Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Vänstern, optimismen och Sjölander
Vänstern, pessimismen och nyliberalismens död: "Så länge jag har varit politiskt aktiv har att vara vänster varit att brottas med någon typ av grundläggande pessimism. Det har varit en tid av raserade utopier: för den kommunistiska rörelsen (som jag aldrig har tillhört eller sympatiserat med) drömmen om den reala utopin som slutgiltigt grusades i och med sovjetdiktaturens sönderfall, för socialdemokratin (mina hemmatrakter) tron på den evigt expanderade välfärdsstaten som förbyttes i något helt annat i och med nittiotalets budgetsanering (om inte tidigare).
De utopiska visionerna har vi istället funnit på andra ställen; hos nyliberalismen till höger och inom vänstern (i bred mening) i någon form av civilisationskritisk grön rörelse, hos feminismen (åtminstone stundtals); kanske har det funnits spår av utopism hos de mer EU-entusiastiska federalisterna (jag tänker på en sådan som Anders Ehnmark och hans paralleller till Machiavelli och hans republik).
Men socialismen – oavsett vilken sorts socialism vi pratar om – har under hela denna tid närmast kunnat förstås som en i grunden pessimistisk rörelse som söker efter en optimism. Söker efter någonting som går att tro – på riktigt – på. Vi (för jag skriver vi) har varit rätt duktiga på att se tecken i skyn; antiglobaliseringsrörelsen, antikrigsrörelsen, tillfälliga opinionsvindar. Men de konkreta politiska positionerna har allt som oftast hamnat i det defensiva, i försvaret mot en samhällsutveckling som leder i grunden fel."(Hittat via s-bloggar.)
Jag har väl antagligen levt i en helt annan värld än den som varit Johan Sjölanders. För mig har vänster alltid varit optimism, framtidstro, visioner och liberalismen, även i dess nyliberala tappning, uppgiven inför tingens ordning. Kanske beror det på att jag i grunden ser socialismen som en fortsättning på det liberala projektet. Det var (och det är viktigt att just beteckna det som ett historiskt passerat stadium) uttryck för den framväxande borgerlighetens kamp mot aristokratins hegemoni. Nutidens liberaler är att betrakta som fångna i den klasskampen, fångna i 17-1800-talets samhällsförhållanden alternativt som försvarare av de priviligier som denna borgarklass lyckades tillskansa sig på aristokratins bekostnad.
Det är just som fortsättning på det liberala projektet som socialismen har sitt existensberättigande. Där finns uppgiften att förverkkliga paroller som frihet – inte bara för de bemedlade utan för alla, jämlikhet inte bara för de besuttna utan för alla och broderskap inte bara för kapitalägare utan för alla. Det blir därför paradoxalt att staten fått en så stark ställning inom delar av vad vi kan kalla vänster (stora delar dessutom). Det strider helt mot denna “historiska uppgift”. Det är i befriandet av flertalet från allehanda förtryckande mekanismer som vi förvaltar arvet väl! Och metoden är enskilt eller i grupp, som individer eller tillsammans med andra i kollektiv – inte genom den härskande klassens statsapparat för att nu använda en marxistiskt inspirerad terminologi.
Jag definierar mig som vänster just för att jag har en obegränsad tro på människors förmåga – allt från allas lika möjligheter att ta ansvar för och förverkliga sina egna livsprojekt till vår gemensamma förmåga att lösa allehanda problem med fattigdom, miljöproblem etc. I min värld stukades dock denna tro allvarligt i samband med kärnkraftsomröstningen – det var då som vänstern i någon abstrakt mening övergav framtidstron, övergav tron på mänsklig kollektiv förmåga. Det har vi aldrig lyckats reparera.
Papperslösa skall ha rätt till vård!
