Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Partier måste visa vägen mot något bättre
JOHANNA GRAF: Är det Juholts, partiets eller hoppets kris?: "Det folk är mest besvikna på nu, det är förlusten av hoppet, om att en bättre värld är möjlig. "
Graf har förstås rätt. Alla partier måste för sina medlemmar och sympatisörer stå för något som dessa uppfattar som bättre. Moderaternas framgångar under senare år beror just på att de för många kunnat ge en bild av något bättre. Väljare i tillräcklig omfattning uppfattar att problembeskrivningen och lösningarna stämmer med deras egen bild av verkligheten. Hur sann denna bild sen är är faktiskt en annan fråga.
Socialdemokratin har tappat denna förmåga – att beskriva verkligheten så att tillräckligt många känner igen sig och föreslå lösningar som lika många tycker verka rimliga. Att vi har en partiledare utan bra kompass (privat och politiskt) är i sammanhanget relativt oväsentligt.
När vi dessutom har kamrater som (se kommentarer på Grafs blogginlägg) som kan uttrycka sig på följande sätt om medborgarna
en politiskt omdeveten och labil väljarkår
är vi sannolikt rätt illa ute. Vi har såvitt jag vet aldrig haft en mer välutbildad väljarkår än idag, låt oss istället utgå från det och föra hyfsat intelligenta samtal med dessa!
Katrine Kielos verkar ha fattat och skriver bl.a.
Hur ska Sveriges hårt arbetande familjer kunna relatera till när Juholt åker runt och pratar om ”värdeburen tillväxt”, ”kunskapsbaserad ekonomi” och ”social investeringspolitik”.
På vilket sätt relaterar det till deras liv?
Är det någon som över huvud taget begriper vad de där fraserna betyder?
Och istället för att måla upp visioner ägnar sig en del åt att bygga upp “skräckscenarior”. Själv önskar jag att vi – många – som fortfarande utgår från vad man skulle kunna kalla socialdemokratiska (eller varför inte socialistiska) grundläggande värderingar som frihet, solidaritet och jämlikhet skulle förenas i mer utopiskt inriktade projekt, i att beskriva såväl partiet som framtiden i mer idealistiska termer, formulera en vision av en bättre värld. En sådan innehåller mer kollektiva lösningar, mindre statliga – innehåller mer utrymme för den enskilde, mindre regleringar – innehåller mer frihet, mindre övervakning. En framtid där medborgarens engagemang såväl för sin egen som andras väl får verkligt utrymme.
Technorati Tags:
Alexandra Einerstam, Frihet, Jämlikhet, Johanna Graf, Katrine Kielos, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Socialism, Solidaritet
Välfärd utan stat – är det möjligt
Vi vill inte krympa välfärdsstaten | Kultur | Aftonbladet: " Vad vi däremot diskuterade var olika sätt att organisera den offentliga välfärden och förankra den bättre bland medborgarna.
Exempelvis i form av självförvaltning och brukarmedverkan och att inom ramen för en offentlig finansiering ge ökat utrymme för folkrörelser, kooperativ och andra nonprofitorganisationer. Dessvärre blev det inte så. I stället fick vi vinstdrivande företag och marknadsmodeller. Det är bara att beklaga att det alternativ vi argumenterade för inte prövades."
Håkan A Bengtsson m.fl. försvarar sig mot Ann Charlott Altstadt som replikerar direkt:
I den tidens debatt blev vi som invände mot att vanliga människoras huvudproblem skulle vara förkvävande skyddsnät och bristande personligt ansvarstagande kallade bakåtsträvare, bromsklossar, nostalgiker och traditionalister, men tyvärr fick vi rätt. Den missvisande beskrivningen av välfärdsstaten öppnade dörren för – och legitimerade det marknadssamhälle vi har i dag där exempelvis riskkapitalbolag gör miljardvinster i omsorg skola- vårdbranschen på våra skattepengar. Ett samhälle som allt mer glider isär under trycket av marknadens sorteringsmekanismer och lönsamhetskrav.
Är väl ett lysande exempel på hur man väljer att inte beakta det motparten faktiskt skriver. Att sedan Altstadt inte verkar begripa att det som gör de “nya” moderaternas framgång möjlig just beror på att de kunnat beskriva verkligheten så att många känner igen sig och sedan dessutom kunnat ge sken av att ha lösningar på de problem denna bild av verkligheten illustrerar. Hade vi, dvs vänstern, långt tidigare just utifrån den allienation allt fler människor känner inför den starka staten som välfärdens garant kunnat visa på en väg där det inte är staten utan människornas ofta kollektiva ansträngningar som organiserar, finansierar och utvecklar gemensamma välfärdsinstitutioner samtidigt som den enskildes makt över sitt eget liv ökat – då hade vi haft en politik för vår tid, då hade högern inte kunnat skaffa sig problemformuleringsprivilegiet. Nu bjöd vi ju faktiskt på det.
