Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Makt versus maktlöshet
Katrine Kielos: Mäktiga och maktlösa: “Sveriges främsta problem är att stora grupper av människor upplever att de saknar makt över sina liv och att traditionella politiska strukturer är otillräckliga för att hjälpa dem. Dagens socialdemokrati hade kunnat finna mer av en riktning om den blev tydligare med att definiera sitt politiska projekt som en fråga om att omfördela makt och inte i första hand inkomst.”
(Hittat via I Om makt korrumperar gör maktlöshet oss moraliska? hos Katrine Kielos.)
Jag gillar verkligen det sätt som Katrine Kielos angriper frågor, ett slags intellektuell diskurs som är attraktiv därför att den tar både ämne och läsare på allvar: Innebär förstås inte att det är invändningsfritt, kanske snarare tvärt om då tanken utmanas.
I artikeln i Fokus pekar Kielos på en grundläggande skillnad mellan höger och vänster, mellan moderater och socialdemokrater.
Socialdemokratins syn på makt handlar inte som högerns enbart om att politiken bör bekämpa formella hinder. Socialdemokratins syn på makt handlar om att alla människor ska kunna ta sig över glappet mellan vad de är i dag och vad de har möjlighet att bli i morgon. Politikens svåra uppgift är att frigöra den kraften. Detta har varit socialdemokratins ambition. En ambition som man ofta har misslyckats med och ibland även frångått.
Så långt är resonemanget lysande. Lite mindre lysande blir det när Kielos i ambitionen att belysa de mer praktiska konsekvenserna väljer lövkrattning som exempel. Hon gör sig då skyldig till samma misstag som så många ledande partikamrater gör – att nedvärdera vad man brukar kalla okvalificerade arbeten, att förrringa dem som ovärdiga som avlönat arbete, att definiera dem som slutstation för människor som hellre borde ägnat sig åt sysslor som bidrar till tillväxt.
Det här har förstås med frågan om makt versus maktlöshet att göra. I ett samhälle behövs alla människor och alla människor bör ha närmast total makt att forma sina egna liv. I det ingår en djupt känd respekt för dessa människors faktiska val oaktat om dessa passar in i mer idealistiska bilder av verkligheten. Därmed hyser man respekt för både att det finns behov av “okvalificerade” tjänster och att det finns människor som i kortare eller längre perioder kan tänka sig att av olika skäl (men deras skäl!) välja att utföra sådana, att försörja sig så. Det socialdemokratin hittills varit hyfsat bra på är att definiera vari hindren ligger för att “alla människor ska kunna ta sig över glappet mellan vad de är i dag och vad de har möjlighet att bli i morgon” och därför utvecklat t.ex. ett utbildningsssystem i vilket möjligheterna har varit viktigare än effektiviteten (alltså att alltid kunna återvända, reparera). Med en sådan politik är det ju ständigt möjligt för den som hellre vill utveckla sin kompetens för att få ett mer kvalificerat arbete att göra så. Då utgör lövkrattning ingen föraktlig syssla utan kan vara både ett livsval för den som så önskar och ett steg på vägen, en parantes, för den som så vill.
Jag lämnar medvetet frågan om skatteregler för hushållsnära tjänster utanför denna diskussion. Problemet med kostnadsbilden för produktion av mindre kvalificerade tjänster är en stor men annan diskussion och har bara relevans i detta sammanhang om det bidrar till att begränsa människors möjlighet att faktiskt ha makt över sitt liv.
Kamrat Gramsci och skolan
“Inom utbildning har man att göra med barn i vilka man måste inpränta vissa vanor, som uthållighet, noggrannhet, balans (även fysisk balans), förmåga att koncentrera sig på särskilda ämnen, något som inte kan tillägnas utan det mekaniska upprepandet av disciplinerade och metodiska handlingar.”
I kampen mot det gamla, mekaniska, “jesuitiska” skolsystemet befinner sig den nya pedagogiken fortfarande i en “romantisk” fas, menar Gramsci, vilket innebär att man betonar skillnader mot den gamla skolan på ett “ohälsosamt överdrivet” sätt.”
