Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Hur ska man egentligen föra en diskussion
”Medelklassen får inte bara vara objekt för höjda skatter” – DN.SE: “Den avgörande frågan är hur socialdemokratin åter ska kunna vinna val.”
Jan Nygren, som alltså skriver i DN, tillhör de där som tror att det handlar om att vinna val. Så är inte fallet – vinner val gör man om man har en politik som håller och som tilltalar folkflertalet, vinna val vill man bara av den anledningen att det möjliggör förverkligandet av politiken. Erik Laakso är inne på Nygrens spår
Att i år börja bygga en modern politik som siktar mot valseger 2014 är den sunda vägen om man som politiskt parti vill vara relevant och få mandat av väljarna.
anser att Socialdemokraternas viktigaste uppdrag inte kan vara att ensidigt lyfta medelklassens problem
i polemik mot Nygren som skrev
Partiet måste på allvar inse att upplysta, ekonomiskt fria människor kan vilja öka sina valmöjligheter samtidigt som de önskar att de som inte klarar detta ska fångas upp av ett samhälleligt skyddsnät.
Har inte Sommestad läst?
Sommestad tycker Nygren gör en “o-socialdemokratisk” analys. Laakso tycker att kritiker som kallar partiledningen för svikare och lögnare
fullständigt saknar förankring i såväl politisk- som ekonomisk verklighet.
.
Visst är det kul med partikamrater som upprätthåller en respektfull kamratlig ton i diskussionerna.
Då känns det lite bättre att t.ex. läsa Anders Nilssons Bland papegojor och rättrogna och Simone Olofssons En ny partiledare är lösningen på allt?!
PS Det faktum att det blivit diskussion om partiets budgetförslag och att denna diskussion blivit publik är mycket bra. Det är precis så diskussioner ska föras, öppet så att alla kan pröva argumenten. DS
Detta med främlingsfientligheten
Europa förgiftas | Katrine Kielos | Ledarkrönika | Ledare | Aftonbladet: “Ola Larsmo nämner i en lysande text på DN Kultur den tyske lingvisten Victor Klemperer. Klemperer var övertygad om att språket formade den som använde det. Främlingsfientliga ord leder till främlingsfientliga tankar. Klemperer skrev dagbok om den språkkamp som utspelade sig i trettiotalets Europa. I miljoner repetitioner, mekaniskt och omedvetet svaldes hatet tills det inte fanns något annat.”
Har gått och burit på en tanke några dagar. Den rör just orden och ordens betydelse som t.ex. Ola Larsmo skriver bra om. Det ord som fastnade var
främlingsfientlighet
, ett begrepp som oftast används för att beskriva en mild form av rasism, inte riktigt men nästan. Ordet är uppenbarligen en sammansättning av
främling
(som väl är någon vi inte känner, någon som inte hör hemma här) och
fientlig
(som är något vi hyser aggressiva antipatier mot). För att begreppet ska vara meningsfullt bör det finnas något som kallas främlingsvänlig, dvs fientlighetens motsats. Det senare har jag dock inte stött på (begreppet alltså).
Vanligtvis används begreppet främlingsfientlighet för att definiera personer/organisationer som har kritiska synpunkter på invandrare i allmänhet och/eller invandrarpolitiken. Det är intressant eftersom det var mycket länge sedan vi hade en invandring av någon nämnvärd omfattning och följdaktligen knappast kan sägas ha varken invandrare eller en invandrarpolitik. Det vi dock har/haft under de senaste decennierna är ett relativt omfattande flyktingmottagande (alldeles oavsett hur vi uppfattar de skäl som accepterats så har de allra flesta människor som kommit till Sverige getts asyl alternativt utgjort anhöriga till sådana). Sen har vi skaffat en i många stycken rätt misslyckat integrationspolitik för att hantera en del av de frågor som aktualiseras när relativt många har anledning att fly (varifrån de nu kommer) och därför får asyl (här).
