Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Medborgarlön är nog en riktigt bra idé
Isobel Hadley-Kamptz: Därför behövs medborgarlön: "Men det skulle inte behöva vara så. Det finns andra system, som inte plattar till människor, inte stänger ute och håller nere. Ett sådant är medborgarlönen. Det finns olika modeller, negativ inkomstskatt eller rent bidrag, men allihop bygger på en viss låg basinkomst för alla utan motprestation.
I ett svep får man då bort alla negativa effekter med socialbidraget. Alla uppmuntras att arbeta – man får behålla det man tjänar, uppmuntras att spara – man får se pengarna växa själv. Det stigmatiserande försvinner, ofriheten i att behöva böna och be på socialkontoret. Med bas-tryggheten i ryggen kommer fler att våga starta företag, ta de risker som ekonomin långsiktigt behöver.I praktiken stimuleras alltså arbete, men i etiken kommer vi bort från det förtryckande att alla människor förväntas se arbetet som livets mening. Den som vill leva snålt kan förstås välja det i stället."
Det är inte osannolikt att Isobel Hadley-Kamptz har helt rätt. Själv beskrev jag ett ännu radikalare förslag i september 2004 där jag utöver medborgarlönen inkluderade en omvälvning av beskattningen från konsumtionen och lönen till produktionen under rubriken Förenkling av bidragsapparaten. Hadley-Kamptz skjuter in sig på systemens eventuellla effekter på människors beteenden, jag vill gärna också lägga till kostnaden för administrationen av systemen. Till detta kommer – tydligen väl formulerat i Liberaldemokraternas manifest – den stigmatiserande effekten av behovsprövade system, något som arbetarrörelsen tidigt insåg och också bekämpade (man ska inte behöva stå med mössan i hand och be). Liberaldemokraternas formulering följer här, hämtad från Torbjörn Jerlerup:
Vi vill lyfta bort skammen som följer med bidrag, och göra basinkomsten ovillkorad. Med dagens system utsätts socialbidragstagare för grova integritetskränkningar i alla de prövningar man måste genomgå. Det ärockså en situation som är mycket svår att ta sig ur, då bidragen minskar i samma grad som man tjänar pengar. Marginalskatten blir alltså hundra procent för de sämst ställda. Med medborgarlön lönar det sig alltid att arbeta.
PS Övriga resonemang från det partiet om plattskatt har jag inte satt mig in i och tar inte ställning till. DS
Technorati Tags:
Isobel Hadley-Kamptz, Torbjörn Jerlerup, Socialdemokratiska Arbeterepartiet, Medborgarlön
Liberalismen är socialismens föregångare
Nyliberalen Erik Laakso (Blogge Bloggelito – regeringsblogg): "Ytterligare en dimension kan läggas till detta, nämligen att de främsta vänsterbloggarna har en ganska påtaglig liberal dimension. Liberalismen och socialdemokratin/vänsterrörelsen har traditionellt varit förenade i synen på den personliga friheten, medan liberalismen haft högern som älskare i frågor kring ekonomisk frihet. Numera är personlig frihet ingen skiljefråga i det politiska etablissemanget, utan denna frihet är i princip slaktad på säkerhetens, moralens och statsfeminismens altare – liberaler befinner sig därför i politiskt utanförskap, tillsammans med representanter för den döende frihetliga vänstern.
I min bloggrulle har jag exempelvis sådana vänsterbloggare som Loke, Karlberg och Laakso, vilka ofta gör gemensam sak med oss nyliberaler i personliga frihetsfrågor. Det kan röra sig om ämnen som knark, sex och prostitution, men på senare tid har integritetsfrågor i förhållande till staten förstås varit mest aktuella i svallvågorna av FRA– och Ipred-lagarna samt datalagringsdirektivet, PKU-bankens användning med flera frågor.
De vänsterbloggare som lyckas bäst i detta uppstudsiga nymedium är således sådana som har ett ganska stort mått av individualism över sig, personer som tar sig ton utanför kollektivet, personer som har en egen uppfattning och inte maniskt rapar partiprogrammet, personer som inte känner sig helt främmande i rampljuset, samt personer som inte räds frän debatt även med de värsta av motståndare – det är där länkandet kommer in i bilden, nämligen att man pekar på den politiske skurken och dissekerar dennes argument; debatt uppstår, och man är själv en del av denna debatt."