Huvudskälet till att vi förlorat initiativet är att vi “förstatligat” de allra flesta instrumenten för människors självorganisering. Även de få kvarvarande har gjorts helt beroende av statens/kommunens allmosor (bidrag). Utan bidrag ingen studieverksamhet, utan bidrag ingen idrottsverksamhet, utan bidrag ingen annan fritidsverksamhet.
Tänk tanken – sankt skatt så att alla har råd att betala vad akassan faktiskt kostar, sänk skatten så att alla kan betala vad studiecirkeln kostar, sänk skatten så att folk har råd att driva samlingslokaler. Tänk tanken – ge människor utrymme att själva gemensamt bygga de institutioner de behöver; kollektivt uppbyggda kassor för vård och omsorg, kollektivt finansierade byggnader för idrott, för studier, för fest. Tänk tanken!
Technorati Tags:
Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Solidaritet, Staten, Håkan A Bengtsson, Ann Charlott Altstadt
Mitt land, vårt land, min värld, vår värld
ner kommer man alltid: Nej, jag älskar inte mitt land. Jag är inte patriot.: "Jag gjorde lumpen och skulle göra om den om jag måste. Inte för att jag älskar mitt land eller håller nationen och dess fana högt. Utan för att jag är beredd att försvara vem det än må vara som någon annan försöker sätta sig på. Jag gillar demokrati, yttrandefriheten och rätten att tänka fritt. Jag gillar att kunna röra mig fritt varthän jag så önskar, jag vill inte att någon ska öppna min post eller lyssna på mina privata samtal. Rätten till det är jag beredd att slåss för.
Men inget av det här gör mig till patriot. Som om det skulle finnas en speciell ”svensk” demokrati, eller ett särskilt ”svenskt” människovärde. Eller att kärleken skulle vara specifikt “svensk”. Frihet jämlikhet och solidaritet känner inga sådana nationsgränser. Kampen för detta har hela världen som skådeplats. Demokratin liksom människovärdet är universell."
Anders Nilsson är en klok man. Han älskar sin sambo, sina barn och barnbarn, sina syskon och sina föräldrar och därutöver sin gud. I detta är vi lika om vi bortser från det sistnämnda. Han älskar också frihet, jämlikhet och solidaritet. Också där vi lika. Det innebär att vi egentligen drivs av kärlek till alla människor.
Numera talas emellertid mycket om ondska och hat. Begrepp som både är svåranvända och lätt får sin mening utsuddad genom alltför flitigt användande. Hat är t.ex. något som många använder i tid och otid för att uttrycka allmän motvilja eller bara för att säga att man inte gillar något. Ondska används ibland som om det vore något vi inte själva kontrollerar, något man kan besittas av utan att själv ha valt. Sådana begrepp har jag mycket svårt för. Människor föds inte onda men det finns otaliga exempel på hur de av omständigheterna kommer att begå verkligt onda handlingar. Antingen har de aktivt valt detta men minst lika vanligt är att de snarare blivit del av (ex. soldater i krig).
Jag tror att hat och ondska ska ses som samhälleliga fenomen. De är känslor och handlingar som människor har/begår som emanerar ur de förhållanden som råder vid en given tidpunkt och en given plats. Därför kommer de också från tid till annan att riktas mot olika företeelser – etniska grupper, andra nationer osv. De är känslor och handlingar som fyller en funktion. I dagens stangerande ekonomier är tyvärr duktiga idioter som odlar motsättningar mellan grupper en följd av instabiliteten, av arbetslösheten, av osäkerheten. Det föder rädsla som låter sig omvandlas till hatiska känslor och onda handlingar. Det är därför som vi ser konspirationsteorier om islamisering sprida sig just nu – de fyller funktionen att skapa motsättningar mellan människor.
Vi har alla behov av tillhörighet (identifikation). För många räcker familj, släkt, vänner och jobb långt men de flesta söker också ett något större sammanhang. Sådana sammanhang erbjuds av gäng, av föreningslivet osv. Sammanhangen kan vara av såväl konstruktiv som destruktiv natur liksom aktiva eller passiva, inkluderande eller exkluderande. Tyvärr får man väl säga att många sammanhang just konstitueras genom motsatser – vi mot dom (gäller t.ex. supporterklubbar, ofta religioner, etnicitet och alltid nationer).
För mig är att vara svensk att vara stadigvarande bosatt i det geografiska område som identifieras som Sverige. Alla andra som bor här stadigvarande är också svenskar. Det som bör förena oss förutom detta val av boplats är att vi gemensamt bidrar till ett gott samhälle baserat just på frihet, jämlikhet och solidaritet. Den ambitionen bör vi dela med alla andra människor på vårt klot.
