Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Skola för underklassen
Hans-Åke Scherp reser sig !: “I dag har docenten i pedagogik Hans-Åke Scherp en vetenskapligt välgrundad debattartikel i Svenska Dagbladet som utmanar det politiska finrummen ordentligt. En artikel som lär sätta morgonkaffet i halsen på 80% av svenska folket och huvuddelen av den politiska skaran som ställer sig okritiskt till rätta i leden runt “hårdare tag skolan”. Den del av Sverige som fångats av populistisk tro och inte vetenskap och där “välj mig politik” ekat i stengrottorna fram till dags dato.”
Svensk skola är värd ett bättre öde, om detta är jag enig med Fredrik Svensson. Nu når väl inte SvDs debattsida ut till särskilt många och jag har inte sett att artikeln fått särskilt stor uppmärksamhet. Förhoppningsvis läses den dock av åtminstone några socialdemokrater som låtit sig skrämmas av den populistiska skoldebatt som uppstått i spåren av att herr Björklund skaffat sig problemformuleringsprivilegiet. Scherps artikel är läsvärd:
I riksdagens frågestund den 21 februari avfärdade utbildningsminister Jan Björklund återigen ledande forskning om hur vi kan förbättra kvaliteten inom Sveriges skolor. Att Björklund undantar sig själv från de krav på vetenskaplighet som han ställer på skolverksamheten vållar huvudbry.
Hur ska medarbetare i den svenska skolan hantera kraven att bygga verksamheten på en vetenskaplig grund och samtidigt leva upp till politiska beslut som fattas i strid med vetenskap och beprövad erfarenhet?
Som skolutvecklingsforskare blir jag bekymrad när Björklund svartmålar den svenska skolan och samtidigt driver frågor som strider mot forskning och beprövad erfarenhet. Även skolpolitiken borde vara evidensbaserad.
Möjligen skulle Björklunds trosföreställningar om en god skola ha passat in när skolan blev allmän i Sverige för 170 år sedan. I dåtidens bondesamhälle ansåg staten att skolan skulle utveckla lydiga, tålmodiga och ödmjuka människor. Det uppnåddes genom extrem katederundervisning, hård disciplin och utantilläxor.
Idag ska skolan utbilda initiativrika, kreativa och ansvarstagande samhällsmedborgare.
En av mina döttrar ställde just den fråga som Scherp reser när hon gick i 6:an (under våren 2006). Hon hade då försökt sätta sig in i frågan om betyg och konstaterat att det inte fanns något vetenskapligt stöd för att betyg tidigare skulle förbättra elevers resultat, snarare att de bidrar till ökad stress och negativ sortering. Frågan hon ställde var – måste inte politiker basera sin politik på kunskap. Jag gav då samma svar som Scherp ger nu – något sådant krav finns inte. Tyvärr får man väl säga eftersom en 12-årings respekt för politiker och tilltro till vårt demokratiska system kanske därmed minskade.
Just ambitionen att återskapa någon slags “50-tals pluggskola” framstår ju som sällsynt inskränkt i en tid när vi borde satsa på att ge alla (och i synnerhet de som inte får med sig det hemifrån) de verktyg de behöver för att kunna hantera en komplex värld där arbetslivet ställer helt andra krav än industrisamhället gjorde, eller som Svensson uttrycker det:
Vi behöver djupinlärning för att förstå vår komplexa globaliserade värld, vi behöver nyfikna kunskapstörstande trygga självständiga individer som kan jobba i grupp, vi behöver utveckla kreativitet och talanger för idéskapande och vi behöver utveckla den del av oss som “möjlighetiserar” och ser lösningar snarare än “problematiserar”.
Sjuk, sjukare, sjukast
Inte vet jag hur sådana som Per Westberg definierar pornografi och/eller barn men här slås ju faktiskt nästan rekord.
Så otroligt B: “Att bryta ett ingånget avtal är sannolikt ingen brottslig gärning och jag undrar om inte TT missat den brottsaspekt som polismannen sannolikt åsyftar. På SR Jönköping kan man läsa att kvinnan har berättat för polisen att bilderna togs för tre, fyra år sedan. Om kvinnan nu är 19 år är det sannolikt att bilderna utgör det allvarliga brottet barnpornografibrott om det realiter handlar om pornografi. Detta återstår att se.”
