bara lite klandervärt utan fullständigt oacceptabelt. Kräver att Mona Sahlin och Thomas Östros här förklarar tillkomsten av uttalandet som alldelses uppenbarligen inte kan ha tillkommit genom intensivt arbete under någon sannolikt parallell tidsföring. Ledande politiker är förstås duktiga på att hantera multipla processer men…..
Betygssätt förtroenderådet
Låt idag bli en engångsföreteelse!: “I Uppsala arbetarekommun är vi inga varma betygsanhängare. Därför lade vår representant i förtroenderådet ett förslag om att justera i förtroenderådets uttalande. Men detta gillades inte – förslaget fick dras tillbaka efter påtryckningar från partiledningen.
Jag tycker det är viktigt att diskutera hur vi förnyar den socialdemokratiska politiken. Men det räcker inte. Vi måste också förnya vår organisation.
Mona Sahlin började starkt. Hon talade om vikten av att ta tillvara partiets kärleksfulla kritiker, och rådslagsprocessen har fram tills nu varit mycket positiv.
Dagens händelser ger dessvärre en fadd eftersmak. Den skolpolitiska plattformen är i huvudsak bra, men det sätt varpå partiledningen tvingade på partiet ett beslut i betygsfrågan är inte ett exempel på hur beslut bör fattas i ett modernt folkrörelseparti. Mona Sahlin gav inte partiorganisationen något val – hon skulle ha ett mandat att förhandla med regeringen om betygen kosta vad det kosta vill.”
Detta oroar mycket. Bilden av hur debatt förs och beslut tas i partiet har mycket stor betydelse, ofta betydligt viktigare faktiskt än det faktiska beslutet. Men det är väl som med själva partiledarvalet – det fanns bara en kandidat och alltså i realiteten inget val. Här verkar det som om man gjort allt för att få igenom ett enigt beslut när det gäller betygsfrågan och något utrymme för ledamöterna i förtroenderådet (som någon påpekat inte kan/får upphäva kongressbeslut) att tycka annorlunda gives icke. Så sköter man inte den interna demokratin, så för man inte det demokratiska samtalet framåt.
Enligt DN har Mona Sahlin efter denna händelse sagt följande:
– Jag känner mig stärkt, jag har fått ett mandat som inte hade varit möjligt för några år sedan. Nu ska jag omgående ringa skolminister Jan Björklund och testa allvaret i det han sedan länge sagt att han efterlyser: en långsiktig blocköverskridande överenskommelse om skolan, som gör att betygssystemen inte rivs upp mellan varje mandatperiod.
Intressant metodval när det gäller att skaffa sig mandat om man alltså får tro herr Gustavsson!
Alla är förstås inte kritiska, så rapporterar Anders Löwdin om det hela utan att med ens en liten kommentar diskutera formerna utan är bara nyfiken på hur borgarna skall hantera inviten????
Mona har fått mandat att försöka nå en blocköverskridande överrenskommelse. Det ska bli intressant att se borgarna hantera denna invit.
Uppdaterat kl. 20.11: Jonas Morian har också samma “okritiska” förhållningssätt:
Detta har beskrivits som att Mona Sahlin vill ha fria händer i frågan. Det känns inte rättvisande. Av det jag uppfattat av debatten här så förefaller enigheten om att ompröva bland annat synen på betyg i skolan vara tämligen stor. Man verkar också vara beredd att ge partiledningen långtgående handlingsutrymme.
Dock skall sägas att Morian åtminstone förhåller sig lätt kritisk till flertalet debattörer ty från talarstolen tycks floskler duggat tätt.
Enligt SvD tog förtroenderådet beslut utan strid:
Från talarstolen vädjade Mona Sahlin om förtroenderådets stöd för tidigare betyg, och bad om ett omedelbart och tydligt mandat för att kunna göra upp med regeringen om det framtida betygssystemet.
- Det här är inte för Jan Björklunds skull, utan det är för ungarnas skull.
