Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Arbetarrörelsen är död
Fack och adjö?:
"Jag ska erkänna att jag öppnade boken med viss oro. Genom åren har Sahlström ofta bedrivit en rätt populistisk kritik av fackföreningsrörelsen. Jag har retat mig på förenklade attacker på pampvälde och svepande kritik av patriarkala mönster i LO-borgen.
Sådant finns där, verkligen, men han har ofta missat de stora maktsammanhangen och då hamnat i en närapå haveristisk position: facket får ta smällarna för det kapitalet och en reaktionär tidsanda är skyldigt till och åtskilliga högerintellektuella har glatt sig åt hans kritik. Så inte här. Gång på gång förundras han över att fackföreningar kan vara så olika i skilda hörn av Europa och han urskiljer för- och nackdelar med olika strategier. ”Jag vet inte längre vad jag ska tro och tänka”, utbrister han och vågar känna hur marken skakar under honom. Han resonerar, söker historiska djup, skriver med radikal uppbrottsvilja. Boken har rentav litterära kvaliteter, som i skildringen av när hans morfar, bruksarbetaren, i finaste kostymen besöker förbundskontoret i Stockholm en dag på tjugotalet.
Vem ska läsa denna tankeväckande bok? Den borde sättas i händerna inte bara på ombudsmän och förtroendevalda i den svenska fackföreningsrörelsen utan på alla som kallar sig vänster. Den skrevs före krisen, men det är som om den får sin rätta innebörd dessa turbulenta höstdagar: Äntligen knäar den övermakt som så länge fått fackföreningsrörelsen att knäa."
(Hittat via Måste läsas: Greiders recension av Olle Sahlströms bok om fackets död.)
När en halv miljon människor lämnar a-kassan och ofta facket för att avgiften till a-kassan stiger med ett antal hundralappar är det förstås helt relevant att diskutera facket och dess roll. Greider frågar
“Är framtiden ett servicefack där den individuella medlemsnyttan är det centrala, alltså facket som ett försäkringsbolag, politiskt mer eller mindre neutralt?”
Där är vi ju redan även om den fackliga rörelsen i Sverige inte blivit partipolitiskt neutralt, för många av medlemmarna är det ju uppenbarligen ett servicefack i första hand.
Nu tror jag inte att man skall begränsa diskussionen till den fackliga rörelsen. Hela arbetarrörelsen berörs – en rörelse vars huvudsakliga motor idag är heltidsanställda funktionärer. Claes Krantz menar att
Det behövs en förnyad världsbild hos den svenska vänstern. Frågorna är de samma men samhället har ändrats. Och världen har globaliserats på ett sätt som 1800-talets ideologer inte kunde drömma om. Därför, om terrängen avviker från kartan anpassar den pragmatiska realisten kartan och kursen med oförändrade värderingar.
En förnyad världsbild – ja. Men är verkligen frågorna desamma när samhället ändrats? För att ta ett mycket trivialt exempel (från brukssamhället):
När arbetarna organiserade sig för att kortare arbetsdag (från 12 timmarsdagar 6 dagar i veckan) och skapade kooperationen för att slippa beroendet av brukspatron var det lokalt i första hand, ofta för sin (och/eller sina barns) överlevnad man slogs. När Kommunal idag försöker samla sina medlemmar till strid handlar det inte om överlevnad utan om några hundralappar mer i lönekuvertet.
Motståndaren då var en identifierbar företrädare för den härskande klassen – motståndaren idag är partikamrater.
Även om det visst finns människor idag vars levnadsvillkor också i ekonomisk mening är torftiga så är den generella levnadsstandarden ljusår ifrån 1800-talets brutala utsugning. Även kapitalet har förstått att någorlunda nöjda arbetare är effektivare, ger mer vinst än motsatsen.
Brist på utbildning gav upphov till bildningsverksamhet, brist på samlingsplatser och kultur upphov till egna lokaler – drivet av idealitet baserad på solidaritet med lika resurssvaga kamrater. Idag har den stora massan tillgång till utbildning och ett konsumtionsutrymme som inte längre kräver idealitet, inte kräver kollektivt engagemang.
