Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Säg nej till kommunarrest!
Sätta Flyktingar I Kommunarrest: “Att begränsa flyktingars rätt att bosätta sig var de önskar är ett i grunden kasst förslag. Det är ett förslag som flörtar med främlingsfientlighet. Det är ett förslag som ska locka tillbaka den hel- eller halvrasistiska delen av tidigare s-väljare som i förra valet röstade på SD. Det är ett förslag som bygger på tvång och misstänkliggöranden. Det är ett rejält dåligt förslag och det bör plockas tillbaka som den nedskjutna ballong den förhoppningsvis är”
Erik Laakso tar upp ett förslag i den socialdemokratiska budgeten som jag inte kommenterade tidigare. Ett av skälen till att jag avstod är att jag redan tidigare deklarerat min ståndpunkt som råkar sammanfalla med herr Laaksos. Ett annat skäl är att ett av kommunalråden i Södertälje, Anders Lago, och därmed kamrat i arbetarekommunen därstädes är en av aktivisterna för denna erbarmeliga politik. För mig är denna linje uttryck för precis det som Laakso anger ovan – flört med främlingsfientlighet, rasism eller vad man nu väljer att kalla det.
Att det bakom denna flört finns reella problem att hantera är en annan sida av saken. Eftersom Södertälje råkar vara en populär stad för många nyanlända kommer många att bo oacceptabelt trångt, inhysta hos släkt och vänner. Koncentrerad trångboddhet kan bara hanteras på två sätt – byggas bort, och det finns utrymme och behov av det, respektive stimuleras bort, genom som Laakso förespråkar positiva incitament att bosätta sig annorstädes.
Nu är det förstås så att den ambition som Södertälje har att vara en attraktiv kommun att bosätta sig i främst riktas till högutbildade med stark köpkraft och som därmed kräver bostäder i attraktiva lägen. Dit räknas förstås inte de områden där de nyanlända trängs. Inte heller är de köpstarka utan betraktas mest som en kostnad – eftersom statens bidrag är tidsbegränsat. Inte underlättar vi heller för den kreativitet och företagsamhet som ofta återfinns bland nya svenskar. Deras verksamheter ses oftast som suspekt, tillhåll för svartarbete och begränsas av allehanda regelverk som förstås skall göra det så svårt som möjligt att etablera sig.
Detta är inte socialdemokratisk politik (eller borde inte vara det). Nu innehåller dessbättre förslagen när det gäller flyktingmottagande en del annat riktigt bra. Själv gillar jag verkligen solidaritetsbonusen, om vilken man kan läsa hos Luciano Astudillo.
Vi kan göra mer än att prata (skriva)
Daily Kos: For the Burmese, We Can Do More than Talk and March: " As Amy Goodman writes:
Fueling the military junta that has ruled for decades are Burma’s natural gas reserves, controlled by the Burmese regime in partnership with the U.S. multinational oil giant Chevron, the French oil company Total and a Thai oil firm. Offshore natural gas facilities deliver their extracted gas to Thailand through Burma’s Yadana pipeline. The pipeline was built with slave labor, forced into servitude by the Burmese military.
The original pipeline partner, Unocal, was sued by EarthRights International for the use of slave labor. As soon as the suit was settled out of court, Chevron bought Unocal.
Chevron’s role in propping up the brutal regime in Burma is clear. According to Marco Simons, U.S. legal director at EarthRights International: “Sanctions haven’t worked because gas is the lifeline of the regime. Before Yadana went online, Burma’s regime was facing severe shortages of currency. It’s really Yadana and gas projects that kept the military regime afloat to buy arms and ammunition and pay its soldiers.”
It’s not just Chevron and Total and the Thais which underpin the generals. At its website, the group Campaigning for Human Rights and Democracy in Burma provides a “dirty list” of the many companies who make things easier for the country’s thugs. These include the Houston-based Baker Hughes (oil and gas products) and BJ Services (oil services), Korea’s Daewoo, Japan’s Mitsui and Suzuki, Britain’s Rolls-Royce, Germany’s Siemens, and the truly multinational Schlumberger, now based in Houston."
(Hittat via Daily Kos.)
Kanske behöver inte så mycket mera sägas. Själv har jag i mycket begränsad utsträckning deltagit i stödet till det burmesiska folkets kamp för demokrati – typ skrivit på någon namninsamling, gått med i någon Facebook-cause. Funderat har jag gjort när det gäller tre saker – varför är det en kvinnofråga, mängden munkar och kravet på OS-bojkott. Det senare adresserar Kinas roll och i samband därmed (jag är egentligen mycket okunnig när det gäller Burma) en undran om vad detta egentligen handlar om – alltså vilka intressen tillvaratar diktaturen i Burma?