De borgerliga gick till val på att införa betyg från årskurs sex, i stället för dagens årskurs åtta, medan det i socialdemokraterna finns ett utbrett motstånd mot betyg i tidiga åldrar. Men utan strid fick Mona Sahlin gehör för sin linje. I ett uttalande slår förtroenderådet, partiets näst högsta beslutande organ, fast att socialdemokraterna är “beredda att sluta en överenskommelse om betyg tidigare än i dag”. Motkravet är att lärare inte ska få ge betygsliknande skriftliga omdömen under de första skolåren.
Själv tycker jag att det är rätt patetiskt att det som nu verkar vara den viktigaste omsvängningen av den socialdemokratiska skolpolitiken under mandatperioden (alltså fram t.o.m. nästa partikongress) tycks vara betygsfrågan. Inte vad jag skulle kalla en ny skolpolitik, verkar ju företrädesvis vara en återgång till den syn på skola, kunskap och lärande som var förhärskande när jag var barn vilket nu är rätt länge sedan. Vad och hur vi mäter och följer upp är nämligen långt mera betydelsefullt när det gäller styrning än vad vi sätter upp som vällovliga mål i läroplaner.
Jag kan inte låta bli att undra hur företrädare för min arbetarekommun agerade – finns nog inga bloggande sådana dessvärre, men något mandat från mig har de inte skaffat:-(
Lärande versus inlärning
Bryt med flumpedagogiken: “Men dessa värden har skjutits åt sidan av den nya pedagogiken. Det är inte längre ansträngning utan elevens omedelbara tillfredsställelse som räknas.
I skolan ser unga varje dag hur regler åsidosätts. Med andra ord lär skolan att samhället är svagt, att unga kan sätta regler ur spel och att skyldigheter egentligen inte finns.
Att återupprätta respekten för inlärning, för lärare och för skolan som institution löser inte alla problem, men många.”
(Hittat via knuff.se.)
Inger Enkvist har lösningen på många problem om än inte på alla. Återupprätta lärarens auktoritet (med auktoritära metoder får man anta) och lämna all kunskap om hur lärande går till på historiens sophög verkar vara denna – nästan – universella metod.
När hon beskriver sitt förslag som en kritik av den “nya pedagogiken” blir man lätt förundrad. Det som Enkvidt rubricerar som ny pedagogik verkar vara det som väl i filosofiska termer kan härledas från Rousseau över Dewey och Vygotskij (tidigt 1900-tal) och framåt. Den rörelsen kan ju bara delvis sägas har nått klassrumsverkligheten idag. Den nya pedagogiken på 2000-talet representeras egentligen bättre av
Hittat via Rickard Gatarski som har denna video som en av “fyra fruktansvärda filmer”, allihopa värda en titt.
Lite IT i skolan-läsning
Øystein Johannesen är på väg till Harnessing Technology-konferensen i Birmingham – tänk om man hade Øysteins oceaner av tid att delta i konferenser:-)
Han ger oss lite lästips som sannolikt kan vara av stort intresse.
: “Konferansen inngår i britiske myndigheters satsing på IKT. Hjemmeleksen før konferansen (ingen rangel i kveld, kun seriøs lektyre på rommet):
Harnessing Technology: learning in the 21st century: call to action – which outlines the processes of strategic revision leading up to the conference.
Harnessing Technology Review 2007: summary report – which is a summary on the progress and impact of technology in education.
2007 Annual review – which sets out Becta’s objectives for 2007-08”
Till kritiken av En ny skolpolitik (6)
Debatten om en ny skolpolitik för socialdemokraterna pågår men med alldeles för låg intensitet. Jag tyckte inte att rådslaget blev den startpunkt det borde, framför allt på grund av att man dels ställde helt fel frågor, dels för att man inte skapade förutsättningar för debatt utan snarare hanterade det som en remissomgång (där man desutom inte presenterat någon sammanstäling av svaren). En av de som redovisar sina tankar är Erik Laakso som idag tar upp både frågan om betyg och nationella prov samt frågan om friskolor. Också Nathalie Sundesten Landin har tagit upp bland annat betygsfrågan förra veckan.