Socialismen är liberalismens arvtagare, det förstår förstås inte den som fastnat i antingen liberalismens självbild av överlägsenhet gentemot andra (när det gäller t.ex. tolerans) eller den vars bild av t.ex. socialdemokratin är en rörelse:-) av betong som förespråkar konservaiva (förmyndaraktiga9 lösningar på allehanda problem. Dock, det skall erkännas att båda dessa bilder i stor utsträckning kan förklaras av en verklighet som tenderar att bekräfta dem snarare än tvärtom.
Uppenbart är också att Blogge Bloggelito har rätt när han iaktar s-bloggarna; så länge de rapar partiprogram eller som jag skulle uttrycka det bara för fram förenklad partipropaganda/för fram förenklade lösningar/okritiska åsikter förblir de betydelselösa.
Ann-Catrin Brockmans genomgång av s-bloggar och hennes kommentarer är imponerande. Kul är också att hon fått mycket respons på sitt arbete. Skall bli intressant att se om det hela leder till en mer levande debatt i s-bloggosfären, gärna mer än intern. Jag brukar lyfta fram bristen på länkande som ett kardinalfel men lika problematiskt är förstås att så få fångar upp, kommenterar, diskuterar det som andra skriver om vare sig man håller med eller har kritiska synpunkter.
Israel och Palestina är ett
Enstatslösning enda vettiga på sikt: “Socialister bör förespråka klassförbrödring och enstatslösning. Den enda möjligheten på längre sikt är att palestinska och judiska arbetare enar sig mot den sionistiska kolonialstaten. Rent militärt går det inte att besegra Israel, enda vägen till reell förändring är att det börjar jäsa inne i själva Israel.”
(Hittat via knuff.)
Självklart är det så att en enstatslösning egentligen är den enda vettiga. Kartan som jag publicerade häromdagen visar ju det rätt tydligt ur ett rent geografiskt perspektiv. Frågan om den idylliserande bilden (som Mullvaden torgför) av den palestinska och den israeliska arbetarklassens roll i en sådan lösning är dock lite mera komplex. Jag associerar till den diskussion om arbetarklassens karaktäristika som Anders Nilsson och undertecknade påbörjade för några veckor sedan.
Vill man tilldela arbetarklassen en roll i sammanhang som dessa måste man realistiskt bedöma dess organisering. Jag har dessvärre sett få tecken på att det skulle finnas, vare sig bland israeler eller palestinier, en medveten och orgaiserad arbetarklass som skulle kunna ta kommandot över, eller åtminstone spela en betydande roll, i formandet av politiken. Tvärtom faktiskt, det tycks saknas ens embryon (såvitt jag känner till) till en sådan organisering med undantag för en del fredsdemonstranter av oklar klassbakgrund.
Ingenting tyder på att dessa fredsdemonstranter i dagsläget påverkar den israeliska aggressionen.
Mona Sahlin om Gaza
Vad säger Mona Sahlin och bloggsossarna om Gaza?: “Nu har jag tillbringat en stund med Google och andra sökmotorer och hittar ingenting om att Mona Sahlin skulle ha sagt vare sig bu eller bä om det som sker just nu i Gaza. Jag tolkar det som att socialdemokratin tiger och samtycker. Eller får vi möjligen se social-
demokraternas representanter på nästa stora demonstration mot Israel?”(Hittat via knuff.)
Håller egentligen helt med Jinge, det är pinsamt tyst. Var dock tvungen att verifiera hans påstående om att just Mona Sahlin varken sagt bu eller bä och gör alltså en Google-sökning på Mona Sahlin Gaza och hittar förstås omedelbart en länk till partiets sida där hon tillsammans med Urban Ahlin igår gjort följande uttalande:
– Israel visar ett helt oacceptabelt övervåld i sitt svar på raketattackerna från Gaza, säger Mona Sahlin och Urban Ahlin i ett uttalande med anledning av det uppblossandet våldet i Gaza och södra Israel.
– Vi känner en stor ilska och vanmakt över att våldet återigen tillåts härska. Att flera oskyldiga, däribland flera barn, dödas i attacker kan aldrig försvaras. Det som hänt är en tragedi. Parterna måste omedelbart sluta attackera varandra, och återgå till de fredsförhandlingar som trots allt har inletts. Israel som den starkare parten måste ta det största ansvaret. Hamas måste avväpnas.