Visst kan man definiera den asylsökande som en främling – i den meningen att det är en individ som vi inte känner och som inte bor här. När vederbörande fått asyl blir den ju bosatt här och upphör såvitt jag förstår därmed att vara en främling. Denne har ju blivit en granne, en arbetskamrat, en kund, en anställd, en hyresgäst, en elev osv. Använder vi då begreppet främlingsfientliga som beteckning på personer som hyser aversioner mot människor bosatta i vårt land men som eventuellt kan identifieras baserat på etnicitet, hudfärg, religion eller liknande accepterar vi ju de fientligas absurda verklighetsuppfattning.
Att det finns människor i vårt land som är fientliga till andra människor är väl helt klart. Vi kan väl alla känna så mot enstaka individer. När denna känsla övergår till att gälla utpekade grupper, baserat på föreställningar om gruppmedlemmarnas egenskaper är det en form av rasism, även om vi numera av vetenskapliga skäl har svårt att särskilja raser/inte använder det begreppet och istället ofta talar om etnicitet. Hur t.o.m. ledarskribenter banar väg för sådan på förmenta (gärna statistiskt baserade och därmed till synes sakliga) gruppegenskaper baserade fördomar/fientlighet utgör ju Gudmundsson på SvD ett bra exempel på:
Den absoluta majoriteten av alla brott begås av norrmän. 90 procent av gärningsmännen bakom de brott som begicks under den uppmätta perioden, 2001 till 2004, var infödda norrmän. Det är dock vissa invandrargruppers överrepresentation i brottsstatistiken som väcker intresse.
Låt oss fortsatt vara mycket tydligare med hur vi använder orden. Utmänstra begreppet främlingsfientliga och kalla rasister för rasister dvs de som tillskriver grupper (av typ etniska) negativa egenskaper. Ta varje tillfälle i akt att “ta debatten” dvs låt inga om än “oförargerliga” yttranden, artiklar, bloggar m.m. stå oemotsagda. Stäng inte ute någon form av åsikter utan se till att det är möjligt att bemöta, att avslöja, att vederlägga. Det är när konspirationsteorierna bekräftas genom märklig lagstiftning (inskränkt yttrandefrihet), dunkelt tänkta förslag (språktest) och de får utrymme att odlas (exempelvis hos Bruce Bawer utan tillräckligt motstånd det blir farligt.
Technorati Tags:
Aftonbladet, Katrine Kielos, SvD, Yttrandfrihet, Ola Larsmo, Bruce Bawer, Rasism, Främlingsfientliga
EUs kris – inte Greklands
Det är dags att diskutera eurons kris – inte Greklands kris | Lena Sommestad: “Den historia som inte berättas i svenska media är den historia som borde berättas: historien om hur euro-projektet skapade den grekiska krisen och nu förhindrar Grekland att ta sig ur den. Grekland är förvisso ett land som brottas med stora interna problem i form av korruption och en illa fungerande statsförvaltning, men det är inte dessa problem som har drivit den grekiska nationen mot konkursens rand. Det är dags för svenska media och svenska politiker att lyfta den fråga som nu måste diskuteras: hur ska Europa ta sig ur ett penningpolitiskt system som driver enskilda länder in i social och politisk kris och som skapar allt skarpare konflikt mellan unionens medlemmar?”
(Hittat via Knuff.)
Har funderat sedan i morse på Lena Sommestads artikel. Är förstås helt överens med henne om att detta inte är en grekisk kris men föredrar att kalla det Europas kris då den borde ägas och hanteras av alla Europas stater och inte bara de som ingår i euro-zonen. Den överhettning som Sommestad tillskriver euron som skapare av har också andra bidragsgivare bland annat i form av de regionala stöden inom EU. Är förstås också överens om att det penningpolitiska system i vilket euron är symbolen är otillräckligt och enligt min mening aldrig utformades så att det kunde hantera de stora skillnader mellan de ingående staternas ekonomier.
Är också helt överens med Sommestad när hon skriver att
Det är socialdemokraternas ansvar att förklara vad som händer i Europa och plädera för en ekonomisk politik som skapar jämlikhet, välstånd och social sammanhållning, inte ojämlikhet, fattigdom och konflikt.
