Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Hur skall politisk kamp bedrivas
Dags att sabba första klass-vagnarna?: “Jag läser idag i ”http://sydsvenskan.se/skane/article356574/Resenar-rasar-over-behandling-pa-tag.html">Sydsvenskan om hur trångt och jävligt det är på Öresundstågen. Och inte nog med att det är trångt, Skånetrafiken förvärrar situationen också, när folk tog det sunda och förnuftiga beslutet att gå in och sätta sig i den halvtomma första klass-vagnen så blir de utkörda av en idiot till kontrollant (eller det heter visst “värd”) och hotade med böter… Det är så jävla illa, “Värden” tog dessutom en id-handling för en resenär och hotade med att inte lämna tillbaks den. Ibland undrar man om det bara är pressen från folks chefer som får dom att bete sig som idioter eller om idioter dras till uniformsyrken.
Chefen på Skånetrafiken ser inget problem med halvtomma rikemansvagnar samtidigt som folk står upp. Tro fan det, han är väl rik själv.
Min första ilskna tanke var att man skulle, på ett systematiskt sätt, sabba första klass-vagnarna – till exempel genom uppslitsade sätt och klotter (bara fantasin sätter gränser), för att på så sätt få dom att enbart använda vanliga vagnar."
(Hittat via knuff.se.)
Kim Müller verkar lite positivt inställd til att använda sabotage/förstörelse som metod för politisk kamp – i detta fall med målet att få Skånetrafiken att sluta ha 1:a klassvagnar i tågen över Öresund. En viktig politisk strid väl värt att begå lagbrott för? Någon av kommentarerna till Müllers inlägg efterlyser epostadresser till ansvariga, antagligen för att kunna trakassera dessa med mängder av epost.
Min partikamrat Monica Green har en helt annan metod, hon bombarderar regeringen med interpellationer (skriftliga frågor från riksdagsmän som ministrar är skyldiga att dels skriftligt besvara dels debattera i riksdagen. Green är så effektiv att hon uppmärksammats av Per Gudmundson som skriver
Det gångna riksdagsåret har inneburit fler interpellationer än någonsin. I riksdagens databas på webben finns i skrivande stund 793 stycken registrerade (men det finns fler). Förra året blev det sammanlagt 691 interpellationer. Året dessförinnan, då borgerligheten satt i opposition, registrerades 479 stycken. Under gårdagen hann Monica Green med att få fyra besvarade, att lägga till de 34 som redan registrerats i databasen. Med andra ord står hon för cirka var tjugonde interpellation.
Det är lätt att förstå irritationen över att s använder interpellationerna som obstruktionsmedel, och inte som det kontrollorgan de är avsedda att vara. När Luciano Astudillo (s) använder exakt samma formulering i debatten kring sin andra interpellation som han använt till den första blir det extra tydligt att det handlar om att klippa och klistra.
Green försvarar sig och tycker sig tydligen sitta i en rävsax – om hon är aktiv med att t.ex. skriva interpellationer så får hon kritik för det, om hon inte utmärker sig på detta sätt komer hon att få kritik för att vara en passiv riksdagsman. Green anser sig sålunda utsatt för nr 4 av Berit Ås beskrivna härskartekniker. En del går igång på denna typ av diskussion – Johan Ingerö är ett bra exempel.
Göran Skytte, för övrigt numera ökänd för sina förvirrade åsikter, tycks hylla en helt annan modell nämligen att journalister skall utgöra grindvakter, helt enkelt bestämma vad som skall släppas igenom. Skytte blir dock oroad när det går att hitta enstaka exempel på att det bland journalister förekommer avvikelser mot den av Skytte förespråkade moraliska standarden. Då rämnar tydligen samhället. Väl kommenterat av Blogge Bloggelito även om jag själv ser sexualiteten som en privatsak och i grunden som ett uttryck för vår arts behov av reproduktion.