– Vi uppmanar EU och Carl Bildt att inleda samtal med Hamas. Varje möjlighet att snabbt få slut på situationen med alltmer våld måste prövas. Såväl Hamas som Israel måste förmås att sluta använda våldets väg och återgå till samtal och dialog.
Alltså – Jinge har fel när han hävdar att Mona Sahlin inte uttalat sig men samtidigt helt rätt – uttalandet är nämligen enligt sidan gjort 2008-03-01 kl. 10:39
Och nu är vi helt lagenligt övervakade allihopa
Mänskliga Rättigheter f. 10/12 1948 – d. 1/1 2009: "Idag samlas vi för att hedra de grundläggande mänskliga rättigheterna, författade av FN och antagna av generalförsamlingen den 10 december 1948.
Det krävdes 30 år, 2 världskrig och 80 miljoner dödsoffer för att dessa grundläggande rättigheter skulle skrivas ner, allt som behövdes för att sudda ut Sveriges underskrift var några tjänstemän på försvarsdepartementet och en riksdag som lät sig duperas eller föll till föga för en feg statsministers partipiska.
Det finns ändå ljuspunkter, en tvärpolitisk medborgarrättsrörelse har rest sig och som inte kommer att sätta sig ner igen, inte faller till föga för usla argument och oförskämda liknelser med statsministermord."
(Hittat via knuff.)
Scaber Nestor – en av staten övervakad blogg (som vi alla skulle man vilja tillägga förstås) – uppmärksammar att det egentligen har hänt något mycket dramatiskt också här hemma (Israels övergrepp på den palestinska befolkningen i Gaza får ju faktiskt även inskränkningar av demokratiska fri- och rättigheter att blekna något). Det är faktiskt skönt att känna att frågor kring FRA, IPRED och flera andra lagar av samma karaktär faktiskt fortsatt uppmärksammas, att det inte finns en chans att högeralliansen skall kunna överleva dessa. Med fortsatt tryck kanske det också går att få även mitt parti på rätt köl i tid innan nästa val.
Uppdaterat: Glömde lägga till ett lite roligt snapshot från Scaber Nestors blogg
Till grundläggande värdens försvar
En sosses försvarstal: "Det som skulle behövas är nya entusiasmerande visioner om hur samhället skulle kunna fungera ANNORLUNDA, inte bara “bättre” i strikt “teknisk” mening.
Det behövs en diskussion om grundvärderingar. En diskussion om frihet, inte bara som individuellt projekt, utan som strukturellt, med en diskussion inte bara om rätten till frihet utan också om möjligheten.
Det behövs en diskussion om marknaden; vad den är bra på och vad den är dålig på.
Det behövs diskussion om hur vi vill att samhället ska se ut om 50 år, vi behöver de provisoriska utopierna, våra föreställningar om i vilken riktning vi vill gå.
Det behövs nåt som kan ge inspiration och patos, något att brinna för. En tro på politikens möjligheter att förändra.
Då kanske i alla fall såna som jag kan få tillbaka viljan att delta i det socialdemokratiska partiet igen."
(Hittat via knuff.)
Jörgen Lindell sammanfattar, tror jag, på ett utmärkt sätt det som brister i dagens socialdemokrati och det som det senaste valresultatet borde ha aktualiserat. Tyvärr är det också lätt att dela den uppgivenhet som Lindell ger uttryck för
Tyvärr finns det inga indikationer på att en sån utveckling skulle vara inom synhåll. Tvärt om så är partiet lika präglat av enkelriktad kommunikation som det nånsin varit, och ordet för dagen hos samtliga riksdagspartierna tycks vara triangulering, att placera sig i mitten av opinionsfåran och undvika att skrämma bort så många väljare som möjligt.
Värst av allt är dock att vi på vägen hit förlorat kamrater som Lindell. Det är ju ingen tvekan om att den lilla grupp av FRA-aktivister med sådana som Laakso, Brockman m.fl. i spetsen inte räcker långt. Lindell kommer inte att rösta socialdemokratiskt så länge Bodströms anhang – fanns det ett bättre alternativ skulle jag också göra sammalunda.