(Hittat via knuff.se.)
Alltså enligt SvDs refererande av TTs artikel så har någon delat ut reklamblad på vilka två flickor inlöddrade i schampoo tvättar en bil. Denna bild har tydligen använts tidigare med flickornas medgivande i samband med reklam för en bilmodell men den nu aktuella användningen har de tydligen inte godkänt då det är en av tjejerna som anmält.
Man kan ju om man vill tycka att det är sjukt med reklam av detta slag men att tycka att den är pornografisk är väsentligen sjukare. Så gör ju tydligen polisen i Jönköping.
– Vi har rubricerat det som otillåtet förfarande av pornografisk bild, säger Tommy Åkerberg, länsvakthavande polisbefäl i Jönköping, till TT.
Men om bilderna verkligen är pornografiska är något oklart, enligt Åkerberg. De föreställer två unga, nakna tjejer – enligt anmälaren bara 15 och 16 år gamla – som “intvålade i bilschampo” tvättar en bil.
– Man ser inte könsorganen men en del av bröstet på den ena tjejen. Det kan uppfattas som pornografiskt och vi ställer det i relation till att affischerna delats ut på en mässa där det inte finns någon åldersgräns, säger Åkerberg.
Riktigt sjukt blir det dock i Westbergs värld för där definieras bilderna som barnporr om det stämmer att bilderna togs när flickorna var i 15/16-årsåldern. Sexualfientlighet kan väl knappast uttryckas tydligare än när man definierar bilder på könsmogna människor som barnporr.
Tantrabloggen har för övrigt skrivit ett bra inlägg om just porr och sexualitet vilket är vackert illustrerat.
Apropå sjukt så kan man hos Ropstens blogg följa en diskussion om pornografi som alltså å ena sidan handlar om bilder från en motormässa där man eventuellt ser en del av en kvinnas bröst och å den andra en Jesus med erektion som visades på utställningen Homo Ecco som sanktionerades av ärkebiskopen på sin tid.
Folkstyre – när får vi det?
Demokratiskt dilemma: “Jag lämnar med varm hand över stafettpinnen till Sagor från livbåten, projo och Peter Karlberg. Besökarens ursprungliga frågeställning lyder:
a) Vad är det största problemet med dagens demokratiska system?
b) Hur ska vi lösa det?
c) Är det rent av så att demokrati kanske inte är det bästa (man måste få väcka frågan – och argumentera, även om man kommer till slutsatsen att vi har ett perfekt system)”
Jag väljer när jag nu tar över stafettpinnen att definiera demokrati som folkstyre (även om Blogges mera filosofiska definition också är intressant). Jag gillar regeringsformens formulering i första kapitlets första paragraf
“1 § All offentlig makt i Sverige utgår från folket.”
Tydligare kan det ju inte uttryckas.
Det största problemet med dagens demokratiska system – och då antar jag att det är det representativa parlamentariska statsskicket som avses – är att våra i och för sig korrekt utsedda representanter inte uppfattar sig som just folkets främsta företrädare (fjärde paragrafen i samma regeringsform) och heller inte uppfattas av folket som just sådana.
I teorin skall ju de politiska partierna stå för relationen mellan folket och dess representanter men den låga organisationsgraden, den erbarmeliga nivån på aktivitet och tilltagande nedrustningen av den interna demokratiska processen utgör hinder för detta. Makten utgår i realiteten inte från folket utan från kotterier i de politiska partierna. (Magnus Ljungkvist hade en intressant observation angående socialdemokraternas “ledande” opinionsbildare på Aftonbladets ledarredaktion).
Hur kan man då angripa detta problem? Själv har jag valt att för tillfället delta i tre processer som faktiskt har just detta som grund.
Jag har valt att vara partipolitiskt aktiv och där å ena sidan arbeta för att förbättra det lokala arbetet (mobilisera skulle kanske kunna vara ett ledord) och å den andra sidan ta upp en del av de frågor Blogge tar upp som inskränkningar av demokratin i vårt land (ehla västvärlden egentligen).
Den andra är den lilla tankesmedjan D2D som hittills producerat en skrift och nu är på väg att producera den andra.
