Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Steve Jobs om livet
Jag prenumererar på Learning TRENDS som ges ut av Elliott Masie. Idag, den 18:e juni 2005, publicerar Elliott ett tal som Steve Jobs höll på Stanford. Talet är mycket personligt och ger tre exempel på mycket betydelsefulla händelser i Steve Jobs liv som har haft stor betydelse särskilt för Steve själv förstås men också för många andra eftersom de haft inverkan på utvecklingen inom flera områden. Bara historien om hur Steve som en drop-out började välja kurser efter intresse och "råkar välja" kalliografi vilket gör att han tio år senare bygger in den kunskapen i Macintosh är lite fascinerande. Jag publicerar Learning TRENDS i sin helhet (som ett prenumerationstips) och därmed hela Steve Jobs tal. #321 – Updates on Learning, Business & Technology. 50,349 Readers – http://www.masie.com – The MASIE Center. Host of Learning 2005: Oct 30 – Nov 2 – Orlando, Florida. Steve Jobs Speech to Graduates – Read This! Dear Learning TRENDS Readers: (My colleague and friend, Tom Peters, just emailed me a copy of a speech that Steve Jobs delivered to the graduates of Stanford University this week. Drawing from some of the most pivotal points in his life, Steve Jobs, chief executive officer and co-founder of Apple Computer and of Pixar Animation Studios, urged graduates to pursue their dreams and see the opportunities in life's setbacks —including death itself.) "I am honored to be with you today at your commencement from one of the finest universities in the world. I never graduated from college. Truth be told, this is the closest I've ever gotten to a college graduation. Today I want to tell you three stories from my life. That's it. No big deal. Just three stories. The first story is about connecting the dots. I dropped out of Reed College after the first 6 months, but then stayed around as a drop-in for another 18 months or so before I really quit. So why did I drop out? It started before I was born. My biological mother was a young, unwed college graduate student, and she decided to put me up for adoption. She felt very strongly that I should be adopted by college graduates, so everything was all set for me to be adopted at birth by a lawyer and his wife. Except that when I popped out they decided at the last minute that they really wanted a girl. So my parents, who were on a waiting list, got a call in the middle of the night asking: "We have an unexpected baby boy; do you want him?" They said: "Of course." My biological mother later found out that my mother had never graduated from college and that my father had never graduated from high school. She refused to sign the final adoption papers. She only relented a few months later when my parents promised that I would someday go to college. And 17 years later I did go to college. But I naively chose a college that was almost as expensive as Stanford, and all of my working-class parents' savings were being spent on my college tuition. After six months, I couldn't see the value in it. I had no idea what I wanted to do with my life and no idea how college was going to help me figure it out. And here I was spending all of the money my parents had saved their entire life. So I decided to drop out and trust that it would all work out OK. It was pretty scary at the time, but looking back it was one of the best decisions I ever made. The minute I dropped out I could stop taking the required classes that didn't interest me, and begin dropping in on the ones that looked interesting. It wasn't all romantic. I didn't have a dorm room, so I slept on the floor in friends' rooms, I returned coke bottles for the 5¢ deposits to buy food with, and I would walk the 7 miles across town every Sunday night to get one good meal a week at the Hare Krishna temple. I loved it. And much of what I stumbled into by following my curiosity and intuition turned out to be priceless later on. Let me give you one example: Reed College at that time offered perhaps the best calligraphy instruction in the country. Throughout the campus every poster, every label on every drawer, was beautifully hand calligraphed. Because I had dropped out and didn't have to take the normal classes, I decided to take a calligraphy class to learn how to do this. I learned about serif and san serif typefaces, about varying the amount of space between different letter combinations, about what makes great typography great. It was beautiful, historical, artistically subtle in a way that science can't capture, and I found it fascinating. None of this had even a hope of any practical application in my life. But ten years later, when we were designing the first Macintosh computer, it all came back to me. And we designed it all into the Mac. It was the first computer with beautiful typography. If I had never dropped in on that single course in college, the Mac would have never had multiple typefaces or proportionally spaced fonts. And since Windows just copied the Mac, its likely that no personal computer would have them. If I had never dropped out, I would have never dropped in on this calligraphy class, and personal computers might not have the wonderful typography that they do. Of course it was impossible to connect the dots looking forward when I was in college. But it was very, very clear looking backwards ten years later. Again, you can't connect the dots looking forward; you can only connect them looking backwards. So you have to trust that the dots will somehow connect in your future. You have to trust in something – your gut, destiny, life, karma, whatever. This approach has never let me down, and it has made all the difference in my life. My second story is about love and loss. I was lucky – I found what I loved to do early in life. Woz and I started Apple in my parents garage when I was 20. We worked hard, and in 10 years Apple had grown from just the two of us in a garage into a $2 billion company with over 4000 employees. We had just released our finest creation – the Macintosh – a year earlier, and I had just turned 30. And then I got fired. How can you get fired from a company you started? Well, as Apple grew we hired someone who I thought was very talented to run the company with me, and for the first year or so things went well. But then our visions of the future began to diverge and eventually we had a falling out. When we did, our Board of Directors sided with him. So at 30 I was out. And very publicly out. What had been the focus of my entire adult life was gone, and it was devastating. I really didn't know what to do for a few months. I felt that I had let the previous generation of entrepreneurs down – that I had dropped the baton