Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Socialkontor kvar i Hovsjö
Hot tvingar socialkontor att flytta från Hovsjö: “Ungdomsgängets hot och trakasserier mot socialsekreterarna tvingar kommunen att flytta kontoret från Hovsjö. Annars hotar Arbetsmiljöverket med vite på två miljoner kronor.
Hot, sabotage och trakasserier är vardag för socialsekreterarna på barn- och ungdom i Hovsjö.
Ofta leder omhändertaganden av barn till hot och hämndaktioner från anhöriga. Bilar rispas, hot och okvädningsord skriks mot handläggarna och till och med dödshot har uttalats.
Bakom de flesta aktionerna står ungdomsgäng – ofta anhöriga och kompisar till omhändertagna barn och ungdomar. Men vissa är så unga som tio år, andra 25 år.
– Det är mycket otryggt att lämna kontoret, säger skyddsombudet Sonja Björkman, som i somras dokumenterade incidenterna och anmälde till Arbetsmiljöverket.”
I en som vanligt tämligen usel artikel av Torbjörn Granström (ibland undrar man över vad för slags journalister en liten lokaltidning som LT förmår rekrytera) beskrivs Arbetsmiljöverkets beslut angående socialkontoret i Hovsjö.
Vad som bl.a. inte framgår av artikeln är att det inte är fråga om ett socialkontor för Hovsjö-borna utan en del av familj-, barn och ungdom som har lokaler på flera ställen i kommunen. Kontoret har hela kommunen som upptagningsområde. En annan faktor som heller inte belyses i artikeln är att socialkontor och socialarbetare utsätts för hot och trakasserier (tyvärr) överallt i vårt land, i över tid varierande grad förstås. frågor som gäller människors försörjning deras barn, ev omhändertagande och liknande väcker att fullt naturliga skäl starka känslor. Att man vill försvara sin personliga eller familjära integritet är helt naturlig.
Nu förändrar detta knappast något i sak – det vore helt enkelt en skandal av närmast monumentalt format om kommunen vek sig för denna utpressningstaktik Arbetsmiljöverket tillämpar och som innebär en abdikation inför de ligister som trakasserar personalen (undrar om inte Arbetsmiljöverket överskrivder sina befogenheter när de beordrar flyttning – att de kan ställa krav på att personalen har skydd m.m. är förstås helt rimligt men att de kan ha synpunkter på var den skall bedrivas verkar egentligen inte ens rimligt – å andra sidan det finnas annan orimlig lagstiftning).
Jag utgår från att det åtminstone för oss socialdemokrater är fullständigt självklart 1) att vi inte accepterar att personal trakasseras och är beedda att gå mycket långt i arbetetet med att säkra dess trygghet och 2) att vi inte för ett ögonblick överväger att tillgodose Arbetsmiljöverkets krav. Vi måste hävda att kommunal verksamhet oavsett vilken måste kunna bedrivas varsomhelst i kommunen under för personalen rimliga vilkor.
Den här frågan handlar om att vi dvs det svenska samhället inte accepterar att verksamheter kan störas genom hot och trakasserier – det är oacceptabelr beteende och det är beteendet som skall åtgärdas (ingenting annat).
(Indirekt handlar frågan också om synen på vår kommun och den kommunala verksamheten – om vi är en, med betoning på en, kommun i vilken kommunala verksamheter finns utspridd eller om vi är en centralort som har ett antal helt perifera områden utanför centralortens absoluta centrum. Om vi år 2008 fattar att det inte utgör något som helst problem att bedriva verksamhet geografiskt utspridd eller om vi håller oss med helt inkompetenta chefer som tror att enda sättet att bedriva rationell, effektiv, samordnad verksamhet är att ha den samlad under samma tak.)
Pagrotsky och den danska kronan
S-krönika 29/10:Flexibel krona dämpar krisen: "Därtill kommer att vi kan sätta räntan efter vad som passar Sverige, och därmed har vi kunnat sänka med en hel procentenhet på bara några veckor i oktober. Jämför med Danmark som i stället tvingats höja räntan kraftigt eftersom de prioriterar fast växelkurs kopplad till euron framför en stabil ekonomi. Våra räntesänkningar ger stimulans till ekonomin, både genom att det blir billigare att låna och genom att växelkursen dämpas och konkurrenskraften stärks.