Dessvärre tycker Lindell att det finns alternativ, i hans fall Piratpartiet. Personligen förstår jag inte detta, försvaret av demokratin kan inte föras till ett lyckligt slut genom ett vågmästarpartis agerande. Det ett sådant parti möjligen kan åstadkomma är att dessa viktiga frågor får den status i de etablerade partierna de kräver, men bara om det inom dessa finns brohuvuden, finns människor som är beredda att också internt slita med frågorna.
Dock, det är inte alla som hamnar i Lindells slutsatser. Upphovsmannen till ovanstående helt enkelt lysande affisch, Anders Widén, med den påhittade CC CopyCatbyrån, skriver
Jag kan bara säga att Jörgen, även om han gått över till piratpartiet, behövs i debatten. Jag håller med Jörgen i allt, men drar en annan slutsats. Jag måste stanna i SAP och oavsett vad det kostar i svett måste vi tillsammans få partiet att hitta igen sin verkliga identitet, sin verkliga ideologi.
Erik Laakso skriver, uppebarligen dagen efter:-), om idéutvecklingen inom vänstern i vid mening men med visst fokus förstås på socialdemokratin som är Laaksos hemvist. Jag menar att han pekar på en central frågeställning som handlar just om demokratisyn versus de värden som manifesteras i begreppen frihet, jämlikhet och solidaritet. Lite enklare för sig gör man om man ser att frihetsbegreppet i socialdemokratisk tappning faktiskt torde vara tämligen synonymt med demokrati; detta kan man förstå så att kampen för demokrati i vid mening just syftar till att frigöra människor från förtryck, översitteri…..
“Båd’ stat och lagar oss förtrycka,
vi under skatter digna ner.
Den rike inga plikter trycka,
den arme ingen rätt man ger.
Länge nog som myndlingar vi böjt oss,
jämlikheten skall nu bi lag."
Ser vi det historiskt så blir alltså kampen för allmän rösträtt ett steg i denna frihetskamp där demkrati är idealet. Parallellt förs facklig kamp för att frigöra arbetarna från de värsta formerna av löneslaveri och beroenden av kapitalägarna. Utbildning för alla utgör också en del i denna frigörelse. Återstår gör mycket och en del av förmynderiet, som nu inte längre utövas lika tydligt av brukspatron eller andra dignitärer, tar sig uttryck i allehanda symbollagstiftning. Riktigt skarp blir dock diskussionen först när vi närmar oss den aktuella diskussionen om inskränkningar av grundläggade demokratiska fri- och rättigheter som rätten till personlig integritet, åsiktsfrihet m.m. Ännu skarpare blir den förmodligen då vi närmar oss den sfär som handlar om makten “att leda och fördela arbetet”.
Grattis till HAX
Årets politiska blogg 2008 – Hela listan: "Och vinnaren är:
Henrik Alexandersson HAX. Som den som på ett ytterst aktivt sätt lyft upp integritetsfrågan till en större fråga än enbart en fråga för en begränsad bloggsfär. För andra året i rad knep Blogge Bloggelito andraplatsen. Liksom förra året så var bloggelito hårt engagerad i den fråga som slutligen lyfte fram slutsegraren. Förra året som tvåa efter Isabella Lund då den dominerande frågan om prostitutionsdebatten och i år då frågan handlat om integritet.
Fyran Marie “Emma-Opassande” Andersson är årets stjärnskott som nästan från ingenstans rusat upp till att bli en mycket betydelsefull skribent. Även trean Oscar Swartz och femman Mark Klamberg har varit ledande debattörer i FRA– och IPRED-diskussionerna.
De tre bloggarna Johan Norberg, Dick Erixon och Johan Ingerö placerar sig för tredje året i rad bland de främsta bloggarna och är de som håller en jämn och hög nivå och är uppskattade av sina läsare.Sossebloggarna då?
Det pågår ju en lång och utdragen debatt om sossebloggar och därför är det intressant att ta del av omröstningsresultatet och titta lite närmare på det. I den första omröstningen 2006 vann den socialdemokratiske bloggaren Jonas Morian, förra året agerade han valövervakare och i år återfanns han återigen i omröstningen men klargjorde att han inte suktade efter seger igen. Han slutade i år på en framskjuten 14:e plats som näst bäste sossebloggare. Bäst i år blev bloggen Alliansfritt Sverige som slutade på 12:e plats. Tredje bäst placerade sosseblogg blev Catti Ullström på 19:e plats."