Dock – när man studerar ovan nämnda exempel på hur politisk kamp bedrivs slås jag av vilken oerhörd tillgång för debatten bloggar och andra sociala medier utgör. Där kan diskussioner föras om hur kollektiv trafiken bör utformas som i princip alla kan delta i vilket är bättre än att skära sönder säten, där kan som kampen mot FRA visat regimen och dess hantlangare i riksdagen pressas långt effektivare än via interpellationer som ingen bryr sig om, där kan vår kollektiva moral diskuteras och utvecklas transparent utan att filtreras av några självutnämnda grundvakter.
Flexa ut från jobbet – något att sträva efter
Därför Vill Arbetarna Ha Flexicurity: “Att anställa personal idag är inte speciellt svårt, en osäkerhetsfaktor javisst, svårt att göra rätt bedömning av de arbetssökande och ett stort behov av ett rejält överskott som ger vid handen att det finns ekonomi att anställa. Det är inte heller speciellt svårt att säga upp personal idag. Man har ett års provanställning att luta sig emot, en opålitlig medarbetare klarar inte att mörka sin opålitlighet ett helt år. Man kan ganska lätt hävda arbetsbrist och i värsta fall kan man lösa ut med några månadslöner. Det är däremot mycket svårt att säga upp sig av en sådan banal orsak som att man inte trivs på jobbet. Det är därför vi behöver en äkta fleixcuritylösning som tar sitt avstamp i den anställdes behov av frihet och rörlighet.”
Vännen Laakso tar upp och argumenterar för en arbetslöshetsförsäkring utformad enligt flexicurity-principer. Samtidigt aktualiserar han faktiskt en intressant, och som går att generalisera, fråga – nämligen vad vi socialdemokrater vill när vi så att säga uppnått vårt (etapp)mål. Det står nämligen inte alls särskilt klart!
Men för att börja med flexicurityn (ett hemskt namn förresten): För att ha anledning att förespråka en lösning är det lämpligt att ha identifierat problemet. Givet att Laaksos beskrivning av läget på arbetsmarknaden är korrekt så är nuvarande utformning av arbetslöshetsförsäkringen kontraproduktiv i den meningen att den motverkar rörlighet, det är helt enkelt inte rimligt ekonomiskt att utsätta sig för risken att säga upp sig om man har goda skäl för det. Problemet med den verklighetsbeskrivningen är att den inte tar hänsyn till det faktum att mycket av vår fackliga tradition utgår från att det är rimligt att stanna kvar och kämpa för förbättringar. Denna “tradition” kommer ju att stå i viss motsättning till förbättrade villkor när man själv lämnar ett arbete som man av olika skäl är missnöjd med.
Traditionen har dock sin historia, den utgår faktiskt från det gamla industrisamhället där det vanliga var att bli en och samma arbetsgivare trogen livet ut – då måste man förstås känna att det går att vara kvar och förbättra. Så ser ju situationen på arbetsmarjknaden inte riktigt ut idag. För de allra flesta gäller – och det är inte alls nödvändigtvis på grund av otrivsel – att man räknar med, vill ha möjlighet att byta både jobb, arbetsköpare och bransch inte bara en gång utan många. Idag är det arbetsköparen som har trumf på hand, han vet att det kostar ganska mycket att säga upp sig – att säga upp är däremot överkomligt (se alla former av avgångsvederlag, avtalspension etc). Är man ett stort företag kan man ofta se aktiekursen stiga i takt med antalet uppsägningar – en galen värld.
Laasko har alltså rätt – en arbetslöshetsförsäkring som gör att arbetaren har lättare att säga upp sig själv stärker densammes position. Att det också befrämjar en rörlighet som sannolikt också gynnar arbetsköparna i längden får väl ses som et argument för den av Laasko föreslagna kolektivavtalsbundna egenavgiften till försäkringen.