Visst blir frågorna andra, frågan är om inte värderingarna också måste prövas mot förutsättningarna i en ny tid? Eller är det kanske så att värderingarna borde återupptäckas om vi till dessa just räknar sådant som att skapa själv tillsammans med andra!
I skuggan av en storhetstid
Olle Sahlström
ISBN 9789173891462
Atlas Bokförlag
Noterar för övrigt att Ulla Johansson kommenterar möjligheten att tänka själv/förstå världen genom att presentera en aning konspiratoriskt upplagd betraktelse över hur vårt tänkande styrs.
Drömmen om ett bättre samhälle
Att komma från bruket I: “Drömmen om universitetsutbildning, drömmen om flytt till storstad, drömmen att komma bort från bruket fick skjutas upp. I mitt fall endast ett år men för många av mina skolkamrater lever kanske drömmen än, eller så har den inhöljts i fabrikens sulfitluktande rök och slukats av vardagens verklighet med fotbollsträningen, pizzerian och inlämningen av veckans V75-kupong som får tjäna till att dölja att livet en gång önskades se annorlunda ut. Där har vi arbetarrörelsens kärna, människor som var vi går, bär bruket med oss på ett eller annat sätt.
Hur påverkar det den politik som arbetarrörelsen vill se? Hur kan strukturomvandlingar hindras eller förstärkas av det folk som ska omstruktureras? Vad gör det i partier som formar sin politik med eller utan hänsyn till det kvardröjande bruket i människors medvetande?”
Att komma från bruket II: “Staten tog över det patron hade monopol på, kommunen byggde och ägde både Folkets Hus och idrottsanläggningarna. Man satte sig i knät på staten som fick ta hand om de solidariska försäkringssystemen och uppräthållandet av de fackliga löftet. Och kanske var det någonstans där vi steg tillbaka in på bruket igen.
Om vi ska hitta verktygen som gör att våra barn ska komma loss från detta nya bruk igen så behöver det grävas runt och dikas ur. Drömmen och friheten om egnahem och första bilen, självförsörjning och oberoende, allt detta finns kvar och behöver återupprättas. Dessutom kompletteras med rättigheten att utbilda sig till vad man vill, och även att ombilda sig om man valt fel tidigare i livet. Hitta möjligheterna att studera i andra länder, arbeta var man vill, starta det egna företaget och bli ekonomiskt oberoende. Drömmar för dagens arbetarklass, nya mål, omformade metoder men samma levande dröm att ge våra barn en väg ut från bruket.”
Erik Laakso beskriver sin egen resa men också många många andras. Lite olika slår det generationsmässigt – den förändring av det svenska samhället som nu pågått åtminstone de senaste 50 åren och som inneburit att rätt många med “brukssamhället” som start numera får sägas tillhöra en medelklass. För de allra flesta innebär denna resa visserligen en väsentlig standardförbättring, väsentligt högre utbildningsnivå men i arvet ingår viljan att förbättra för de efterkommande och många av de värden som präglade ursprunget – allt från bymentalitet, skepsis mot inflyttande till den solidaritet som präglar grupper med knappa resurser och liten egen makt.
Laakso reser också den viktiga frågan om vad detta innebär för politiken och delvis också vem som har rätt att forma den. Alldeles uppenbart är ju att det fortfarande finns en del att göra när det gäler att ge alla människor oavsett social bakgrund tillgång till utbildning m.m. Lika uppenbart är emellertid att när en så pass stor del av befolkningen redan åtnjuter dessa möjligheter man måste ställa frågan vad det nu är som skulle förbättra livsvillkoren. Ett av svaren står att finna i frågan om makt, makt att forma sitt eget liv i alla avseenden utan att patron (staten i Laaksos terminologi) lägger sig, försöker styra.
Mycket intressant diskussion, Anders!