Somliga är skräckslagna över detta, kanske präglade av terminologin som kallar det att kronan försvagats. Men i dagens konjunkturläge med stigande arbetslöshet och snabbt sjunkande inflation är detta en skänk från ovan för Sverige. För Volvo betyder detta en förbättring på minst 10 000 kronor för varje bil som säljs jämfört med om vi tvingats in i EMU. Det betyder mycket för svensk bilindustri i kris. "
(Hittat via Arvid Falk.)
Leif Pagrotsky är rolig. Han ger sig själv rätt baserat på sin egen beskrivning av ett (obs ett) av de argument som framfördes av vissa under diskussionen som föregick EMU-omröstningen.
Sen jämför han med Danmark – ett land som såvitt känt faktiskt inte är med i EMU, ett land som fortsatt handlar med sina egna kronor.
Sen talar han om för oss hur bra det är att kronan minskar i värde – för exportindustrin!! Och visst finns stöd för argumentet att en taskig kronkurs gynnar t.ex. Volvo (som ägs av…?) men frågan är väl snarast vem som betalar, för det är det väl någon som gör?
Mogens H Andersson skriver:
Enligt min personliga uppfattning borde vi naturligtvis vara med i valutasamarbetet, men kanske inte på grund av att vi skulle stå oss bättre, utanför att det är ett naturligt val om man är medlem i unionen. Självklart skall vi acceptera medlemskapet totalt. Det är vidare korkat att avstå från politiskt inflytande på grund av att man väljer att bara tänka på sig själv. Det är djupt osolidariskt i min värld.
För Pagrotsky verkar just ordet solidaritet sakna betydelse i sammanhanget – om bara vi klarar oss bättre än andra så är allt gott och väl!!
PS Var kommer alla dessa statskramare ifrån? Ett hjärta rött argumenterar för att stalig ägarmakt i finansiella institutioner vore en önskvärd lösning – på vilket sätt har PKbanken/Nordbanken/Nordea skiljt sig från andra banker? Och detta beskrivs som försvar av demokratin??? DS
Currently playing in iTunes: Forty-Four Blues: How Many More Years by Little Feat
Moralpaniska Queen Silly
Drottning moralpanik: “Om kungahuset ska uttala sig borde man kanske hålla sig till områden som man vet någonting om. Vargar och Internet hör uppenbarligen inte dit.”
Ilshammar har förstås rätt.
Ett helt dygn och lite till har gått sedan den beramade intervjun i Ekos lördagsserie. Själv kommenterade jag detta i morse.
På senare tid har kungen och nu också drottningen upprepade gånger uttalat sig om just politiska frågor. Låt dem hållas, tycker jag. Förhoppningsvis får detta fler att inse hur fullständigt orimligt det är att ha en ordning där vissa medborgare i Sverige – på grund av sitt arv – ska ha helt andra livsvillkor än andra svenskar. Den vettigaste lösningen är förstås att avskaffa monarkin. Ge Carl Gustaf Bernadotte och hans familj den frihet de har rätt till!
Också Jonas Morian har förstås rätt.
Jonas Morian tar också ett bra tag i den här frågan och kopplar den dessutom till Torekovkompromissens eventuella överlevnad. När nu Silvia och Carl-Gustav så många gånger visat att de inte förmår leva efter den uppgörelsen är det hög tid att göra nya uppgörelser och införandet av republik borde vara det närmast logiska. Sydsvenskan har också skrivit bra. Personligen är jag oroad över riktningen och hastigheten på det sluttande planet och undrar vad som krävs för att få fartblindheten att upphöra.
Lätt att dela Erik Laaksos oro. Laakso refererar som synes till Per T Ohlssons ledare i Sydsvenskan. Den är utomordenligt läsvärd och avslutas så här:
Svaret är att skrota monarkin, denna rest från fördemokratisk tid, en anakronism som gör narr av den blågula demokratin. Landets finaste ämbete går i arv. Och kungen, som enligt Regeringsformens femte kapitel inte kan åtalas, upphäver allas likhet inför lagen. Lägg därtill kryperi och allsköns fjäsk, som Vilhelm Moberg skrev om 1955 i Därför är jag republikan:
”I en monarki uppkommer det alltid en anda av undersåtlighet, som icke är fria medborgare värdig.”