Frågan är som jag antydde inledningsvis också möjlig att generalisera. Om arbetarröreslen uppnått ett antal segrar, alltså fixat anställningstrygghet hyfsat, gett alla chans till utbildning, hyfsad bostadsstandard etc måste man fråga sig vad som då blir de nya målen. Om jag inte behöver vara rädd för att bli godtyckligt avskedad kanske nästa nivå är just att själv kunna ta mitt pack och gå utan att (kortsiktigt i alla fall) riskera min försörjning, när alla får 12 år i skola är det kanske dags att se medborgaren som hyfsat kompetent att själv bestämma över sitt liv och när alla (nästan) faktiskt har en bostad med rinnande kallt och varmt vatten, vattentoalett (för det var ju vad miljonprogrammet handlade om) och hyfsat utrymme till familjen kanske det är bestämmandet över bostaden som är nästa projekt (kanske t.o.m. uttryckt som ägande).
Knuffas mera
Har s-bloggar inte lärt något av kampen mot FRA-lagen?: “Jag undrar om det beror på okunskap eller på ovilja, är s-bloggare mer ogina med att länka till andra eller helt enkelt okunniga om hur bra det är att länka till varandra? Är s-bloggaren nöjd med att få ut sin egen åsikt och sedan räcker det?
De bloggare som faktiskt länkat till andra efter talet var väl förutom Peter Karlberg och jag själv: ”http://promemorian.blogspot.com/2008/08/reinfeldt-pratar-vder.html">Jonas Morian och Erik Laakso.Jo, det är några till som bloggat och länkat till någon annan s-bloggare, men dessa två verkar inte pinga vare sig Nyligen eller Twingly, och då gör länken inte så stor nytta. Eller så länkar de inte direkt till inlägget utan till bloggen i sin helhet, som Olsson gjorde här. Och då gör det ingen nytta. Och dessutom ligger ju inte posten ifråga kvar överst i bloggen, så om någon klickar på länken efter två veckor kommer de inte att hitta till bloggposten, kanske.
Så jag tror framför allt att det handlar om okunskap, att många inte vet hur de ska göra för att det ska länkarna ska samverka. Lika viktigt som att lära sig sätta upp affischer på rätt sätt, att lägga upp tal på bästa sätt är det att lära sig använda bloggen fullt ut. Om vi vill nå ut, vill säga."
Rosemari Södergren uppmärksammar “”https://peter.karlberg.org/articles/2008/08/11/hjälps-vi-bloggare-åt-eller">mitt gnäll" på bloggande socialdemokratiska kamrater. Och som den erfarna bloggare hon är gör hon allt rätt – här finns referenser/länkar till ett antal andra och hon påminner om behovet av att också pinga Twingly (när man refererar en artikel på webbtidningar).
Några andra kamrater som kommenterar Mona Sahlins tal har tillkommit under dagen och skall förstås också “granskas”. Josefin Deiving länkar direkt till en sida (Södermalms områdesförening) med foton från Vitabergsparken. Det fotoreportaget är fullt med länkar till bloggare som faastnat på Josefins bilder – mycket bra även om det finns en risk att områdesföreningens sida inte pingas någonstans.
Alexandra Einerstam med HBT-sossen skriver också om Vitabergsparken och uppmärksammar att Carin Jämtin inte får någon större uppmärksamhet. Einerstam föreslår styling:
Carin Jämtin var det andra affischnamnet. Jag gillar Carin Jämtin. Hon har en skarp hjärna, hon är jordnära, hon tar sig alltid tid att lyssna. Hon har humor, hon är klok, hon är kunnig och har glimten i ögat.
–
Det tar mig emot när jag nu måste uppmana Jämtin att styla sig. Jag är feminist och anser inte att det ska ha någon betydelse, men i detta mediaklimat försvinner Jämtin. Hon väldigt blek i jämförelse med andra politiker. Hennes budskap går inte fram i mediabruset.
–
Jämtin har en snygg frisyr, men den kan bli bättre med en annan hårfärg och kanske några slingor. Vidare måste hon börja sminka sig. Kan inte partiet skicka henne på en make up-kurs?
Einerstam länkar flitigt till andra som skrivit om sama sak – utmärkt.