Man måste också våga se möjligheten när den ligger mitt framför ögonen.: "Jag tror inte att det är klyftorna mellan fattig och rik som är det största problemet. Jag tror att det handlar om att människor upplever att de saknar medel och rättigheter att skapa sin egen lycka. Att samhället blir ett fängelse, en evig kretsgång där ingen väg ut, ingen förändring inget alternativ till tristessen finns inom räckhåll. Kort sagt: att man är maktlös i sitt eget liv.
En politik som erbjuder detta måste ta sin utgångspunkt i arbetarklassens perspektiv, den måste skapas underifrån.
Ett samhälle där staten tjänar sitt folk och inte tvärtom. "
(Hittat via s-bloggar.)
Citatet ovan är hämtat ur ett av svaren Anders Nilsson ger till kommentarerna till inlägget (insprängda i kommentarerna istället för att som brukligt gjorda som egna kommentarer men det är förstås en bisak). Hela diskussionen är mycket intressant och har sitt upphov i Anders Nilssons kritik av Morgan Johanssons analys/diskussion kring Sverigedemokraternas framgångar. Jag nöjer mig tillsvidare med att bara rekommendera Nilssons inlägg med kommentarer till läsning!
Även flyktingar har rättigheter
Lagolas spänner sossarnas båge!: "Men människor som sökte ett bättre liv för sig själva och sina barn hålls tillbaka av kriminalitet, trångboddhet, arbetslöshet och diskriminering. Europas storstäder är på väg att gå i sömnen in i fullständig segregation. London och Paris har i dag bostadsområden med människor i djup misär. Stockholm är inte där än, men kommer att vara där snart om inget görs.
Det här är verkliga politiska problem. De kan inte lösas genom predikningar om att alla ska vara toleranta och än mindre genom att abdikera från ansvar in i ytlig kravretorik. Det bästa receptet mot främlingsfientlighet är att kunna visa att de verkliga problemen bemöts med politisk vilja och ekonomiska resurser. Då behövs ett politiskt tilltal som Anders Lagos.
Varför socialdemokratin istället sökt retorisk inspiration hos Tobias Billström är obegripligt. "
(Hittat via Dagens Arena.)
Katrine Kielos noterar att Anders Lago visserligen åtgärdsmässigt inte skiljer sig så mycket från den socialdemokratiska rådslagsgrupens förslag men att hans sätt att resonera innebär ett betydligt bättre tilltal. Till skillnad från rådslagsgruppen lånar sig inte Lago till att ta sin inspiration från högeralliansens fjäskande inför mer eller mindre tydligt uttalad främlingsfientlighet. Så långt är allt gott och väl och Anders Lago värd beröm!
När det gäller åtgärderna så fortsätter dock Lago sitt kampanjande mot lagen som ger flyktingar rätt att bestämma var de skall bo. Vad han därmed säger är ju att flyktingar inte skall ha normala mänskliga rättigheter, storebror staten skall alltså meddelst diktat anvisa var i landet man får bo. Det är naturligtvis långt från en rimlig ståndpunkt, dock förståelig eftersom Lago är kommunalråd i en kommun till vilket mycket stora grupper av irakier sökt sig under senare år. Det är helt sant att det leder till en oerhörd belastning på mottagningsorganisation, på skolor, på bostadsmarknaden.
Se istället till att alla kommuner tvingas erbjuda flyktingmottagande i form av tillgång till bostäder, hjälp till jobb, skola etc. Se därefter till att alla flyktingar ges ordentlig information om de möjligheter som finns runt om i landet. Låt sedan flyktingarna ta ställning till alternativen.
Subventionera mera | Arvidfalk.se
Subventionera mera | Arvidfalk.se: “Det är som alla, och jag menar verkligen alla, vet inte det minsta häftigt att betala skatt. Det är en belastning på den egna ekonomin. Därom råder ingen tvekan. Däremot är det förstås både rätt och riktigt att finansiera gemensamma nyttigheter medelst skatter, därom torde heller ingen tvekan råda. Av omsorg om den enskilde skall förstås sådana skatteuttag vara så låga som möjligt, så rättvisa i termer av fördelningspolitiska termer som möjligt och dessutom skall de insamlade medlen utnyttjas så effektivt som möjligt.”