Amy Goodman ger i citatet ovan en inte helt oväsentlig pusselbit. Följer man spåret från de företag som alltså exploaterar Burmas naturtillgångar hamnar man bland annt i Houston. Houston ligger i Texas. Från Texas kommer…..?
Mona (kvinna!) om Burma
Sahlin, Royal, Thorning-Schmidt m.fl. protesterar mot regimen i Burma – www.socialdemokraterna.se : "Nu när folket i Burma behöver solidaritet kan vi inte förbli tysta. Som kvinnliga politiska ledare vill vi först av allt sända vårt budskap om stöd till Aung San Suu Kyi: den enda fredspristagare som berövats sin rörelsefrihet. Hennes upprop ger eko i oss och vi vill förstärka det: ”Använd er frihet till att främja vår”, lyder hennes ständiga uppmaning. Hon representerar ett folks strävanden efter fred och frihet. De i våra länder som använt all sin kraft för att vinna fred och återerövra frihet vet hur viktigt det är med ett internationellt budskap om stöd.
Vi stödjer det burmesiska folkets mod. De har valt icke-våld för att uppnå en övergång till demokrati. Det är ett föredömligt vägval. Men om inte det internationella samfundet med styrka och beslutsamhet tar över taktpinnen riskerar vi att förlora kraften i detta vägval.
I våra länder, och utifrån de uppdrag vi har, uppmanar vi FN:s säkerhetsråd, den sydostasiatiska samarbetsorganisationen Asean, EU samt stormakterna i regionen att garantera Burmas folk respekt för deras grundläggande rättigheter och för en snabb övergång till demokrati, den enda garantin för stabilitet i regionen."
Ovanstående är hömtat ur en artikel som publicerats i såväl belgisk, spansk som svensk press. Den är undertecknad av ett antal kvinnliga socialdemokratiska ledare. Notera här hur man i en apell till stöd för det burmesiska folket väljer att framhäva att det är kvinnliga ledare som skriver. Vad f-n har det för betydelse i sammanhanget? Jag har stor aktning för det burmesiska folkets kamp, stor aktning för demokratikämpen Aung San Suu Kyi och stöder efter bästa förmåga dessa men känner mig plötsligt utestängd – måste man vara kvinna för att uttrycka detta.
Varför vill dessa kvinnliga ledare först och främst sända sitt budskap om stöd till Aung San Suu Kyi – vill inte alla ledare göra detta, vill inte alla göra detta? Sen kan man ju undra vad formuleringar som “det internationella samfundet med styrka och beslutsamhet tar över taktpinnen” betyder, vilken styrka och varför ta över. Skall vi befria burmeserna från sin egen kamp mot förtrycket. Och vad menas med att FN, Asean, EU och stormakterna i regionen skall garantera burmeserna grundläggande rättigheter? Skall förtryckarna avlägsnas med våld? Skall kineserna demonstrera styrka med en militärövning i närheten? Skall landet ockuperas i demokratins namn?
För övrigt – visst pågår det vid sidan av de uppmärksammade munkarnas demonstrationer (hur många sådana finns det egentligen och vem försörjer dem?) en väpnad befrielsekamp i Burma?
Privat fack???
Jobb och liv vill ersätta facket: “Senast i mitten av oktober lanserar den före detta Sif-medarbetaren Christian Sjövind ett privat alternativ till facket. Hans bolag, Jobb och liv, ska erbjuda obegränsad arbetslivsrådgivning under kontorstid. Ett antal arbetsrättsjurister har knutits till företaget för att svara på medlemmarnas frågor.”
Man blir lätt upprörd. Inte för att Christer Sjövind har startat ett rådgivningsföretag i arbetsrättsliga frågor och att man kan prenumerera på dess tjänster utan för att verksamheten, åtminstone av journalisten Christina Lindqvist Sjöström, beskrivs som ett alternativ till facket. Facket är ingen rådgivningsbyrå, facket är en organisation vars målsättning är att förbättra medlemmarnas livsvillkor, en kamporganisation är väl kanske den bästa beteckningen. Hela konceptet bygger på att det inte räcker att kunna lagar och regler, man behöver också kollektivets styrka för att utjämna maktförhållandet mellan arbetsköpare och lönearbetare. Solidaritet är kanske den allra viktigaste byggstenen även om den individuella drivkraften förstås alltid är egenintresset för medlemskap – facklig organisering bygger på att folk har/får insikten om att de egna intressena bäst tas tilvara genom styrkan de får i kollektivet.