(Hittat via knuff.se.)
Även jag gillar Gramski:-) Det innebär dock inte att man mekanistiskt kan lägga hans skrifter och däri uttryckta åsikter till grund för en kritik av den svenska skolan år 2007. Gramskis tankar nedtecknades under hans fängelsetid och publicerades första gången 1949. Särskilt det ovan citerade avsnittet tål att diskutera – det skulle väl kunna sagts av en företrädare för de åtminstone till namnet liberala folkpartisterna idag. Är de verkligen arbetarklassens främsta företrädare när det gäller skolpolitiken?
Jag tror att man måste ha helt klart för sig vilken tid som Gramsci verkade i, en tid där just frågan om fysisk fostran, disciplin, kollektivet var framträdande element i flera ideologiska strömningar. Det kan kanske vara värt att beakta. Gramski var också medlem i och och några år ordförande för det kommunistiska partiet i Italien. Han fängslades av fascisterna 1926 och spenderade i stort sett resten av sitt liv i fängelse.
Gramsci har utvecklat begreppet kulturell hegemoni som en del av hur det kapitalistiska systemet upprätthålls. Det sker bl.a. gneom utbildningssystemet där de unga matas med (fostras) till de värderingar som upprätthåller klassamhället. I det ljuset går det utmärkt att se att just de disciplinerande dragen i de tidiga årens drillande och genomgående i form av det regelverk som omgärdar elevernas vardag – uppstyckningen av världsbilden i delar kallade ämnen, extrem uppdelning av dagen i konstlade tidsenheter, regler och sanktioner utgör viktiga beståndsdelar i detta upprätthållande av det bestående. Klassificeringar via betygsssytem och uppdelning av utbildningssystemet i yrkes- respektive studieförberedande linjer/program utgör modeller för samma dolda läroplan.
Till kritiken av En ny skolpolitik (5)
Avsnittet om gmnasieskolan heter 4 En ny gymnasieskola för morgondagens arbetsliv – åtgärder för att förnya gymnasieskolan. Här slår några grundläggade ståndpunktr fast t.ex att det krävs gymnasieutbildning för att få jobb, att gymnasieutbildningen skall förbereda för arbetsliv, samhällslivet i övrigt och för vidare studier. Detta är mycket bra i en tid när man kan få för sig att en del skolpolitiker verkar vilja ha tillbaka en sorteringsskola som inte ger de som väljer mer traditionellt yrkesinriktade program en tillräcklig kompetens inom områden som språk.
Det här avsnittet innehåller också mer av “Vi vill pröva” vilket representerar ett något öppnare förhållningssät. Det gäller t.ex. dimensioneringen av utbudet (av program får man anta) och organiseringen av gymnasieskolan där man ser dagens KY-utbildning sok en möjlig förebild. Sammantaget försöker man balansera individens valfrihet och arbetsmarknadesn behov utan att för den skull införa ett väldigt reglerat nationellt system. Här finns altså inte fördiga förslag och det är nog bra.
Det skrivs en hel del om samverkan mellan gymnasieskolan och arbetsliv/högskola och man föreslår inrättande av råd på lite olika nivåer. Även här finns en motsättning mellan den goda ambitionen att effektivisera resursutnyttjandet genom att “styra” eleverna att välja inriktningar som ger jobb och å den andra sidan mer generella ambitioner både att tillgodose individens valmöjligheter och mer specifikt att konstruera utbildningar som är mer könsneutrala. Det är ju inte helt säkert att de senare ambitionerna ledewr till de förra resultaten.
Det finns för övrigt gott om goda ambitioner som att elever på yrkesprogram skall erbjudas praktik utomlands och så öppnar man för nya konstellationer för huvudmannaskap. Det är ju lite roligt när man t.ex. skriver:
Vi vill exempelvis se en kraftig satsning på ”Vårdcollege” som också ska kunna ägas gemensamt av skola, sjukvård och omsorgsförvaltning.