Silvia bör få rätt att fritt bekämpa barnpornografi, hennes man bör få uttala att vargen måste skjutas, deras barn bör få köra rally, festa på Stureplan och själva avgöra om de vill gifta sig med en Ockelbobo. Som familjen Bernadotte. En familj bland andra. Någonstans i Sverige.
Leve republiken.
Dock – konstaterar att utöver här citerade hittade jag inga flera s-bloggar som kommenterat!!!!
Partiets hederskodex
Stoppa bokbålet: "Just när man med andra ord trodde att svensk politisk debatt inte kunde bli mer relevant (särskilt efter Expressens viktiga avslöjande om att en tjänsteman på finansdepartementet en gång varit inne på en pornografisk hemsida) kommer nästa twist. Diskussionen övergår till att handla om ifall Pär Nuder är partilojal. Det vill säga om ifall det är bra för Partiet med stort P ifall Pär (med stort P) skriver bok om sin tid bakom Göran (med stor gård).
Det tycker inte socialdemokraternas utrikespolitiske talesman Urban Ahlin som går ut och anklagar Nuder för att bryta mot »hederskodex« och man kan förstås precis som SVD:s ledarsida fundera över om Ahlin verkligen kommer från Skaraborg och inte Sicilien. Kommer Nuder efter sitt chockerande avslöjande om att (hör och häpna) Göran Persson ibland kunde vara något av en skitstövel vakna upp med ett hästhuvud i sängen?"
(Hittat via Läs Katrine av Jonas Morian.)
Katrine Kielos lyckas verkligen få till en rolig text, ett bra inlägg i den debatt som pågår om den debatt som förs rörande höger eller vänster, upp eller ned, politik eller person, förankrad eller sjävsvåldig i partiet (partiet med litet p eftersom det är mitt parti dvs det parti jag är medlem i jag talar om).
Enda problemet jag har är om det verkligen går att skilja på politik och person, alltså hur definieras skillnaden mellan jaget och de åsikter man ger uttryck för, det sätt på vilket man agerar osv.
Om man skulle vilja upprätthålla en absolut skiljelinje så får allså inte agerandet beröras i samband med en politisk diskussion. Man får väl då heller inte värdera egenskaper i bedömningen t.ex. av en kandidat eller en gärning utan bara politiken. Nu är det ju i realiteten precis tvärtom – åtminstone i mitt parti – det är egenskaper som diskuteras i samband med nomineringar, inte politik. T.o.m. ärvda egenskaper värderas, men inte analytisk förmåga.
Sätta dit, skada, krossa Mona
Motståndare ville sätta dit Sahlin: “Mona Sahlin hade stöd i social-demokraternas ledning när hon utestängde vänster- partiet från ett framtida samarbete. Det säger s-kvinnors ordförande Nalin Pekgul, som är övertygad om att partiledarens motståndare såg sin chans att skada henne.”
(Hittat via knuff.se.)
Man blir lite lätt beklämd när man följer den debatt som är en slags efterdyning till Mona Sahlins mycket olyckliga utspel i regeringsfrågan häromveckan. Själv bedömde jag utspelet utifrån det faktum att jag som är en relativt sett vanlig partimedlem (om än ordförande i en socialdemokratisk förening) inte deltagit i några diskussioner i frågan.
Vet inte om jag därmed meriterar mig för epitetet gnällvänster men försöka duger:-) Det är Stig-Björn Ljunggren som, tror jag, försöker mynta detta epitet och klistra det på partikamrater vars åsikter han inte delar. Björn Andersson definierar Ljunggren så här
På det glada sjuttiotalet maoist, numer socialdemokrat på högerkanten.
Och därmed är ju saken klar?
Måste vi etikettera folk?
Enligt SvDs artikel, som refereras ovan, säger Malin Pekgul
–Plötsligt gick folk, som inte sagt ett ord på partistyrelsen, ut och sade ”Det här är fel”. Det var som att de tänkte ”Nu är kritiken mot Mona Sahlin igång, nu kan vi krossa henne”
.
