Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Vem bestämmer vår bild av Kina
Jag misstänker att många av de som reagerar på den ensidiga rapporteringen från Kina rörande t.ex. händelserna i den autonoma provinsen Tibet överhuvudtaget saknar kunskaper om Kina, om Kinas historia, om Tibet osv. En viktig källa som jag refererat till tidigare för att få en lite mera nyanserad bild än vad svenska/västerländska medier ger är Blogge Bloggelitos blogg. Läs förstås gärna alla hans artiklar om denna fråga men om inte det lockar åtminstone nedanstående citat rörande hur vi förmås tro att tibetanerna är i minoritet i sin egen provins.
Att fabricera siffror (Blogge Bloggelito regeringsblogg): “Någon Malin Rosén skriver idag en reklamsnutt för sin egen bok på nyhetsplats i Svenskan. Precis som ecpathjältarna vill så otroligt mycket för barnen vill Malin Rosén så otroligt mycket för tibetanerna, så till den grad att objektiviteten lämnas därhän och siffertrixande tar vid.
Betrakta till exempel påståendet att det idag ”lever dubbelt så många kineser som tibetaner på den tibetanska högplatån”. Här måste vi först göra klart vad som menas med ”den tibetanska högplatån” – det är hur som helst inte det område som Kina ”invaderade” 1950, utan den autonoma provinsen Tibet (den man ”invaderade”) plus tibetanskt etniska områden i de fyra kringliggande provinserna Gansu, Yunnan, Sichuan och Qinghai. Med undantag för Qinghai har dessa provinser varit under kinesisk kontroll sedan över två tusen år tillbaka, och de är också kulturcenter för tidigare kinesiska civilisationer. De tibetanskt etniska autonoma prefekturerna i respektive provins har tillkommit genom krig mot det dåvarande tibetanska imperiet – som blev känt för världen någon gång på 600-talet – och har varit under strikt kinesisk kontroll under väldigt lång tid.
När den tibetanska exilregeringen talar om Tibet menar man inte bara den autonoma provinsen Tibet (den som ”invaderades”), utan även de tibetanskt etniska prefekturer som ligger i dessa fyra andra kinesiska provinser – ett historiskt Stortibet som aldrig existerat i den formen. Dalai lama gör alltså inte bara anspråk på det område som ”invaderades”, utan även stora områden i det egentliga Kina. Det är ett komplett vansinnigt krav och en orsak till att Kina vägrar förhandla med dalai lama, speciellt som dalai lamas version av autonomi omfattar en egen armé – ett tecken så gott som något att det inte är autonomi utan självständighet han vill ha.
Kinas provinser – dalai lama vill klyva Kina mitt itu
Nå, för att komma fram till att det idag ”lever dubbelt så många kineser som tibetaner på den tibetanska högplatån” måste man förutom provinsen Tibet ta med inte bara de tibetanskt etniska autonoma prefekturerna i de fyra provinserna Gansu, Yunnan, Sichuan och Qinghai, utan även dessa fyra provinser i sin helhet! Det är klart att om man ska räkna in jättestaden Chengdu i Sichuan som tibetanskt område så bor det helt klart fler hankineser än tibetkineser i detta fiktiva område. Men så kan man uppenbarligen inte räkna.
Om vi enbart betraktar den autonoma provinsen Tibet har vi att tibetaner enligt folkräkning år 2000 utgör 92.8% av befolkningen. Det är en våldsam tibetansk majoritet, även om vi räknar in närvaro av militär och andra hankineser i området. Vi såg också under upploppen att de få hankineser som fanns i förhållande till den uppretade tibetanska mobben inte hade mycket att sätta emot, utan fick springa för sina liv – en del misslyckades och brändes eller stenades ihjäl av ”demonstranterna”.
Betraktar vi istället de tibetanskt etniska autonoma prefekturerna i de strikt kinesiska provinserna Gansu, Yunnan, Sichuan och Qinghai får vi varierande siffror, men totalsumman är ändå sådan att hälften av invånarna är av tibetansk etnicitet.”