I ett avseende skiljer sig dock min och Sommestads bild av verkligheten. Åtminstone uppfattar jag att hon pläderar för att den gemensamma valutan skrotas, det gör inte jag. Som jag ser det innebär just denna Somestads ståndpunkt att hon pläderar för något helt annat än den solidaritet jag menar skall styra vänsterns/socialdemokratins politik. Ett skrotande av valutaunionen innebär såvitt jag förstår att var och en lämnas åt sig själv – i Greklands fall till att devalvera (och vi talar inte om några futtiga procents justeringar av växelkursen. Vem som betalar för en devalvering genom urholkad köpkraft – det vet vi. Utomstående långivare har och kommer förstås fortsatt att skydda sig mot sådant genom att t.ex. ge lån i andra mer stabila valutor, skuldberget växer ändå.
En vanlig tämligen traditionell socialdemokratisk ståndpunkt är att man ska investera sig ur kriser. Den politiken kan ju också sägas ha fungerat även om vi svenskar också sett våra reallöner urholkas med jämna mellanrum genom devalveringar/flytande växelkurs och rätt kraftiga besparingar av och till. Om vi kunde föra en europeisk socialdemokratisk politik med samma ledstjärna skulle förstås åtminstone vår del av världen se annorlunda ut. Då skulle vi (dvs Europa) investera oss ur de obalanser som just nu råder i delar av kontinenten. Se där ett embryo till en vänsterstrategi för att hantera kriser i Europa:)
Technorati Tags:
ekonomi, EU, Euro, Lena Sommestad, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Solidaritet
Bra att veta om Grekland
Dagens rekommenderade länk direkt från Grekland | Nemokrati: "Som en motvikt till Expressens grekrasism i ”artikeln” med det förledande namnet ”Därför är grekiska folket rasande” tackar jag bloggen Cornucopia för länken till Sturdy blogg – direkt från Grekland – och inlägget ”Democracy vs Mythology: The Battle in Syntagma Square”. Läs det!"
(Hittat via Knuff.)
Många myter har ju sitt ursprung i Grekland. Numera tycks dock de nya myterna främst handla om Grekland. Hos Cornucopia läser jag
Finns även en del intressant statistik i blogginlägget, t ex att greker i snitt går i pension senare än tyskarna, arbetar näst flest timmar om året av alla OECD-länderna. Och de som fuskar med skatten är inte vanligt folk, utan alla egna företagare. Mutorna man måste betala för att få allmän sjukvård beror inte på korruption, utan på desperation då lönearbetande läkare inte får ihop pengar till att leva på annars, medan privata läkare stoppar alla pengar svart rakt ner i fickan. Och det mesta av underskottet i statsbudgeten består i räntebetalningar på statsskulden, inte på obalanser i den dagliga ekonomin. Det hela kallas med all rätt för ett angrepp och en invasion av en suverän stat med avsikt att ta dess riktiga tillgångar för att finansiera räntebetalningarna till de som tar över tillgångarna. Asset grab.
Och mycket riktigt (för den som inte själv orkar läsa hela Sturdyblog-inlägget även om det rekommenderas) så får man sig en hel del siffror redovisade:
Greeks are lazy. This underlies much of what is said and written about the crisis, the implication presumably being that our lax Mediterranean work-ethic is at the heart of our self-inflicted downfall. And yet, OECD data among its members show that in 2008, Greeks worked on average 2120 hours a year. That is 690 hours more than the average German, 467 more than the average Brit and 356 more than the OECD average. Only Koreans work longer hours. Further, the paid leave entitlement in Greece is on average 23 days, lower than most EU countries including the UK’s minimum 28 and Germany’s whopping 30.