Den tredje ser man resultatet av här – vara så transparent som möjligt för att locka till deltagande, till diskussion, till debatt. Katrine Kielos – i Dagens Arena – tog upp frågan om den socialdemokratiska organisationen häromdagen. Hon har rätt men missar samtidigt i stort den viktiga frågan om att göra medlemmarna till de verkliga makthavarna och de valda till deras verkliga företrädare – allt kan ju inte åtgärdas inom ramen för “vad behöver ni av oss för att ni själva skall kunna göra…”.
Jag har svårt att se något alternativ till ett demokratiskt styrelseskick – av den enkla anledningen att det är viktigt att människor skall ha största möjliga utrymme att styra över sina liv och att de i frågor som rör andra/rör alla/rör det gemensamma skall ha så stort inflytande/medbestämmande som möjligt. Tyvärr så säkrar ju inte ett demokratiskt styreöseskick detta i sig självt. Bevis för detta möter vi ju i alla möjliga sammanhang, från förslag om inskränkningar i föräldrars rätt att bestäma hur de vill sköta sina barn till (och allvarligare förstås) allehanda lagar som inskränker vår rätt att uttrycka oss fritt och som minskar vår rörelsefrihet genom övervakning.
Out of sync
Kultur för sin tid! Kulturministern som önskade bort Internet.: “Ser inte makten det där gapet som bara blir större? Mellan dem själva och det folk de säger sig representera. Det är tanken som slår mig när de moderata ministrarna Beatrice Ask och Lena Adehlson Liljeroth uttrycker sig så här i sin Brännpunktsartikel i SvD: “Allianspartierna i regeringen har nu enats om ett helhetsgrepp kring fildelningsfrågan”. Tja, har de talat med framtidens väljare eller har de bara suttit och konfererat i Rosenbad, då och då besökta av skivbolagsdirektörer som är rädda för sina vinstnivåer? Man vill alltså göra det enklare för dessa att stämma fildelare på skadestånd och vrida klockan tillbaka till tiden innan nätet, den tid då Paul McCartney och andra “kulturarbetare” håvade in miljarder på ett system som i princip alla betraktade som legitimt för den världen och dåtidens teknik. Men som allt fler nu ifrågasätter.
“Självklart måste de ha rätt att ta betalt för sitt arbete också på internet.”, skriver ministrarna om “kulturarbetarna”. Den rätten har de ju redan. Frågan ministrarna skall ställa sig är följande: Antag att en “kulturarbetare” skriver en låt och vill ha en miljon kronor för varje överföring av den på nätet och att ingen köper den. En unge har kommit över filen och delar med sig till sina polare. Vad skall regeringen göra? Hjälpa “kulturarbetaren” att inkassera 1 miljon i skadestånd från varje person som nu har filen? Är detta ett led i att vara Sveriges nya arbetarparti?”
Den gode Swartz har dels rätt, dels verkar han tro att det är de nämnda ministrarna som bestämmer. Så är förstås inte fallet. Detta demonstreras med all önskvärd tydlighet om man tittar tillbaka lite i historiern – och man behöver inte titta långt. Den senaste justitieministerna av annan kulör var uppenbarligen också helt i händerna på sina tjänstemän och det förhållandet gäller tydligen också den nya (senaste), som jag faktiskt har arbetat åt under 90-talets början varför jag kanske inte är förvånad.
Jag tror inte de två undertecknarna skrivit ett ord av artikel på Brännpunkt, och jag tror inte de tänkt en tanke av de som presenteras (är förresten inte kulturminsiterna gift med Ulf Adehlson?). Någon borde ta reda på vad det är för person(er) på justitiedepartementet som egentligen låtit sig köpas av skivindustrin – kanske inte nödvändigtvis mutas, men som inte har intellektuell kapacitet och verklighetskontakt nog att självständigt kunna orientera sig i 2000-talets nätsamhälle.
Kan dock inte låta bli att reagera lite på hur folk reagerar på denna nyhet (alltså att Beatrice Ask och Lena Adehlson Liljeroth inte fattar någo)t. Särskilt roligt och/eller trist blir det ju när man läserhur t.ex. Joshen (en i övrigt hedervärd person så vitt jag förstår). Joshen får ursäkte detta personangrepp men hur är det möjligt:
I förra valet la jag min röst på centern i tron att jag röstade på ett liberalt alternativ. När nu centern inte bara visat utan också gått ut med att man är ett ryggradslöst parti som inte klarar av att stå, och slåss, för sin åsikt är det uppenbart att jag kastade bort min röst.