Vet inte exakt men i min kommun är det väl mellan fem och tio år sedan huvudmannaskapet för vårdgymnasiet överfördes från landstinget (alltså sjukvården) till kommunen (som ju är både skola och omsorgsförvaltning. En förändring som för övrigt åtminstone avseende kvaliteten på maten var väldigt negativ:-(
Sett i backspegeln torde väl det faktum att landstinget(n) lämnat gymnasieskolan ha inneburit att de nedrustats kompetensmässigt inom utbildningsområdet och man undrar om inte andra former än delat huvudmannaskap skulle kunna ge lika mycket när det gäller att förbättra kvaliteten genom närmre samband mellan utbildning och arbetsliv.
I övrigt kan man utan vidare hålla med om det mesta i detta avsnitt. Det jag saknar – inte helt för man skriver
“Vi vill pröva nya former av utbildning och praktik för den grupp ungdomar som har mycket stora kunskapsluckor från grundskolan som kommer att få stora problem om de inte fångas i tid.”
– ärr ett mera radikalt grepp kanske motsvarande Not school i Storbrittanien som representerar en både framgångsrik och kostnadseffektiv modell för att ta hand om de ungdomar som skolan (både grund- och gymnasie) misslyckats med. Not school skall verkligen tolkas bokstavligt, det är inte något modiferat program man erbjuder dessa ungdomar utan ett lärande som utgår från deras intressen, ingen kursplan kommer i närheten av att styra aktiviterna. Förbluffande (för många) är att dessa ungdomar sedan i mycket hög utsträckning klarar examina och fortsätter att studera, då med mycket hög kompetens t.ex när det gäller skapande och användande av olika uttrycksmedel.
Till kritiken av En ny skolpolitik (4)
Avsnittet 3 En skola med valfrihet och mångfald – åtgärder för en sammanhållen skola adresserar ett av problemen som ligger i kombinationen stor valfrihet för elever (och föräldrar) och en sammanhållen skola. Jag har länge funderat på detta och diskuterat det en del bl.a. hos Erik Laakso (där jag hamnade i polemik med en Johan som använde sin egen högst personliga erfarenhet som argument).
Rådslagsgrupens förslag utvecklar ett rätt bra resonemang om behovet av en sammanhållen skola för alla där faktiskt elever med olika bakgrund möts i det dagliga arbetet. Jag tror faktiskt att det är viktigt och vi vet ju att det är precis som framhålls i materialet:
Skolsystem som inte tidigt sorterar eleverna efter bakgrund når i internationella jämförelser bättre resultat för alla elever.
Generellt är ansatsen i detta avsnitt ytterst sympatiskt – lika vilkor, inga hinder egentligen för skolor med annan huvudman än kommunen (förstår inte varför också vi skall envisas med att kalla dem fria – ingår man i en skolkoncern är man oftast inte ett dugg friare än en kommunal skola). Alla skolor skall tillhöra det “gemensamma nationella svenska (tautologi? min anm.) skolsystemet”.
Men och det finns förstås några sådana. När man skriver att
“Vi vill, oavsett framtida system, genomföra ett antal omedelbara åtgärder; det handlar om tydliga regler som reglerar enskilda kommuners möjlighet att sälja ut kommunala skolor, att alla friskolor ska vara skyldiga att återinvestera sin vinst tillbaka till skolan,….”
tycker jag att man demonstrerar en märklig syn eftersom man ju alltså därmed hävdar att någon som vill starta en skola och därför investerar i lokaler m.m. inte skall kunna få avkastning på sin investering. Då borde ju kommuner vara förbjudna att lånefinansiera skolbyggnader (för att ta ett exempel). En skola som kan bedriva verksamhet uthålligt och till lägre kostnad än vad bidraget från kommunen ger skall naturligtvis vara fri att göra vad de önskar med eventuellt överskott.