Och så var Monas sommartal i topp på knuff:
Hjälps vi bloggare åt, eller?
Olssons tankar: Politik i helgen: “I övrigt var det trevligt att träffa Herr Laakso irl i Vitabergsparken.
”http://www.eriklaakso.nu/blog/“>http://www.eriklaakso.nu/blog/”(Hittat via s-bloggar.)
I maj riktade jag en uppmaning till alla bloggande s-kamrater att både länka och pinga. Har tyvärr inte sett så mycket resultat av denna min uppmaning och reflekterade särskilt över detta med anledning av Mona Sahlins tal i lördags, påmind för övrigt av Rosemari Södergren som tog upp frågan alldeles innan hon gick för att jobba. Det borde väl i alla fall vara en händelse som alla sossar vill kommentera och en händelse som vi alla vill skall synas och höras?
Fredrik Olsson länkar, som synes ovan, visserligen till Erik Laakso men för säkerhets skull inte till Laaksos inlägg om Sahlins tal utan til hans blogg (gör alltså ingen nytta på t.ex. knuff).
Andreas Nilsson som också var på plats i Vitabergsparken varken nämner några andra bloggkommentarer eller länkar men rapporterar:
Så var det dags för årets sommartal av Sahlin och Reinfeldt. Själv bänkade jag mig i Vitabergsparken med ett allsångshäfte i handen. Efter blandade kampsånger kom så ett klart besked om FRA av Mona, vilket var välkommet. Lagen rivs upp och en parlamentarisk utredning tillsätts om det blir en socialdemokratisk valseger 2010.
Emilia Bjuggren, som inom parantes tycks tro att vårt behov av att kommunicera också med mer individuella färdsätt är ett kapitalistiskt påfund, recenserar Sahlin och Carin Jämtins tal. Bjuggren länkar som synes till mig.
Annars tycker jag klimatmålen som presenterades var bra, just nu känner jag mig stolt över att vara Socialdemokrat!
Läs mer om (hela) talet på: DN och Svd, även Aftonbladet går att läsa dagar som denna.
Ännu bättre skrivet om talet: Peter Karlberg.
Fast jag tror inte Bjuggren pingar nyligen vilket ju krävs för att knuffa fram inlägg/frågor.
Rosemari Södergren uppmärksammar också Reinfeldts tal och länkar då till bl.a. Jonas Morian.
Lennart Holmlund skriver bra om FRA utan att länka till någon annan, vare sig sosse eller annat. Han kommenterar heller inte Sahlins besked i frågan från igår!
Jan Andersson gör likadant, skriver bra om FRA, refererar till Sahlin utan att nämna var beskedet kom och låter bli att länka till andra.
När Rosemari Södergren skrev sitt inlägg om Vitabergstalet hade vi andra ännu inte hunnit så långt (nägra av oss tog en öl på Söder efteråt) men hon länkar till de hon träffade och när så är möjligt till relevanta inlägg. Också Jonas Morian som tycks varit snabbast att referera talet länkar förstås till flera kamrater som han träffade där.
Sammantaget – ovanstående refererade inlägg är de jag hittade på s-bloggar och som handlar om Mona Sahlins tal (och något om Reinfeldt). Jag kan ha missat något men tycker att skörden är skral – inte bara i termer av allt för få kamrater som länkar till varandra utan jag är också faktiskt förvånad över hur få det är som diskuterat talet överhuvudtaget.
Mona lysande om FRA idag!
Allsång mot högern och Mona Sahlin och tåget: “Tyvärr var det därför inte helt fullsatt under allsången och dessutom valde allsångledaren att vi skulle sjunga rätt svåra sånger, så riktigt fart på allsången blev det tråkigt nog inte, den här gången.