Min tro är att det enda som nu kan påverka den politik som förs är att alla vanliga medborgare faktiskt inte bara utöver sin rätt att rösta var fjårde år utan snarare utnyttjar sin möjlighet att engagera sig aktivt i politiken. Jag behöver t.ex. allt stöd jag kan få inom det socialdemokratiska partiet för att få detta att ta bestämd ställning mot integritetskränkande lagstiftning, mot stöd till dinosauren skivindustrin och mot förvrkligandet av Bodströmsamhället. Den senares namngivare har ju fortfarande inte avgått som talesman i dessa frågor.
Det finns förresten tyvärr allt för många som hänger sig åt intellektuella totalhaverier. Ett lysande exempel har jag hittat bland mina socialdemokratiska kamrater:
Hänvisningen till statsminister Reinfeldts löftesbrott att inte ingripa mot den kriminella handling, som kränkning av upphovsrätten de facto innebär, kan man också dra på smilbanden åt. Hans och b-alliansens löftesbrott börjar nu bli så många att de flesta nog tappat räkningen.
Det viktiga i sammanhanget är att vi nu får en lag som åtminstone röjer bland de värsta missfostren på den vidlyftiga och vildvuxna IT-marknad, där ”ogräsbekämpning” alltför länge försummats.
Detta alltså skrivet av en person som har mångårig erfarenhet av riksdagsarbete!!!! Det finns skäl till varför partierna har svårt att rektytera medlemmar. Det finns skäl till varför det s.k. politikerföraktet växer. Man kan bara beklaga att det senare sker med just desammas aktiva medverkan.
Sex (försäljning) en mänsklig rättighet
Att sälja sex är en mänsklig rättighet: “Birgitte Kofod Olsen, avd.chef på det danska nationella institutet för mänskliga rättigheter – IMR, påtalade igår att FN erkänner kvinnors rätt att sälja sexuella tjänster och att sexköpslagar är ett brott mot de mänskliga rättigheterna.
Birgitte Kofod Olsen säger att på kvinnornas kampdag den 8 mars är det för många som vill tala för sexarbetarnas sak och för få som vill tala om deras rättigheter.
Oj vad rätt hon har!”
Isabella Lund, som igår var rätt arg på svenska feminister, tipsar om en artikel på Institut for menneskerettigheter – det danska institutet för mänskliga rättigheter. Artikeln är en intervju med en avdelningschef, Birgitte Kofod Olsen. I intervjun konstaterar Kofod Olsen att
– Det er vigtigt at huske, at disse rettigheder og friheder er anerkendt af både FN’s kvindekonvention og i den danske lovgivning. Sagen er, at før staten må gøre indgreb i individets frihed og selvbestemmelsesret, så skal det godtgøres, at en indgriben er nødvendig og rimelig.
Når FN derfor skriver, at staten skal »…hindre enhver form for handel med kvinder og udnyttelse af kvinder ved prostitution«, så menes der altså ikke et totalforbud mod sexkøb, påpeger hun.
- Konventionen er derimod udtryk for det rettighedsperspektiv, jeg har foreslået i forhold til kvinder i prositution. Nemlig at staten først har pligt til at gribe ind, men når det er nødvendigt og rimeligt. Som fx over for det slaveri, som handlede kvinder er ofre for.
Detta är ju lite intressant. Kofod Olsen menar alltså att FNs konvention som naturligtvis vi också är bundna av faktiskt tilerkänner sexarbetare rätten att utöva sin verksamhet. I det ljuset blir ju vår märkliga ordning med kriminalisering av sexköpare ännun mera udda. Dessutom menar Kofod Olsen en lknande lagstiftning (som den svenska)
Det vil jo ikke fjerne prostitutionen. Det vil bare blive ulovligt og foregå i det skjulte. Så hellere en mere målrettet indsats mod menneskehandlen og den kriminalitet, der er forbundet med prostitution. På den måde bevarer vi også respekten for de mennesker, det handler om. Respekten for at de har deres frie ret, slutter hun.