Greeks retire early. The figure of 53 years old as an average retirement age is being bandied about. So much, in fact, that it is being seen as fact. The figure actually originates from a lazy comment on the NY Times website. It was then repeated by Fox News and printed on other publications. Greek civil servants have the option to retire after 17.5 years of service, but this is on half benefits. The figure of 53 is a misinformed conflation of the number of people who choose to do this (in most cases to go on to different careers) and those who stay in public service until their full entitlement becomes available. Looking at Eurostat’s data from 2005 the average age of exit from the labour force in Greece (indicated in the graph below as EL for Ellas) was 61.7; higher than Germany, France or Italy and higher than the EU27 average. Since then Greece have had to raise the minimum age of retirement twice under bail-out conditions and so this figure is likely to rise further.
Greece is a weak economy that should never have been a part of the EU. One of the assertions frequently levelled at Greece is that its membership to the European Union was granted on emotional “cradle of democracy” grounds. This could not be further from the truth. Greece became the first associate member of the EEC outside the bloc of six founding members (Germany, France, Italy and the Benelux countries) in 1962, much before the UK. It has been a member of the EU for 30 years. It is classified by the World Bank as a “high income economy” and in 2005 boasted the 22nd highest human development and quality of life index in the world – higher than the UK, Germany or France. As late as 2009 it had the 24th highest per capita GDP according to the World Bank. Moreover, according to the University of Pennsylvania’s Centre for International Comparisons, Greece’s productivity in terms of real GDP per person per hour worked, is higher than that of France, Germany or the US and more than 20% higher than the UK’s.
The first bail-out was designed to help Greek people, but unfortunately failed. It was not. The first bail-out was designed to stabilise and buy time for the Eurozone. It was designed to avoid another Lehman-Bros-type market shock, at a time when financial institutions were too weak to withstand it. In the words of BBC economist Stephanie Flanders: “Put it another way: Greece looks less able to repay than it did a year ago – while the system as a whole looks in better shape to withstand a default… From their perspective, buying time has worked for the eurozone. It just hasn’t been working out so well for Greece.” If the bail-out were designed to help Greece get out of debt, then France and Germany would not have insisted on future multi-billion military contracts. As Daniel Cohn-Bendit, the MEP and leader of the Green group in the European Parliament, explained: “In the past three months we have forced Greece to confirm several billion dollars in arms contracts. French frigates that the Greeks will have to buy for 2.5 billion euros. Helicopters, planes, German submarines.”
The second bail-out is designed to help Greek people and will definitely succeed. I watched as Merkel and Sarkozy made their joint statement yesterday. It was dotted with phrases like “Markets are worried”, “Investors need reassurance” and packed with the technical language of monetarism. It sounded like a set of engineers making minor adjustments to an unmanned probe about to be launched into space. It was utterly devoid of any sense that at the centre of what was being discussed was the proposed extent of misery, poverty, pain and even death that a sovereign European partner, an entire nation was to endure. In fact most commentators agree, that this second package is designed to do exactly what the first one did: buy more time for the banks, at considerable expense to the Greek people. There is no chance of Greece ever being able to repay its debt – default is inevitable. It is simply servicing interest and will continue to do so in perpetuity.
And the biggest myth of them all: Greeks are protesting because they want the bail-out but not the austerity that goes with it. This is a fundamental untruth. Greeks are protesting because they do not want the bail-out at all. They have already accepted cuts which would be unfathomable in the UK – think of what Cameron is doing and multiply it by ten. Benefits have not been paid in over six months. Basic salaries have been cut to 550 Euros (£440) a month.
Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt konstaterar i Aftonbladet
Grekland kommer inte att klara att betala sina skulder. Frågan är inte om, utan när och hur, en nedskrivning av landets skulder ska göras.
Här går en konflikt mellan å ena sidan länder som Tyskland som vill att även de privata intressen som har lånat ut pengar, inte bara vi skattebetalare, ska stå för notan.
På den andra sidan finns länder som Frankrike som verkar vara beredda att låta bankerna gå skadefria medan alla bördor läggs på skattebetalarna. Denna ståndpunkt är både orättvis och orimlig. Bankerna spekulerar i statspapper för att göra vinst – ska de då inte också kunna göra förlust? När kommer bankerna att lära sig om skattebetalarna står för förlusterna medan vinsterna förblir privata?