Technorati Tags:
Anders Nilsson, demokrati, Frihet, Solidaritet
Detta med främlingsfientligheten
Europa förgiftas | Katrine Kielos | Ledarkrönika | Ledare | Aftonbladet: “Ola Larsmo nämner i en lysande text på DN Kultur den tyske lingvisten Victor Klemperer. Klemperer var övertygad om att språket formade den som använde det. Främlingsfientliga ord leder till främlingsfientliga tankar. Klemperer skrev dagbok om den språkkamp som utspelade sig i trettiotalets Europa. I miljoner repetitioner, mekaniskt och omedvetet svaldes hatet tills det inte fanns något annat.”
Har gått och burit på en tanke några dagar. Den rör just orden och ordens betydelse som t.ex. Ola Larsmo skriver bra om. Det ord som fastnade var
främlingsfientlighet
, ett begrepp som oftast används för att beskriva en mild form av rasism, inte riktigt men nästan. Ordet är uppenbarligen en sammansättning av
främling
(som väl är någon vi inte känner, någon som inte hör hemma här) och
fientlig
(som är något vi hyser aggressiva antipatier mot). För att begreppet ska vara meningsfullt bör det finnas något som kallas främlingsvänlig, dvs fientlighetens motsats. Det senare har jag dock inte stött på (begreppet alltså).
Vanligtvis används begreppet främlingsfientlighet för att definiera personer/organisationer som har kritiska synpunkter på invandrare i allmänhet och/eller invandrarpolitiken. Det är intressant eftersom det var mycket länge sedan vi hade en invandring av någon nämnvärd omfattning och följdaktligen knappast kan sägas ha varken invandrare eller en invandrarpolitik. Det vi dock har/haft under de senaste decennierna är ett relativt omfattande flyktingmottagande (alldeles oavsett hur vi uppfattar de skäl som accepterats så har de allra flesta människor som kommit till Sverige getts asyl alternativt utgjort anhöriga till sådana). Sen har vi skaffat en i många stycken rätt misslyckat integrationspolitik för att hantera en del av de frågor som aktualiseras när relativt många har anledning att fly (varifrån de nu kommer) och därför får asyl (här).
Visst kan man definiera den asylsökande som en främling – i den meningen att det är en individ som vi inte känner och som inte bor här. När vederbörande fått asyl blir den ju bosatt här och upphör såvitt jag förstår därmed att vara en främling. Denne har ju blivit en granne, en arbetskamrat, en kund, en anställd, en hyresgäst, en elev osv. Använder vi då begreppet främlingsfientliga som beteckning på personer som hyser aversioner mot människor bosatta i vårt land men som eventuellt kan identifieras baserat på etnicitet, hudfärg, religion eller liknande accepterar vi ju de fientligas absurda verklighetsuppfattning.
Att det finns människor i vårt land som är fientliga till andra människor är väl helt klart. Vi kan väl alla känna så mot enstaka individer. När denna känsla övergår till att gälla utpekade grupper, baserat på föreställningar om gruppmedlemmarnas egenskaper är det en form av rasism, även om vi numera av vetenskapliga skäl har svårt att särskilja raser/inte använder det begreppet och istället ofta talar om etnicitet. Hur t.o.m. ledarskribenter banar väg för sådan på förmenta (gärna statistiskt baserade och därmed till synes sakliga) gruppegenskaper baserade fördomar/fientlighet utgör ju Gudmundsson på SvD ett bra exempel på:
Den absoluta majoriteten av alla brott begås av norrmän. 90 procent av gärningsmännen bakom de brott som begicks under den uppmätta perioden, 2001 till 2004, var infödda norrmän. Det är dock vissa invandrargruppers överrepresentation i brottsstatistiken som väcker intresse.
Låt oss fortsatt vara mycket tydligare med hur vi använder orden. Utmänstra begreppet främlingsfientliga och kalla rasister för rasister dvs de som tillskriver grupper (av typ etniska) negativa egenskaper. Ta varje tillfälle i akt att “ta debatten” dvs låt inga om än “oförargerliga” yttranden, artiklar, bloggar m.m. stå oemotsagda. Stäng inte ute någon form av åsikter utan se till att det är möjligt att bemöta, att avslöja, att vederlägga. Det är när konspirationsteorierna bekräftas genom märklig lagstiftning (inskränkt yttrandefrihet), dunkelt tänkta förslag (språktest) och de får utrymme att odlas (exempelvis hos Bruce Bawer utan tillräckligt motstånd det blir farligt.
Technorati Tags:
Aftonbladet, Katrine Kielos, SvD, Yttrandfrihet, Ola Larsmo, Bruce Bawer, Rasism, Främlingsfientliga
EUs kris – inte Greklands
Det är dags att diskutera eurons kris – inte Greklands kris | Lena Sommestad: “Den historia som inte berättas i svenska media är den historia som borde berättas: historien om hur euro-projektet skapade den grekiska krisen och nu förhindrar Grekland att ta sig ur den. Grekland är förvisso ett land som brottas med stora interna problem i form av korruption och en illa fungerande statsförvaltning, men det är inte dessa problem som har drivit den grekiska nationen mot konkursens rand. Det är dags för svenska media och svenska politiker att lyfta den fråga som nu måste diskuteras: hur ska Europa ta sig ur ett penningpolitiskt system som driver enskilda länder in i social och politisk kris och som skapar allt skarpare konflikt mellan unionens medlemmar?”