ALLA har rätt till vård!!!: “Här finns ånyo en bevakningsuppgift: Vilka riksdagsmän kommer den 20:e maj att rösta för proposition 2007/08:105. Precis som Gun Svensson ovan och som Maciej Zaremba också gjorde i DN häromdagen är det lätt att visa att detta är ett oerhört skifte i synen på människor som här tycks komma att rsötas igenom i “ohelig” allians. Jag kan bara uttrycka en slags förundran över hur det är möjligt att partikamrater (mina) som väl åtminstone någon gång hört och kanske t.o.m. själva använt ordet solidaritet kan tänkas rösta för detta – alltså att papperslösa inte har rätt till vård om de inte kan betala för sig. Som Zaremba beskriver förslaget”
Till min glädje – men ännu kanske inte till så stor nytta finner jag att det är många partikamrater som reagerat på denna fråga. Dit hör t.ex Reza Javid som kommenterat också Bengt Silfverstrands inlägg/publicering av Magdalena Streijfferts uttalande i frågan:
Magdalena Streijfferts förklaring är förstås en viktig markering om att socialdemokraterna inte med hull och hår sväljer regeringens inhumana förslag att inte bevilja papperslösa vård på lika villkor med människor med uppehållstillstånd. Men inte ska det väl behövas en utredning för att Sverige ska kunna anta en lagstiftning som står i samklang med FN:s flyktingkonvention om mänskliga rättigheter.
Silfverstrand har skrivit om frågan tidigare. Catharina Ullström är försiktig och kalalr de socialdemokratiska riksdagsledamöternas agerande/ställningstagande för en skandal. Anton Andersson uppmanar partikamraterna att stå upp för människovärdet. Markus Blomberg tycker att man skall ta kontakt med Veronica Palm och Magdalena Streijffert. Frågan är förstås kommenterad på Roya och Matildas blogg som uppmärksammar Zarembas artikel. Alliansfritt Sverige var tidigt ute liksom kamferdroppar.
Jag skulle fortfarande vilja ha en redovisning av hur de socialdemokratiska riksdagsmännen faktiskt röstar i morgon. Ingen kommer att få mitt stöd fortsättningsvis om de röstar fel i denna ur mänsklig synpunkt helt avgörande solidaritetsfråga!
Stöd sjuksköterskorna!
Offentlig sektor på svältkur: "Frågan är om socialdemokraterna tagit till sig denna underliggande fråga som vårdstrejken aktualiserar. Hittills har det varit tyst från det hållet. Till skillnad från när Kommunal gick i strejk häromåret. Vänsterpartiet däremot stödjer på klassiskt manér strejken.
Oppositionspartierna måste nu göra politik av sjuksköterskornas missnöje. Annars är risken stor att ökad privatisering uppfattas som ett hägrande alternativ för många löntagargrupper inom den offentliga sektorn. "
(Hittat via Dagens Arena.)
Håkan A Bengtsson diskuterar den pågående strejken och sjuksköterskornas kamp mot arbetsköpare inom kommun och landsting. Han tar upp – vilket jag tidigare pekat på – att detta ytterst är en politisk fråga och efterlyser en socialdemokratisk politik. Och det har han förstås rätt i. Lönerna inom den offentliga skattefinansierade sektorn är en politisk fråga. Det är en fråga om hur vi hanterar skattepengar och ytterst också en fråga om skattenivå. Högre löner ger långsiktigt högre kostnadsnivå som måste hanteras, inte genom att verksamheterna dvs de anställda får betala sina egna löneökningar genom ytterligare besparingar utan genom att verksamheten tillförs medel motsvarande kostnadsökningen. Justeras sjuksköterskornas löner nu är det ju rimligt att man också justerar löneläget för andra grupper inom samm sektor (t.ex. undersköterskor m.fl.).
Nina Drakfors har också tagit upp frågan men lyckas med konststycket att argumentera för att sjuksköterskornas löneökningar skall betalas av någon yrkesgrupp med övervägande manliga utövare.
Politik för arbete eller för arbetare – är det frågan?
: "VI MÅSTE INSE ATT DET som moderaterna kallar utanförskapet inte handlar om sysselsättningen. Den kritik som moderaterna riktade mot oss i valrörelsen och har fortsatt att rikta mot oss sedan dess är mycket mer omfattande och kan inte bemötas med en diskussion om sysselsättningen.
Moderaterna beskriver Sveriges problem som att under socialdemokraternas tid vid makten ”växte ett gigantiskt utanförskap fram”. Samhällets resurser ”tvingades” användas till att ”finansiera utanförskapet” och detta ”urholkade resurserna till välfärden”. Utanförskapet är därför ”stöld”.VAD MODERATERNA SÄGER är att de som tjänar på en socialdemokratisk politik inte längre är den breda arbetande befolkningen. De som tjänar på socialdemokratisk politik är några andra. Personer med låg arbetsmoral som bidragsfuskar. Eftersom vi socialdemokrater inte längre representerar den breda arbetande befolkningens intressen behövs alltså ett nytt arbetarparti och det är här som moderaterna kommer in."