Myndigheter i regeringens ledband
Budgetunderlaget och Bylund : “Till slut sparkar han hela regeringen på smalbenen genom att räkna arbetslösheten på ett sätt som ingen i regeringen gillar, det är han fullt medveten om för han tillägger … att om man räknar på det nya sättet … . Visst ville han bli av med jobbet det tycker jag står helt klart.
En månad tog det att reagera
Jag tror att både Anders Borg och Littorin gick i taket när dom smält formuleringarna i Bylunds budgetunderlag. 🙂 ”(Hittat via knuff.se.)
Jag gillar generaldirektörer med civilkurage, dvs sådana som framför fakta och på dessa byggda analyser/slutsatser alldeles oberoende av den sittande regeringens politiska värderingar. Helt riskfritt är förstås inte detta men har man som i Bo Bylunds fall varit GD i 14 år är det ju i alla fal inte förenat med risk för att bli av med sin försörjning. I värsta fall blir man placerad som generaldirektör i departementet och utan egentliga arbetsuppgifter.
Många av mina partikamrater har upprörts över att Bylund fått sparken (dvs behåller sin titel och hyfsade lön men inte längre får chefa över Arbetsförmedlingen). Det kan man ju å ena sidan förstå, å den andra så är faktiskt myndigheter underställda regeringen och skall verkställa det regeringen beslutar (på mandat från riksdagen). Ett visst mått av förtroende/lojalitet torde alltså kunna krävas och även socialdemokratiska regeringar har använt både utnämningsmakten och möjligheten att flytta bort generaldirektörer flitigt för att säkerställa samstämmigheten. Själv minns jag t.ex. hanterandet som den gode Östros bestod Mats Ekholm med i samband med skapandet av Myndigheten för skolutveckling 2002/3 som väl inte då blev så publikt.
Sen kan man ju förstås undra lite – är utseendet av Margareta Winberg avsedd att dölja, minimera uppmärksamheten eller ett faktiskt uttryck för att det inte är partiboken i sig som är problemet? Att kompetens inte är kriteriet har man ju därmed definitivt bevisat:-)
Rörelse ur tiden
Tankar kring vårt åldrande parti: Jag tror att det rätt ofta kommer in personer i den åldern i partiet, kanske har de ett visst område inom politiken som de är riktigt intresserade av, och hamnar i en liten lokalförening där medelåldern är väldigt hög och där medlemmarna sedan länge valt vilket politiskt område den föreningen sysslar med. För den som är säg 25, icke-student och politiskt oerfaren är det kanske inte helt enkelt att komma som ny till de sammanhangen, med supererfarna medlemmar som ofta är mer än dubbelt så gamla. Kanske är det också så att de som varit med i partiet i sådär 40-50 år inte heller alltid är helt lyhörda för det en helt oerfaren 25-åring funderar kring och behöver veta kring politiken och organisationen. Kanske är det så att den här 25-åringen går med för att hon eller han är superintresserad av miljö eller internationell politik, vilket är vanligt i den åldersgruppen, och mindre intresserad av lokalpolitik. Inte för att lokalpolitik är mindre viktigt utan för att jag inte tror att det är det lokalpolitiska intresset som oftast kommer först. Kanske är det så att de som varit aktiva i 40 år inom socialdemokraterna i hans eller hennes hemstad brinner för just lokalpolitiken (nu menar jag på intet sätt att det alltid är så?.””
Mona Sahlin är enligt en artikel i DN oroad över det minskande antalet medlemmar i det socialdemokratiska partiet. Catharina Ullström kommenterar detta utifrån ett “ungdomligt” perspektiv och visst skildrar hon ett av problemen, en av orsakerna till att yngre inte känner sig hemma i partiet. Det gör för övrigt inte andra åldersgrupper heller om man inte har långvarig praktik – det är få nya medlemmars erfarenheter och kunskaper som tas tillvara på ett bra sätt.
Det stora problemet utgörs dock av att man i organisationen inte bedriver politiskt arbete. Det är alldeles för få tillfällen som man faktiskt diskuterar politiken, mest engagemang framkommer faktiskt vid val och då handlar det inte om politik utan person – och oftast om diskussion uppstår person i bemärkelsen egenskaper i form av kön eller möjlgen facklig tillhörighet. Vad vii realiteten ser är en förvandling av partiet från en demokratiskt motor baserad på folkrörelsetraditionen till en kampanjorganisation att aktivera i valarbete. Det kommer inte att locka massorna, även om partierna i USA tycks klara sig ganska bra med en sådan organisationsmodell men då blir ju också demokratin reducerad til en fråga om pengar (för att förenkla brutalt).
