Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Har alltid haft lite svårt med karriäristerna
Rollbytenas tidsålder | Näringsliv | SvD: ”Att Håkan Juholt hade svårt att värva ’the best and the brightest’ stod klart redan de första veckorna. Den typ av högerstämplade elitsossar som Göran Persson lutade sig på känner sig inte längre hemma i S. Förre finansministern Pär Nuder jobbar idag för Wallenbergarnas riskkapitalbolag EQT, hans statssekreterare Jens Henriksson var en sväng på Swedbank innan han blev chef för Stockholmsbörsen.
I individualismens och värdeförskjutningarnas tidevarv är det precis lika tänkbart för en S-karriärist att börja jobba på en storbank som för en finansfurste att prisa Per-Albin Hanssons folkhem. Problemet för Håkan Juholt är att han varken har makt eller pengar att locka med i kampen om de mest eftertraktade rollbytarna.”
(Hittat via knuff.)
Jag har inga problem med att människor går från vanliga jobb till politiken och tillbaka. Finner det tvärtom önskvärt, politiska uppdrag bör man bara ha under en begränsad tid. Har egentligen bara ett krav – nämligen att den som får ett politiskt uppdrag (förtroendevald eller anställd av partiet) accepterar detta driven av ideologisk övertygelse.
Tyvärr så förekommer det ju – precis som tesen är i Olle Zachrisons artikel – dels att partiet städslar medarbetere vars huvudsakliga intresse är den egna karriären, dels att förtroendevalda parkera på sina poster. Båda fallen är problematiska då andra intressen än partiets då blir överordnade. Man skulle ju kunna tänka sig att det utvecklades en alldeles särskild professionalism, och visst tillägnar sig en del en slags politisk färdighet. Det avtagande avståndet till vardagen utanför politiken motverkar dock oftast denna.
Kunskap från livet utanför politken är viktig, avgörande. Partiet är dock ganska dåligt på att ta tillvara den vilket gör att många med kompetens från olika områden utanför politiken tröttnar.
Technorati Tags:
Håkan Juholt, Kommunalråd, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Olle Zachrison
Vem/vilka har problem
Valstatistiken för de senaste 50 åren visar hur otroligt homogent som stödet för det röda blocket S+V har varit. Under åren 1960 – 2002 noterade de två socialistiskt inspirerade partierna med ett enda undantag valresultat i spannet 47,5 – 53,1 procent.
I Alliansens segerval 2006 gick både S och V kraftigt tillbaka och fick inte mer än 40,8 procent ihop, vilket var all time low. Och ändå var det betydligt mindre lågt än det gemensamma resultatet för Mona Sahlins S och Lars Ohlys V 2010: 36,3 procent. Detta gemensamma resultat var svagare än vad Göran Perssons S ensamt lyckades skrapa ihop i partiets ”katastrofval” 1998 (36,4 procent)
via Den svenska socialismens kris | Ledarredaktionens blogg | SvD.
Fastnar för ovanstående två avsnitt ur P J Anders Linders inlägg av två skäl. Det första handlar om att siffrorna i sig åskådliggör att socialdemokratins problem till stor del handlar om att politiken kommit i ofas med väljarna (verkligheten) och det andra att ”fel” partiledare nog inte ska se som orsak utan som symptom. Detta är kanske inga ny revolutionära slutsatser men de förtjänar att reflekteras över.
Om medborgarna säger ”jag kan själv”, naturligtvis baserat på att de numera har en betydligt bättre kunskapsnivå än för 50 år sedan (vem har möjliggjort det?), så kan ju knappast svaret vara ”vi vet bättre”, om detta ska vi lagstifta. Svaren hittar vi snarare i den frihetliga traditionen där människor bemyndigas – vare sig det handlar om spontandans på krogen, lösningar på familjelivets område eller livsstil i övrigt.
Ur samma tradition hämtar vi förstås viktiga principer när det gäller privatlivets helgd, respekt för den personliga integriteten och teknisk övervakning ersätts med fungerande sociala miljöer/sammanhang för människor att leva och verka i.
Peter Högberg skriver
Oppositionspolitik kan man bedriva på två sätt. Antingen det enkla som innebär att säga nej, eller det mer konstruktiva att visa på alternativ. Om man gör det senare framgångsrikt så kan man till och med få den sittande majoriteten att agera som om de vore i opposition.