(Hittat via Den unga kaxiga tjejen Katrine Kielos.)
Kielos skriver klart tänkvärt i Frihet. Jag tror hon fångat själva kärnan i den “världsbild” högeralliansen lyckades sälja till den, visserligen ganska lilla, grupp väljare som 2006 valde att lägga sin röst på alliansen istället för att stödja socialdemokraterna. De som alltså uppfattar sig som tillhörande den hårt arbetande befolkningen som får betala för andras lättja, fusk och som med viss rätt gärna stämt in i Internationelens “vi under skatter digna ner”. De som upplevde att vi sossar faktiskt pratar mer om nivåer på arbetslöshetsersättning, sjuklön och andra helt eller delvis skattefinansierade system/verksamheter och betydligt mindre om hur livet skall förbättras också för dem som har jobb men inte får så värst mycket ut av det (utom små marginaler och kanske oron för att förlora detsamma). De som faktiskt inser att världen (åtminstone här i Sverige) inte bara kommer att erbjuda avancerad tjänsteproduktion för vilken lång utbildning är av nöden utan också av en mängd relativt sett okvalificerade arbeten inom transport, handel och annan service.
I dagsläget är nog runt 1 miljon arbeten av det slaget att de absolut inte kräver högskoleutbildning, de bara till del kräver gymnasiekompetens och de kommer att finnas kvar, kanske också bli fler. Idag är många av dessa så uselt betalda att de knappast går att leva på om man vill ha med övriga något sånär lika standard. De är så dåligt betalda att 30% i skatt är för mycket men de som har dessa jobb bor inte i några lågskattekommuner. Till alla dessa går det förstås ganska lätt att ge bilden av att socialdemokraterna inte företräder dem utan just “parasiterna” – för när moderaterna använder beteckningen utanförskap (och laddar det just med utnyttjande, fusk etc) så beskriver de ju verklighetgen i så motto att de flesta av oss med säkerhet känner/känner till någon som just gjort det – utnyttjat system. Något som vi andra faktiskt inte kan tänka oss och som förstås bara görs av några få relativt sett (men igen: vi känner alltid till någon).
Kielos har nog rätt när hon också skriver att vi har en bättre jobbpolitik än högeralliansen. Det är faktiskt inte så svårt – deras är ju defacto kontratoduktiv eftersom de inte, genom utbildningserbjudanden, ökar anställningsbarheten hos arbetslösa. De har ju heller inte en politik som skapar nya jobb – där är det dock fortfarande lite oklart om vi är så mycket bättre. Traditionellt har vi klarat av att öka sysselsättningen i offentligt finansierade verksamheter och också skapat förutsättningar för att storföretagen skall må bra (och det är ju inte oviktigt – de har många anställda) men frågan är hur duktiga vi egentligen är på att skapa ett verkligt kreativt klimat där de många idéerna får blomma och många pröva lyckan genom att bygga upp nya verksamheter.
Allt detta bara för att säga – läs Kielos Frihets-artikel!
ALLA har rätt till vård!!!
Främlingsrädsla vs Medmänsklighet: “I år är det 60 år sedan FN antog och kungjorde sin allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. I Sverige firar Sveriges Riksdag det genom att den 20 maj rösta igenom proposition 2007/08:105, som skall hindra människor på flykt undan krig och förföljelse rätt till sjukvård. Landstingen ska inte ha någon skyldighet att ge annat än akut vård och den skall patienten betala själv. ”Det är inte medicinska bedömningar som ska avgöra en persons rätt till sjukvård. Det ska istället hennes status i landet göra”, skiver bland andra Dagens Arena.
Det är en ohelig allians mellan moderater och socialdemokrater, som gör ett sådant beslut möjligt. Det började med förra migrationsministern, socialdemokraten Barbro Holmberg, som menade att hälso- och sjukvård till papperslösa skulle göra dem mindre benägna att lämna landet. En uppfattning som ”ärvts” av nuvarande minister Tobias Billström, som verkar ha mera att vinna på att vara lojal gentemot handläggare inom sitt eget fögderi, än att inta ett medmänskligt perspektiv. Jag har tårtkalas för att fira avvisningar av flyktingar och skandalen kring de apatiska flyktingbarnen i färskt minne.”
(Hittat via knuff.se.)