Tänk om diskussionen kunde föras med liknande utgångspunkter också i vårt land – istället för med de moralistiska förtecken som nu dominerar.
Ny eller förnyad socialdemokrati
Katrine Kielos: Oppositionens pyspunka: “Politisk trovärdighet bygger inte på vem som kan skapa de intelligentaste incitamentsstrukturerna. När Anders Borg och Thomas Östros håller nationalekonomiskt seminarium (själva kallar de det debatt) gör de det låsta i samma osynliga mentala tabellverk. När Östros i Ekots lördagsintervju på frågan om vad han skulle göra om han hade 30 miljarder över svarar att han inte kan föregå budgetarbetet i riksdagen blir det naturligtvis parodiskt. Men det är inte Östros fel. Fantasi uppmuntras inte. Socialdemokratin glömmer bort att fråga människor: hur vill ni leva era liv? Vad kan vi åstadkomma gemensamt?
Politik handlar om framtiden. Om saker som inte syns i Östros mentala tabellverk eftersom de ännu inte existerar. Om saker som partiets vänsterfalang inte kan plocka fram ur sina historieböcker och peka på hur bra de var innan Kjell-Olof Feldt tog bort valutaregleringen, för att de ännu inte existerar. Om saker som den borgerliga regeringen inte kan anklagas för att ha raserat, för att de ännu inte existerar. Politik är skapande verksamhet. Just därför komplext. Just därför engagerande. Just därför något som varje generation måste återuppfinna.”
Ibland blir man verkligen positivt överraskad av ett resonemang som tar sin utgångspunkt i psykoanalytiska teorier. Katrine Kielos krönika i Fokus är ett exempel på detta. Fast egentligen säger hon väl bara det självklara – politik är att vilja och då måste man formulera vad man vill.
Upptäcker förövrigt – via de mest lästa artiklarna hos Fokus – en annan krönika av Kielos penna som är riktigt skarp:
Maud Olofsson är i högsta grad inspirerad. Hon pratar om skatteavdraget som ett sätt att »hålla kärlekslågan brinnande« och plötsligt blir pigavdraget till den dyraste sexualpolitiska åtgärden i Sverige någonsin. Frågan är om den hästsvansade finansministern läste John Grays »Män är från Mars och kvinnor är från Venus« när han försökte avgöra om diskning och inte klädvård skulle ingå i avdraget. I denna bok förekommer nämligen en lista på vilka hushållssysslor som först bör vara utförda för att en kvinna skall vilja ha sex.
Centerpartiet som har varit förslagets främsta förespråkare, gick rentav till val på att lova Sverige fler ivriga bävrar. Uttrycket är på grund av den innebörd det har på engelska även namnet på en stilbildande serie pornografiska filmer om kvinnor som slutar vara matade fågelungar och i stället börjar ha sex med varandra. Hur centern tänkte är fortfarande oklart, men antagligen hade det något att göra med just subventionerna av hushållsnära tjänster.
Till klassanalysens försvar
Det är ju välfärdsstaten han försvarar!: “Jag ser framför mig hur övergripande kommentarer om mäns förtryck av kvinnor utreds, inte i sak, utan huruvida kommentaren kränkt någon. Synpunkter på språksvårigheter ger juridisk påföljd, inte ökat klassmedvetande. Människan flyter och klasser förflyktigas, politiken löses genom juridiken. Till slut tvingas vi instifta en ombudsman mot klass.”
(Hittat via SSK bloggen.)
Kajsa Borgnäs har fått in en artikel på Aftonbladet Kultur (tydligen den 28 februari men jag upptäcker den först nu) som är en uppfäljare till den debatt som Maceij Zarembas artiklar om förhållandena på Lärarhögskolan utlöste. Själv skrev jag en hel del om detta för nu mer än 14 dagar sedan. Anders Svensson har också komenterat frågan i ett flertal inlägg, senast försöker han hantera frågan genom att å ena sidan ge Zaremba rätt i sak när det gäller effekterna av den identitetspolitik som gett en lagstiftning som får absurda konsekvenser och gör strukturellt förtryck till ett individuellt problem och å den andra hålla med dem som demoniserar Zaremba. Trodde man behövde vara liberal för att vara kluven:-)
Själv är jag av den uppfattningen att Zarembas bakomliggande motiv är ointressanta i denna fråga. Det är dessutom så att han tydligt adresserar det som Borgnäs uttrycker bra
“Vi får ett samhälle av lättkränkta, inte arga, individer.”