Och visst är det sant att fler lån för att betala gamla skulder sannolikt inte har en chans att fungera. Andersson/Sjöstedts recept att tvinga bankerna att betala bygger dock på tesen att de pengar bankerna spekulerat med är bankernas egna, inte deras kunders. Om jag mins rätt gjorde Swedbank nyemissioner när Baltikum-bubblan sprack. Den täcktes till icke oväsentlig del av Folksam som alltså plöjde in försäkringstagarnas pengar i banken. Vems är de?
Som jag skrev häromdagen:
Vad som nu krävs är nog att vi med EU som instrument förverkligar drömmen om ett folkens Europa där frihet, jämlikhet och solidaritet utgör det förenande elementet. Då blir inte Greklands problem deras utan vårt, då hjälper vi alla till att skapa förutsättningar för Grekland att utan massarbetslöshet och andra nedskärningar av den lilla välfärdsapparat de har lägga grunden för en ekonomi som växer. Det är ju trots allt rätt meningslöst att fortsätta att ge Grekland nödlån på villkor som gör att de inte kommer att kunna betala tillbaka.
Vänstern/arbetarrörelsen måste återknyta till sin traditionella internationalism. För att kunna göra det måste makten över EU erövras – vilket bara kan göras av en samlad rörelse. Särskilt mycket sådant ser man inte i politiken. Istället framställs det som om lösandet av Greklands akuta kris är en börda för skattebetalarna (i andra länder som vårt) – inte en uppgift i den internationella solidaritetens land. Där finns förstås grunden för alla de myter som Sturdy avslöjar. Lata greker ställs mot arbetssamma svenskar/tyskar och så har vi fått en motsättning mellan folken.
Technorati Tags:
ekonomi, EU, Euro, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Solidaritet, Jonas Sjöstedt, Ulla Andersson, Sturdyblog, Grekland
Havererar nu EU?
Everywhere, the European project is stalling. It needs a new German engine | Timothy Garton Ash | Comment is free | The Guardian: “And it’s not just the eurozone. Every major project of the European Union is faltering. France and Italy are suggesting that the achievement of the Schengen area, with no border controls, should be chipped away – just because a few thousand people from convulsed north Africa have taken refuge on the Italian island of Lampedusa. Many European countries are already in a panic about the integration of immigrants and people of migrant origin, especially those who are Muslims. Solidarity and social justice – central values of the post-1945 European project – are in retreat almost everywhere, as a result of growing inequality and spending cuts to tackle public debt.”
(Hittat via Sönderfallet fortsätter.)
Björn Elmbrandt instämmer i Timothy Garton Ash beskrivning och avslutar sin artikel i Dagens Arena med orden
Timothy Garton Ash vill se Tyskland som motorn i en nystart för EU, där man vågar ta ledningen, inte bara huka sig för finansmarknaderna. Det är rätt tänkt, men det är inte vad som nu sker. Istället ser vi snarare ett gradvist sönderfall för den europeiska unionen, ungefär som i Grekland.
Kanske blir det som så många gånger förr – man kommer återigen överens om att låna ut ännu större belopp till Grekland, som blir ännu omöjligare att betala igen. Det vill säga, man sparkar den tomma burken framför sig på gatan ännu en liten bit. Men sanningens minut kommer förstås, både för Giorgios Papandreou och för Angela Merkel.
Jag förstår inte riktigt metaforen med den tomma burken som man sparkar framför sig. Varken Grekland eller något annat land som ingår i gruppen som eurokrisar förtjänar att betraktas/beskrivas som en tom burk även om Elmbrandt kanske har en liten poäng
det som händer just nu är att det lilla av stat som ändå funnits i Grekland är på väg att falla sönder i eurokrisens spår.