Fackliga organisationer är förstås också privaträttsliga subjekt så det kan definitionsmässigt inte finnas ett privat alternativ, men det är ju med denna typ av språkbruk man försöker förvirra människor – bättre kan man kräva åtminstone av folk som kallar sig journalister.
Facklig flykt
Fortsatt flykt från LO: “Fortsätter utvecklingen har 100.000 medlemmar lämnat facket vid årsskiftet och då förlorar inte bara de enskilda förbunden intäkter utan också centralorganisationen LO som får in avgifter från förbunden i förhållande till medlemsantalet. För LO kan det handla om 16-17 miljoner kronor om året.”
(Hittat via knuff.se.)
Det DN tar upp som problem med det relativt stora antal medlemmar som lämnar facket – sannolikt beroende på att den sammanlagda avgiften (av a-kassa och fackavgift) upplevs som för hög – är att förbunden och LO förlorar pengar. Visst är det ett problem för dessa organisationer men det är ju faktiskt inte alls huvudfrågan.
Medlem i facket är man ju inte för att betala avgift utan medlem är man i första hand av egenintresse. Medlemskap i en fackförening ger (formell) möjlighet att påverka hur man gemensamt kan kämpa för dessa intressen vare sig det gäller lön, arbetsförhållanden, arbetsköparens skötsel av verksamheten m.m. Eftersom medlemskapet ju i praktiken också är et erkännande av det gemensamma intresset – tillsammans är vi starka – så innehåller det också ett betydande mått av solidaritet. Jag är med för vår skull – ena gången är det du som drabbas och behöver hjälp, en annan gång är det kanske jag som drabbats.
När folk alltså väljer att lämna facket händer två saker: Den ena är at det skydd som den enskilde får genom sitt medlemskap urholkas. Risken att man står ensam i en svår situation ökar, risken för godtycklig behandling ökar. Den andra är att kampen för de gemensama intressena försvagas. Låg anslutningsgrad försvagar facket i förhandling med arbetsköparen. Det drabbar alla.
Det är alltså inte fackförbunden som drabbas av förre medlemmar – det är vi alla.
Frågan blir då – vad göra? Hur resonerar medlemmar som väljer att lämna? Har verkligen den sammanlagda avgiften höjts så mcket att en vanlig medlem går back jämfört med förhållandet före årskiftet? Har den fackliga skolningen som alltid varit viktig för att medlemmar skal kunna utöva sitt inflytande över organisationen misslyckats? Kan inte facken visa att medlemsskapet är värt de hundralappar man betalar? Borde inte en regeringspolitik som t.ex. orsakar höjd sammanlagd avgift verka i motsat riktning – få folk att inse att behovet av fackligt arbete är än viktigare?
Beskatta vinster!
Fastighetsskatten flyttar inte till Monaco: “Sanningen är ju den, att inget hushåll behöver betala mer än 4 procent av hushållets totala inkomst i fastighetsskatt. Det gynnar de med låga inkomster och med låga taxeringsvärden, det vill säga de allra flesta utanför storstäderna. Självklart finns det undantag där, men fortfarande gäller det: Max fyra procent av hushållets totala inkomst.”(min fetmarkering)
Erik Laakso har tillsammans med två andra partikamrater (Bengt Silfverstrand, Höganäs,
Christina Meltin Westerlund, Härnösand) publicerat en artikel om fastighetsskatten. De tar upp en rad frågor men kan väl sägas i huvudsak försvara den nuvarande konstruktionen som varandes rättvis, solidarisk, stabil etc.
Jag tycker emellertid att de missar en (hel) del. Skatteverkets generaldirektör Mats Sjöstrand tar t.ex. i dagens SvD upp nivån på reavinstbeskattningen och regelverket kring uppskov. Svenska folket resterar med 220 miljarder kronor i uppskjuten skatteskuld. 80% av alla uppskov är mindre än 500 000 kronor. Sjöstrands förslag är att reavinsten beskattas lägre men att uppskovsmöjligheten tas bort samtidigt som “skulden” betalas av under lång tid. Verkar vettigt. Dessutom slår Sjöstrand hål på den myt Laakso och kamraterna odlar, nämligen att fastighetsskatten inte kan flytta till Monaco – uppskovsreglerna ger just den möjligheten! Själva fastigheten kan förstås inte flytta (enkelt) varför de förstås ändå i viss utsträckning har rätt, de dvs fastigheterna är stabila skatteobjekt.