En hel hög bloggare var på plats – och jag pratade bloggfrågor och FRA-frågor med flera. ”http://www.eriklaakso.nu/blog/“>Erik Laakso var där och hade tillsammans med Peter Karlberg koll på fanan där det stod “Socialdemokrater mot FRA-lagen”. Det är en viktig kamp. Om s kommer tillbaka till regeringsmakten måste vi se till att inte ledningen faller i samma fälla som högerregeringens ledning gjort, att tro sig veta bättre än folket. Hur någon kan tro att vi skyddar ett folk genom att avlyssna det, det är en gåta.”
Det blev inte fullsatt senare heller även om det var mycket folk (man undrar ibland över folks prioriteringar – allsång och tal av partiledaren borde locka folk kan man tycka). Beskeden från Mona Sahlin var dock många och klara. Särskild gällde detta faktiskt FRA-frågan där Sahlin mycket tydligt klargjorde att Fredrik Reinfeldt visst kan få göra upp med socialdemokraterna – om att riva upp lagen och börja om från börkjan. Tror faktiskt att det var det besked som väckte mest entusism!
Nästa besked vi behöver från Mona Sahlin i FRA-frågan är att vi socialdemokrater aldrig kan acceptera massavlyssning som metod, fast egentligen är det ju det hon säger fast uttryckt som att det måste finnas misstanke om brott för att få avlyssna enskilda.
Mycket av Monas tal handlade annars om klimatfrågan. Det är förstås OK att sätta upp mål för att göra oss av med oljeberoendet osv. Sahlin sa dock något som jag tycker att det finns anledning att uppmärksamma särskilt i detta sammanhang: Det går att älska bilen och hata bensin. Nog så viktigt! Klimatfrågan var för övrigt det enda som Anders Munck i DN och Erik Sidenbladh på SvD orkade med att rapportera från talet (sannolikt baserat på samma TT-telegram) 🙁
Dagen, som numera är en av de bästa webbtidningarna, har på ett utmärkt sätt rapporterat om just FRA-delen av Sahlins tal. Leif Cyrillus citerar Mona (troligen har ett inte fallit bort):
“- Låt mig vara väldigt tydlig. Det enda sättet att samarbeta med socialdemokraterna i FRA-frågan är att riva upp lagen, att börja om från början med en parlamentarisk utredning, med öppenhet, med insyn, med tid för debatt. För något annat får statministern vårt stöd.
Det blir nej oavsett vad regeringen föreslår."
Laakso (som också gjort plakatet vi hade med) intervjuade förresten mig i Vitabergsparken någon timme innan Mona Sahlin talade. Kvaliteten på videon (Bambuser) är kasnke inte helt perfekt men..)
Mer klassperspektiv, Johan!
FRA och kriget mot terrorismen (del tre): "Så vad vi kan se i förlängningen av FRA-frågan är kanske snarare egentligen en spänning inom liberalismen; mellan en mer humanistisk och en mer krasst ekonomistisk ådra. Mellan de som lägger tonvikten vid de mänskliga rättigheterna och principerna och de som istället ser den osynliga handen och den avreglerade marknaden som syftet och målet – ett mål som alltså mycket väl kan försvaras med “uppkavlade skjortärmar” (och där krigsmetaforen är ett mycket lämpligt sätt att säkerställa stödet för detta goda som ska försvaras). Eller, om vi så vill, mellan en vänster och en höger.
Att socialdemokratins partiledning i FRA-frågan har tagit så tydlig ställning för den “vänsterliberala” hållningen är något mycket positivt. Det innebär ju på intet sätt att man tagit ställning mot västerländsk demokrati, trygghet eller nationell säkerhet (vad försvarsminister Tolgfors än kan tänkas tycka). Men det innebär att man faktiskt satt människan framför till och med den välfärdskapitalistiska västerländska staten. Låt oss för enkelhets skull säga att man tagit ställning för liberalismens moraliska grund istället för dess praktiska tillämpning."