Accepterandet Av Betyg Och Nationella Prov:
“Att fortsätta kompromissa om betygen och de nationella proven leder till en sorteringsskola där eleverna mäts med siffror och provresultat, därför måste fortsatta kompromisser kopplas till något som ger varje elev sin individuella unika möjlighet att utvecklas. Att ge sig in på och integrera en folkpartistisk manöverpolitik som genom uppstramning och uppsträckning som metoder är inte en skolpolitik som har elevens bästa som utgångspunkt.”
Friskolor har jag redan kommenterat men frågan om betyg och nationella prov förutsätter nog en egen mässa så det återkommer jag till.
Avsnitt 5 Sverige ska ha världens bästa pedagoger – åtgärder för att stärka lärare och skolledare i förslaget till ny plattform handlar om personalens kompetens. Här gör man det lätt för sig och förespråkar att skolan skall ha bra och välutbildade lärare. För att säkerställa detta sätter man upp mål för när det bara skall finnas behöriga lärare (2015) och anvisar medel/metod för att uppnå detta (särskild utbildning av obehöriga). Visserligen finns någon mening som beskriver hur man vill göra det lättare för de som tröttnat/inte passar att få stöd för omställning men själva problemet adresseras inte. Tvärtom som överdriver man enligt min mening behörighetskravet på kvalitetens bekostnad. Kanske är det själva ansatsen som bedrar “Många är vi som kan vittna om den enskilda lärare vi mötte i tidiga år som var helt avgörande för våra vägval och möjligheter senare i livet.” Det är långt ifrån självklart att detta bara har varit behöriga lärare och det är inte uteslutet att det avgörande varit negativt.
Annars är detta avsnitt präglat av mycket goda ambitioner och en del goda idéer. AT-tjänstegöring är en sådan idé men den förutsätter ju att någon form av legitimation införs. Görs det behövs inte längre den hårda kopplingen mellan formell lärarutbildning och “kompetens” eftersom frågan om behörighet kan läggas på det organ som utfärdar legitimationer. En annan idé är forskarskolor/cirklar som stöd för den professionella utvecklingen. Kring detta finns erfarenhet och dessutom åtminstone ett embryo till en internationell “rörelse” som möjliggör forskning i arbete. Det är alltså en utmärkt idé.
Apropå AT förresten – man kan ju möjligen fundera över var tiden för mentorskap, betygssättning, utvecklingssamtal skall tas eftersom de inte kan utföras av den ännu ej färdiga läraren.
I förslaget klargörs att det bör finnas en tydlig uppdelning mellan politiken och praktiken dvs en ambition att låta de professionella göra de pedagogiska valen etc. Samtidigt förespråkas ett antal åtgärder som t.ex. fler yrkeskategrier i skolan och fler typer av tjänster som såvitt jag kan bedöma antingen är direkt detaljstyrning av organisationen av arbetet eller bara är ambitioner som ges till de professionella att välja (eller avstå från). Det är lite oklart.
I övrigt framförs önskemål om fler yrkesgrupper i skolan och stärkt skolledning bland annat genom krav på erhållen statlig certifiering. Generellt kan sägas att det med få undantag förs fram förslag som är klart kostnadsdrivande såväl nationellt som lokalt. Det är förstås helt rimligt om man verkligen kan göra gällande att en bra skola för alla barn faktiskt inte ryms inom nuvarande kostnadsram. Den genomsnittliga kostnaden för en grundskoleelev i Sverige är ca 70 000 kronor vilket ju framstår som rätt mycket pengar om man multiplicerar med antalet elever.
Kamrat Gramsci och skolan
“Inom utbildning har man att göra med barn i vilka man måste inpränta vissa vanor, som uthållighet, noggrannhet, balans (även fysisk balans), förmåga att koncentrera sig på särskilda ämnen, något som inte kan tillägnas utan det mekaniska upprepandet av disciplinerade och metodiska handlingar.”
I kampen mot det gamla, mekaniska, “jesuitiska” skolsystemet befinner sig den nya pedagogiken fortfarande i en “romantisk” fas, menar Gramsci, vilket innebär att man betonar skillnader mot den gamla skolan på ett “ohälsosamt överdrivet” sätt.”