Här finns ånyo en bevakningsuppgift: Vilka riksdagsmän kommer den 20:e maj att rösta för proposition 2007/08:105. Precis som Gun Svensson ovan och som Maciej Zaremba också gjorde i DN häromdagen är det lätt att visa att detta är ett oerhört skifte i synen på människor som här tycks komma att rsötas igenom i “ohelig” allians.
Jag kan bara uttrycka en slags förundran över hur det är möjligt att partikamrater (mina) som väl åtminstone någon gång hört och kanske t.o.m. själva använt ordet solidaritet kan tänkas rösta för detta – alltså att papperslösa inte har rätt till vård om de inte kan betala för sig. Som Zaremba beskriver förslaget
Det gäller att skilja de fullvärdiga patienter, som skall behandlas enligt medicinska kriterier, från de ovärdiga, som skall hanteras enligt politiska önskemål. De senare delas upp i flera grupper: Somliga kan få rätt till abort, men kanske inte tumören bestrålad (intressant prioritering, kan man tycka). Hjärtmedicin beviljas man om man sorterar under paragraf 4 första stycket, men varken läkemedel eller mödravård får den som lider under sista stycket, “utlänning som håller sig undan så att beslutet (avvisning/utvisning) inte kan verkställas”.
Förslaget är naturligtvis helt oacceptabelt! Det är inhumant och rasistiskt till sin karaktär. Kriminell lagstiftning kallas sådant.
Ingen socialdemokrat som röstar för detta i riksdagen kommer framgent få mitt stöd!
Fler som kommenterar Zarembas artikel.
Björn Fridén har t.ex. skrivit
Vår regering avser alltså göra ingrepp i läkarkårens yrkesetik för att kunna bevisa en poäng för samhällets mest utsatta- vårt gemensamma sjukvårdssystem görs till en propagandakanal för regeringsmakten. Cancersvulster ska lämnas obehandlade, för här finns poänger att bevisa.
Migrationsminister Tobias Billström når ni per mail här.
SAP måste återerövra folkrörelsetanken
SAP, företag eller folkrörelse?: “Medlemsraset i det socialdemokratiska partiet är även kopplat till medlemsraset i alla föreningar. I allt från idrottsföreningar till fackföreningar. Idag konkurrerar föreningslivet med så mycket annat. Den delen av befolkningen som arbetar, jobbar även mera.
Alla medier som Internett och TV har konkurerat ut folkrörelsen i Sverige. En ökad genomsnitlig ålder på befolkningen är också en orsak. Många nya svenskar är inte heller vana att organisera sig i föreningar. Varje generation måste lära nytt. Och då hjälper det inte endast med någon form av politikerskola. Tex orättvisor måste upplevas.
Massmedias destruktiva vinkling av politiska sakfrågor har också varit en sten i kistan. Även politikers skandaler och då utnytjande av samhällssystemet har duggat tätt under de senaste 20 åren. Vem litar på ett system som är korrupt?
Vad betyder ett minskat medlemsantal i vårt parti? För oss betyder det minskande medlemsantalet att talet om att vi är är en folkrörelse klingar allt mer och mer falskt, men betyder det något?”
(Hittat via s-bloggar.)
Björn Andersson diskuterar partiets framtid i termer av kampanjorganisation (företag) versus demokratisk basorganisation (folkrörelse). Det är en mycket viktig diskussion. Även om partiet organiserar runt 100 000 människor så utgör den aktivitet dessa erbjuds inte ett alternativ för så många fler (och kanske inte ens för så många av de nuvarande medlemmarna). Partiledningen har lanserat en kampanj för att värva flera medlemmar men trollat bort det aktiva deltagandet genom att introducera den fåniga från idrotten hämtade metaforen supportrar.
För att, som väl Andersson egentligen argumenterar för, återerövra folkrörelsearbetet krävs en utveckling av partiets basarbete. Många element kan hämtas från en stolt tradition, klassiskt organisationsarbete som studier, lokal närvaro och agitation m.m. Mycket måste tänkas nytt. Det är nämligen inte så att politiskt arbete hotas av modern teknik, tvärtom så erbjuder just webben nya möjligheter att bedriva just sådant arbete. Alla bloggare är exempel på det. Partiets nyttjande är tyvärr rätt patetiskt även om det sakta – oändligt sakta – blir bättre. Tyvärr verkar ju få, eller kanske snarare inga, i ledande ställning ha fattat det. Inte verkar de föra någon kommunikation med de som förstått heller. Enklast ser man detta på partiets webbsidor som saknar resurser för tillräcklig aktualitet och där kommunikation helt lyser med sin frånvaro. Till rådslagen har man t.ex. kunnat skicka in synpunkter (ett slags traditionellt remissförfarande) men inte delta i den diskussion med andra, inte se andras synpunkter etc.