Om man har en egen väl formulerad politik – och när det gäller konkreta frågor – med genomarbetade (diskuterade) förslag så löser sig detta med oppositionsrollen av sig självt. Idag saknas denna politik och istället ägnar sig många åt en eländesbeskrivning som alltför få känner igen sig i.
Förkortad arbetstid
Vänsterpartiet vill driva 6 timmarsdagen…. | Lennart Holmlund, kommunalråd | Västerbottens-Kuriren – Bloggen: ”Vänsterpartiet vill driva 6 timmarsdagen. Tror de verkligen på detta? De som analyserat framtiden, säger samtliga att vi måste arbeta mer. Det blir fler äldre som ska ha sin vård och omsorg och det är en större del av befolkning som behöver samhällets tjänster och som en konsekvens är det färre som ska försörja fler. Det går inte ihop om man inte tror att det är någon annan som ska ordna alltihop.”
(Hittat via s-info.)
Jag är lite förundrad över den historielöshet som präglar den gode Holmlunds inlägg. Att driva frågan om arbetstidsförkortning var länge en av arbetarrörelsens viktigaste krav. Utgångspunkten har lika självklart varit att det ska ske med bibehållen lön. Nu börjar Holmlund dels darra på hanen, dels diskutera i termer av reduktion av lön.
Till saken: Självklart är det fortsatt rimligt att driva krav på reducerad arbetstid – gärna i termer av 6 timmars arbetsdag. Självklart ska arbetstidsförkortningen ske utan reducerad lön (annars ganska poänglöst och dessutom har väl de försök som gjorts tydligt visat att det är ”lönsamt”).
Egentligen är det ju märkligt att vi accepterat att välståndsutvecklingen inte längre självklart borde inkludera minskad arbetstid, som om nuvarande arbetstid/semester vore det optimala.
Technorati Tags:
Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Lennart Holmlund, 6-timmarsdag, semester, arbetstid
Idiopaterna
Därmed är saken klar ur ett politiskt perspektiv, att vi inte kan visa sådan hänsyn till förment överkänsliga att vi till stora kostnader möblerar om hela samhället för deras skull. Det är att förfara irrationellt och ovetenskapligt. Däremot kan man naturligtvis fortsätta forska i saken, men det troliga är att det rör sig om en idiopatisk reaktion till följd av inbillning, ett slags psykosomatiskt utslag kring något man tror är orsaken men som i själva verket inte har med saken att göra – givet att livet på jorden sedan starten badat i ett elektromagnetiskt hav är det helt enkelt inte ens a priori särskilt rationellt att föreställa sig sådan överkänslighet, allra minst för radiovågor eller fält som klingar av så snabbt att de omöjligt kan påverka mer än naturlig EM-strålning.
Tro, dogmer och doktrinärt tänkande får dessvärre i politiken företräde framför vetande på fler områden än så. Hela den svenska narkotikapolitiska doktrinen bygger egentligen på en tro om hur man kan komma tillrätta med ett fenomen, en tro som mer kommer sig av önsketänkande än hur verkligheten är beskaffad. Illusionen att vi ska kunna uppnå ett narkotikafritt samhälle är just inget annat än en våt dröm som inte har möjlighet att realiseras, och de doktriner som ligger bakom denna illusion är samtidigt sådana att de orsakar omfattande skada på människor och ekonomi. Här låter politiker alltså sin tro komma till sådana uttryck att man bortser från verkligheten – man sätter skygglappar för ögonen för att inte tappa ansiktet och förlora i prestige över insikten om att kriget mot drogerna är förlorat. Det är häpnadsväckande dumt, och fullt i klass med religiös verksamhet.
Apropos religion har kopimistsamfundets upphöjelse till sådan orsakat sura miner bland de kristna, som anser att kopimismen är en parodi på kyrka. Och det är det naturligtvis – men det vet vi bara för att vi vet hur pirater i övrigt tänker, inte på grund av kyrkans och religionens innehåll. De trossatser som kopimistsamfundet ger uttryck för är mycket mindre löjliga och mycket mer rationella och i samklang med mänsklig natur i jämförelse med de abrahamitiska religionerna.
via Idiopaterna | 酩酊老翁.
Bygger vi politik på kunskap eller låter vi oss styras av helt andra faktorer, är väl en ytterst relevant fråga. När det gäller droger har vi uppenbarligen inte låtit oss styras av kunskap, verkar som om detta också börjar gälla andra områden. Mycket allvarligt!