(Hittat via knuff.se.)
Även jag gillar Gramski:-) Det innebär dock inte att man mekanistiskt kan lägga hans skrifter och däri uttryckta åsikter till grund för en kritik av den svenska skolan år 2007. Gramskis tankar nedtecknades under hans fängelsetid och publicerades första gången 1949. Särskilt det ovan citerade avsnittet tål att diskutera – det skulle väl kunna sagts av en företrädare för de åtminstone till namnet liberala folkpartisterna idag. Är de verkligen arbetarklassens främsta företrädare när det gäller skolpolitiken?
Jag tror att man måste ha helt klart för sig vilken tid som Gramsci verkade i, en tid där just frågan om fysisk fostran, disciplin, kollektivet var framträdande element i flera ideologiska strömningar. Det kan kanske vara värt att beakta. Gramski var också medlem i och och några år ordförande för det kommunistiska partiet i Italien. Han fängslades av fascisterna 1926 och spenderade i stort sett resten av sitt liv i fängelse.
Gramsci har utvecklat begreppet kulturell hegemoni som en del av hur det kapitalistiska systemet upprätthålls. Det sker bl.a. gneom utbildningssystemet där de unga matas med (fostras) till de värderingar som upprätthåller klassamhället. I det ljuset går det utmärkt att se att just de disciplinerande dragen i de tidiga årens drillande och genomgående i form av det regelverk som omgärdar elevernas vardag – uppstyckningen av världsbilden i delar kallade ämnen, extrem uppdelning av dagen i konstlade tidsenheter, regler och sanktioner utgör viktiga beståndsdelar i detta upprätthållande av det bestående. Klassificeringar via betygsssytem och uppdelning av utbildningssystemet i yrkes- respektive studieförberedande linjer/program utgör modeller för samma dolda läroplan.
Till kritiken av En ny skolpolitik (5)
Avsnittet om gmnasieskolan heter 4 En ny gymnasieskola för morgondagens arbetsliv – åtgärder för att förnya gymnasieskolan. Här slår några grundläggade ståndpunktr fast t.ex att det krävs gymnasieutbildning för att få jobb, att gymnasieutbildningen skall förbereda för arbetsliv, samhällslivet i övrigt och för vidare studier. Detta är mycket bra i en tid när man kan få för sig att en del skolpolitiker verkar vilja ha tillbaka en sorteringsskola som inte ger de som väljer mer traditionellt yrkesinriktade program en tillräcklig kompetens inom områden som språk.
Det här avsnittet innehåller också mer av “Vi vill pröva” vilket representerar ett något öppnare förhållningssät. Det gäller t.ex. dimensioneringen av utbudet (av program får man anta) och organiseringen av gymnasieskolan där man ser dagens KY-utbildning sok en möjlig förebild. Sammantaget försöker man balansera individens valfrihet och arbetsmarknadesn behov utan att för den skull införa ett väldigt reglerat nationellt system. Här finns altså inte fördiga förslag och det är nog bra.
Det skrivs en hel del om samverkan mellan gymnasieskolan och arbetsliv/högskola och man föreslår inrättande av råd på lite olika nivåer. Även här finns en motsättning mellan den goda ambitionen att effektivisera resursutnyttjandet genom att “styra” eleverna att välja inriktningar som ger jobb och å den andra sidan mer generella ambitioner både att tillgodose individens valmöjligheter och mer specifikt att konstruera utbildningar som är mer könsneutrala. Det är ju inte helt säkert att de senare ambitionerna ledewr till de förra resultaten.
Det finns för övrigt gott om goda ambitioner som att elever på yrkesprogram skall erbjudas praktik utomlands och så öppnar man för nya konstellationer för huvudmannaskap. Det är ju lite roligt när man t.ex. skriver:
Vi vill exempelvis se en kraftig satsning på ”Vårdcollege” som också ska kunna ägas gemensamt av skola, sjukvård och omsorgsförvaltning.