Fast jag är tveksam om det är ett rimligt sätt att beskriva krisande Grekland. Jag saknar hos både Elmbrandt och Garton Ash en lite mer konkret beskrivning av hur saker och ting borde hanteras. Garton Ash saknar en stark kvinna vilket står för ett Tyskland som kliver fram och “tar hand” om den ekonomiska och finansiella återhämtningen i euro-zonen. Elmbrandt verkar inte ha någon annan lösning. Merkel ska fixa detta trots de bekymmer detta kommer att vålla henne på hemmaplan opinionsmässigt.
Elmbrandt verkar tycka att det är synd att inte Merkel stod på sig i kravet på att privata finansiärer skulle tvingas skriva ner fordringar på Grekland. Det är intressant för vad skulle ha blivit konsekvensen av det – alltså bortsett från att vi talar om summor i storleksordningar som kan välta rätt stabila finansiella institut. Alltså finns det pengar i banksystemet som inte skulle saknas, som inte skulle leda till att institutionella investerare (t.ex. pensionsförvaltande) skadas, pengar vars ägare inte skulle försöka kompensera sig med högre räntor etc.
Vad som nu krävs är nog att vi med EU som instrument förverkligar drömmen om ett folkens Europa där frihet, jämlikhet och solidaritet utgör det förenande elementet. Då blir inte Greklands problem deras utan vårt, då hjälper vi alla till att skapa förutsättningar för Grekland att utan massarbetslöshet och andra nedskärningar av den lilla välfärdsapparat de har lägga grunden för en ekonomi som växer. Det är ju trots allt rätt meningslöst att fortsätta att ge Grekland nödlån på villkor som gör att de inte kommer att kunna betala tillbaka.
Stefan de Vylder besvarar frågan
Och den gemensamma valutan är också ett problem?
– Ja. Det går att jämföra med Sverige 1991–1992. Där lekte vi ju EMU. Vi låste vår växelkurs mot ecun, (dåvarande euron). Samtidigt hade vi högkonjunktur i Sverige med mycket högre inflation än omvärlden. Följden blev att vi fick mycket stora underskott i utrikeshandeln. Så till slut var vi, tack och lov, tvungna att släppa den fasta växelkursen. Dagens krisländer i EMU, som alla har enorma underskott i sin utrikeshandel, har ingen möjlighet att förändra växelkursen. Det är det stora problemet. I dag är 17 länder medlemmar i EMU, av dem kanske fyra har hyggliga överskott i sin utrikeshandel. De övriga har stora underskott. Särskilt gäller det krisländerna. Hade de inte varit medlemmar i EMU hade de kunnat rätta till det genom att förändra växelkursen eller räntan. Men det är låst för medlemmarna i valutaunionen.
Och det är naturligtvis sant. Frågan som omedelbart inställer sig är förstås vem som får betala förändringar av växelkursen, förändringar av räntan. Och frågan är förstås också om vi nu talar valutaunion om inte handelsbalansen måste räknas gemensamt för hela unionen (och dess ev över/underskott också fördelas inom densamma) för att projektet ska fungera. Samtidigt utgör ju dock just detta med överskott/underskott i utrikeshandeln en intressant fråga i sig – måste inte den balansera globalt?
Technorati Tags:
ekonomi, EU, Euro, Solidaritet, Björn Elmbrandt, Stefan de Vylder, Timothy Garton Ash
Varför sänkt skatt och reformer (igen)
Varför sänkt skatt och reformer: “Såvitt jag förstår så finns det fortfarande två huvudlinjer vad avser skattesänkningar. Den ena baserar sig på att skattetrycket är för högt och att en sänkning finansierar sig själv. Av erfarenhet vet vi – som Andréasson också påpekar – att detta ä felaktigt. Den andra linjen konstaterar också att skattebördan – särskilt för låginkomsttagare – är för tung och att eventuellt uppkommet statsfinansiellt utrymme skall användas både för skattesänkningar och för reformer (läs förstärkningar inom områden som drabbats av besparingar de senaste åren).”
(Hittat via Peter Karlbergs arkiv.)