Ullström tipsar om ett projekt, en arbetsmetod som tycks tilämpas i Malmö Arbetarekommun kallad FolkiRörelse. Det är faktiskt lite inspirerande att titta igenom det material de baserar arbetet på och att läsa att de har 50 inspiratörer att skicka ut!
Var ska centrum i Hölö ligga?
Hölö/Mörkö Socialdemokratiska förening
Öppet möte om var vi skall ha centrum i Hölö samhälle
Wij Gammelgård
1 april kl. 19.00
Hölö samhälle har ingen plats som kan kallas “mitt i byn”
Pizzerian, kiosken, Konsum och busshållplatsen är idag det mest centrala i Hölö. Skolan och IP finns på en annan “kant”.
Tidigare har det föreslagits att vi i Hölö skulle ha ett centrum på Wij-området. På den nu gällande detaljplanen finns mark för affär m.m. mitt emot busshållplasten “Eriksbergsvägen”.
Utbyggande av Wij kommer inte att kunna bli så omfattande. Enbart den mark som finns mellan Wijbacken och 200 meter från reningsverket kan bebyggas. Övrig mark berörs antigen av Ostlänken eller ökat säkerhetsavstånd till reningsverket vilket gör att en placering vid Wij kommer bli på “kanten” men samtidigt förståsvid infarten från E4:an och Mörkö.
Vart vi vill placera affär och “centrum” beror förstås på många faktorer:
– Var vi vill ha nya bostäder – hur stort får Hölö samhälle bli
– Var det finns plats för affär med parkering
– Vill vi ha en koppling mellan butik/er och tåg och buss
– Vilket läge ger flest kunder är ju också en fråga som Konsum (eller annan handlare) kan tycka är avgörande
Tyck till
Synpunkter tas emot Ring eller skriv till föreningens ordförande Peter Karlberg 0733 266 113 eller kommundelsnämndens ordförande Peter Friström 070 233 73 00
Fittlördag i arbetarekommunen
Idag firar vi Fittlördag!: “Eh, eller vaginadagen. Men enligt ett inlägg på Allt om Stockholm omfattar inte ordet Vagina hela det kvinnliga könsorganet. Och jag måste säga att jag tycker att hela organet med alla dess förtäffliga egenskaper är värt att fira så därför får det bli Fittlördag tycker jag.”
(Hittat via s-bloggar.)
Själv vet jag inte riktigt hur det blir med firandet av Hannah Bergstedts Fittlördag. Däremot vet jag hur dagen avlöpt – på Södertälje arbetarekommuns årsmöte:
Mötet inleddes med tala av Marita Ulvskog. Det var helt Ok om än inte särskilt entusiasmerande. Billiga poänger angående Leif Östlings sanslösa arvde på 24 miljoner per år, som också vår ordförande Bo Ohlson tog, lyfter inte enligt min mening. Denna typ av ersättningar är visserligen diskutabla men de betyder ju inte att något väsentligt löneutrymme undandras lönearbetarna på Scania.
Under själva årsmötesförhandlingaran, som leddes av Ingela Nylund Watz, händer inte mycket. Ett försök från min sida att åtminstone i liten utsträckning göra valen till en fråga om politik misslyckas. Jag föreslår att de föreslagna kandidaterna skall redovisa sin inställning till två frågor 1) hur vi skall utveckla vår organisation och 2) hur vi skall återerövra verklig yttrandefrihet och skydd för den personliga integriteten. Mitt förslag som alltså är formulerat som frågor till kandidaterna ställs under omröstning och mötet beslutar att frågorna inte får ställas. Då blir jag förbannad och reserverar mig följdaktligen mot alla valen när det gäller styrelsen.