Vet inte exakt men i min kommun är det väl mellan fem och tio år sedan huvudmannaskapet för vårdgymnasiet överfördes från landstinget (alltså sjukvården) till kommunen (som ju är både skola och omsorgsförvaltning. En förändring som för övrigt åtminstone avseende kvaliteten på maten var väldigt negativ:-(
Sett i backspegeln torde väl det faktum att landstinget(n) lämnat gymnasieskolan ha inneburit att de nedrustats kompetensmässigt inom utbildningsområdet och man undrar om inte andra former än delat huvudmannaskap skulle kunna ge lika mycket när det gäller att förbättra kvaliteten genom närmre samband mellan utbildning och arbetsliv.
I övrigt kan man utan vidare hålla med om det mesta i detta avsnitt. Det jag saknar – inte helt för man skriver
“Vi vill pröva nya former av utbildning och praktik för den grupp ungdomar som har mycket stora kunskapsluckor från grundskolan som kommer att få stora problem om de inte fångas i tid.”
– ärr ett mera radikalt grepp kanske motsvarande Not school i Storbrittanien som representerar en både framgångsrik och kostnadseffektiv modell för att ta hand om de ungdomar som skolan (både grund- och gymnasie) misslyckats med. Not school skall verkligen tolkas bokstavligt, det är inte något modiferat program man erbjuder dessa ungdomar utan ett lärande som utgår från deras intressen, ingen kursplan kommer i närheten av att styra aktiviterna. Förbluffande (för många) är att dessa ungdomar sedan i mycket hög utsträckning klarar examina och fortsätter att studera, då med mycket hög kompetens t.ex när det gäller skapande och användande av olika uttrycksmedel.
Till kritiken av En ny skolpolitik (4)
Avsnittet 3 En skola med valfrihet och mångfald – åtgärder för en sammanhållen skola adresserar ett av problemen som ligger i kombinationen stor valfrihet för elever (och föräldrar) och en sammanhållen skola. Jag har länge funderat på detta och diskuterat det en del bl.a. hos Erik Laakso (där jag hamnade i polemik med en Johan som använde sin egen högst personliga erfarenhet som argument).
Rådslagsgrupens förslag utvecklar ett rätt bra resonemang om behovet av en sammanhållen skola för alla där faktiskt elever med olika bakgrund möts i det dagliga arbetet. Jag tror faktiskt att det är viktigt och vi vet ju att det är precis som framhålls i materialet:
Skolsystem som inte tidigt sorterar eleverna efter bakgrund når i internationella jämförelser bättre resultat för alla elever.
Generellt är ansatsen i detta avsnitt ytterst sympatiskt – lika vilkor, inga hinder egentligen för skolor med annan huvudman än kommunen (förstår inte varför också vi skall envisas med att kalla dem fria – ingår man i en skolkoncern är man oftast inte ett dugg friare än en kommunal skola). Alla skolor skall tillhöra det “gemensamma nationella svenska (tautologi? min anm.) skolsystemet”.
Men och det finns förstås några sådana. När man skriver att
“Vi vill, oavsett framtida system, genomföra ett antal omedelbara åtgärder; det handlar om tydliga regler som reglerar enskilda kommuners möjlighet att sälja ut kommunala skolor, att alla friskolor ska vara skyldiga att återinvestera sin vinst tillbaka till skolan,….”
tycker jag att man demonstrerar en märklig syn eftersom man ju alltså därmed hävdar att någon som vill starta en skola och därför investerar i lokaler m.m. inte skall kunna få avkastning på sin investering. Då borde ju kommuner vara förbjudna att lånefinansiera skolbyggnader (för att ta ett exempel). En skola som kan bedriva verksamhet uthålligt och till lägre kostnad än vad bidraget från kommunen ger skall naturligtvis vara fri att göra vad de önskar med eventuellt överskott.