Det är faktiskt detta som Linderborg och Esbati försöker dölja genom att försöka misstänkliggöra Zarembas avsikter, ett klassiskt debattknep och som förstås måste tas fram för att kunna försvara de identitetspolitiska ståndpunkterna – det är ju dessa som under rätt lång tid varit politiskt korrekta hos de förment vänsterorienterade “radikala”.
Öka stödet til palestinierna
Citatet: “Jag tycker att den samlade vänstern i Sverige borde rannsaka sig själv när det gäller det förbehållslösa stödet för palestiniernas sak. Kallblodigt mördande kan aldrig accepteras och antisemitismen måste bekämpas!”
(Hittat via s-bloggar.)
Visst är det oerhört enkelt att ta avstånd från – fördöma om man så vill – de som sköt ihjäl ett antal israeliska ungdomar på en skola i Jerusalem i veckan. Varför det också skulle innebära att man – som bl.a. Mikael Abramsson vill – skulle avstå från att stödja palestiniernas sak är väl kanske inte riktigt lika lätt att förstå. Jag skulle t.o.m. vilja hävda att just den desperation som kännetecknar en del palestiners val av metod för att bekämpa den israeliska statsterrorismen faktist borde leda till motsatsen – ett allt starkare stöd för palestiniernas sak (som ju är att få rätten till sitt eget land).
Anders Svensson skrev häromdagen klokt om de val som finns i denna konflikt.
Gripenstam blandar och ger – som vanligt
Röstfiske bakom s inbillade hotbild: “En smutsigare kampanj än den som nu förs har jag inte tidigare stött på under min långa tid i politiken. Debatten utgår från ett diskussionsunderlag, innehåller mängder med halvlögner och osakligheter allt i syfte att skrämma upp Södertäljes invånare och de som arbetar på sjukhuset. På kommunstyrelsen 22 februari kom ett förslag om att utreda förutsättningarna för en folkomröstning om sjukhuset.
På en direkt fråga från mig kunde man inte svara på vad syftet var och vilken/vilka frågor som ska ställas i denna eventuella folkomröstning. Syftet är naturligtvis för socialdemokraterna att vinna valet 2010, eftersom sjukhuset inte är hotat, skapar man hotet utifrån ett diskussionsunderlag.
”(Hittat via Länstidningen.)
Vännen Gripenstam tar i – “En smutsigare kampanj än denna….” – refererandes till sin långa tid i politiken. Jag tror att Gripenstam har genuint fel, dels därför att det egentligen är lätt at hitta exempl på kampanjer som i alla avseenden varit smutsigare (t.ex. riktade mot socialdemokratiska paritledare), dels därför att han totalt missat bakgrunden till det faktiskt riktigt folkliga uppror som nu pågår.
Den kampanj som bedrivs är inte socialdemokratisk men det finns förstås gott om socialdemokrater som engagerat sig i densamma. Arbetarekommunen ger sitt stöd till den men är inte dess organisatör. Problemet som illustreras av Gripenstam själv är att den enda handling som finns är en utredning, ett diskussionsunderlag (i vilket ytterst drastiska förslag framförs om att inte bara lägga ut enskilda vårdenheter inklusive sjukhuset på entrepenad utan faktiskt avhända landstinget beställarrollen. Det resoneras i rapporten om risker med det privata monopol man då skapar men det “balanseras” av de incitament som en sådan monopolist skulle ha (alltså möjligheten att tjäna pengar).
Man frågar sig (utan hopp om svar) hur herr Gripenstam tänker sig att oroade medborgare i Södertälje, Salem och Nykvarn skall agera. Det går inte att få konkreta svar på hur Gripenstams storebröder i landstinget tänker agera men det finns dokumenterat i den nämnda rapporten att man har synnerligen dramatiska förslag uppe till diskussion. Såvitt jag förstår vet inte heller oppositionen i landstinget hur förslagen kommer att se ut – ett i sanning stort demokratiskt problem. Hur skall man agera, vänta och se, uppträda som om ingen av dessa tankar finns, låta bli att mobilisera. Det senare vore förstås bekvämt för sådana som Gripenstam som ju gnällde något alldeles oerhört på oss socialdemokrater i Hölö/Mörkö för att vi inte kunde fixa pendeltåg (vi hade dock lyckats hösten 2006!) men som sålde ut samma fråga direkt efter valet för att få lite arvode från landstinget.