Så kritiken mot det aviserade uteslutandet av v från regeringsalternativet handlar inte om politik, strategi eller ens taktik utan om att vara vän eller fiende till Mona Sahlin, om att vara ute efter att sätta dit, skada och/eller krossa henne. Och så skall vi förstås hålla tyst också, i alla fall utåt.
Så vi har en gnällvänster som står mot högersossar, vänner och fiender till Mona Sahlin, de senare redo att krossa!!
Någon som vet vilken sandlåda alla dessa etiketterare fastnade i som barn och aldrig vuxit ur?
Operation Rädda Mona pågår, åtminstone om man får tro Lena Melin i Aftonbladet. Det tror jag är ett misstag – alltså om det nu finns en sådan kampanj. Det är vårt land som är i behov av krishantering, inte min partiledare. Hon klarar sig säkert alldeles utmärkt, bara hon låter bli att lyssna på vissa s.k. rådgivare och istället lyssnar på mig;-)
Och så skall förstås staten….
Hög tid att börja tala om statens roll: “Men så värst många förslag har det inte kommit från socialdemokraterna heller. ”Det är dags att världen lämnar nyliberalismen bakom sig” skrev Mona Sahlin i en debattartikel på Dagens Arena för några veckor sedan. Sedan har hon varit tyst.
Socialdemokraterna kan vara på väg att missa möjligheten till att verkligen förändra samhället. Det är hög tid att börja tala om vilken roll staten ska spela för att gynna långsiktigt ägande och motverka kortsiktig spekulation.
På europeisk nivå diskuterar socialdemokrater nu, på initiativ av Danmarks förre statsminister Poul Nyrup Rasmussen, vilken typ av regleringar som kan skapa ett bättre fungerande finansiellt system. Mona Sahlin borde göra svensk socialdemokrati till en del av den diskussionen”
Inte så värst många förslag kommer från Joakim jakobsson heller. Utom förstås att staten skall…. i detta fall reglera.
Det börjar bli väldigt tröttsamt att lyssna till/läsa alla dessa statskramare. Inga nya idéer, inga lösningar som i praktiken flyttar fram folkets positioner utan alltid denna stat (ok – emellanåt också andra offentliga aktörer).
Själv tyckte jag att det var ett steg i rätt riktning när Folksam kliver in som storägare i Swedbank. Tyvärr förstås med en inte särskilt intelligent motivering:
– Det är en bra affär och en god investering som kommer att ge bra avkastning för Folksam, säger Anders Sundström, VD för Folksam till Privata Affärer.
Folksam kommer att köpa teckningsrätter av Sparbanksstiftelserna och byter dessa mot 30,2 miljoner aktier till ett pris på 48 kronor per aktie vilket är 19 procent lägre än stängningskursen i fredags.
Hade ju varit roligare om Folksam sagt att man nu avser att genom sitt ägande säkerställa att Swedbank blir en folkets bank, en finansiell institution där vanligt folks pengar används på ett för samma vanlga människors bästa (man t.ex. får ränta på lönekontot), en bank som finansierar vanligt folks bostäder m.m.
Kanske kunde man tänka sig att vi valde att förändra marknaden genom att ta kolektiva initiativ. Kanske kunde man tänka sig (även om det är svårt) att nyttja potentialen som ligger i att vi alla faktiskt har kontroll över en icke oväsentlig del av vårt pensionskapital. Starta pensionsfonder som gör rätt sorts investeringar istället för att spekulera i kortsiktiga vinster, som förvaltas av människor utan gigantiska bonusar, som ser till att det kollektiva ägandet utnyttjas till ett aktivt agerande i de bolag där kapitalet investeras (och jag menar då inte ytligheter som andel kvinnor i bolagens styrelser utan väsentliga frågor om bolagens inriktning, långsiktighet osv.
Mona Sahlin: Kritik är inte farligt
Dags att vädra ut (s)tuglukten?: "Jag vill citera en till.
“Vi måste också fråga varför människor inte litade på oss. Kritik är inte farligt.”
Mona Sahlin i sitt tal till extrakongressen i mars 2007."