Bara ett val engagerar och leder i övrigt till debatt. Det valet avser ett fyllnadsval till styrelsen på ett år och valberedningens förslag är en kamrat (Anders Ydebrink) som nu åter är beredd att engageera sig efter ett antal års frånvaro. Motkandidaten är ordförande i SSU Maria Norbell. Argumenten har ingenting med politik att göra. Maria är ung, tjej och duktig. Anders är duktig och erfaren. Skälen för att inte välja Maria är principiella – hon är sambo med arbetarekommunens ombudsman. Valberedningen går segrande ur striden.
Därmed flyttas striden till valet av ersättare där en SSU:are (Gabriel Blomberg) som är valberedningens förslag avsäger sig sin kandidatur i avsikt att bereda plats för samma Maria. Valberedningen överlägger och föreslår sedan helt förbluffande att Maria skall väljas, trots sina tidigare angivna principer.
Valberedningen blir sedan (i stort sett, jag har inte helt koll) omvald!
Därefter vidtar fest där säkert inte ens en tredjedel av mötesdeltagarna (som började troppa av redan efter ca 2 timmar) deltar. Trevligt ändå!
Visionen saknas
S moderna framtidsberättelse måste skrivas: “Samtidigt ger det ett akut uppdrag till S: att faktiskt skriva klart framtidsberättelsen som klarar att både utmana orättvisor och möta människors drömmar. En berättelse som länkar samman, inte delar upp, stad och glesbygd. En berättelse som omfattar hela nationen utifrån regionernas olika förutsättningar. En dröm om framtiden där inte bara Perssons Katrineholm är utgångspunkt utan också Huddinge, Tensta, Alby, Solna och Nynäshamn.”
(Hittat via s-bloggar.)
Peter Andersson har helt rätt – socialdemokratin saknar idag en bärkraftig vision av hur man läser de grundläggande frågorna om rättvisa och frihet på 2000-talet. Svaret är som alla förstår inte fastlåsta ståndpunkter baserade på lösningar som var utmärkta för mer än 50 år sedan som barnbidraget. Svaret är som alla förstås inte enfaldiga utspel i enskilda frågor baserade på mediaförmedlade bilder av verkligheten som krav på bojkotter av OS. Svaret är inte inskränkningar av de medborgrliga fri- och rättigheterna. Svaret är inte begränsningar av invandringen. Svaret står att finna i nya lösningar som tillvaratar människors egen kraft och vilja till självbestämmande!
Svenska media versus Blogge
Standardmall 1A för rapportering om Kina: “Någon ursäkt för att ha rapporterat opartiskt, obalanserat och subjektivt angående oroligheterna i Lhasa har vi ännu inte fått från herrar chefredaktörer i svenska medier, och inte heller lär vi väl få. I själva verket har man inte ens försökt ställa saken till rätta, utan fortsätter analysen som om det rapporterade vore med sanningen överensstämmande. Det är alltjämt den kinesiska ”regimen” som ställt till med blodbad, trots att inget av det slaget har kunnat verifieras eller ens troliggöras – allt pekar alljämt i den andra riktningen, att de kinesiska myndigheterna (den här gången) följde regelboken till punkt och pricka och till och med var för tillåtande till den tibetanska mobbens framfart; liv hade kunnat räddas om upproret slagits ned i sin linda.
Istället försöker man nu spinna på att den kinesiska allmänheten är upprörd över hur västerländska medier har rapporterat om saken. Till min fasa ser jag att självaste Ola Wong deltar i denna typ av uppstädningsaktioner: ”Men förutom beprövade metoder har kommunistpartiet även börjat använda landets bloggare för att rikta nationalistisk vrede mot västerländska medier.” Han citerar vidare en representant för ett intresseorgan: ”Det blir mer trovärdigt om kritiken kommer från kinesiska medborgare.”
Det är faktiskt nyttigt att läsa Blogge om Kina. Här har vi en libertarian med omfattande kunskaper om Kina och som dessutom kan kinesiska. Han förmedlar en i förhållande den “officiella” bilden (förmedlad via de ensidiga svenska media) helt annan version både av händelserna i Tibet nyligen och av utvecklingen i Kina mer allmänt. För den som kanske bara hyser en liten misstanke om att DN, SvD och SVT inte förmedlar en helt riktig bild av läget är det värt att läsa Blogges artiklar i frågan.