Vi (socialdemokrater) brukar hävda att bostaden är en social rättighet. En mycket stor andel av befolkningen (arbetare såväl som bönder, borgare och adel) bor i bostäder de äger. Trots att denna alltså skall betraktas som en social rättighet (eller gäller det bara hyresgäster) så anses själva bostaden vara en kapitalplacering. Ur skattesynpunkt har det dessutom ingen betydelse om den är belånad. Laakso och hans kamrater tycker att det är som det skall vara trots att det innebär ett skattessytem som beskattar en, i vissa fall dessutom helt fiktiv, värdestegring som inte motsvaras av någon inkomst. De missar dessutom att det finns ett antal möjliga investeringsobjekt som är befriade från motsvarande beskattning – vi har inte alls ett skattesystem som beskattar kapital likvärdigt. Köp t.ex. en tavla eller båt.
Eftersom taxeringsvärdets utveckling är omöjlig att förutse (över tid) bidrar nuvarande konstruktion till svårigheterna att planera sina boendekostnader. Att det nuvarande systemet har måst kompletteras med en begränsningsregel (max 4% av inkomsten) demonstrerar ju tydligt denna svaghet. Som framgår av citatet från Laakos ovan så är kamraterna dessutom nöjda med att detta gynnar låginkomsttagare med låga taxeringsvärden utanför storstäderna – solidarisk skattepolitik kallar de detta. Man undrar var de tror att stora delar av landets befolkning bor. Får man tro vår värdade ledare, partiordförande Mona Sahlin, så är det ju just folket i storstäderna vi borde uppmärksamma.
Visst skall vi fortsatt beskatta fastigheter. Huvuddelen av densamma bör tas ut i samband med försöljningen (då man har pengar i handen). Jag tror Sjöstrands idé´om att ta bort uppskovsmöjligheten är riktig. Vår politik bör utgå från att göra det möjligt också för folk med låga inkomster att ha råd att köpa en egen bostad (även i storstadsområdena)!
Mona Sahlin debuterar och får godkänt!
Sahlin vill storsatsa på förorten: "- Om vi vinner valet så är det här en av de största utmaningarna för socialdemokratin.
– Vi vill göra en satsning tillsammans med de boende i de här områdena. De här områdena behöver inte fler projekt av välgörenhet utan en långsiktig upprustning. Det handlar om jobben. Minst 15 miljarder måste vi satsa från 2010, sade Sahlin till TT."
(Hittat via knuff.se.)
Jag var där förstås liksom ett tyvärr kanske inte så stort antal lyssnare som jag väntat. 
Platsen var också lite ödslig och istället för den önskade asfaltsdoften dammade makadammen:-)
För övrigt var den vägbeskrivning jag hittat kanske inte den bästa – det fanns ingen skyltning från Alby-hållet och man fick gå en bit för att hitta Fittja Äng. Man borde ha kommit från Fittja-hållet förstod jag senare. Fint väder var det dock så det gjorde ju ingenting.
Mona inledde med att försöka ta lite billiga poäng på att hon minsann tog t-banan till Fittja (en förort som liksom alla andra liknande utgör en rätt stor del av vårt land) medan Reinfeldt åker båt till Waxholm. Jag tror symboliken i detta talar sitt eget språk och blir mer verkningsfull om man inte talar om den. Enligt DN så gav Mona Sahlin också en släng till Göran Persson som ju talade i Björkvik under sin tid (hörde dock inte det) men stämmer det så var det inte snyggt. Persson vårdade ett arv inom arbetarrörelsen från en tid när relativt lågavlönade människor med gemensamma ansträngningar i frivillig form byggde upp samlingslokaler m.m. Det är i alla fall jag stolt över och kanske kunde det bilda någonslags förebild för hur vi borde jobba i förorterna (och annorstädes) – ge människorna möjlighet att göra själva snarare än att göra åt dem.
Budskapet Mona framförde var dock lysande när det gäller partiets närvaro bland människor och i förorterna. Hon sa att vi komit för att stanna och det lät löftesrikt. Hopas verkligen att hon med det i första hand faktiskt menar att vi skal få igång politiskt arbete i förorterna – jag försökte för några år sedan diskutera behovet av mera klassiskt organisationsarbete, att det är vad vi skal ha våra ombudsmän till (samtidigt som min arbetarekommun anställde en kanslist/administratör!).