Lyssnade på partiledardebatten i riksdagen (i bakgrunden, här kommenterad av politiskt okunnig retorikexpert) igår vilket fick mig att minnas något jag resonerade om 1999. Det Alliansregeringen sysslat med sedan 2006 är precis det jag beskrev som den ena huvudlinjen – alltså sänkta skatter – inte bara som finansierar sig själva (vilket ju faktiskt inte funkar) utan dessutom som motor för flera jobb (vilket heller inte funkar). Huvudskälet till detta är att man bara får en begränsad ökning av den privata konsumtionen till priset av motsvarande minskning av den offentliga. Torde vara tämligen neutralt ur tillväxtsynpunkt. Självklart betyder inte detta konstaterande att skattesänkningar är fel. Tvärtom – så länge de koncentreras till de med låga löner (pensioner) så betyder de oerhört mycket – dock då måste de vara riktade just mot denna grupp och dessutom substansiella (och inte “finansierade” genom avgiftsökningar). Så har ju inte varit fallet hittills tyvärr. Även lönearbetare med relativt låga inkomster ska kunna försörja sig själva utan bidrag!
Om min egen kommun skrev jag då:
Jag som bor i Södertälje – en kommun med kraftigt eftersatt gatuunderhåll, stora brister i skolan m.m. – ser naturligtvis också behoven av att förbättra offentlig service men detta överskuggar inte behovet av att ge de ekonomiskt svaga väsentligt bättre möjlighter att leva på sin lön.
Sedan dess har vi faktiskt missat båda – skolan har inte fått de resurser som krävs samtidigt som de med lägsta lönerna inte fått sin position förbättrad. Just detta med löner håller på att bli något av en käpphäst för mig. Just nu reagerar lärare med viss rätt på sin relativa lönenivå. Själv ser jag faktiskt andra grupper av huvudsakligen kommunalt anställda som mer problematiska, särskilt verksamma inom vård och omsorg.
Technorati Tags:
Aftonbladet, Skola, Socialdemokratiska Arbeterepartiet, Södertälje, ekonomi
PEAB i blåsväder i Solna – hur ser det ut annorstädes
JOHANNA GRAF: Så träffade skiten fläkten till slut: "Grov bestickning inget småbrott direkt. Kan ge fängelse i upp till sex år.
Har det ens hänt i Sverige förut? Och gällt en så högt uppsatt politiker, som dessutom är polis till yrket?PEAB/Fabege krävs på företagsbot om 2 miljoner, en struntsumma för dem, som möjligtvis innebär litet färre drinkar på representationskontot i Cannes nästa år.
Men allvarligare för dem är att de, vid en fällande dom, inte får lägga anbud på kommunala och statliga byggen, något som blivit något av deras specialitet på senare år. Det räcker med att en enda person i företaget blivit dömd för korruptionsbrott, så är de diskvalificerade från att delta i offentliga upphandlingar."
PEAB verkar lite insyltad i den härva som nystas upp i Solna när det gäller Swedbank Arena. Ännu är ingen dömd så vi vet inte om företaget är skyldigt men det väcker oro också för oss Södertälje-bor eftersom kommunens bolag har nära samarbete med just PEAB – Telge tillväxt och Telge PEAB. Frågan är alltså – om nu någon från PEAB döms för korruptionsbrott så förlorar bolaget (enligt Graf) rätten att lägga anbud på kommunala/statliga byggen – vilka konsekvenser det får för med Telge-koncernen gemensamt ägda bolag.
Technorati Tags:
Johanna Graf, Södertälje, Telge Tillväxt, Telge PEAB, PEAB, Swedbank Arena
Lagos efterträdare klar – Nyheter – www.lt.se
Lagos efterträdare klar – Nyheter – www.lt.se: “Sent i går kväll blev det klart att Boel Godner efterträder Anders Lago som kommunstyrelsens ordförande. Som andra kommunalråd och vice ordförande valdes Elof Hansjons.”
Så är det klart och Boel Godner och Elof Hansjons är att gratulera till att alltså bli partiets kandidater till kommunalrådsposterna (som ju väljs av kommunfullmäktige).