Än har Johan Sjölander inte helt infriat mina förväntningar men han är nog på god väg eftersom det utlovas ytterligare delar i denna artikelserie (1, 2 och 3 finns alltså redan). Vad jag hittills saknar – eftersom Sjölander verkar likställa/förväxla några ismer, deras mål på ett mera objektivt samhälleligt plan med de individer som mer eller mindre tydligt företräder dessa – är klassperspektivet. Enkelt uttryckt så utspelar sig ju motsättningen mellan arbete och kapital, mellan de besuttna och folket bara till begränsad del inom det vi betraktar som politiken. Detta återspeglar sig ju t.ex. genom att socialdemokratin i ganska stor utsträckning som statsbärande parti många gånger snarast kommit att tjäna kapitalets intressen trots sin ideologiska hemvist i den folkliga myllan.
Det blir också tydligt när man studerar hur folk faktiskt i ganska stor utsträckning röstar mot sina klassintressen, när man ser hur folk (lönearbetare) utan att tillhöra den härskande klassen ändå förespråkar ett samhälle med bibehållna/ökande klassklyftor. För alla dessa uppstår med viss regelbundenhet svåra val – det egna intresset kommer att stå i motsättning till kapitalets alldeles oberoende av vilken ism man bekänner sg till. Det ser vi nu när det svenska kapitalets intresse som är intimt sammanlänkat – det finns ju t.o.m. ett avtal mellan Sverige och USA som i realiteten bekräftar detta – med det internationella (och av USA främst företrädda) kommer att stå i stark motsättning till folkets intressen.
Sen är det förstås också så att kapitalets intresse inte alltid är enhetligt i annan mening än att man vill optimera profiten. Krig gynnar t.ex. inte alla utan först och främst krigsindustrin och de som via krigen kan komma åt resurser i form av råvaror. Ständigt förs det en strid mellan protektionism och frihandel som också återspeglar inneboende motsättningar inom den kapitalisktiska ekonomin. Detsamma gäller regleringar kring monopol m.m.
Man skulle kanske kunna göra detta tydligt med ett historiskt exempel. Sverige har som ett av väldigt få länder lyckats hålla sig utanför de konflikter i form av krig som härjat i vår omvärld under mycket lång tid. Vill man så skulle man förstås kunna förklara detta med att vi haft politiker som drivits av en stark fredsvilja men man skule lika gärna kunna förklara detta med att det inte legat i det svenska kapitalets intresse att delta i krig utan tvärtom en förutsättning för maximerad profit har varit att håla Sverige utanför konflikter. Detta har sedan effektuerats av våra ledande politiker och dessutom ideologiserats i form av neutralitetspolitiken. Just nu tycks dock de intressen som ser starkare lierande med den USA-ledda imperialismen som den mest lukrativa vägen nått viss framgång – vi deltar ju med trupp i ockupation av Afghanistan.
Det är alltså inte alls konstigt att det finns s.k. liberaler som i fråga om FRA hamnar på helt olika sidor i striden liksom vi faktiskt har uttryck för samma sak också inom socialdemokratin.
Röda fanor mot FRA på gång!
Jag vill se röda fanor o sosserosor 16 sept!: “”https://peter.karlberg.org/files/taledigt080916.gif" alt=“taledigt080916.gif” border=“0” width=“230” height=“350” />"
(Hittat via mina RSS-flöden.)
Ann-Catrin Brockman vill se röda fanor den 16 september och nu verkar det som om hennes önskan kommer at gå i uppfyllelse. När väl kommunikationen med Marita Ulvskog kom igång häromdagen så verkar allt röra sig i rätt riktning. Marita har satt mig i kontakt med Stockholms arbetarekommun så de röda fanorna kommer vi säkert att kunna fixa. Håller också på med att undersöka om det också kan bli en baderoll med texten Sossar mot FRA att samlas under.
Johan Sjölander har förresten startat en liten serie artiklar rubricerade FRA och kriget mot terrorismen. Hittills har han publicerat del 1 och 2. Avslutningen av den senare gör i alla fall at mina förväntningar är högt ställda inför del 3!