Förutom detta lovade Mona Sahlin 15 miljarder i satsning på förorterna om/när vi får en socialdemokratisk regering.Fick inte riktigt klart för mig under vilken tidsperiod men de skulle som jag uppfattade användas för att rusta upp dessa – antagligen till det 7-punktsprogram hon presenterade:
Våra äldre. Se till att alla våra äldre får rätt till en bra vård och omsorg på sitt eget hemspråk. Fler lärare och vuxna i skolan. Alla barn ska ha rätt till läxläsningshjälp. Resurser ska riktas till elever som har det allra svårast i skolan. En trygg fritid. Det ska finnas ungdomsgårdar eller andra platser för barn och ungdomar att träffas efter skolan utan att de ska behöva ha med sig plånboken. Fler poliser, vuxna och belysning ute på gatorna för en ökad trygghet. Miljö och hållbarutveckling. Satsningarna på att rusta upp miljonprogrammens bostäder ska ske på ett miljövänligt och resurseffektivt sätt. Målet är att halvera förortens energiförbrukning på sex år. Utbyggnad av kollektivtrafiken. Trängselavgifterna ska användas till att bygga ut lokaltrafiken och öka tillgängligheten till våra förorter. Och inte bara till fler vägar som de borgerliga nu satsar alla pengar på. Demokrati. Sätta ett ansikte på makten, minska avståndet mellan politiken och människor som bor och lever i förorten. Ge makt till de ekonomiskt maktlösa och rätten att påverka sitt eget liv.
Det är ju förstås alltid lätt att i efterhand raljera över vad någon sagt i ett tal. Ett problem som jag tycker Mona Sahlin berör men inte fördjupar är det faktum att många av miljonprogramsområdenas fastigheter (och omgivning) har eftersatt underhåll, behöver moderniseras. Gör man samma konstaterande på något anat område så är väl kanske inte den första tanken att det skall lösas av någon annan än ägarna. I det här fallet är det väl sannolikt i ganska stor utsträckning kommunala bostadsbolag. Vad säger t.ex. Erik Andersson, Telgebostäders ordförande, om den kritik som Sahlin har (om låg standard, fallfärdiga balkonger etc). I längden är det faktiskt inte rimligt att fastighetsägare skall kunna smita undan sitt ansvar att vårda och utveckla sin egendom även om den råkar ligga i förort.
Jag delar också Sahlins demokratiska ambition. Ökad partiaktivitet måste utgöra en del i det men det behövs mycket mer. Att ge människor faktisk makt att forma sina liv kräver en hel del. Det krävs kontroll över den egna ekonomin – vilket betyder att det måsta finnas jobb åt alla och att man har en lön som man faktiskt kan leva på. Kan vi också inspirera folk att med gemensamma ansträngningar bygga mötesplatser och aktiviteter istället för att bara “tillhandahålla” kommunala lösningar tror jag mycket vore vunnet.
Jag är också mycket nöjd med att Sahlin så klart uttrycker att skola får och ska kosta olika beroende på elevernas behov. Det skall dock enligt min mening ske på ett sådant sätt att det är skolans huvudman som får ansvar för att så sker.
Ännu inte så många av mötesdeltagarna som bloggat om talet – se t.ex. bloggar.se och så där vansinnigt upphetsande var det ju faktiskt inte. Upptäcker dock precis att den gode Erik Laakso, här till vänster ambitiöst antecknande under talet, för några minuter sedan gjort en första kommentar – också med flera bilder från talet och från tunnelbaneresan ut där han hamnade i samma vagn som Mona Sahlin.
Laakso kommenterar bland annat att Mona Sahlin också pratade om könsneutrala äktenskap. Det har inte heller jag något emot men – och det är ett avgörande men – det skall vara en könsneutral samlevnadslagstiftning inget tvång att viga vilka konstellationer som helst för att få vara vigselförättare i någon församling! Mitt förslag är att vi i likhet med andra länder skiljer på den juridiska vigseln som skall vara borgerlig (underlig term egentligen) och sedan får folk göra precis som de vill när det gäller ev. religiösa riter.
Jag uppskattade – när jag tänker efter – mycket att så lite av talet handlade om den sorgerliga högeralliansens regering, även om de förstås fick några slängar, och så mycket handlade om vad vi vill göra. Det var faktiskt riktigt bra!
Drogbruk – en kulturfråga
Blogge Bloggelito tar under rubriken Du ska dricka alkohol, neger! upp en rad aspekter på drogbruk och argumenterar väl för en förändring av vår (svenska) syn på olika typer av droger. Alldeles särskilt tänkvärd är följande rätt provocerande tankegång:
Den svenska staten har det drogfria samhället som mål. Det är en social renhetsutopi som saknar motstycke i resten av världen, där man istället ofta förnuftigt konstaterar att människan nyttjar droger och försöker begränsa skadeverkningarna av detta nyttjande. I exempelvis Holland och Storbritannien ser man ingen poäng med att förbjuda kat, då skadeeffekterna är minimala.
Men den svenska staten har också det multikulturella samhället som mål. Multikultur är uppenbarligen bra så länge det handlar om tillskott som kebab och falafel, men hur man egentligen har tänkt vad gäller andra kulturella uttryck är mer tveksamt. Det gamla synsättet var att invandrarna ska anpassa sig till svenska normer, men detta har successivt kommit att ändras – anpassningen ska ske ömsesidigt.