För de som lägger den svenska rapporteringen som grund för krav på regeringens och/eller idrottsrörelsens agerande skulle en stunds fördjupning i den alternativa bild Blogge ger kanske ge åtminstone en liten tankeställare. Rekommenderas dock inte för herr Bodström som i så fall skulle kunna få se ett naket bröst eller två och det tål han väl inte:-)
Schlaug om handlingskraftiga politiker (typ Bodström)
SCHLAUG.SE: Politiker tar krafttag…: “Thomas Bodström, före detta justitieminister, har slagit till. Radikalt och handlingskraftigt kräver han att de svenska olympierna inte skall medverka vid invigningen av OS. Här spänner vi musklerna…!
Skälet för detta kraftutbrott är bristen på mänskliga rättigheter, avsaknaden av demokrati, våldsanvändningen i Tibet och annat smått och gått.
På ett socialdemokratiskt kraftfullt sätt spänner Bodström hyckelmuskeln och uttalar att idrott och politik hör ihop. “Det går inte att komma ifrån”, låter han meddela. Och låtsas som att handel, ekonomi och politik inte hör ihop… Det skulle ju kosta något…”
(Hittat via knuff.se.)
Birger Schlaug har skrivet ett rätt träffande inlägg angående Bodströms förslag rörande bojkott av de mer cermoniella delarna av sommarens OS i Beijing. Och det är helt sant att de som nu ställer krav på bojkott har en hel del att förklara, men då blir det ju besvärligt.
Fel har dock Schlaug när han anser att frihandel bör förknippas med krav på att behandlingen av människor och djur måste ske i alla länder enligt våra regler. Det är det ultimata uttrycket för ett annat slags hyckleri genom att det är ett sätt att dölja en protektionisktisk linje vars egentliga syfte är att vidmakthålla nuvarande förhållande mellan rika och fattiga delar av världen. All förståelse för hur fri handel faktiskt kan anses vara en av de absolut viktigaste drivkrafterna bakom en lång rad “ekonomiska under” i vår värld och därmed bidragit till väsentliga förbättringar både av levnadsstandard mätt i ekonomiska termer men också till väsentliga demokratiska framsteg.
Det är när länders ekonomi når en utvecklingsnivå som distribution av välfärd och utbildning möjliggörs och som förutsättningar skapas för sociala och demokratiska framsteg.
Har frågat Parsmo Productions om jag kan få använda Schlaugs illustration men ännu inte fått svar.
Uppdaterat kl. 20.33 – svar erhållet från Parsmo Productions!
Politisk diskussion för vem
Får en del inbjudningar till seminarier och liknande ordnat av partiet eller närstående organisationer. Varje gång undrar jag vem de vänder sig till eftersom de i allmänhet anordnas på tider som är fullständigt omöjliga. Senaste exemplet
Leif Pagrotsky om den finansiella härdsmältan och en ny politisk och ekonomisk världsordning.
Leif Pagrotsky är riksdagsman och vice ordförande i riksbanksfullmäktige.Samtalsledare: Carl Tham
Välkommen!
Torsdag 3 april kl 12.30
ABF-huset, Stockholm, Sveavägen 41
Entré 50 kronorArrangörer: ABF Stockholm, Arenagruppen
Vore ju mycket spännande att lyssna på Pagrotsky i denna fråga (alltså “ny politisk och ekonomisk världsordning”, i sanning en otroligt utmanande rubrik) men vem f-n har möjlighet att gå på något kl. 12.30 en torsdag? Inte vänder det sig till vanliga medlemmar, verkar ju bara kunna attrahera politruker, pensionärer och möjligen någon skiftarbetande. Har inte ens ABF någon känsla för rimliga tidpunter för aktiviteter som denna?
Eftersom också Arena står bakom arrangemanget infinner sig ju följdfrågan – vem vänder de sig till?
Bidrag hit och dit
Behöver Bärare Av Affärsidéer Bidrag För Att Våga?: “Om det nu är så att småföretagarna är “vårt” folk, vilket jag verkligen tycker, så bör vi seriöst överväga det som är verkliga hinder för företagsstart, expansion och långsiktig överlevnad.