Klart att sjuksköterskorna skall få sina krav tillgodosedda
God Dag Yxskaft: “På socialdemokraternas hemsida kommenterar Mona Sahlin vårdstrejken som hon inte stödjer eller vad hon nu gör? Är det någon som begriper vad syftet med hennes uttalande är?
Jag begriper det inte?”(Hittat via Lotta Grönings blogg.)
Läser ytterst sällan Lotta Grönings blogg men råkade titta förbi och blev därmed uppmärksammad på Mona Sahlins uttalande angående vårdstrejken. Och uttalandet är verkligen så obegripligt som Lotta Gröning påpekar.
Själv har jag uppfattningen att såväl undersköterskor som sjuksköterskor är underbetalda. Jag har också uppfattningen att stridsåtgärder som nu vidtagits visserligen är lätta att förstå men samtidigt mycket märkliga ur ett samhälleligt perspektiv. Landstingen – motståndaren (arbetsköparen) – tjänar pengar på strejken, den fackliga organisationen och de strejkande förlorar pengar och hårdast drabbas förstås de patienter som inte får adekvat vård. Vårdpersonalens löner är en fråga om vad vi vill lägga skattepengar på – inte en fråga om något fiktivt löneutrymme. Högre lönepåslag för sjuksköterskor kostar skattepengar och påverkar därmed inte utrymmet för andra gruppers löneutrymme.
För att göra något åt felaktiga lönenivåer, som i detta fall drabbar en del vårdpersonal, krävs politiska beslut. Det finns inget egentligt förhandlingsbart löneutrymme i offentlig sektor. Den finansieras med skattepengar och inteckningar i framtida sådana är och skall förstås grundas på politiska beslut. Jag har drivit, i min arbetarekommun, att vi skulle fatta beslut om rejäl höjning för undersköterskor och är förstås beredd att driva också sjuksköterskornas lönekrav. Tyvärr tycker inte alla att det är rimligt att fatta den typen av beslut (fick vårt kommunalråd med rötter i Kommunal emot mig i dena fråga lokalt).
Sitter man i regeringsställning bör man förstås, med rådande förhandlingsordning och med pågående konflikt, avstå från att ta ställning – siter man i oppposition är samma brist på klart ställningstagande obegripligt.
Bloggande kamrater(s)!
www.s-bloggar.se: “På www.s-bloggar.se finner du de populäraste socialdemokratiska bloggarna samlade på samma plats. Alla skall med.
Just nu hittar du 420 bloggare som tillsammans publicerat 27148 inlägg!”
Kamrater!
Tillsammans är vi starka – söndrade vi falla!
Under en längre tid har jag funderat över varför vi socialdemokratiska bloggare syns så dåligt i den allmänna debatten – vi är ju så många och definitivt inte mindre läsvärda en t.ex. centermärkta bloggare. Är vi verkligen nöjda med att i bästa fall hamna på mest lästa hos s-bloggar under några dagar? Har vi inte alla ett gemensamt intresse av att synas och höras i den stora bloggosfären, att de frågor vi kommenterar och diskuterar syns och hörs och då inte bara när någon fäller någon särdeles klantig kommentar om våra politiska motståndare.
Att synas och höras utanför vår egen lilla krets borde ligga i allas vårt intresse, det ligger i alla fall i partiets intresse. Nu framstår socialdemokratiska bloggare i andras ögon som en liten krets med relativt få besökare. Kolla t.ex. vilka bloggar som har flest läsare på Bloggtoppen, första sosse är Katrine Kielos på 15:e plats idag.
Det finns flera andra tjänster där vi borde vara mera synliga. En är knuff.se. På den är det mycket enkelt att bli synlig – det krävs bara att andra länkar till ditt inlägg och pingar nyligen.se. Använder man alltså s-info som verktyg för sitt bloggande behöver man bara se till att länka till andra som skrivit om det man själv vill skriva om – nyligen pingas automatiskt. Gör det!!!