För droger gäller dock den svenska linjen orubbad. Flyktingar och andra invandrare från exempelvis Somalia ska inte få tugga sitt kat. Istället ska de fogas in i den svenska alkohol- och nikotintraditionen. Negern ska läras att supa och röka, att bruka vodka istället för att missbruka den mycket mildare drogen kat – ty med svenska statens språkbruk, som medierna gärna använder av någon anledning, är all hantering av de droger staten anser olagliga missbruk per definition. Samma resonemang gäller andra kulturella subgrupper, inklusive inhemska sådana (till exempel ravekulturen med dess milda hallucinatoriska preparat).
Att den svenska politiken när det gäller narkotiska preparat är misslyckad torde vara uppenbart för var och en. Magnus Linton skrev 2002 en utmärkt artikel om densamma där han försöker härleda uppkomsten av den “massiva politiken” ur vilket jag citerar en liten bit:
Självfallet måste den massiva politiken också ses i ljuset av de höga ambitionerna med det svenska välfärdsprojektet som sådant. Viljan att vara en förebild för andra länder präglar denna mer än kanske någon annan fråga och under 80-och början av 90-talet blir narkotikafrågan ett område där partierna bjuder över varandra i att visa handlingskraft. Bevekelsegrunderna skiftar, men frågan är användbar för alla: socialdemokraterna vill visa att ”i vårt Sverige tillåts ingen falla ur”, vänster- och miljöpartiet gör inför folkomröstningen 1994 drogliberalism synonymt med EU, kristdemokraterna ser ”knarkets utbredning” som ett tecken på att skolan svikit i kristen fostran, moderaterna som ett bevis för att polisen behöver mer resurser, för folkpartiet ligger en fortsatt absolut politik i linje med folkpartiets rötter i nykterhetsrörelsen medan centern pekar på urbaniseringens förfärande konsekvenser. Ny demokrati, som väljs in i riksdagen 1991, är kanske de som har allra störst användning av frågan: knarket väller in med invandrarna.
Missbruksforskaren Leif Lenke söker den absoluta politikens rötter i religion. Framväxten av västvärldens nykterhetsrörelser under förra seklet fick en snabb uppdelning i två grenar – en radikal och en moderat – där den förra sprang ur de frikyrkliga väckelserörelserna. Hos dem fanns ett starkt etiskt element i alkoholkritiken och därför krävde de, skriver Lenke, ”total avhållsamhet från alla alkoholhaltiga drycker och förespråkade med en terminologi från drogdebatten ’ett alkoholfritt samhälle’” (Sociologisk Forskning 4/91). Den moderata grenen – för vilka problemen gällde folkhälsa och inte moral – hade inga invändningar mot öl och vin utan menade att det var starkspriten som skulle bekämpas. Länder i den frikyrkliga grenen – som Sverige, Finland och USA – prövade senare drastiska åtgärder som totalförbud eller motbokssystem medan den moderata – typ Holland, Västtyskland och Danmark – försökte hantera alkoholproblemen via skatter och andra restriktioner.
Traditionerna lever. Dels har de radikala länderna i dag en lägre total alkoholkonsumtion men ett mer problematiskt dryckesmönster medan den moderata grenen har en högre totalkonsumtion men ett mindre problematiskt dryckesmönster. Och dels, vilket är Lenkes huvudpoäng, lägger traditionerna ett tydligt raster över dagens europeiska narkotikadebatt; i de länder vars alkoholkritik bottnade i folkhälsa är skadelindring (harm reduction) en självklarhet medan varje sådan tanke är mycket kontroversiell i länder vars alkoholkritik tog avstamp i moral.
Vi har alltså skapat ett problematiskt dryckesmönster som vi vill tvinga på människor som kommer från andra kulturer där ett sådant inte finns – givet förstås att vi accepterar premissen att människor har och kommer att ha behov, vilja att i rimlig omfattning bruka droger. Missbruk har som de flesta också förstår andra orsaker än bara bruk – sociala problem brukar vara de mest uppenbara.
Muslimer saknar skyddsvärde
Nya asylregler välkomnas av Kerimo: "Yilmaz Kerimo, riksdagsledamot (s) menar att det nya beslutet är bra och att även om läget i Irak inte är bra så är det bättre än för några år sedan.
– Det är fortfarande grupper som är utsatta, såsom de kristna irakierna, och de kommer under det nya beslutet att få uppehållstillstånd. Vi kan bara inte längre ta emot alla som vill komma för vi har helt enkelt inte plats, säger Yilmaz Kerimo.
I stället tycker han att EU och resten av världen också ska ta sitt ansvar och menar att det är demokratiförebyggande på plats som man ska satsa på."