Arbetsgivares ansvar för sjuklön och rehabilitering är för den lille företagaren förenat med stora risker och borde övervägas att tas bort eller reduceras kraftigt. Likaså vore de intressant att möjligheten till en förändrad skala för inkomsskatter och arbetsgivaravgifter för företagandet.”
Det är naturligtvis utmärkt att Luciano Astudillo kommer med förslag som är inriktade på att stimulera nyföretagande. Precis som Erik Laakos har jag dock invändningar eftersom de skisserade förslagen inte verkar utgå från vad som verkligen hindrar folk med goda idéer att förverkliga desamma och föreslår bidrag som ju förefaller vara ett lite väl “traditionellt” spår. Självfallet är det så att den viktigaste drivkraften för att starta egen verksamhet med utvecklingspotential, för att ta risken är ambitionen att lyckas, att lyckas inte bara med att kunna ta ut en lön som går att leva av utan att faktiskt få se sin idé förverkligad, växa och kanske bli något stort (jag talar alltså inte om egenföretagare som ju bara är ett något osäkrare alternativ till lönearbete).
För att stimulera de som har idéer med växtkraft krävs att förutsättningarna att kunna tjäna pengar som kan återinvesteras, förutsättningarna att till hyfsat låg kostnad expanera – anställa – är goda. Laakos tankar om sjuklön, inkomstskatter och arbetsgivaravgifter är därför intressanta.
Ser förresten fram emot att läsa Laaksos funderingar kring barnbidraget (när han tänkt färdigt). Själv har jag återkommande försökt diskutera frågan men låsningarna i mitt parti är totala, vilket framgår av kommentarer från t.ex. Tord Oscarsson, Alf Svensson, Björn Andersson, Monica Green, Torbjörn Lövendahl, Lennart Holmlund och Peter Högberg.
Jag väljer att citera Holmlund (men kunde valt vilken som heslt av de refererade):
Vi socialdemokrater står för en generell välfärdspolitik och där ingår barnbidraget. Alla barn är lika vid födseln och ska ha samma värde, därför ska samhället ge ett generellt bidrag till alla barn. Vi har inte differentierade sjukvårdsavgifter då vi blir sjuka utan alla avgifter, förutom skatten, är lika och ingen ska behöva avstå från sjukvård på grund av inkomstens storlek.
Uppslutningen bakom en generell välfärd har haft ett brett stöd hos befolkningen och bland de politiska partierna. Välfärd ska betalas gemensamt via skattesystemen och ingen ska behöva pekas ut som bidragsmottagare på grund av inkomstens storlek.
Till skillnad från Holmlund så ser jag inte barnbidraget som en självklar del av den generella välfärdspolitiken. Den bör nämligen utgå från den gamla marxistiska devisen “Av var och en efter förmåga, till var och en efter behov”. Och så är det ju också med alla andra bidrag/försäkringar vi byggt upp – man bidrar till sjukförsäkringen alldelses oavsett om man behöcver den själv, man betalar till a.kassan även om man aldrig varit eller kommer att behöva nyttja den.
Att barnbidraget ökar högskattesamhällets legitimitet är en vanlig uppfattning. Sant i viss utsträckning förstås men kanske kan valförlusten 2006 mana lite till eftertanke också gällande detta. En av Högeralliansens vinnande frågor var faktiskt fusk/överutnyttjande av bidrag och det är sant – vi är nog många höginkomsttagare som tycker att det är helt ok att betala skatt men som blir störda på verkligt eller inbillat missbruk. Att betala ut bidrag till oss är just ett sådant tveksamt bruk av skattemedel.
2004, enligt Försäkringskassan,
var försäkringskostnaderna för barnbidrag och flerbarnstillägg knappt 21 miljarder kronor. Administrationskostnaderna var för samma period ca 75 miljoner kronor.
Säg att det är ca 25% av dessa som egentligen inte behöver barnbidraget. Kostnaden skulle då kunna minskas med drygt 5 miljarder. Man får mycket administration för dessa miljarder:-)
Med lite fantasi skulle man säkert kunna konstruera ett system där bidraget distribueras via sänkt skatt (en slags jämkning) i absoluta tal, alltså inte som reduktion av den beskattningsbara inkomsten. Svårigheten ligger i att undvika tröskeleffekter.
Senaste kommentarerna