Det hela blir än mer ologiskt när man skriver att
“Vi vill se en särskild lagstiftning som reglerar hur skolor får marknadsföras. Att locka till sig elever genom att erbjuda fri dator och gratis fjällresor är inte acceptabelt. ”
Alltså en skola som är förhindrad att göra vinst (eller i alla falla att dela ut den till ägarna) skall heller inte få göra det som rimligen alla skolor kommer att göra inom 5 år, nämligen förse sina elever med det för alla andra i samhället mest naturliga arbetsredskapet (eller i alla fall inte tala om at man gör det). Lite tidigare har man också sagt att “Det är inte acceptabelt att elever tvingas gå i skolor med undermåliga skollokaler där det exempelvis saknas utegårdar, idrottshallar, bibliotek eller moderna läromedel.” Man skulle sålunda inte få ha någon alternativ modell för idrottsundervisning, man får inte bedriva utomhuspedagogik för då riskera man antagligen att klassa ssom havandes undermåliga lokaler, man måste ha ett skolbibliotek (duger inte folkbiblioteken) och man måste ha moderna läromedel, dock inte datorer till alla elever.
Till kritiken av En ny skolpolitik (3)
Avsnittet, som rubriceras 2. En skola som ger alla chans – åtgärder för att bryta segregation och skillnader i skolresultat, är av stort intresse eftersom det adresserar ett av de allra viktigaste politikområdena som kan kallas integrationspolitik men som förstås i första hand handlar om att motverka den segration vi låtit växa sig allt för stor. Den har sitt tydligaste uttryck i bostadssegrationen som propagerar direkt in i skolans värld eftersom närhet fortsatt är och kommer att vara viktig när det gäller val av skolan. På arbetsmarknaden syns förstås segregationen också tydligt.
För att fortsätta ordmärkeriet så kan man notera att i detta avsnitt möter vi plötsligt begreppet hemspråk. Vid en snabb kontroll i Wikipedia finner man att det begreppet användes
“Hemspråk, det språk eller de språk som talas i hemmiljö, när detta skiljer sig från det språk som i huvudsak talas ute i samhället. Termen användes i det svenska utbildningsväsendet från 1968 (då hemspråksundervisning infördes) fram till 1996, då regeringen beslutade att begreppet skulle ändras till “modersmål” for att “lyfta fram betydelsen av undervisningen och markera att denna måste kunna genomföras som annan språkundervisning i skolan” (Utbildningsutskottets betänkande 1996/97:UBU12). Därför används idag termen modersmålsundervisning istället för hemspråksundervisning.”
Termen hemspråk används också senare i texten omväxlande med modersmål – ger ett lite märkligt intryck.
Bra är att man tydligt markerar att det är skolor med de “största problemen” som skall prioriteras t.ex. när det gäller resurser. Hur man skall kunna säkra detta med bibehållande av kommunalt huvudmannaskap framgår inte:
Vi vill ha nationellt styrande regler som garanterar att resurserna i alla kommuner fördelas efter behov så att elever som går i skolor med svåra förutsättningar ges lika chanser att nå målen.
Målet instämmer jag i, men frågan är hur ett sådant regelverk skall kunna konstrueras som inte fråntar skolhuvudmannen ansvaret.
Det är mycket detaljer med införande av samverkansbonus, läxhjälpsutbildning introduktionsskolor m.m. Just när det gäller läxhjälpsutbildningen så skal den tydligen riktas till föräldrar och här blir förslaget plötsligt personligt och riktar sig med direkt tilltal till mig som förälder – också lite märkligt i en plattform. Överhuvudtaget känner jag mer och mer at detta inte alls är en plattform som vår skolpolitik kan byggas på. Det är i bästa fall ett slags valmanifest med en närmast oändlig uppräkning av vad vi vill göra i mer eller mindre konkret form.
Därmed blir dokumentet mycket svårt att diskutera eftersom de grundläggande principerna är av en sådan karaktär att ingen (socialdemokrat) kan tänkas ha några invändningar och vi vill”-listorna allt för spretiga, varierande i nivå och inriktning att de inte låter sig diskuteras annat än en och en vilket ju naturligtvis är ogörligt vare sig i skrift så här eller på det förtroenderåd som väl förväntas lägga fast inriktningen för skolpolitiken.