(Hittat via arvidfalk.)
Nu är vännerna Rosemari Södergren, Erik Laakso och Anders Löwdin i luften. Skall bli mycket intressant att följa, en slags portal för debatt bland och med oss som definierar oss som vänster. Önskar projektet all lycka!
Gör vi skillnad på folk och folk
I dag kommer stormen Gustav
: “Strax efter klockan två i morse svensk tid körde Aftonbladet in i New Orleans.
Då hade 1,9 miljoner människor redan flytt och förvandlat det populära turistmålet till en spökstad.
Ett oväder drog på kvällen lokal tid in över staden – som en förvarning för orkanen Gustav.
– Det började blåsa något fruktansvärt, säger Aftonbladets reporter på plats Magnus Sundholm.”
Visst engagerar människors kamp mot naturkrafterna och själv har jag släkt i dessa trakter. Jag kan dock inte låta bli att göra samma reflektion som t.ex. Blogge Bloggelito
Hundra tusen hem har förstörts, flera dussintal människor dödats och hundratals skadats i en jordbävning i gränstrakterna mellan Yunnan och Sichuan, visserligen på en betydligt mer beskedlig nivå än jordbävningen i maj. Och i Indien har miljontals människor drabbats av svåra översvämningar. Gemensamt för de båda händelserna är att de i medierna på sin höjd sammanfattas med TT-telegram och någon bild från någon bildbyrå. Det är så för att mediebevakningen av Indien och det post-olympiska Kina är under all kritik och för att människor i dessa delar av världen betyder så mycket mindre för oss än amerikaner och i viss mån även andra västerlänningar.
och Anders Svensson
En människa och deras öde har större värde och betydelse om det rör sig om en invånare i USA än om en invånare i Indien.
Sen kan vi ju också konstatera att lilla Kuba lätt klarar att evakuera befolkningen från de områden som beräknas bli drababde av en orkan och att det trots massiv förödelse inte dött en enda person som ett resultat av orkanen Gustavs härjningar på Kuba.
Och enligt samma mönster ägnar sig många bloggande kamrater i ingående spekulationer om det amerikanska presidentvalets kandidater medan intresset för näraliggande länder som Estland, Lettland, Litauen och Ryssland är mycket begränsat, för att inte tala om mer avlägsna som Kina, Indien och Japan. De flesta kan säkert inte namge presidenterna i dessa länder samtidigt som de väl snart har lärt sig namnen på Palins barn.
Kön versus ras versus klass
Identitetspolitik och marxism | Svensson: "Dessa exempel visar, enligt Sharon Smith, att förtryck inte skapas av personerna i ett system som det kapitalistiska systemet utan av systemet själv. Därför har inte heller alla människor (individer) med samma sexuella läggning, av samma kön eller tillhörande samma klass automatiskt samma intresse. Klassens intresse kan alltså skilja sig från det intresse som en individ tillhörande en viss klass har. Samma gäller också andra förtryckta grupper.
Identitetspolitik och postmoderna teorier bortser oftast helt och hållet från klass och klassbegrepp. Det är kanske det allra största problemet med dem. Sharon Smith menar därför att marxismen är överlägsen de postmoderna teorierna när det gäller att förklara samhället och de olika förtrycksmekanismer som finns:
Contrary to what many people believe today, the special oppression of women, Blacks and the LBGT community actually serves to increase the exploitation and oppression of the working class as a whole.
First, and in a way, most importantly, the ruling class has always relied on a “divide and conquer” mentality. Why? Because it keeps all the exploited and oppressed fighting against one another instead of uniting and fighting against them. It’s that straightforward."