(Hittat via Knuff.)
Har funderat sedan i morse på Lena Sommestads artikel. Är förstås helt överens med henne om att detta inte är en grekisk kris men föredrar att kalla det Europas kris då den borde ägas och hanteras av alla Europas stater och inte bara de som ingår i euro-zonen. Den överhettning som Sommestad tillskriver euron som skapare av har också andra bidragsgivare bland annat i form av de regionala stöden inom EU. Är förstås också överens om att det penningpolitiska system i vilket euron är symbolen är otillräckligt och enligt min mening aldrig utformades så att det kunde hantera de stora skillnader mellan de ingående staternas ekonomier.
Är också helt överens med Sommestad när hon skriver att
Det är socialdemokraternas ansvar att förklara vad som händer i Europa och plädera för en ekonomisk politik som skapar jämlikhet, välstånd och social sammanhållning, inte ojämlikhet, fattigdom och konflikt.
I ett avseende skiljer sig dock min och Sommestads bild av verkligheten. Åtminstone uppfattar jag att hon pläderar för att den gemensamma valutan skrotas, det gör inte jag. Som jag ser det innebär just denna Somestads ståndpunkt att hon pläderar för något helt annat än den solidaritet jag menar skall styra vänsterns/socialdemokratins politik. Ett skrotande av valutaunionen innebär såvitt jag förstår att var och en lämnas åt sig själv – i Greklands fall till att devalvera (och vi talar inte om några futtiga procents justeringar av växelkursen. Vem som betalar för en devalvering genom urholkad köpkraft – det vet vi. Utomstående långivare har och kommer förstås fortsatt att skydda sig mot sådant genom att t.ex. ge lån i andra mer stabila valutor, skuldberget växer ändå.
En vanlig tämligen traditionell socialdemokratisk ståndpunkt är att man ska investera sig ur kriser. Den politiken kan ju också sägas ha fungerat även om vi svenskar också sett våra reallöner urholkas med jämna mellanrum genom devalveringar/flytande växelkurs och rätt kraftiga besparingar av och till. Om vi kunde föra en europeisk socialdemokratisk politik med samma ledstjärna skulle förstås åtminstone vår del av världen se annorlunda ut. Då skulle vi (dvs Europa) investera oss ur de obalanser som just nu råder i delar av kontinenten. Se där ett embryo till en vänsterstrategi för att hantera kriser i Europa:)
Technorati Tags:
ekonomi, EU, Euro, Lena Sommestad, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Solidaritet
Bra att veta om Grekland
Dagens rekommenderade länk direkt från Grekland | Nemokrati: "Som en motvikt till Expressens grekrasism i ”artikeln” med det förledande namnet ”Därför är grekiska folket rasande” tackar jag bloggen Cornucopia för länken till Sturdy blogg – direkt från Grekland – och inlägget ”Democracy vs Mythology: The Battle in Syntagma Square”. Läs det!"
(Hittat via Knuff.)
Många myter har ju sitt ursprung i Grekland. Numera tycks dock de nya myterna främst handla om Grekland. Hos Cornucopia läser jag
Finns även en del intressant statistik i blogginlägget, t ex att greker i snitt går i pension senare än tyskarna, arbetar näst flest timmar om året av alla OECD-länderna. Och de som fuskar med skatten är inte vanligt folk, utan alla egna företagare. Mutorna man måste betala för att få allmän sjukvård beror inte på korruption, utan på desperation då lönearbetande läkare inte får ihop pengar till att leva på annars, medan privata läkare stoppar alla pengar svart rakt ner i fickan. Och det mesta av underskottet i statsbudgeten består i räntebetalningar på statsskulden, inte på obalanser i den dagliga ekonomin. Det hela kallas med all rätt för ett angrepp och en invasion av en suverän stat med avsikt att ta dess riktiga tillgångar för att finansiera räntebetalningarna till de som tar över tillgångarna. Asset grab.
Och mycket riktigt (för den som inte själv orkar läsa hela Sturdyblog-inlägget även om det rekommenderas) så får man sig en hel del siffror redovisade:
Greeks are lazy. This underlies much of what is said and written about the crisis, the implication presumably being that our lax Mediterranean work-ethic is at the heart of our self-inflicted downfall. And yet, OECD data among its members show that in 2008, Greeks worked on average 2120 hours a year. That is 690 hours more than the average German, 467 more than the average Brit and 356 more than the OECD average. Only Koreans work longer hours. Further, the paid leave entitlement in Greece is on average 23 days, lower than most EU countries including the UK’s minimum 28 and Germany’s whopping 30.