Hos Erik Laakso rapporteras från omröstningen Årets politiska blogg som ordnas av Bloggen Bent och jag sällar mig förstås oreserverat till gratulanterna av HAX som särskilt när det gäller integritetsfrågorna varit den säkert viktigaste skribenten under 2008. Alltså ett jättegrattis till Henrik Alexandersson!
Ser att HAX vill ta upp en mer principiell diskussion under rubriken Staten och vi som särskilt ur socialdemokratisk synvinkel är ytterst intressant
och då menar jag inte flumteorier om allehanda mer anarkistiska inriktningar. Däremot finns det en del att fundera över i det resonemang HAX för beträffande den lilla staten "Det enda alternativ som jag ser som någorlunda realistiskt (och nu talar vi om realistiskt, inte bara om önskvärt) är en liten stat. En stat där politikernas makt rullas tillbaka. En stat där den som vill kan få ta ansvar för sitt eget liv. (Och där den som vill ha “välfärdsstat” kan få något åt det hållet genom frivilliga gruppförsäkringar.) En stat med få lagar men mycket ordning – i meningen respekt, ansvar och tolerans.
Problemet är att sådana teorier helt bortser från att verklig makt i ett kapitalistiskt samhälle tillfaller ägare av produktionsmedel och att, som det heter i visan, staten och kapitalet sitter i samma båt. Det är önskvärt och helt i linje med socialdemokratins strävan att frigöra alla människor, inte bara de som klarar detta av egen kraft (ofta arv), att ge största möjliga frihet till människorna själva. Jag skulle dock inte rubricera det som en reduktion av politikens makt utan snarare betrakta det som politikens mål. På den nivå som produktivkrafterna befinner sig idag kan alla människor få i materiellt avseende drägligt liv. Det kräver något mer än att var och en är “sin egen lyckas smed”.
Laakso berör också en annan fråga – avsaknaden av socialdemokratiska bloggar bland de främsta i tävlingen och relaterar till en pågående debatt kring dessas betydelse, eventuella brister osv. Laakso själv har påbörjat en granskning av de (s)-märkta bloggarna liksom Ann-Catrin Brockman. Laakso misstänker att ett skäl till bristande framgångar i “tävlingar” skulle vara en allmän motvilja att rangordna. Går jag till mig själv så stämmer det även om jag förstås röstade i den här aktuella – dock utan att ta hänsyn till politisk hemvist. Det är dock inte alls problemet (alltså motviljan mot att rangordna) utan det ligger mycket i det Björn Pedersen skriver
Men ändå, så borde ju socialdemokraterna som ju trots allt har många, många flera medlemmar och sympatisörer än de flesta andra partier i Sverige komma bättre ut i sådana sammanhang. Tycker jag. Och varför gör de inte det när det finns skärpta och vassa sossar som Peter Karlberg och Johan Sjölander och Jonas Morian?
Björn Wadström påstod i ett inlägg tidigare att sossarna var dåliga på att blogga. Och jag är böjd att hålla med. Inte så att de inte producerar en mängd blogginlägg – för de är många och de skriver friskt. Men bloggande är inte bara en fråga om produktion, det är också en fråga om deltagande och nätverkande.
Bloggandet är helt enkelt en kollektiv syssla tre olika sfärer. Det första är att registrera en blogg och producera. Det andra är att engagera sig i bloggen, och att låta andra engagera sig. Det tredje är att nätverka med andra bloggare, och med de som läser bloggen.
För övrigt vill jag också förstås gratulera Blogge Bloggelito som nu knipit en andraplats för andra året i rad. Grattis!
Protestera mot Israels folkrättsbrott bekvämt
Berätta för Israels ambassad vad du tycker
: “SSU har tagit ett lysande initiativ: “Ring Israels ambassadör och protestera mot kriget i Gaza!” Så här skriver ”http://www.ssu.se/om_ssu/?idart=2890">SSU: “Israels senaste bombningar av Gazaremsan skördar på nytt oskyldiga människoliv. Över 345 palestinier har dödats och mer än 1400 har skadats. Krig och våld är aldrig en lösning på konflikter. Därför uppmanar nu SSU till handling genom ordets kraft. Slå en signal till Israels ambassadör och meddela din mening på 08-52806500.”"