Det hela blir än mer ologiskt när man skriver att
“Vi vill se en särskild lagstiftning som reglerar hur skolor får marknadsföras. Att locka till sig elever genom att erbjuda fri dator och gratis fjällresor är inte acceptabelt. ”
Alltså en skola som är förhindrad att göra vinst (eller i alla falla att dela ut den till ägarna) skall heller inte få göra det som rimligen alla skolor kommer att göra inom 5 år, nämligen förse sina elever med det för alla andra i samhället mest naturliga arbetsredskapet (eller i alla fall inte tala om at man gör det). Lite tidigare har man också sagt att “Det är inte acceptabelt att elever tvingas gå i skolor med undermåliga skollokaler där det exempelvis saknas utegårdar, idrottshallar, bibliotek eller moderna läromedel.” Man skulle sålunda inte få ha någon alternativ modell för idrottsundervisning, man får inte bedriva utomhuspedagogik för då riskera man antagligen att klassa ssom havandes undermåliga lokaler, man måste ha ett skolbibliotek (duger inte folkbiblioteken) och man måste ha moderna läromedel, dock inte datorer till alla elever.
Till kritiken av En ny skolpolitik (3)
Avsnittet, som rubriceras 2. En skola som ger alla chans – åtgärder för att bryta segregation och skillnader i skolresultat, är av stort intresse eftersom det adresserar ett av de allra viktigaste politikområdena som kan kallas integrationspolitik men som förstås i första hand handlar om att motverka den segration vi låtit växa sig allt för stor. Den har sitt tydligaste uttryck i bostadssegrationen som propagerar direkt in i skolans värld eftersom närhet fortsatt är och kommer att vara viktig när det gäller val av skolan. På arbetsmarknaden syns förstås segregationen också tydligt.
För att fortsätta ordmärkeriet så kan man notera att i detta avsnitt möter vi plötsligt begreppet hemspråk. Vid en snabb kontroll i Wikipedia finner man att det begreppet användes
“Hemspråk, det språk eller de språk som talas i hemmiljö, när detta skiljer sig från det språk som i huvudsak talas ute i samhället. Termen användes i det svenska utbildningsväsendet från 1968 (då hemspråksundervisning infördes) fram till 1996, då regeringen beslutade att begreppet skulle ändras till “modersmål” for att “lyfta fram betydelsen av undervisningen och markera att denna måste kunna genomföras som annan språkundervisning i skolan” (Utbildningsutskottets betänkande 1996/97:UBU12). Därför används idag termen modersmålsundervisning istället för hemspråksundervisning.”
Termen hemspråk används också senare i texten omväxlande med modersmål – ger ett lite märkligt intryck.
Bra är att man tydligt markerar att det är skolor med de “största problemen” som skall prioriteras t.ex. när det gäller resurser. Hur man skall kunna säkra detta med bibehållande av kommunalt huvudmannaskap framgår inte:
Vi vill ha nationellt styrande regler som garanterar att resurserna i alla kommuner fördelas efter behov så att elever som går i skolor med svåra förutsättningar ges lika chanser att nå målen.
Målet instämmer jag i, men frågan är hur ett sådant regelverk skall kunna konstrueras som inte fråntar skolhuvudmannen ansvaret.
Det är mycket detaljer med införande av samverkansbonus, läxhjälpsutbildning introduktionsskolor m.m. Just när det gäller läxhjälpsutbildningen så skal den tydligen riktas till föräldrar och här blir förslaget plötsligt personligt och riktar sig med direkt tilltal till mig som förälder – också lite märkligt i en plattform. Överhuvudtaget känner jag mer och mer at detta inte alls är en plattform som vår skolpolitik kan byggas på. Det är i bästa fall ett slags valmanifest med en närmast oändlig uppräkning av vad vi vill göra i mer eller mindre konkret form.
Därmed blir dokumentet mycket svårt att diskutera eftersom de grundläggande principerna är av en sådan karaktär att ingen (socialdemokrat) kan tänkas ha några invändningar och vi vill”-listorna allt för spretiga, varierande i nivå och inriktning att de inte låter sig diskuteras annat än en och en vilket ju naturligtvis är ogörligt vare sig i skrift så här eller på det förtroenderåd som väl förväntas lägga fast inriktningen för skolpolitiken.
Senaste kommentarerna