På några punkter skall jag dock ge Gripenstam rätt. Det var så – 2003 _ att de socialdemokratiska ledamöterna i landstinget nog var på väg att acceptera ett förslag om att lägga ner stora delar av sjukhuset. Skälet var förstås den fruktansvärda röra med gigantiska underskott som de socialdemokratiska kamraterna då hade ärvt från tidigare borgerligt styre. Vi socialdemokrater i Södertälje valde att ligga ganska lågt, att inte ge oss ut omedelbart på gator och torg för att försvara sjukhuset utan var otydliga – kanske man kan t.o.m. säga lite förstående – i förhållande till landstingskamraterna. Det var ett misstag!!
Sedan dess har den socialdemokratiska linjen i Södertälje vad gäller sjukhuset varit tydligt – det skall finnas ett sjukhus i Södertälje, Det skall om möjligt utvidgas – inte på något sätt inskränkas vad gäller den vård som erbjuds. Detta är inte något röstfiske utan snarare ett resultat av att medlemmarna tydliggjort sin inställning (vi är ju en demokratisk organisation).
Frågan om entrepenader är knepigare. Enligt min uppfattning är frågan om vem som ansvarar för drift av t.ex. vårdinrättningar av underordnad betydelse – det är principen om lika tillgång oaktat egen betalningsförmåga och den gemensamma finansieringen (via skattesedeln) som är de viktiga (ideologiska om man så vill) utgångspunkterna. Alla mina partikamrater delar inte den uppfattningen – de har fått för sig att det offentliga ägandet/driftsansvaret är en ideologisk fråga.
När högeralliansen (Gripenstams bröder) öppnar för att den offentligt finansierade vårdapparaten i privat regi skall kunna ta emot försäkringspatienter uppstår problem, inte när det gäller själva entrepenaden utan när det gäller lika tillgång. Definitionsmässigt är det förstås så att det enda intresse en svenska medborgare kan ha av att köpa sig en sjukvårdsförsökring är att köpa sig förtur. Då är det inte principen om lika tillgång som gäller utan plånbokens storlek som avgör. Det är svårt för ett privatägt sjukhus att inte prioritera den som kommer med mest pengar.
För många av mina partikamrater (som förbluffande ofta faktiskt är vanliga människor) men också för många “vanliga” vanliga människor är upplevelsen stark av att entrepenader inom ett så basalt välfärdsområde som akutsjukvård egentligen inte handlar om val av mest effektiva driftsform utan att det egentligen handlar om att öppna för upprättandet av ett system där vård heter pengar. Det är väl faktiskt inte så konstigt och borde kunna förstås också av en centerpartist. De kommer därmed inte alls att fara med osanning, vara fullproppade med lögner utan faktiskt, vilket vi alla politiskt aktiva borde vara uppmärksamma på, uttrycka sin genuint kända oro.
Sänkt standard
Mats Odell flummar till: “Igår kablades det ut att Mats Odell och högeralliansen vill sänka standarden i bostäderna för att de ska bli billigare. Men då vill i alla fall jag veta vad han menar med standard.
• Är det att lägenheterna är för stora?
• Är det för mycket ventilation?
• Är det uppvärmningssystemet eller elinstallationerna som han menar?
• Eller är det kanske byggkonstruktion i sin helhet?
• Andra saker som han kanske syftar på är han kanske vill ta bort tillgänglighetskraven som ger merkostnader?
• Skall ljudisoleringen bli sämre?
• Är det för många skåp och garderober eller behövs inte kyl, frys och spis?
• Kan det vara så att det enbart blir kallvatten eller ska rumsindelningen bort?
• Men det kanske ändå är toaletterna som kan skippas?
• Ska lägenheterna levereras utan mattor på golvet eller är lägenheten omålad och att det inte finns tapeter på väggarna?”
(Hittat via Jörgen Boström: Sverige de nya kåkstädernas land.)
Det är inte utan att man undrar……
Senaste kommentarerna