Till kritiken av En ny skolpolitik (2)
En Skolpolitisk Framtid: “Ansatsen i den nya plattformen är god och följer en socialdemokratisk idétradition om livslångt lärande och ett osvikligt krav om att varje elev oavsett bakgrund och ekonomiska förutsättningar ska kunna förverkliga sina drömmar och nå sina mål.”
Äve vännen Erik Laakso intresserar sig för den nya skolpolitiska plattformen (förslaget därtill). Han uppmärksammar den retorik som förslaget innehåller och den är precis som han noterar väl i linje med vad jag uppfattar som omistliga delar i den mer ideologisk baserade värdegrund vår skolpolitik måste stå på. Så långt är vi nog alla överens och parollen En skola för alla håller, en skola som ger alla oavsett bakgrund och andra förutsättningar lika möjligheter.
Sen blir förstås både Laakso och även rådslagsgruppens förslag inte helt fokuserade på hur detta skal uppnås – jag kallar det ett teknokratiskt perspektiv. Man blandar lätt ihop förslag som pekar ut den önskade riktningen på skolans utveckling för at säkerställa allas lika möjligheter med läsårsdata och/eller nationella råd eller andra rätt detaljerade förslag kring hur saker skall organiseras.
Men först med anknytning till avsnitt 1 av min kritik: En mer noggrann läsning av förslagets första del “1 Kunskap för en ny tid – åtgärder för att förbättra resultaten” gör att jag upptäcker at man visst tar upp frågan om informationsteknik. Man gör det dock genom att använda en anglisism som nog är tillåten isvensak men som jag alltså missade att söka efter; informationsteknologi. Teknologi är läran om teknik. Dock, detta kan förstås ses som ordklyveri (men det finns flera sådana inte oväsentliga språkligheter att fundera överi med anledning av förslaget), och långt viktigare är förstås att fundera över vad som avses och på vilket sätt det behandlas. Rådslagsgruppen skriver:
Vi vill ge alla barn gedigna kunskaper i att läsa, skriva och räkna. Samtidigt kräver kunskapssamhället så mycket mer. Insikter om globalisering, klimathot och informationsteknologins utveckling är exempel på ny kunskap som bör få större utrymme i skolan tillsammans med ”nyckelkompetenser” som självständigt tänkande, kreativt skapande, arbete i grupp, kommunikativ förmåga och entreprenörskap.
Det här är lite kul. Norrmännen beslutade 2004, om jag minns rätt, att digital kompetens skulle ingå bland de basfärdigheter ett barn skall få möjlighet at utveckla under sin skoltid – alltås helt jämställt med läsa, skriva, räkna. Dit har inte rådslagsgruppen nått utan stannar vid att man behöver insikter om. Det här tror jag är ytterst allvarligt och bristen på insikt i partiet på detta område (om nu rådslagsgruppens förslag får antas vara representativt) gör att vi faktiskt inte befinner oss på banan. Det är inte bara norrmännen som ordentligt slår oss på fingrarna. Inom Eu har man också definierat nyckelkompetenser som ala medborgare behöver, det blev 8 stycken varav förstås digital kompetens är en, men vi står vid sidan om! Och då har jag inte ens berört frågan om informationsteknikens betydelse för lärandet och måluppfyllelsen utan bara som kompteensområde i sig.
Nu lämnar i och för sig rådslagsgruppen öppet för fortsatt diskussion kring innehållet i skolan:
Vi vill ge den nya 10-åriga grundskolan en ny läroplan och nya kursplaner anpassade till dagens och morgondagens samhälle. Vi vill öppna upp för nya ämnen och nya kunskaper men behålla de grundläggande värden som präglar dagens läroplan.