Och där fick Urban Ahlin så han teg:-)
Den gode Magnus Ljungkvist:
Ahlins syn på den viktiga solidaritet som ska hålla ihop ett parti hämtar han från konservativa Mariestadstidningen som på ledarplats skrivit
Det är uppenbart att Nuder, trots att han sitter i partiets verkställande utskott, struntar helt i att visa upp någon solidarisk front med sin partiledare.
Och Urban Ahlin sa alltså (och jag är inte nådig i min kritik skriver Erik Laakso på Arvid Falk) till DN att
Vi ska ha en öppen intern debatt för att vi är ett parti, annars kan vi lika väl mejla varandra eller blogga men så vill inte jag ha det och det kan tyckas gammelmodigt.
Men vad f-n menar Alexandra Einerstam med “Och medan företrädare för SAP tjafsar, är bittra, ägnar sig åt hatkampanjer gentemot varandra, lutar sig högeralliansen tillbaka, gnuggar händerna och ler stort.” Vi demonstrerar styrka när vi talar, när vi exponera våra debatter, tydliggör diskussionsfrågorna. Och inte är det hatkampanjer vi ser, det är de diskussioner som antagligen alltid förekommit men i slutna rum.
Currently playing in iTunes: Lyin’ Like a Dog by Buddy Guy
Vi ska ha en öppen intern debatt för att vi är ett parti, annars kan vi lika väl mejla varandra eller blogga
Öppenhet är ingen fluga: “Socialdemokraten Niklas Nordström skrev i en tänkvärd ”http://pmnilsson.wordpress.com/2008/08/28/niklas-nordstrom-om-vad-de-svenska-partierna-maste-gora-for-att-lyckas-i-de-sociala-medierna-vaga-slapp-pa-kontrollen/">kommentar att vad Barack Obama gjort har väldigt lite med teknik att göra. Istället är själva grejen att han omdefinierat relationen mellan partiet/kandidaten och väljaren/aktivisten:
“Lärdomen är att ska man få många engagerade måste man också våga släppa kontrollen och ge utrymme för egna initiativ. "
Men i ett läge där alla talar om öppenhet verkar socialdemokratin (som ju på pappret ska vara de progressiva) ha företrädare som känner att det istället är läge att gå ut och försvara principen att partiets protokoll ska vara hemliga i 20 år. “Efter det kan de lämnas ut till forskare eller författare för att omvärlden ska kunna förstå viktiga politiska skeenden” skrev Urban Ahlin på Newsmill igår.
Ahlin menar att förre finansminister Pär Nuders bok öppnat upp för ett skräckscenario: en värld där människor “mejlar varandra eller bloggar”.
“Så vill inte jag ha det och det kan tyckas gammelmodigt” säger Ahlin till DN, ett uttalande som förtjänar att bli lika klassiskt som det där Ines Uusmann sa om att Internet bara var en fluga. "
Katrine Kielos ledare på dagens Dagens Arena tar sin utgångspunkt i högralliansens partisekreterares artikel där de identifierar Internet som “den viktigaste förändringen på många år för möjligheten att involvera människor” och lanserade därmed en ambition om att sänka trösklarna till det politiska engagemanget. Och – konstaterandet är korrekt, frågan är väl om man kan vänta sig att förepråkare för massiv övervakning av nätburen kommunikation och rättsvidrigt jagande av fildelare med privatpolis verkligen har förstått.
Nu får det vara hur det vill med den saken – betydligt allvarligare är förstås att Kielos identifierat en stoppkloss av närmast monumentalt format inom det socialdemokratiska partiet, en man vars förståelse av begrepp som öppenhet, transparens tycks obefintlig, en man vars syn på förhållandet mellan väljare och valda, mellan medlemmar och deras företrädare, helt enkelt demokratisyn tycks hämtad från någon annan tid, någon annan värld än den jag lever i.
Mannen heter Urban Ahlin och är utrikespolitisk talesman. Det uttalande – och jag hoppas DN citerat honom korrekt – som förtjänar en plats i åtminstone partiets historieböcker lyder i sin helhet så här:
Vi ska ha en öppen intern debatt för att vi är ett parti, annars kan vi lika väl mejla varandra eller blogga men så vill inte jag ha det och det kan tyckas gammelmodigt.