Och i ett krig så har du två positioner du kan inta: antingen är du för, eller så är du mot. Resonemang om proportionalitet är något som hör freden till. Du säger att muren förstör förutsättningarna att leva och på det sättet undergräver förutsättningarna för en långsiktig fred samt att den dessutom är principiellt vidrig – jag svarar med hur många människoliv är du beredd att riskera i det korta loppet för att ta bort den. Och det är den frågan Jan Björklund vill få oss att ställa oss. Hur stora risker med vår fysiska trygghet är vi beredda att ta i några abstrakta principers namn?
Men samtidigt så har han alltså fått en översvallande majoritet av de politiska högern (åtminstone på nätet) emot sig i denna fråga. Hur kan det komma sig? Vilken typ av spänningar inom den politiska högern är det som nu blottläggs inför våra ögon, och vad säger det oss om förutsättningarna för framtiden. Jag återkommer till det i mitt tredje inlägg.
Claes Krantz tar upp en helt annan fråga, nämligen vår bredvillighet att låta kommersiella aktörer få tillgång till omfattande information om våra liv. Han tar exemplet Google som han beskriver som det privata, globaliserade FRA. Det är förvisso sant i så motto att de har tillgång till mycket omfattande personlig information men – och det är en viktig skillnad – det är användaren som accepterar de förutsättningar för användandet som finns. Den enskilde kan välja om och i vilken utsträckning Google (används) får del av denna information – statlig insamling av motsvarande data saknar denna möjlighet.
På Stoppa FRA-lagen nu finns det en utmärkt illustration av det integritetsintrång som FRA-lagen möjliggör:
Mona Sahlin i Vitabergsparken den 9/8
Mona Sahlin och Carin Jämtin sommartalar i Vitabergsparken den 9 augusti kl. 14.00 (arrangemanget börjar kl. 12.30). Där ses vi förstås!
Undrar förstås vad det blev av ambitionen att tala i förort?
Marita Ulvskog tar igen upp FRA-frågan i sina dagboksanteckningar som man sporadiskt kan ta del av på partiets hemsida:
4 augusti, kl. 13:23 – www.socialdemokraterna.se: “FRA-frågan fortsätter att förfölja regeringen. Moderaterna uppfattas t o m av sina kärnväljare som ett avlyssnande istället för lyssnande parti. Samtidigt har den moderate försvarsministern Sten Tolgfors idag upprepat att FRA-lagen inte kommer att rivas upp.”
(Hittat via Socialdemokraterna.)
Själv har jag sedan den 4 juli väntat på svar från samma Ulvskog – jag saknade partiet på barrikaderna – alltså en mer officiell närvaro. Jag skrev följande till Ulvskog den 4 juli:
Hej Marita!
Noterade att du i din senaste dagboksanteckning från den 18 juni refererade lite till de pågående protesterna mot FRA-lagen och särskilt påpekade att partiets IT-chef deltog. Efter att lagen antagits har ju inte protesterna tystnat utan ett flertal nätverk arbetar oförtrutet vidare med frågan inklusive ett särskilt för oss sossar. Tyvärr är vi inte tillräckligt synliga i de evenemang som anordnas, istället lämnar vi fältet fritt för Piratpartiet i synnerhet men också för Miljö- och Vänsterpartierna. De enda sossar som mera “officiellt” medverkar tycks vara SSU som dock på sista manifestationen, Bananrepublikfesten, hade glömt fanorna.
Jag och en del andra sossar saknar partiet i lite mer officiell mening i protesterna. Jag skrev kort om det i min blogg häromdagen. Jag föreslår att partiledningen tar tag i denna fråga och utser någon/ra som kan företräda partiet, förmedla talare, se till att partiets fanor vajar högst och vackras under de framtida manifestationerna. Även om Thomas Bodström nyligen gjort vettiga uttalanden i frågan vill jag dock bestämt avråda från att sätta honom som frontfigur i frågan.