Greeks retire early. The figure of 53 years old as an average retirement age is being bandied about. So much, in fact, that it is being seen as fact. The figure actually originates from a lazy comment on the NY Times website. It was then repeated by Fox News and printed on other publications. Greek civil servants have the option to retire after 17.5 years of service, but this is on half benefits. The figure of 53 is a misinformed conflation of the number of people who choose to do this (in most cases to go on to different careers) and those who stay in public service until their full entitlement becomes available. Looking at Eurostat’s data from 2005 the average age of exit from the labour force in Greece (indicated in the graph below as EL for Ellas) was 61.7; higher than Germany, France or Italy and higher than the EU27 average. Since then Greece have had to raise the minimum age of retirement twice under bail-out conditions and so this figure is likely to rise further.
Greece is a weak economy that should never have been a part of the EU. One of the assertions frequently levelled at Greece is that its membership to the European Union was granted on emotional “cradle of democracy” grounds. This could not be further from the truth. Greece became the first associate member of the EEC outside the bloc of six founding members (Germany, France, Italy and the Benelux countries) in 1962, much before the UK. It has been a member of the EU for 30 years. It is classified by the World Bank as a “high income economy” and in 2005 boasted the 22nd highest human development and quality of life index in the world – higher than the UK, Germany or France. As late as 2009 it had the 24th highest per capita GDP according to the World Bank. Moreover, according to the University of Pennsylvania’s Centre for International Comparisons, Greece’s productivity in terms of real GDP per person per hour worked, is higher than that of France, Germany or the US and more than 20% higher than the UK’s.
The first bail-out was designed to help Greek people, but unfortunately failed. It was not. The first bail-out was designed to stabilise and buy time for the Eurozone. It was designed to avoid another Lehman-Bros-type market shock, at a time when financial institutions were too weak to withstand it. In the words of BBC economist Stephanie Flanders: “Put it another way: Greece looks less able to repay than it did a year ago – while the system as a whole looks in better shape to withstand a default… From their perspective, buying time has worked for the eurozone. It just hasn’t been working out so well for Greece.” If the bail-out were designed to help Greece get out of debt, then France and Germany would not have insisted on future multi-billion military contracts. As Daniel Cohn-Bendit, the MEP and leader of the Green group in the European Parliament, explained: “In the past three months we have forced Greece to confirm several billion dollars in arms contracts. French frigates that the Greeks will have to buy for 2.5 billion euros. Helicopters, planes, German submarines.”
The second bail-out is designed to help Greek people and will definitely succeed. I watched as Merkel and Sarkozy made their joint statement yesterday. It was dotted with phrases like “Markets are worried”, “Investors need reassurance” and packed with the technical language of monetarism. It sounded like a set of engineers making minor adjustments to an unmanned probe about to be launched into space. It was utterly devoid of any sense that at the centre of what was being discussed was the proposed extent of misery, poverty, pain and even death that a sovereign European partner, an entire nation was to endure. In fact most commentators agree, that this second package is designed to do exactly what the first one did: buy more time for the banks, at considerable expense to the Greek people. There is no chance of Greece ever being able to repay its debt – default is inevitable. It is simply servicing interest and will continue to do so in perpetuity.
And the biggest myth of them all: Greeks are protesting because they want the bail-out but not the austerity that goes with it. This is a fundamental untruth. Greeks are protesting because they do not want the bail-out at all. They have already accepted cuts which would be unfathomable in the UK – think of what Cameron is doing and multiply it by ten. Benefits have not been paid in over six months. Basic salaries have been cut to 550 Euros (£440) a month.
Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt konstaterar i Aftonbladet
Grekland kommer inte att klara att betala sina skulder. Frågan är inte om, utan när och hur, en nedskrivning av landets skulder ska göras.
Här går en konflikt mellan å ena sidan länder som Tyskland som vill att även de privata intressen som har lånat ut pengar, inte bara vi skattebetalare, ska stå för notan.
På den andra sidan finns länder som Frankrike som verkar vara beredda att låta bankerna gå skadefria medan alla bördor läggs på skattebetalarna. Denna ståndpunkt är både orättvis och orimlig. Bankerna spekulerar i statspapper för att göra vinst – ska de då inte också kunna göra förlust? När kommer bankerna att lära sig om skattebetalarna står för förlusterna medan vinsterna förblir privata?
Och visst är det sant att fler lån för att betala gamla skulder sannolikt inte har en chans att fungera. Andersson/Sjöstedts recept att tvinga bankerna att betala bygger dock på tesen att de pengar bankerna spekulerat med är bankernas egna, inte deras kunders. Om jag mins rätt gjorde Swedbank nyemissioner när Baltikum-bubblan sprack. Den täcktes till icke oväsentlig del av Folksam som alltså plöjde in försäkringstagarnas pengar i banken. Vems är de?