Läs på! Världen har förändrats
Endast 5 procent av svenskarna valde rätt svar av fyra möjliga. Bland aporna på Skansen skulle 25 procent ha svarat rätt! Svenska folkets svar beror inte på okunnighet, ty i så fall hade de gett slumpmässiga svar och fått samma resultat som aporna. Svenskarna vet hur världen var för 30 år sen, men inte vad som hänt sen dess. Det är därför de får sämre resultat än aporna.
via Läs på! Världen har förändrats – DN.SE.
Ibland undrar man om denna okunskap också gäller den mer överblickbara verklighet som omger oss här i landet. Ett exempel som jag brukar fundera över gäller utbildningsnivån (som ju rimligen borde kunna relateras t.ex. till behovet av att reglera människors liv via lag och förordning). Med samma tidsperspektiv (borde kanske vara 40-50 år snarare än Roslings 30) kan vi konstatera att numera har alla minst 9 års skolgång, de allra flesta mera – typ 12-13 år och andelen med högskoleutbildning har ökat dramatiskt. Förr var det vanligt med bara 6-7 års skolning. Betyder det något t.ex. för hur vi ser på behovet av regleringar av människors liv (som val när det gäller familj, konsumtion etc)?
Viktigt om solidaritet och kooperation
I staten omvandlas solidaritet till myndighetsutövning och kooperation till förvaltning. Det var som om att målet helgade alla medel. Det fanns inte tid till reflektion.
via ner kommer man alltid: Solidariteten var det som förändrade livsförutsättningarna..
För vem finns socialdemokratin
Ylva Johansson: Mycket att göra: " Vi är ett politiskt parti som gör anspråk på att få människors förtroende för att leda landet. Vi kan inte bara lämna misslyckanden bakom oss och vända fram ett nytt blad eller gå in i ett nytt år. Vi måste visa att vi har förstått vad vi har gjort för fel, att vi förstår varför många människor har lämnat oss och varför andra inte tycker att vi är relevanta alls."
(Hittat via knuff.)
Visst har Ylva Johansson rätt även om hon inte är särskilt tydlig med att precisera vad det är “vi har gjort fel” och varför “människor lämnat” respektive “inte tycker vi är relevanta”. Och det är nog de viktigaste frågorna att besvara – något som varken partiet som helhet eller vår partiledare hittills gjort.
Jag tror Anders Nilsson är en av de få som faktiskt försöker med viss framgång
“Med bygget av välfärdsstaten övergav Socialdemokratin alla andra vägar till gemensam välfärd. Kooperation och folkrörelsen reduceras till pynt och prydnadsbuskar i partiets trädgård. Reflexmässigt prisas folkrörelserna på kongresser och årsmöten och LO var så starkt att man vågade inte avveckla, men konsument-, försäkrings-, finans-, bostadskooperation mm lämnades därhän och förföll. Studieförbund och folkhögskolor fick en underordnad roll som obskyrt tillhåll för diverse avgrundsexistenser i den politiska strategin. Staten blev detsamma som samhället och staten skulle vara det byggnadsverk som garanterade alla medborgare en jämlikt fördelad välfärd. Människornas egna insatser skulle reduceras till närmast noll. Deras viktigaste funktion blev att vart fjärde år infinna sig i vallokalerna och tillförsäkra denna stat dess legitimitet och nödvändiga funktionärer.”
Vad vi behöver är en diskussion om vad frihet, jämlikhet och solidaritet faktiskt innebär nu. Vi är långt från en frihetsrörelse med det arv Bodström lämnade, vi har svårt att formulera en trovärdig politik som ger alla möjlighet att försörja sig själva och vi har stora svårigheter att formulera idéer för samhällsbyggandet som frigör människors solidariska kraft. Vi har inte ens en politik för tillväxt (fler jobb, mer resurser). Att svaret inte är mer stat, mer skatt, mer reglering, mer övervakning är självklart.
Jag tror – till skillnad från en rad förståsigpåare typ Paul Ronge – att vi faktiskt behöver en hel del strid. Det finns så många partikamrater som saknar varje form av insikt om att vi har problem, vilka de är och hur de skulle kunna tänkas lösas. Frågan är bara var man finner arenan för denna/dessa strider. Lokalt förekommer nästan ingen diskussion, är man en vanlig medlem erbjuds inga andra arenor, vilket ju är ytterst märkligt i dessa dagar.
Lite märkligt är det ju också att det får så stort medialt genomslag när någon av de “gamla” uttalar sig som nu när Ylva Johansson tar till orda. Borde inte frågan till henne vara vilket ansvar hon haft?