Urban Ahlin är naturligtvis inte “gammelmodig”, sannolikt inte heller korkad. I själva verket faller han bara in i raden av debattörer som på olika sätt försöker tysta debatten kring partiets politik genom att lägga munkavle på allt som kan tolkas som kritik av den nuvarande ledningen och dess agerande.
Också kommenterat av bl.a. Rosemari Södergren och Jonas Morian.
Arbetarrörelsen är död
Fack och adjö?:
"Jag ska erkänna att jag öppnade boken med viss oro. Genom åren har Sahlström ofta bedrivit en rätt populistisk kritik av fackföreningsrörelsen. Jag har retat mig på förenklade attacker på pampvälde och svepande kritik av patriarkala mönster i LO-borgen.
Sådant finns där, verkligen, men han har ofta missat de stora maktsammanhangen och då hamnat i en närapå haveristisk position: facket får ta smällarna för det kapitalet och en reaktionär tidsanda är skyldigt till och åtskilliga högerintellektuella har glatt sig åt hans kritik. Så inte här. Gång på gång förundras han över att fackföreningar kan vara så olika i skilda hörn av Europa och han urskiljer för- och nackdelar med olika strategier. ”Jag vet inte längre vad jag ska tro och tänka”, utbrister han och vågar känna hur marken skakar under honom. Han resonerar, söker historiska djup, skriver med radikal uppbrottsvilja. Boken har rentav litterära kvaliteter, som i skildringen av när hans morfar, bruksarbetaren, i finaste kostymen besöker förbundskontoret i Stockholm en dag på tjugotalet.
Vem ska läsa denna tankeväckande bok? Den borde sättas i händerna inte bara på ombudsmän och förtroendevalda i den svenska fackföreningsrörelsen utan på alla som kallar sig vänster. Den skrevs före krisen, men det är som om den får sin rätta innebörd dessa turbulenta höstdagar: Äntligen knäar den övermakt som så länge fått fackföreningsrörelsen att knäa."
(Hittat via Måste läsas: Greiders recension av Olle Sahlströms bok om fackets död.)
När en halv miljon människor lämnar a-kassan och ofta facket för att avgiften till a-kassan stiger med ett antal hundralappar är det förstås helt relevant att diskutera facket och dess roll. Greider frågar
“Är framtiden ett servicefack där den individuella medlemsnyttan är det centrala, alltså facket som ett försäkringsbolag, politiskt mer eller mindre neutralt?”
Där är vi ju redan även om den fackliga rörelsen i Sverige inte blivit partipolitiskt neutralt, för många av medlemmarna är det ju uppenbarligen ett servicefack i första hand.
Nu tror jag inte att man skall begränsa diskussionen till den fackliga rörelsen. Hela arbetarrörelsen berörs – en rörelse vars huvudsakliga motor idag är heltidsanställda funktionärer. Claes Krantz menar att
Det behövs en förnyad världsbild hos den svenska vänstern. Frågorna är de samma men samhället har ändrats. Och världen har globaliserats på ett sätt som 1800-talets ideologer inte kunde drömma om. Därför, om terrängen avviker från kartan anpassar den pragmatiska realisten kartan och kursen med oförändrade värderingar.
En förnyad världsbild – ja. Men är verkligen frågorna desamma när samhället ändrats? För att ta ett mycket trivialt exempel (från brukssamhället):
När arbetarna organiserade sig för att kortare arbetsdag (från 12 timmarsdagar 6 dagar i veckan) och skapade kooperationen för att slippa beroendet av brukspatron var det lokalt i första hand, ofta för sin (och/eller sina barns) överlevnad man slogs. När Kommunal idag försöker samla sina medlemmar till strid handlar det inte om överlevnad utan om några hundralappar mer i lönekuvertet.
Motståndaren då var en identifierbar företrädare för den härskande klassen – motståndaren idag är partikamrater.
Även om det visst finns människor idag vars levnadsvillkor också i ekonomisk mening är torftiga så är den generella levnadsstandarden ljusår ifrån 1800-talets brutala utsugning. Även kapitalet har förstått att någorlunda nöjda arbetare är effektivare, ger mer vinst än motsatsen.