Det är förstås mycket bra men det hade behövts mycket mera utvecklade resonemang om utgångspunkterna för detta. Man kan inte överlåta detat till ett nationellt expertråd med de främsta forskarna (som vi ju vet slåss med näbbar och klor för just sitt ämne/områdes traditionella plats och innehåll på skolschemat) att tillsammans med företrädare för arbets- och samhällsliv utarbeta förslag.
Av materialet framgår att man gärna ser ett tydligare professionellat ansvar för måluppfyllelsen, dvs att politken skall fokusera på resultaten och professionen på metoderna. Det låter ju bra. Det skall dock inte ske hur som helst utan under ledning av ett av någon obestämd inrättat nationellt råd för vetenskapsbaserad metodutveckling som skall – likt Socialstyrelsen verkar det, ge ut tydliga riktlinjer och rekommendatioer om vilka metoder som ger dokumenterat resultat. Engagerad lärare (inte nödvändigtvis utbildad) som tror på sin egen metod tror jag brukar vara det vi vet ger bäst resultat – kanske en första rekommendation:-)
Själv tror jag betydligt mera på en lokalt driven skolutveckling som baserar sig på självvärdering (som kan stödjas av nationellt framtagna instrument), reflektion, kollegialt samarbete i form av utbyte av kunskap, ett vad man skulle kunna kalla forskande arbetssätt där man mera systematiskt, gärna i form av forskningscirklar eller liknande, kollektivt utvecklar metodkunskap. allt detta förstås med en relation till forskningen men inte i form av riktlinjer och rekommendationer utan i form av utbyte av kunskap och erfarenheter – men så tror jag ju på människors egen förmåga, också lärarnas.
I samband med 1994 års läroplan fanns en rätt spännande diskusion kring bildningsbegreppet. Det känns som om man borde damma av den och kanske särskilt läsa Broadys bidrag till läroplanskommittens betänkande igen. Rådslagsgruppen föreslår nämligen att
“Vi vill ge det klassiska bildningsbegreppet en tydligare plats i en modern och framtidsinriktad skola. Att kunskaper och bildning ger oss möjlighet till personlig utveckling, självförtroende, makt och frihet att styra våra liv. Att skolan är en del av det vi valt att ha gemensamt för att hålla ihop vårt samhälle och som står upp för värderingar om allas lika värde, demokrati och delaktighet.”
Här preciserar man bildningsbegreppet genom att ange att det är det klassiska man avser. Finns dock ingen precisering av vad man menar med klassisk (latin, grekiska på schemat?).
Skolmyndighetsutredningen | SOU 2007:79
Skolmyndighetsutredningen | SOU 2007:79: ”
Informationsspridning och informationsteknik
MSU har till uppgift att stödja kommuner och andra huvudmän när
det gäller användningen av informationsteknik. Inom ramen för
detta arbete har myndigheten byggt upp en ansenlig IT-kunskap.
CFL har till uppgift att inom vuxenutbildning och folkbildning
utveckla och sprida kunskap om arbetssätt och metoder vid
användningen av medieburet material som stöd för ett flexibelt
lärande. Verksamheten har gett CFL en hög kompetens inom området.
Skolverket har redan i dag huvudansvaret för att sprida information
om skolväsendet, förskoleverksamheten och skolbarnsomsorgen.
Skolverkets uppdrag behöver alltså inte förändras i denna
del när MSU och CFL avvecklas. Däremot innebär strukturförändringen
att det samlade ansvaret för informationsinsatser på
skolområdet koncentreras till Skolverket. Det kan t.ex. röra sig om
implementering av nya reformer eller i samband med andra aktiviteter
som kräver en nationell insats.” (sid 107)
Jag är lite imponerad av den Forsellska utredningen av myndighetsstrukturen. Självfallet läser jag den med lite professionelt färgade ögon – IT i skolan är ju så att säga en slags röd tråd i mitt yrkesverksamma liv sedan 80-talet faktiskt. Ovanstående följs av:
Till detta kommer det ansvar för
generell skolutveckling och generellt IT-stöd som ska övergå till
Skolverket från MSU och CFL. Dessa uppgifter är viktiga och
kvalificerade och ställer krav på utveckling och förnyelse.(sid 108)
Alltså skall det nya Skolverket överta ansvaret för detta område – utmärkt!