Som jag skrev häromdagen:
Vad som nu krävs är nog att vi med EU som instrument förverkligar drömmen om ett folkens Europa där frihet, jämlikhet och solidaritet utgör det förenande elementet. Då blir inte Greklands problem deras utan vårt, då hjälper vi alla till att skapa förutsättningar för Grekland att utan massarbetslöshet och andra nedskärningar av den lilla välfärdsapparat de har lägga grunden för en ekonomi som växer. Det är ju trots allt rätt meningslöst att fortsätta att ge Grekland nödlån på villkor som gör att de inte kommer att kunna betala tillbaka.
Vänstern/arbetarrörelsen måste återknyta till sin traditionella internationalism. För att kunna göra det måste makten över EU erövras – vilket bara kan göras av en samlad rörelse. Särskilt mycket sådant ser man inte i politiken. Istället framställs det som om lösandet av Greklands akuta kris är en börda för skattebetalarna (i andra länder som vårt) – inte en uppgift i den internationella solidaritetens land. Där finns förstås grunden för alla de myter som Sturdy avslöjar. Lata greker ställs mot arbetssamma svenskar/tyskar och så har vi fått en motsättning mellan folken.
Technorati Tags:
ekonomi, EU, Euro, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Solidaritet, Jonas Sjöstedt, Ulla Andersson, Sturdyblog, Grekland
Havererar nu EU?
Everywhere, the European project is stalling. It needs a new German engine | Timothy Garton Ash | Comment is free | The Guardian: “And it’s not just the eurozone. Every major project of the European Union is faltering. France and Italy are suggesting that the achievement of the Schengen area, with no border controls, should be chipped away – just because a few thousand people from convulsed north Africa have taken refuge on the Italian island of Lampedusa. Many European countries are already in a panic about the integration of immigrants and people of migrant origin, especially those who are Muslims. Solidarity and social justice – central values of the post-1945 European project – are in retreat almost everywhere, as a result of growing inequality and spending cuts to tackle public debt.”
(Hittat via Sönderfallet fortsätter.)
Björn Elmbrandt instämmer i Timothy Garton Ash beskrivning och avslutar sin artikel i Dagens Arena med orden
Timothy Garton Ash vill se Tyskland som motorn i en nystart för EU, där man vågar ta ledningen, inte bara huka sig för finansmarknaderna. Det är rätt tänkt, men det är inte vad som nu sker. Istället ser vi snarare ett gradvist sönderfall för den europeiska unionen, ungefär som i Grekland.
Kanske blir det som så många gånger förr – man kommer återigen överens om att låna ut ännu större belopp till Grekland, som blir ännu omöjligare att betala igen. Det vill säga, man sparkar den tomma burken framför sig på gatan ännu en liten bit. Men sanningens minut kommer förstås, både för Giorgios Papandreou och för Angela Merkel.
Jag förstår inte riktigt metaforen med den tomma burken som man sparkar framför sig. Varken Grekland eller något annat land som ingår i gruppen som eurokrisar förtjänar att betraktas/beskrivas som en tom burk även om Elmbrandt kanske har en liten poäng
det som händer just nu är att det lilla av stat som ändå funnits i Grekland är på väg att falla sönder i eurokrisens spår.
Fast jag är tveksam om det är ett rimligt sätt att beskriva krisande Grekland. Jag saknar hos både Elmbrandt och Garton Ash en lite mer konkret beskrivning av hur saker och ting borde hanteras. Garton Ash saknar en stark kvinna vilket står för ett Tyskland som kliver fram och “tar hand” om den ekonomiska och finansiella återhämtningen i euro-zonen. Elmbrandt verkar inte ha någon annan lösning. Merkel ska fixa detta trots de bekymmer detta kommer att vålla henne på hemmaplan opinionsmässigt.
Elmbrandt verkar tycka att det är synd att inte Merkel stod på sig i kravet på att privata finansiärer skulle tvingas skriva ner fordringar på Grekland. Det är intressant för vad skulle ha blivit konsekvensen av det – alltså bortsett från att vi talar om summor i storleksordningar som kan välta rätt stabila finansiella institut. Alltså finns det pengar i banksystemet som inte skulle saknas, som inte skulle leda till att institutionella investerare (t.ex. pensionsförvaltande) skadas, pengar vars ägare inte skulle försöka kompensera sig med högre räntor etc.
Vad som nu krävs är nog att vi med EU som instrument förverkligar drömmen om ett folkens Europa där frihet, jämlikhet och solidaritet utgör det förenande elementet. Då blir inte Greklands problem deras utan vårt, då hjälper vi alla till att skapa förutsättningar för Grekland att utan massarbetslöshet och andra nedskärningar av den lilla välfärdsapparat de har lägga grunden för en ekonomi som växer. Det är ju trots allt rätt meningslöst att fortsätta att ge Grekland nödlån på villkor som gör att de inte kommer att kunna betala tillbaka.