Ambassadören Benny (Benjamin) Dagans direktnummer är 08-528 06 512
Ambassadens officiella epostadress är info@stockholm.mfa.gov.il
Vill man överlämna sin protest personligen är adressen
Storgatan 31
114 35 Stockholm
Har man tillgång till en fax är numret 08-528 06 555
Någon information om den israeliska statsterrorismen riktad mot palestinierna hittar man dock inte på ambassadens hemsida:-(
Även Ullis Sandberg tycker att det är en bra idé att protestera direkt till den israeliska ambassadören.
Mona – mansslukerskan
Ny partisekreterare: “I ”http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4065328.ab">Aftonbladet spekuleras det i att tre kandidater har störst chans att bli partisekreterare: Peter Hultqvist, Håkan Juholt och Luciano Astudillo.
Jag var för någon månad sedan med om att lansera Luciano i partitidningen AiP som en tänkbar ny partisekreterare."
Det här med ny partisekreterare väcker tydligen visst intresse. L-O Pettersson har tydligen redan lanserat Luciano Astudillo bl.a. med motiveringen
I den nya s-politiken finns ett framsynt trygghetsprogram för företagare som gör att deras situation i större utsträckning kan jämföras med löntagares.
Ville jag ha en situation som kan jämföras med löntagare skulle jag väl inte vilja bli företagare? Det nätverk som undertecknaran av artikeln i AIP tillhör tycks för övrigt inte aktivt söka medlemmar – åtminstone har inte jag tillfrågats.
Reza Javid vill ha någon slags mittenkandidat som överbryggar höger och vänster i partiet.Han ser dock inga fler kandidater än de Aftonbladet lanserar.
Peter Hultquist kan beskrivas mer som mellan Håkan och Luciano och därmed det alternativ som har lättast att brygga skillnaderna på båda sidor av det socialdemokratiska arbetarpartiet.
Vad Hultquist kan beskrivas som skall vi kanske lämna därhän. Hans analytiska förmåga illustreras väl t.ex. i detta inlägg på hans blogg.
Jan Andersson kommer till en helt annan slutsats (också begränsad till de tre Aftonbladet föreslår).
När vi socialdemokrater nu ska välja en ny partisekreterare ska vi också välja en person som kan kommunicera partiets politik. Vi ska definitivt inte välja någon som ska balansera Mona utan en person som kan komplettera och stödja Mona. Jag tror möjligen att Håkan Juholt har dessa egenskaper.
Jag undrar då förstås varför Håkan Johult, denna enligt Andersson lysande kommunikatör, är fullständigt okänd för alla människor jag frågat.
Som framgår av en kommentar till ett av mina föregående inlägg så har Erik Laakso åtminstone tänkt lite utanför boxen – han lanserade nämligen Niklas Nordström för någon månad sedan.
Även Laasko håller sig dock till det politiskt korrekta valet av kön:-)
Vad man kan tycka om Luciano Astudillo kan man läsa här.
Mona och männen
När är gränsen nådd?: “Jag skrev en snabb kommentar när jag läst ”https://peter.karlberg.org/articles/2008/12/17/fullständiga-nollor">inlägget: ““I en del sammanhang är absolut tystnad en dygd. Just detta är ett sådant.” Jag är bara tyst, förstummad, häpen och fullständigt tom när det gäller den här frågan. Jag är rädd att jag skulle dra konsekvenser jag kanske skulle ångra om jag började skriva om det här just nu så jag tiger ett tag till…”"
Man får tacka för kommentaren.
Funderingar av det slag Erik Laakso har drabbar nog flera av oss. Själv blev jag t.ex. oerhört trött när jag i Aftonbladet läste spekulationer beträffande valet av ny partisekreterare (jag hade inte fattat att uppmaningarna till Astudillo att åter börja blogga på riktigt ingick i kampanjandet). Inget av de nämnda namnen (Peter Hultqvist, Håkan Johult och Luciano Astudillo) väcker någon entusiasm hos mig – kanske mest för att jag inte sett något tecken på analytisk förmåga hos någon av dem.
Senaste kommentarerna