Technorati Tags:
Anders Nilsson, Frihet, Håkan Juholt, Jämlikhet, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Södertälje, Paul Ronge, Ylva Johansson
Sahlin: S bör välja partiledare öppet
Sahlin: S bör välja partiledare öppet – Ekot | Sveriges Radio: “– Har man en öppen debatt, med debatt mellan personer som tycker lite olika, blir det en väldig styrka för den som sedan blir vald. Hon eller han blir vald på de åsikter och drömmar hon hade för framtiden. Så blev det inte alls för mig och ännu mindre för Håkan. Idag har ju ingen en aning om vad just han ville med sitt partiledarskap, säger Mona Sahlin.”
(Hittat via knuff. Exakt samma “nyhet” presenteras också i Aftonbladet, Expressen, DN och SvD)
I val till riksdagen och andra beslutande församlingar brukar vi ha flera kandidater/listor att välja mellan. Vi betraktar det som alldeles självklart. Det är till och med ett grundläggande krav för att valet ska kallas demokratiskt. I partier är det alldeles uppenbarligen inte så – tvärtom verkar åtminstone socialdemokratin snarare betrakta reell valmöjlighet mellan olika kandidater vars åsikter är kända som ett stort problem. Inte ens när några partier under året prövat att ha flera kandidater så blir det politik som avgör – patetiskt.
Det här manifesteras tydligast när det gäller partiledarval men genomsyrar hela organisationen. Om det blir strid så handlar det nästan uteslutande om personfrågor – politik lyser med sin frånvaro. Det är en rätt fascinerande iakttagelse med tanke på att det enda som faktiskt skiljer ett parti från andra organisationer (företag) är att de är avsedda att ge sina medlemmar möjlighet att gemensamt forma partiets politik. Det är också det som gör att de dödgrävare partierna bör se upp med är konsulter för utformande av budskap och för utveckling av organisation. Det varken går eller är lämpligt att hämta idéer från producerande organisationer och tro att de är tillämpliga på något som ska vara en demokratisk arena.
Andra partikamrater som kommenterat detta är t.ex. Högberg som av någon anledning fastnat i prinskorvarna, Westerholm som verkar mest intresserad av att marknadsföra sig som distrikssekreterare i ett sammanslaget Storstockholms sådant och Andersson som ser en större öppenhet som nödvändig i vår tid (som om det inte i själva verket alltid gällt).
PS Nu uppdaterat – tagit bort skrivfel vars enda syfte var att bekräfta Bengt Göranssons tes. DS
Technorati Tags:
Aftonbladet, DN, Expressen, Johan Westerholm, Mona Sahlin, Partiledare, Peter Andersson, Peter Högberg, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, SvD
Om FRA på s-bloggar
Sök blogginlägg om FRA: Kollar in hur partikamraterna på s-bloggar kommenterat partiets krumbukter i integritetsfrågan. Positivt överraskad.
Några axplock:
Tommy Rådberg verkar sympatisera med den linje som drevs av Thomas Bodström och som brukar benämnas Bodströmsamhället:
När det rödgröna samarbetet nu avslutats försöker Socialdemokraterna återgå till den mer traditionella linje man tidigare haft i dessa frågor. Det är i detta perspektiv dagens beslut i justitieutskottet ska ses.
Anders Widén är betydligt mera välargumenterad och konstaterar lite cyniskt:
Det sker, det som inte skulle ske. Det sker till och med blocköverskridande med (S)ocialdemokraterna, som då det begav sig sade “Riv upp, gör om, gör rätt”, vilket från början var V:s slogan mot lagen.
Björn Andersson menar att Morgan Johansson saknar ideologisk kompass (en korrekt iaktagelse min anm.):
”Vi behöver ta ett nytt helhetsgrepp om integritetsfrågan”, sade justitieutskottets ordförande Morgan Johansson (S) på en gemensam presskonferens med justitieminister Beatrice Ask (M). Detta är osmakligt och återigen gör Morgan Joansson bort sig och sätter sig i knät på ett annat parti som är och förblir våra motståndare. Morgan Johanssson har tydligen inget ideologiskt kompass.
Peter Johansson är inte speciellt nöjd och konstaterar:
I ljuset av schabblet i Göterborg vet vi även att det är svårt att avgöra vad som egentligen är vad, när man lyssnar på lösryckta delar av konversationer. Hur många oskyldiga familjer kommer att nattliga besök att tungt beväpnad polis därför att någon har över- eller feltolkat information?