Stefan de Vylder besvarar frågan
Och den gemensamma valutan är också ett problem?
– Ja. Det går att jämföra med Sverige 1991–1992. Där lekte vi ju EMU. Vi låste vår växelkurs mot ecun, (dåvarande euron). Samtidigt hade vi högkonjunktur i Sverige med mycket högre inflation än omvärlden. Följden blev att vi fick mycket stora underskott i utrikeshandeln. Så till slut var vi, tack och lov, tvungna att släppa den fasta växelkursen. Dagens krisländer i EMU, som alla har enorma underskott i sin utrikeshandel, har ingen möjlighet att förändra växelkursen. Det är det stora problemet. I dag är 17 länder medlemmar i EMU, av dem kanske fyra har hyggliga överskott i sin utrikeshandel. De övriga har stora underskott. Särskilt gäller det krisländerna. Hade de inte varit medlemmar i EMU hade de kunnat rätta till det genom att förändra växelkursen eller räntan. Men det är låst för medlemmarna i valutaunionen.
Och det är naturligtvis sant. Frågan som omedelbart inställer sig är förstås vem som får betala förändringar av växelkursen, förändringar av räntan. Och frågan är förstås också om vi nu talar valutaunion om inte handelsbalansen måste räknas gemensamt för hela unionen (och dess ev över/underskott också fördelas inom densamma) för att projektet ska fungera. Samtidigt utgör ju dock just detta med överskott/underskott i utrikeshandeln en intressant fråga i sig – måste inte den balansera globalt?
Technorati Tags:
ekonomi, EU, Euro, Solidaritet, Björn Elmbrandt, Stefan de Vylder, Timothy Garton Ash
Varför sänkt skatt och reformer (igen)
Varför sänkt skatt och reformer: “Såvitt jag förstår så finns det fortfarande två huvudlinjer vad avser skattesänkningar. Den ena baserar sig på att skattetrycket är för högt och att en sänkning finansierar sig själv. Av erfarenhet vet vi – som Andréasson också påpekar – att detta ä felaktigt. Den andra linjen konstaterar också att skattebördan – särskilt för låginkomsttagare – är för tung och att eventuellt uppkommet statsfinansiellt utrymme skall användas både för skattesänkningar och för reformer (läs förstärkningar inom områden som drabbats av besparingar de senaste åren).”
(Hittat via Peter Karlbergs arkiv.)
Lyssnade på partiledardebatten i riksdagen (i bakgrunden, här kommenterad av politiskt okunnig retorikexpert) igår vilket fick mig att minnas något jag resonerade om 1999. Det Alliansregeringen sysslat med sedan 2006 är precis det jag beskrev som den ena huvudlinjen – alltså sänkta skatter – inte bara som finansierar sig själva (vilket ju faktiskt inte funkar) utan dessutom som motor för flera jobb (vilket heller inte funkar). Huvudskälet till detta är att man bara får en begränsad ökning av den privata konsumtionen till priset av motsvarande minskning av den offentliga. Torde vara tämligen neutralt ur tillväxtsynpunkt. Självklart betyder inte detta konstaterande att skattesänkningar är fel. Tvärtom – så länge de koncentreras till de med låga löner (pensioner) så betyder de oerhört mycket – dock då måste de vara riktade just mot denna grupp och dessutom substansiella (och inte “finansierade” genom avgiftsökningar). Så har ju inte varit fallet hittills tyvärr. Även lönearbetare med relativt låga inkomster ska kunna försörja sig själva utan bidrag!
Om min egen kommun skrev jag då:
Jag som bor i Södertälje – en kommun med kraftigt eftersatt gatuunderhåll, stora brister i skolan m.m. – ser naturligtvis också behoven av att förbättra offentlig service men detta överskuggar inte behovet av att ge de ekonomiskt svaga väsentligt bättre möjlighter att leva på sin lön.
Sedan dess har vi faktiskt missat båda – skolan har inte fått de resurser som krävs samtidigt som de med lägsta lönerna inte fått sin position förbättrad. Just detta med löner håller på att bli något av en käpphäst för mig. Just nu reagerar lärare med viss rätt på sin relativa lönenivå. Själv ser jag faktiskt andra grupper av huvudsakligen kommunalt anställda som mer problematiska, särskilt verksamma inom vård och omsorg.
Technorati Tags:
Aftonbladet, Skola, Socialdemokratiska Arbeterepartiet, Södertälje, ekonomi
Något om internationell solidaritet i vår tid (eller svar till Micke)
En kamrat ställde några frågor (via Facebook) om EU, om euron, om Grekland. Frågor som det nog inte finns några enkla svar på. Dock skall jag försöka mig på ett resonemang kring detta som tar sin utgångspunkt i det som brukar benämnas internationell solidaritet och det faktum att med en lite marxistiskt influerad analys det är uppenbart att när produktionen församhälleligas så upphör också nationalstatens existensberättigande.