Statistisk uppföljning av verksamhetens förutsättningar, kostnader och resultat blir en fortsatt viktig uppgift för Skolverket. För
att skapa ett empiriskt underlag för inriktningen av utvärdering, kursplanearbete och rektorsutbildning är det av avgörande betydelse
att myndigheten har tillräcklig kapacitet för analys av uppföljningsresultaten.
Det är också angeläget att den kompetens som
i dag finns på de skilda skolmyndigheterna tas till vara i Skolverket
och förstärks, särskilt på IT-området.
Här ligger väl ett implicit erkännade av vårt arbete bland annat med mer infrastrukturella frågor relaterade till användandet av IT i skolan, väldigt bra tycker jag.
Följande uppgifter bör betraktas som sådana kärnuppgifter som
bör ankomma på staten och som utredningen anser ska inordnas i
Skolverket:
• generella utvecklingsinsatser inom prioriterade områden och
därmed sammanhängande uppgifter som hantering av statsbidrag,
• ansvaret för statlig rektorsutbildning,
• viss kompetensutveckling, och
• stöd till användning av informationsteknik.
(sid 116)
När utredaren mer specifikt redogör för vad som skall föras från nuvarande MSU till skolverket återkommer som synes just stödet till användandet av informationsteknik. Detta utvecklas vidare:
När det gäller uppgiften att stödja användningen av informationsteknik bedömer utredningen att detta är en vital och angelägen fråga på skolområdet som staten bör ta ett ansvar för.
Myndigheten har bl.a. byggt upp ett antal webbplatser som kan tas tillvara. Viss verksamhet och kompetens på området bör därför
föras till det nya Skolverket (se avsnitt 4.3.3).(sid 117)
Undantaget är eTwinning som förs till Internationella Programkontoret. Sammantaget och vid denna snabba scrollning av förslaget just på detta område alltså ett rätt bra resultat. Nu skall jag bara ta reda på hur ansvarig minister, herr Björklund, kommenterar detta.
Till kritiken av En ny skolpolitik (1)
Som ett resultat av ett pågående rådslag angående skolan har Rådslagsgruppen under ledning av Marie Granlund och Ulla Lindqvist nu producerat ett förslag kallat “En ny skolpolitik – för kunskap, respekt och lust att lära”. Jag har tidigare kritiserat utgångspunkterna för rådslaget (ibland får man för sig att ansvaraiga för de senaste årtiondets visionslösa socialdemokratiska skolpolitik också medverkat både i frågeformulerandet och i författandet av förslaget men det är väl inte möjligt?) och formerna för själva rådslaget under vilket ingen diskussion förts annat än i relativt slutna grupper – inte dem emellan. Nu skall tydligen inte heller förslaget diskuteras brett utan antas av förtroenderådet om någon/ra veckor. Det presenterades faktiskt som vår nya skolpolitik i partiets monter på Skolforum de senaste dagarna – det tyckte jag faktiskt var lite uppseendeväckande men eftersom jag var där i min professionelal egenskap fanns inget utrymme att diskutera (för mig).
Partiet hade idag ordnat två minihearingar på Skolforum med mycket få lyssnande, en med Svenskt Näringsliv och en med Barnverket. För Rådslagsgruppen fanns Marie Granlund på plats och tillställningarna modererades av förre statssekreteraren Johnny Nilsson. Granlund och Svenskt näringsliv var så långt jag lyssnade rörande överens, Barnverket försvarade snarast den skola som den nu gällande läroplanen borde ha gett. Men jag lyssnade å andra sidan bara en liten kort stund på båda övningarna.
Vad finns då att säga om förslaget?