Uttalandet görs alltså efter att Migrationsverket beslutat det inte längre pågår en inre väpnad konflikt i Irak – hur vettlöst det beslutet var har jag komenterat tidigare. Samma dag som man alltså kan läsa att Kerimo bara nämner kristna irakier bland de utsatta grupperna kan man i samma tidning, LT, läsa om den 13-årige Milad som kidnappats i Bagdad (Milad är såvitt jag förstår från en kristen irakisk familj) vars släkt krävs på 100 000 dollar i lösensumma.
Då blir alltså frågan om det bara är kristna som behöver skydd i Irak?
I SvD kunde man i söndags läsa att
"En del vittnesmål visar hur soldater förlorat sin moraliska kompass till den grad att de hånar eller skändar dem de dödat. Ett foto visar en soldat som om han är på väg att använda sin bruna armésked av plast för att äta av den utspillda hjärnsubstansen från en död irakisk man.
“Ta en bild av mig och den här idioten” sade en soldat och höll armén om den döda kroppen, berättar 31-årige sergeanten Camilo Mejia som var med.
Allt detta skedde medan den döde mannens bröder och kusiner såg på."
Samma dag är DNs rubrik “USA-soldater har dödat tusentals civila i Irak” Igår rapporterades att
“Minst 85 människor har dödats i två bombdåd i Kirkuk i norra Irak. Över 180 personer har skadats, och dödssiffran väntas stiga. De två självmordsattentaten var samordnade, uppgav polisen i Kirkuk.”
Senare visar det sig att en av de döda är svensk:
Informationen om att en svensk man dödades i attentatet kom från den svenskkurdiske debattören Kurdo Baksi, som har goda kontakter i Kirkuk och den kurdiska stadsdelen Imam Qassem där självmordsbombaren slog till.
Uppgifterna bekräftades vid 18-tiden av utrikesdepartementet.
Jag har ytterligt svårt att förstå att någon irakier skulle kunna känna sig säkrare än andra. Här finns en ockupationsmakt främst i form av USas trupper som inte direkt sätter irakiers liv och hälsa högst på dagordningen, här finns ett antal olika grupper som strider mot ockupationen och sins emellan. Detta räcker emellertid inte för Yilmaz Kerimo. Som socialdemokrat borde han skämmas!!
Han har dock åsiktsbröder. En intressant debatt, rapporterad av Peter Gustavsson, har försts i Skånska Dagbladet som har två ledarsidor en islamofobisk, förlåt centerpartistisk, och en socialdemokratisk:
Tony Johansson (s) har redan skrivit det mesta som finns att skriva i den här frågan i den hårda debatten mellan Skånska Dagbladets centerpartistiska och socialdemokratiska ledarsidor. Här kan du hitta vidare till de första tre inläggen. Tonys andra inlägg hittar jag inte, men Lars J Erikssons svar finns här och Tonys avslutande inlägg hittar du här. Mycket läsvärt!
Sahlin en borgare?
Ella Bohlin, ordförande i Kristdemokratiska ungdomsförbundet, och som av Victor Bernhardtz på Almedalsbloggen utnämndes till “den enda slagkraftiga unga politikern vi har”, tar till orda i SvD och hävdar att socialdemokratin under Mona Sahlin håller på att ompositionera sig – bort från sitt marxistiska arv och bort från klassanalysen som det viktigaste instrumentet för förståelse av samhällsutvecklingen (som Bohlin kallar klasskampsretorik).
Sahlin ger oss borgare rätt: "Den av socialdemokratin så länge så omhuldade ”klasskampen” verkar vara förbi. Passé, förlegad, finito. Åtminstone om Mona Sahlin får bestämma. För Sahlin talar mycket hellre om ”frihet”, ”egenmakt”, ”plikt” och ”individen”. Hon har som bekant även utnämnt småföretagarna som ”landets hjältar”. Ord och begrepp som snarare känns igen ifrån alliansens företrädare.
I tysthet håller Mona Sahlin på att ompositionera sitt parti ifrån marxismen närmare verkligheten. Den illusion som borgligheten alltid insett att socialismen är håller nu även Sahlin på att vakna upp ur. Genom att överge klasskampen ger Sahlin borgerligheten rätt.
"
(Hittat via knuff.se.)
Ella Bohlin gör förstås rätt i den meningen att hon baserat på, i detta fall, vad Mona Sahlin faktiskt säger analyserar vilken analys av samhället som ligger bakom. Samtidigt gör hon ett rätt billigt retoriskt trick, hon hävdar att det är avsaknaden av klasskampsretorik som satt henne på spåret. Nu är väl kanske inte just klasskampsretorik det man förknippar med ledande socialdemokratiska företrädares uttalanden varför Bohlins analys blir rätt platt.