Martin Moberg låter sig inte övertygas:
För frågan om den personliga integriteten fäller till slut avgörandet för min del och de åtgärder som Morgan Johansson (S) har fått den moderatledda minoritetsregeringen att acceptera till skydd för den personliga integriteten är bra ska jag tillägga; men räcker dessa förslag verkligen där är jag inte lika säker som Westerholm.
Så slutligen Ola som tror vi tappar det lilla förtroende vi eventuellt haft:
Vi kommer få äta upp det här framöver och allt vad förtroende vi har haft i frågor som rör integritet på nätet spolas bort. Sen är jag visserligen inte så säker på att vi har haft något större förtroende att tala om men det betyder ju inte att man kan strunta i hur framtiden gestaltar sig.
Technorati Tags:
Anders Widén, Bodströmsamhället, FRA, Peter Johansson, SÄPO, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Björn Andersson, Martin Moberg, Tommy Rådberg, s-bloggar
#471 övrigt – Vad kommer ni att göra för att stärka den personliga integriteten?
#471 övrigt- Vad kommer ni att göra för att stärka den personliga integriteten?: “- Riv upp, gör om och gör rätt FRA. Regeringen har gett Försvarets radioanstalt (FRA) mycket långtgående befogenheter vad gäller signalspaning i kabel utan tillräckliga krav för rättssäkerhet och skyddet för den enskildes integritet. Det går inte att lappa och laga som regeringen gjort.”
Dagar som denna borde förbjudas. När dödgrävarna tar fram skyffeln gäller det att hålla sig ur vägen och man förstår dem som drar. För om detta bara gällde ett misstag, kanske bara ett missförstånd (och inte renodlat oförstånd) skulle man ju kunna ha ett visst överseende. Så verkar dock inte vara fallet, åtminstone inte om man får tro Laakso som refererar Westerholm:
Bloggaren Johan Westerholm befinner sig enligt egen utsago ofta i viktiga förhandlingar om Socialdemokraternas politik. Han skriver i dag på sin blogg att det är bättre att vara ute i kanten med ett hjulpar än att köra bilen helt i diket. Med det menar han att den här friseringen av lagens förskjutning trots allt gör integritetskränkningarna något färre än om Moderaterna fått besluta helt själv. På sin facebooksida skriver Westerholm dessutom att han är övertygad om att Socialdemokraterna vid en valvinst 2014 ändå kommer genomföra den översyn som partiet beslutade om på kongressen 2009. Menar alltså Westerholm att Socialdemokraterna går med på att göra en bred, blocköverskridande, överenskommelse som de ändå kommer riva upp vid en valseger? Det är i så fall ganska unikt i svensk politik. Blocköverskridande överenskommelser syftar till att skapa stabila och oomkullrunkeliga spelregler som alla ska kunna lita på över lång tid. Är det så att Socialdemokraterna den här gången tänker sig att blåsa regeringen kan partiet givetvis se sig i stjärnorna efter blocköverskridande avtal på alla andra områden. Är Morgan Johansson och Håkan Juholt beredda att riskera detta? Jag tror inte det är så. Jag tror de enda som blir blåste på den här överenskommelsen är alla sossar som satte sin tilltro till vallöftena 2010 och kongressbeslutet 2009.
Själv läser jag förstås Westerholm och känner mig genast lugn:
Jag har nu pratat med Morgan Johansson ingående per telefon om detta under en halvtimma idag och säkerställt att det som sedan ligger till grund för de reella förhandlinarna om lagtexten innefattar såväl dagens skrivningar som reglerar FRA PuL som de bristfälliga resursallokerinarna och tillsynsprocesserna kommer med i en förhandling med regeringen.
Skämt åsido, vet inte när jag senast läste något så pompöst (och dessutom naivt för att uttrycka det snällt).
Herr Klamberg skriver som vanligt kunnigt i frågan. Herr Bjereld uttrycker också bra invändningar.
Själv är jag lite fascinerad över det faktum att denna överenskommelse mellan högern och socialdemokraterna presenteras samma dag som göteborgspolisens och SÄPOs fullständiga haveri vad gäller agerandet i Göteborg för något år sedan avslöjas. Detta är organ som Morgan Johansson vill förse med ännu mera information vilken de inte klarar att hantera.
Technorati Tags:
FRA, Skolverket, Ulf Bjereld, Ekot, Mark Klamberg, SÄPO
Senaste kommentarerna