En annan är bloggportalen.se som drivs av Aftonbladet. Här är det lite svårare, man måste själv registrera sin blogg och därefter också pinga bloggportalen. I övrigt gäller samma som för knuff – man måste länka til andras inlägg. Gör det!
Att jag nu riktar denna uppmaning till er alla beror på att det under veckan som gått publicerats en ny s.k. bloggintervju på partiets YouTube-kanal. Den handlar om jobben – om vår jobbpolitik. Intervjuare är två socialdemokratiska bloggare (Nina Unesi och Erik Laakso) som båda skrivit om detta. Om kanske bara ett 10-tal kamrater valt att skriva om denna händelse, länkat till själva filmen och kanske också länkat till Nina eller Erik hade filmen fått mycket större spridning, vi kunde toppat knuff i flera dagar.
Eva Hedesand Lundqvist ställde häromveckan frågan ”Varför så många s-bloggar på samma tema”. Frågan borde snarast vara varför så få s-bloggar länkar till varandra!
Vi vill synas, vi vill höras kamrater!
Jag utmanar er alla att bidra till detta – länka och pinga!!!!
Klartecken från Ask för tjänstemän att berika sig
Staten och kapitalet: “Den senaste veckan har det uppdagats att poliser i flera fall har anställts av upphovsrättsindustrin i samband med utredningar. I minst ett fall tycks en polis ha löneförhandlat med antipiratbyrån samtidigt som en polisutredning pågick i ett ärende som rörde just piratkopiering.
Det är naturligtvis inte rimligt att myndighetsutövare tillåts försätta sig i jävssituationer, och därför har jag skickat en fråga till justitieministern:”
(Hittat via knuff.se (– andra kommenterande bloggar).)
Det är kanske inte så vanligt att jag har anledning att odelat utdela beröm till moderata riksdagsmän. I fallet Karl Sigfrid finns det dock anledning att göra det när det gäller hans agerande rörande förmodad korruption inom den svenska poliskåren. Nu har han också fått svar av justitieminsiter Beatrice Ask vilket Sigfrid själv kommenterar. Bakgrunden till frågan är förstås att filmbolaget Warner Brothers erbjöd polismannen Jim Keyzer ett guldkantat jobb i sex månader som tack för att hans insatser mot The Pirate Bay – ett jobb som han förhandlade under tiden han var ansvarig för förundersökningen och som han har tjänsteledigt för att utföra.
Precis som Christian Engström konstaterar är svaret faktiskt chockerande:
Det svar som Beatrice Ask faktiskt gav var ännu värre än vad jag hade befarat i mina värsta fantasier. Hon säger inte bara att hon inte tänker göra ett dugg den här gången. Hon gör sig dessutom besväret att betona att hon ser det som positivt att stora företag köper poliser som är involverade i förundersökningar där de själva är part.
– Att poliser blir erbjudna anställningar utanför myndigheten tycker jag är positivt. Det visar att den kompetens som de besitter är attraktiv, skriver Beatrice Ask i svaret.
– Det finns i dag inget som tyder på att regleringen kring detta missbrukas, avslutar hon svaret.
Jag vet inte vad man ska säga. “Döv, blind och galen” säger Rick Falkvinge på sin blogg. “Galopperande godtrogenhet” säger Anna Troberg. “Till salu: Svenska poliser“
summerar Humlan. “Tack!” gästbloggar Jan Lindgren ironiskt hos Opassande.
En annan moderat, Mary Jensen, som fattat och som inte vill ta til kraftord om Beatrice Ask skriver:
Det finns moderater som fattar det här med internet – kan ni inte tala med justitieministern och försöka förklara vad det hela handlar om. Framtiden… Detta är en generationsfråga och det handlar inte bara om fysisk ålder.
Som varandes statstjänsteman får man väl dock tacka justitieminstern för hennes svar, överfört till andra sektorer inom förvaltningen tycks det ju innebära nya möjligheter att berika sig:-), för det är väl inte begränsat till rättsväsendet?
Hittar för övrigt inte många av mina partikamrater i denna debatt!!!
Snygg debut, Erik
Intervjun Med Luciano Astudillo Upplagd: ”Nu kan ni se den senaste bloggintervjun, den här gången alltså med Luciano Astudillo.”
Bästa citatet från intervjun (och Eriks debut var lysande):
”Vi måste vara bäst, det är vårt historiska arv!”
Senaste kommentarerna