Mvh
Peter
Mera konspirationsteori i praktiken
Konspirationsteorier försvagar nejsägarnas trovärdighet
: “Någonting säger mig att ett stort antal bloggar nu kommer att spinna konspirationsteorier om det svenska rättsväsendet. Men ju grövre alla dessa påhopp blir desto mindre tror jag att nejsidans stöd från allmänheten blir.”(Hittat via knuff.se.)
Göran Pettersson med den något pretansiöst benämnda bloggen “Din ledamot i riksdagen” berömmer Ingvar Åkesson för tilltaget att JK-anmäla Henrik Alexandersson. Nu vimlar det ju av medpublicister så vi får väl en massrättegång i dessa massavlyssningens tidevarv. För det är ju som Pettersson hävdar intressant att få detta juridiskt prövat – får en generaldirektör släppa hemligstämplade uppgifter i debatten medan hans debattmotståndare lagförs när de ev. gör samma sak.
Just nu skall jag emellertid lägga fram min konspirationsteori:
Ingvar Åkesson är en hyfsat normal svensk myndighetschef med utomordentligt goda kontakter med och kunskap om arbete både i rättsväsendet och i regeringskansliet. Som alla generaldirektörer har han fortlöpande kontakt med ledningen för departementet, sannolikt genom möten och telefonsamtal med statssekreteraren/na.
En hyfsat normal svensk myndighetschef spelar inte solo. En sådan har – tror sig ha – inte bara det formella mandatet utan också genom de hyfsat täta kontakterna informell sanktion för alla beslut av betydelse.
En svensk normal myndighetschef deltar inte offensivt i den politiska debattet utan sanktion från sin departementsledning (om han/hon vill behålla jobbet). En svensk normal myndighetschef anmäler definitivt inte sina debattmotståndare till åtal med mindre än att åtminstone statssekreteraren är informerad – ibland är det ju bra om inte ministern (Sten Tolgfors) vet:-)
Att Ingvar Åkesson synts tämligen ensam som officiell försvarare av FRA är alltså förmodligen en mycket medveten strategi från försvarsdepartementets (och därmed regeringens sida). Jag tror resonemanget gått i riktningen att 1) politiskt ansvariga skall ligga lågt så det blåser över och 2) vi skickar fram Åkesson för att visa “öppenhet” vilket lite indirekt skall ta udden av en del kritik kring hemlighetsmakeriet.
Nu funkar inte strategin så det blir lite desperata aktioner. Tolgfors ansluter till debatten och ljuger vidare – JK-anmälan tyder ju på att man helt tappat kontrollen.
PS Att en fd officer som herr Pettersson inte hålls informerad förefaller med tanke på risk för läckage som tämligen självklart. DS
Swedish regime falling freely
Swedish filter regime charges critical blogger: "Swedish spy authority FRA today filed a complaint with the chancellor of justice (state’s attorney / judicial watch dog) concerning a secret document published by libertarian blogger Henrik Alexandersson. The move is the latest in a longstanding effort to crack down on online content and stifle bloggers, which are seen by the government-media complex as irresponsible anarchists in a traditionally unidirectional system governed by consensus policies. The action taken by FRA has also given rise to the latest in a series of protests in media and among blogs.
At the core lies an attempt to bring the national intelligence service up to par with modern technology, effectively allowing it to monitor the entire Swedish internet flow. A law to that end was passed in June by the Swedish rubber stamp legislature, the Riksdag, after several failed drafts. Four members of the center-right conservative Alliance government threatened to strike down the law in an unusual protest, but were eventually brought back into line by the party whip after a heated debate. Ultimately, only one member of the parliament had the courage to go against the government – as a result, she was bombed with flower bouquets by the populace."
Blogge Bloggelito is a well known Swedish blogger with strong libertarian believes. So far so good, he makes a reasonably fair description of the FRA-affair. He just stumbles on one thing – ultimatly there was tre parties from the opposition opposing the FRA-legislation and one member of the majority voting against. So the law passed with just a handful of votes.
The three parties against the privacy violating law are the social democratic party, the greens and the left wing party (vänsterpartiet).
Senaste kommentarerna