Anders Svensson tipsar om en mycket läsvärd artikel/föreläsning av Sharon Smith. Smith fokuserar på förtryck av olika grupper eftersom det är identitetspolitken hon kritserar – resonemangen är dock helt relevanta också för andra uttryck för det kapitalistiska systemet, hur det skall analyseras och hur man formar politiken. Jag tog t.ex. transportfrågan som exempel i anslutning till en diskussion om just relationen klass versus identitetspolitik som uppstod efter Mona Sahlins installationstal på kongressen förra året.
Kvinnolöner en politisk fråga
Politikerna bär ansvaret för cementerade kvinnolöner: “Politiker från vänster till höger talar gärna om kvinnors löner och vikten av att uppvärdera kvinnors insatser i samhället i stort. Men det är just inom sektorer som leds av politiker som cementerar de strukturella löneskillnaderna mellan män och kvinnor.
Sveriges kommuner och landsting har ett av Sveriges viktigaste arbetsgivaruppdrag. De har också en av de tuffaste utmaningarna framför sig: att locka stora grupper unga människor till välfärdsyrkena. Många av våra verksamheter står nämligen inför stora generationsskiften och det kommer att behövas många män och kvinnor med olika specialistkunskaper.
Under de kommande åren går närmare 25 000 lärare, 25 000 chefer och omkring 10 000 sjuksköterskor i pension. För beslutsfattare som vill ta ansvar är det hög tid att utforma politiken mot bakgrund av en åldrande befolkning, som skapar stora behov av rekrytering av en högutbildad och välmotiverad personal.”
Några fackliga företrädare (Anna-Karin Eklund, Vårdförbundet, Christin Johansson, Akademikerförbundet, Eva Nordmark, SKTF och Eva-Lis Sirén. Lärarförbundet) tar i Aftonbladet upp det uppenbara. Själv gjorde jag ett försök att förra året få min arbetarekommun att uttala stöd för uppgradering av lönerna hos Kommunals medlemmar i kommunen. Det gick inte så bra – vårt kommunalråd med rötter just i Kommunal argumenterade emot och då röstades mitt förslag förstås ner. Jag tror dock att artikelförfattarna skjuter in sig för mycket på kompetensfrågan – vi behöver betala människor i den offentliga sektorn och då tänker jag främst på vård och omsorg anständiga löner, sådana som man kan leva av alldeles oavsett vilken utbildningsnivå. Detta gäller faktiskt också undersköterskor och därmed folk som inte har eller behöver ha högskoleutbildning också.
Papperslösa skall ha rätt till vård!
ALLA har rätt till vård!!!: “Här finns ånyo en bevakningsuppgift: Vilka riksdagsmän kommer den 20:e maj att rösta för proposition 2007/08:105. Precis som Gun Svensson ovan och som Maciej Zaremba också gjorde i DN häromdagen är det lätt att visa att detta är ett oerhört skifte i synen på människor som här tycks komma att rsötas igenom i “ohelig” allians. Jag kan bara uttrycka en slags förundran över hur det är möjligt att partikamrater (mina) som väl åtminstone någon gång hört och kanske t.o.m. själva använt ordet solidaritet kan tänkas rösta för detta – alltså att papperslösa inte har rätt till vård om de inte kan betala för sig. Som Zaremba beskriver förslaget”
Till min glädje – men ännu kanske inte till så stor nytta finner jag att det är många partikamrater som reagerat på denna fråga. Dit hör t.ex Reza Javid som kommenterat också Bengt Silfverstrands inlägg/publicering av Magdalena Streijfferts uttalande i frågan:
Magdalena Streijfferts förklaring är förstås en viktig markering om att socialdemokraterna inte med hull och hår sväljer regeringens inhumana förslag att inte bevilja papperslösa vård på lika villkor med människor med uppehållstillstånd. Men inte ska det väl behövas en utredning för att Sverige ska kunna anta en lagstiftning som står i samklang med FN:s flyktingkonvention om mänskliga rättigheter.