I den traditionella nationalstaten är kapitalet också nationellt – Scania ägs av Wallenberg. När världen globaliseras så innebär det både att arbetsdelningen ökar liksom att också kapitalet internationaliseras. Det förra innebär att utveckling kan ske i en del av världen, produktionen i en annan och ske för en global marknad – Apple utvecklar i Kalifornien, produceras i Kina och säljs globalt. Det senare, kapitalet, blir också alltmer anonymt dvs alltmer av ägandet ligger i händerna på fonder av olika slag långt från forna tiders industrikapitalism. Vi har fjärmats från det forna långsiktiga ägandet, industriella engagemanget och avkastning på satsat kapital – utdelning – till förmån för spekulation, kortsiktighet och kvartalskapitalism – värdestegring på de finansiella marknaderna långt från faktisk intjänandeförmåga.
Där står vi! Produktionen flyttar till de delar av världen där den är billigast och effektivast – fisk som fångas i Nordatlanten filleas i Kina. Utveckling till de delar av världen där kreativitet och innovationsförmåga är som störst – och här har ju Florida visat vad som ger bäst förutsättningar (se t.ex detta).
Vad vi också kan konstatera är att kampen om herravälde som tidigare fördes mellan nationer med militära medel nu delvis ersatts av andra medel (USA-imperialismen som det stora bekräftande undantaget). För länder med litet militärindustriellt komplex framstår andra metoder – frihandel, “demokrati” m.m. – som mer effektiva. Det faktum att kapitalet inte längre är nationellt bidrar ju förstås till detta. Detta såg initiativtagarna till EU och deras intressen sammanföll i stor utsträckning med arbetarklassens/folkens, dvs med dem vars söner och döttrar är de som slaktas i skyttegravarna. För kapitalet hägrade en gigantisk europeisk hemmamarknad som språngbräda i en mer “fredlig” kamp – för folken hägrade fred och bättre villkor (välfärdsstater). Kapitalet behöver riva gränser/hinder för kommers och för folken öppnades det möjligheter till ekonomisk och social utjämning för att undanröja nationalistiskt baserade motsättningar.
Så har också utvecklingen av EU balanserat mellan dessa inte alltid sammanfallande intressena. Ofta förstås – vi lever ju i en kapitalistisk värld – med slagsida mot just kapitalets intressen, vilket åskådliggörs genom att kapitalets rörelsefrihet är större än medborgarnas. Dock har det skett en betydande utjämning av de ekonomiska och sociala villkoren också på en mer folklig nivå inom Europa.
Euron kan sägas vara ett medel för båda dessa intressen. Den framtvingar faktiskt ett betydande mått av solidaritet inom unionen. Samtidigt har den förstås inte på något sätt påverkat de grundläggade motsättningarna i ett kapitalistisk samhälle. Därmed kommer förstås alltid folken att få betala för kriser och hur skulle det kunna vara annorlunda givet dagens maktfördelning – eller hur skulle det överhuvudtaget kunna vara annorlunda givet att kriser uppträder. Låt oss leka med tanken att någon annan skulle betala för Greklands predikament. Vem skulle någon annan vara? Långivarna framstår väl som ett naturligt val – vilka är de? Och om de drabbades t.ex. av en kraftig nedskrivning av sina fordringar – hur skulle de kompensera för förlusten?
Förlorar t.ex. Swedbank på sina affärer i Baltikum så finns det tre tänkbara räddare – bankens andra kunder (du och jag) genom lägre sparränta/högre låneränta, bankens ägare (som då måste kompensera förlusten på annat håll, sannolikt från dig och mig) eller skattebetalarna (dvs du och jag). Det är klart – man kan alltid låta medborgarna i de berörda staterna ta hela smällen fast då blir det ju vanligt folk där (och nog har balterna fått så det räcker). Så är det ju också i Grekland – bara en liten del av kostnaderna bärs av andra än av grekerna själva (dvs vanliga grekiska människor, arbetare och tjänstemän, studerande etc).
Technorati Tags:
Arbetarklass, Karl Marx, Solidaritet, EU, Euro, Kapitalet
Om LO:s vägval
Om LO:s vägval: " LO måste därför prioritera att vara en stark facklig organisation som driver medlemmarnas intressefrågor"
Vad är det för fel på folk. Först läser jag alltså en ledare i Aftonbladet som säger nada. Så hittar jag en Göran Johansson som dels hyllar ledaren, dels själv lyckas häva ur sig några plattityder.
Technorati Tags:
Aftonbladet, Karl-Erik Thorwaldsson, Per Bardh, Göran Johansson, Ingvar Persson
Senaste kommentarerna