Om man ändå vill förstå bör förstås analysen av Sahlins tal kompletteras med att ställa detsamma i relation till mer programatiska beskrivningar som t.ex. partiprogrammet från 2001:
Den svenska arbetarrörelsen formerades efter två linjer, den fackliga och den politiska, där samverkan var och är självklar men en uppdelning av arbetsuppgifterna praktiskt motiverad. Det fackliga arbetet inriktades, då som nu, på arbetslivet för att där stärka de arbetandes rättigheter. Det politiska arbetet handlade då om att erövra de medborgerliga rättigheter som skulle ge arbetarna möjlighet att påverka samhället de levde i.Nu handlar det om att bevara och vidareutveckla denna medborgarrätt och den demokratiska handlingskraft, som växt fram under det senaste seklet. (s. 11)
I konflikten mellan kapital och arbete företräder socialdemokratin alltid arbetets intressen. Socialdemokratin är och förblir ett antikapitalistiskt parti, som alltid byggt motkrafter mot kapitalets anspråk på makt över ekonomi och samhälle.
Det demokratiska samhället har alltid den överordnade rätten att ange villkor och ramar för det ekonomiska livet. Det demokratiska samhället har också alltid rätten att ändra villkor och former, om ett visst sätt att organisera arbete och ekonomi inte uppfyller viktiga folkliga intressen.Ekonomiska intressen har aldrig rätt att sätta gränser för demokratin, det är tvärtom alltid demokratin som sätter gränserna för marknaden och de ekonomiska intressena. Socialdemokratin avvisar en samhällsutveckling där kapital och marknad dominerar och kommersialiserar sociala, kulturella och mänskliga relationer. Marknadens normer får aldrig avgöra människors värde eller bilda norm för det sociala och kulturella livet. (s. 19)
Hela den socialdemokratiska visionen sammanfattas i inledningen till samma program:
Fria och jämlika människor i ett solidariskt samhälle är den demokratiska socialismens mål. Varje människa ska vara fri att utvecklas som individ, råda över sitt eget liv och påverka det egna samhället. Frihet handlar både om frihet från yttre tvång och förtryck, hunger, okunnighet och fruktan för framtiden och om frihet till delaktighet och medbestämmande, till egen utveckling, trygg gemenskap och möjlighet att styra sitt liv och välja sin framtid.
Denna människors frihet förutsätter jämlikhet. Jämlikhet innebär att alla människor trots olika förutsättningar ges samma möjlighet att forma sitt eget liv och påverka sitt samhälle. Denna jämlikhet förutsätter rätten att välja och utvecklas olika, utan att olikheterna leder till underordning och klyftor i makt och inflytande över vardag och samhälle.
Frihet och jämlikhet handlar både om individuella rättigheter och kollektiva lösningar för att skapa det gemensamma bästa, som utgör grunden för den enskildes liv och möjligheter. Människan är en social varelse som utvecklas och växer i samspel med andra, och mycket av det som är viktigt för den enskildes välfärd kan bara skapas i gemenskap med andra.
Detta gemensamma bästa förutsätter solidaritet. Solidaritet är den sammanhållning som kommer ur insikten att vi alla är ömsesidigt beroende av varandra, och att det samhälle är bäst, som byggs i samverkan i ömsesidig hänsyn och respekt. Alla måste ha samma rätt och möjlighet att påverka lösningarna, alla måste ha samma skyldighet att
ta ansvar
för dem. Solidaritet utesluter inte strävan till
individuell utveckling och framgång
, men väl den egoism som gör det tillåtet att utnyttja andra för egna fördelar.
Bohlin ser Sahlins användande av uttryck som ”frihet”, ”egenmakt”, ”plikt” och ”individen” som uttryck för omsvängning. Det är mycket svårt att förstå.
Betydligt lättare blir det (att förstå) När Bohlin refererar den uppmärksammade intervjun i SJs kundtidning Kupé och skriver “Nej, den sahlinska socialdemokratins mål är kvoterad föräldraförsäkring, beskuren valfrihet inom skolväsendet och förbud mot att äga sin egen bostad.” Då är vi en bit ifrån frihet “till egen utveckling, trygg gemenskap och möjlighet att styra sitt liv och välja sin framtid”.
Anders Svensson (“vi som tillhör extremvänstern”) ger dock Bohlin helt rätt i sin analys och ser socialdemokratin som ett i grunden borgerligt parti med en nyliberal politik! Johan Lundberg avfärdar Bohlins analys och tycker hon lyssnat dåligt.
Senaste kommentarerna