Silfverstrand har skrivit om frågan tidigare. Catharina Ullström är försiktig och kalalr de socialdemokratiska riksdagsledamöternas agerande/ställningstagande för en skandal. Anton Andersson uppmanar partikamraterna att stå upp för människovärdet. Markus Blomberg tycker att man skall ta kontakt med Veronica Palm och Magdalena Streijffert. Frågan är förstås kommenterad på Roya och Matildas blogg som uppmärksammar Zarembas artikel. Alliansfritt Sverige var tidigt ute liksom kamferdroppar.
Jag skulle fortfarande vilja ha en redovisning av hur de socialdemokratiska riksdagsmännen faktiskt röstar i morgon. Ingen kommer att få mitt stöd fortsättningsvis om de röstar fel i denna ur mänsklig synpunkt helt avgörande solidaritetsfråga!
ALLA har rätt till vård!!!
Främlingsrädsla vs Medmänsklighet: “I år är det 60 år sedan FN antog och kungjorde sin allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. I Sverige firar Sveriges Riksdag det genom att den 20 maj rösta igenom proposition 2007/08:105, som skall hindra människor på flykt undan krig och förföljelse rätt till sjukvård. Landstingen ska inte ha någon skyldighet att ge annat än akut vård och den skall patienten betala själv. ”Det är inte medicinska bedömningar som ska avgöra en persons rätt till sjukvård. Det ska istället hennes status i landet göra”, skiver bland andra Dagens Arena.
Det är en ohelig allians mellan moderater och socialdemokrater, som gör ett sådant beslut möjligt. Det började med förra migrationsministern, socialdemokraten Barbro Holmberg, som menade att hälso- och sjukvård till papperslösa skulle göra dem mindre benägna att lämna landet. En uppfattning som ”ärvts” av nuvarande minister Tobias Billström, som verkar ha mera att vinna på att vara lojal gentemot handläggare inom sitt eget fögderi, än att inta ett medmänskligt perspektiv. Jag har tårtkalas för att fira avvisningar av flyktingar och skandalen kring de apatiska flyktingbarnen i färskt minne.”
(Hittat via knuff.se.)
Här finns ånyo en bevakningsuppgift: Vilka riksdagsmän kommer den 20:e maj att rösta för proposition 2007/08:105. Precis som Gun Svensson ovan och som Maciej Zaremba också gjorde i DN häromdagen är det lätt att visa att detta är ett oerhört skifte i synen på människor som här tycks komma att rsötas igenom i “ohelig” allians.
Jag kan bara uttrycka en slags förundran över hur det är möjligt att partikamrater (mina) som väl åtminstone någon gång hört och kanske t.o.m. själva använt ordet solidaritet kan tänkas rösta för detta – alltså att papperslösa inte har rätt till vård om de inte kan betala för sig. Som Zaremba beskriver förslaget
Det gäller att skilja de fullvärdiga patienter, som skall behandlas enligt medicinska kriterier, från de ovärdiga, som skall hanteras enligt politiska önskemål. De senare delas upp i flera grupper: Somliga kan få rätt till abort, men kanske inte tumören bestrålad (intressant prioritering, kan man tycka). Hjärtmedicin beviljas man om man sorterar under paragraf 4 första stycket, men varken läkemedel eller mödravård får den som lider under sista stycket, “utlänning som håller sig undan så att beslutet (avvisning/utvisning) inte kan verkställas”.
Förslaget är naturligtvis helt oacceptabelt! Det är inhumant och rasistiskt till sin karaktär. Kriminell lagstiftning kallas sådant.
Ingen socialdemokrat som röstar för detta i riksdagen kommer framgent få mitt stöd!
Fler som kommenterar Zarembas artikel.
Björn Fridén har t.ex. skrivit
Vår regering avser alltså göra ingrepp i läkarkårens yrkesetik för att kunna bevisa en poäng för samhällets mest utsatta- vårt gemensamma sjukvårdssystem görs till en propagandakanal för regeringsmakten. Cancersvulster ska lämnas obehandlade, för här finns poänger att bevisa.
Migrationsminister Tobias Billström når ni per mail här.
Senaste kommentarerna