Brist på utbildning gav upphov till bildningsverksamhet, brist på samlingsplatser och kultur upphov till egna lokaler – drivet av idealitet baserad på solidaritet med lika resurssvaga kamrater. Idag har den stora massan tillgång till utbildning och ett konsumtionsutrymme som inte längre kräver idealitet, inte kräver kollektivt engagemang.
Visst blir frågorna andra, frågan är om inte värderingarna också måste prövas mot förutsättningarna i en ny tid? Eller är det kanske så att värderingarna borde återupptäckas om vi till dessa just räknar sådant som att skapa själv tillsammans med andra!
I skuggan av en storhetstid
Olle Sahlström
ISBN 9789173891462
Atlas Bokförlag
Noterar för övrigt att Ulla Johansson kommenterar möjligheten att tänka själv/förstå världen genom att presentera en aning konspiratoriskt upplagd betraktelse över hur vårt tänkande styrs.
Drömmen om ett bättre samhälle
Att komma från bruket I: “Drömmen om universitetsutbildning, drömmen om flytt till storstad, drömmen att komma bort från bruket fick skjutas upp. I mitt fall endast ett år men för många av mina skolkamrater lever kanske drömmen än, eller så har den inhöljts i fabrikens sulfitluktande rök och slukats av vardagens verklighet med fotbollsträningen, pizzerian och inlämningen av veckans V75-kupong som får tjäna till att dölja att livet en gång önskades se annorlunda ut. Där har vi arbetarrörelsens kärna, människor som var vi går, bär bruket med oss på ett eller annat sätt.
Hur påverkar det den politik som arbetarrörelsen vill se? Hur kan strukturomvandlingar hindras eller förstärkas av det folk som ska omstruktureras? Vad gör det i partier som formar sin politik med eller utan hänsyn till det kvardröjande bruket i människors medvetande?”
Att komma från bruket II: “Staten tog över det patron hade monopol på, kommunen byggde och ägde både Folkets Hus och idrottsanläggningarna. Man satte sig i knät på staten som fick ta hand om de solidariska försäkringssystemen och uppräthållandet av de fackliga löftet. Och kanske var det någonstans där vi steg tillbaka in på bruket igen.
Om vi ska hitta verktygen som gör att våra barn ska komma loss från detta nya bruk igen så behöver det grävas runt och dikas ur. Drömmen och friheten om egnahem och första bilen, självförsörjning och oberoende, allt detta finns kvar och behöver återupprättas. Dessutom kompletteras med rättigheten att utbilda sig till vad man vill, och även att ombilda sig om man valt fel tidigare i livet. Hitta möjligheterna att studera i andra länder, arbeta var man vill, starta det egna företaget och bli ekonomiskt oberoende. Drömmar för dagens arbetarklass, nya mål, omformade metoder men samma levande dröm att ge våra barn en väg ut från bruket.”
Erik Laakso beskriver sin egen resa men också många många andras. Lite olika slår det generationsmässigt – den förändring av det svenska samhället som nu pågått åtminstone de senaste 50 åren och som inneburit att rätt många med “brukssamhället” som start numera får sägas tillhöra en medelklass. För de allra flesta innebär denna resa visserligen en väsentlig standardförbättring, väsentligt högre utbildningsnivå men i arvet ingår viljan att förbättra för de efterkommande och många av de värden som präglade ursprunget – allt från bymentalitet, skepsis mot inflyttande till den solidaritet som präglar grupper med knappa resurser och liten egen makt.
Laakso reser också den viktiga frågan om vad detta innebär för politiken och delvis också vem som har rätt att forma den. Alldeles uppenbart är ju att det fortfarande finns en del att göra när det gäler att ge alla människor oavsett social bakgrund tillgång till utbildning m.m. Lika uppenbart är emellertid att när en så pass stor del av befolkningen redan åtnjuter dessa möjligheter man måste ställa frågan vad det nu är som skulle förbättra livsvillkoren. Ett av svaren står att finna i frågan om makt, makt att forma sitt eget liv i alla avseenden utan att patron (staten i Laaksos terminologi) lägger sig, försöker styra.
Senaste kommentarerna