Det var en intressant strategi som tillämpades vid kvällens möte. Först fick vi genomlida en rätt tradig redogörelse för processen. Därefter skapades en situation där Boel Godner stod som enda kandidat till att bli vår kandidat till kommunstyrelsens ordförande så att valet skulle bli enhälligt. Därefter utmanades valberedningens/arbetarekommunens styrelses förslag Elof Hansjons av Alexander Lindholm. Detta vållade uppenbarligen majoriteten stor vånda och 22 talare gick upp – flertalet upprepande tämligen likartade argument – vikten av facklig/politisk samverkan om man föredrog Lindholm och vikten av lång och bred erfarenhet av kommunalpolitiskt arbete om man föredrog Hansjons. Valresultatet blev 166 för Hansjons och 58 för Lindholm. Intressant att notera att oron för att den senare skulle bli vald var så stor att Anders Lago som näst sista talare gjorde ett närmast oförlåtligt inhopp i debatten om “sin” efterträdare till förmån för just Hansjons.
Trots allt – givet den kultur som gäller inom partiet där nästan bara lång och trogen tjänst i partiet premieras och där politiska diskussioner lyser med sin frånvaro – så har vi nog valt det bästa partiet kan åstadkomma. Förhoppningsvis kommer det faktiskt också att räcka riktigt långt!
PS För mer live-rapportering från mötet – se #södertälje på Twitter DS
Technorati Tags:
Alexander Lindholm, Anders Lago, Arbetarekommun, Boel Godner, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Södertälje, Yilmaz Kerimo
Demokrati – har mycket lite med val att göra
Högbergs tankar: Demokrati: Ledaren är inte Persson eller Sahlin eller Juholt: “Kära läsare, jag ser gärna input på detta inlägg och att vi tillsammans kan börja skissa på en ledare för framtiden. För demokratin är inte val vart fjärde år utan ett förhållningssätt och då ska ledaren vara mogen uppgiften. Skicka in era idéer så byger vi ledaren för framtidens demokratier!”
Peter Högberg uppmanar sina läsare att ge synpunkter på en ledare för framtiden. Frågan är naturligtvis helt fel ställd. En demokratisk organisation – i synnerhet ett parti – jobbar förstås inte med kravprofiler utan med att söka bästa möjliga representant för den poltik man vill föra. Tyvärr verkar vi ju i en tradition där just politik verkar vara det enda man inte pratar om inför val.
Technorati Tags:
demokrati, Peter Högberg, Socialdemokratiska Arbetarepartiet
Hur är det nu med val i partiet
Nu har det meddelats att flera av de nominerade till kommunalrådsposterna valt att dra tillbaka sina kandidaturer efter att ak-styrelsen presenterat sitt förslag. Som vanligt alltså – medlemmarna ska på medlemsmötet helst inte ha mer än de av styrelsen föreslagna att välja på. Lite svagt av de som väljer (övertalas?) att backa ur tycker jag nog att det är.
Upptäcker när jag läser listan över de som backat ur; Annika Eriksson, Peter Friström, Maria Rohammar samt Pontus Åström, att jag inte haft tillgång till hela listan över nominerade. Här finns alltså Pontus Åström med och ytterligare ett namn hittar jag genom att ak via mail nu också anger övriga nominerade – John Christiansson. Dessa två har alltså inte erbjudits chansen att likt de andra uttrycka sina politiska ambitioner när det gäller såväl parti som kommun – tänker trots att Åström alltså redan backat ge dem samma chans.
En valberednings uppgift är förstås att ta fram ett förslag som enligt deras uppfattning är det bästa – att ens indirekt försöka begränsa medlemsmötets och därmed medlemmarnas rätt och möjlighet att välja bland flera kandidater är otillständigt. Demonstrerar ju ett förakt för demokratiska processer!
Technorati Tags:
Annika Eriksson, Arbetarekommun, Maria Rohammar, Peter Friström, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Södertälje, Valberedning, Pontus Åström, John Christiansson
Senaste kommentarerna