Jag har hittills bara skummat texten och tänker närma mig den på lite olika sätt. Saknade dock i mer generela termer en vision – vad vilja socialdemokraterna på skolområdet? Svaret på den frågan är förstås inte vårt sedvanliga lite teknokratiska perspektiv kryddat med lite retorik utan måste ges i ljuset av vad skola och utbildning har för roll en bra bit in på 2000-talet. När nuvarande läroplan fastställdes 1994 hade vi precis börjat se fenomenet Internet men via modem (om någon minns), inte många ungdomar hade mobil, ingen hade mobilkamera, ingen hade hört talas om iPod än mindre podcast och videocast. Ingen hade börjat blogga och Wikipedia fanns såvitt jag minns inte ens som företeelse (men där kan jag ha fel). När man i rapportens andra stycke alltså talar om att “Dagens unga lever i en ny tid.” så är det ett understatement. Vi lever alla i en ny tid och dagens unga skiljer sig från oss vuxna genom att de är digitala infödingar – och vi är de digitala immigranterna. Att så är fallet bekräftas ju t.ex. av den taffliga hanterigen av rådslaget där de digitala möjligheterna inte missbrukats för det hade man kunnat leva med utan inte brukats vilket är pinsamt.
Mot denna akgrund börjar jag min läsning/granskning. Första frågan är hur förslaget behandlar denna nya tid ungarna lever i och jag söker därför efter användandet av ordet “digital” och NeoOffice svarar “Search key not found”. Inte möjligt tänker jag och söker på “Digital” trots att jag vet att NeoOffice redan vid den första sökningen borde hittat detta – “Search Key not found) får jag igen. Försöker med IT och får samma resultat. Försöker med “teknik” och får tre träffar (och blir förstås förhoppningsfull) som dock vid närmare granskning inte alls rör skolans tillgång till, användande av den för våra barn fullständigt naturliga tekniken de omges av (och om 10-15 år säkert kommer att använda ännu mer och på för oss nu obekanta sätt i helt nya typer av produkter och miljöer).
Blir trött och avbryter granskningen för denna gång.
Digitala lärresurser för svensk skola
Digitala lärresurser – möjligheter och utmaningar för skolan: “Översikt med info om vad digitala lärresurser är och hur de kan användas i undervisningen”
I morgon kommer Chrsitina Szekely, kollega på myndigheten, Jan Hylén, författare till skriften och jag att ha ett seminarium på Skolforum (kl. 11.30 – välkomna). Seminariet kommer att behandla digitla lärresurser i svensk skola och innehåller bland annat en presentation av den skrift som beskrivs ovan (och som altså kan beställas från MSU). Vi kommer också att berätta om Spindeln som jag skrev om tidigare idag.
Analys av forskning om effekter av IT i skolan
IT har positiva effekter på lärandet: “Ökad användning av IT i skolan har positiva effekter på lärandet. Det framgår av en analys av aktuella studier och forskningsrapporter som Myndigheten för skolutveckling har låtit göra.
En omfattande brittisk översikt kring forskning och studier inom området visar på ett tydligt positivt samband mellan IT och kunskapsinhämtning i nästan alla ämnen i den nationella läroplanen. Tydligast är sambandet i engelska, matematik och naturvetenskap. I dessa kärnämnen har man också gjort stora investeringar för att ta fram ämnesspecifika digitala lärresurser som främjar inlärning och utbildning.
Olika europeiska studier kring effekterna av användningen av IT i skolan visar på ett antal viktiga övergripande fördelar med IT kopplat till lärande. Studierna visar bland annat att IT har positiva effekter på elevers motivation och färdigheter, självständighet och grupparbete. Ökad motivation leder till ökad uppmärksamhet och engagemang under lektionerna vilket främjar lärandet.”
Ovanstående är hämtat från myndighetens pressmeddelande. Rapporten presenterades idag på Skolforum av författaren Torbjörn Skarin. Den är så färsk att den ännu inte finns i tryckt format men här (pdf) kan man hitta en preliminär version. Den är alltså inte slutligt designad och därmed inte heller slutligt korrekturläst men för den otålige…
Senaste kommentarerna