as it was being passed to me. I met with David Packard and Bob Noyce and tried to apologize for screwing up so badly. I was a very public failure, and I even thought about running away from the valley. But something slowly began to dawn on me – I still loved what I did. The turn of events at Apple had not changed that one bit. I had been rejected, but I was still in love. And so I decided to start over. I didn't see it then, but it turned out that getting fired from Apple was the best thing that could have ever happened to me. The heaviness of being successful was replaced by the lightness of being a beginner again, less sure about everything. It freed me to enter one of the most creative periods of my life. During the next five years, I started a company named NeXT, another company named Pixar, and fell in love with an amazing woman who would become my wife. Pixar went on to create the worlds first computer animated feature film, Toy Story, and is now the most successful animation studio in the world. In a remarkable turn of events, Apple bought NeXT, I retuned to Apple, and the technology we developed at NeXT is at the heart of Apple's current renaissance. And Laurene and I have a wonderful family together. I'm pretty sure none of this
would have happened if I hadn't been fired from Apple. It was awful tasting medicine, but I guess the patient needed it. Sometimes life hits you in the head with a brick. Don't lose faith. I'm convinced that the only thing that kept me going was that I loved what I did. You've got to find what you love. And that is as true for your work as it is for your lovers. Your work is going to fill a large part of your life, and the only way to be truly satisfied is to do what you believe is great work. And the only way to do great work is to love what you do. If you haven't found it yet, keep looking. Don't settle. As with all matters of the heart, you'll know when you find it. And, like any great relationship, it just gets better and better as the years roll on. So keep looking until you find it. Don't settle. My third story is about death. When I was 17, I read a quote that went something like: "If you live each day as if it was your last, someday you'll most certainly be right." It made an impression on me, and since then, for the past 33 years, I have looked in the mirror every morning and asked myself: "If today were the last day of my life, would I want to do what I am about to do today?" And whenever the answer has been "No" for too many days in a row, I know I need to change something. Remembering that I'll be dead soon is the most important tool I've ever encountered to help me make the big choices in life. Because almost everything – all external expectations, all pride, all fear of embarrassment or failure – these things just fall away in the face of death, leaving only what is truly important. Remembering that you are going to die is the best way I know to avoid the trap of thinking you have something to lose. You are already naked. There is no reason not to follow your heart. About a year ago I was diagnosed with cancer. I had a scan at 7:30 in the morning, and it clearly showed a tumor on my pancreas. I didn't even know what a pancreas was. The doctors told me this was almost certainly a type of cancer that is incurable, and that I should expect to live no longer than three to six months. My doctor advised me to go home and get my affairs in order, which is doctor's code for prepare to die. It means to try to tell your kids everything you thought you'd have the next 10 years to tell them in just a few months. It means to make sure everything is buttoned up so that it will be as easy as possible for your family. It means to say your goodbyes. I lived with that diagnosis all day. Later that evening I had a biopsy, where they stuck an endoscope down my throat, through my stomach and into my intestines, put a needle into my pancreas and got a few cells from the tumor. I was sedated, but my wife, who was there, told me that when they viewed the cells under a microscope the doctors started crying because it turned out to be a very rare form of pancreatic cancer that is curable with surgery. I had the surgery and I'm fine now. This was the closest I've been to facing death, and I hope its the closest I get for a few more decades. Having lived through it, I can now say this to you with a bit more certainty than when death was a useful but purely intellectual concept: No one wants to die. Even people who want to go to heaven don't want to die to get there. And yet death is the destination we all share. No one has ever escaped it. And that is as it should be, because Death is very likely the single best invention of Life. It is Life's change agent. It clears out the old to make way for the new. Right now the new is you, but someday not too long from now, you will gradually become the old and be cleared away. Sorry to be so dramatic, but it is quite true. Your time is limited, so don't waste it living someone else's life. Don't be trapped by dogma – which is living with the results of other people's thinking. Don't let the noise of other's opinions drown out your own inner voice. And most important, have the courage to follow your heart and intuition. They somehow already know what you truly want to become. Everything else is secondary. When I was young, there was an amazing publication called The Whole Earth Catalog, which was one of the bibles of my generation. It was created by a fellow named Stewart Brand not far from here in Menlo Park, and he brought it to life with his poetic touch. This was in the late 1960's, before personal computers and desktop publishing, so it was all made with typewriters, scissors, and polaroid cameras. It was sort of like Google in paperback form, 35 years before Google came along: it was idealistic, and overflowing with neat tools and great notions. Stewart and his team put out several issues of The Whole Earth Catalog, and then when it had run its course, they put out a final issue. It was the mid-1970s, and I was your age. On the back cover of their final issue was a photograph of an early morning country road, the kind you might find yourself hitchhiking on if you were so adventurous. Beneath it were the words: "Stay Hungry. Stay Foolish." It was their farewell message as they signed off. Stay Hungry. Stay Foolish. And I have always wished that for myself. And now, as you graduate to begin anew, I wish that for you. Stay Hungry. Stay Foolish. Thank you all very much." – Steve Jobs – June 2005 Upcoming MASIE Center Events and Services: * Learning 2005 – Oct 30-Nov 2 – Orlando, Florida. * Extreme Learning LAB – July – Saratoga Springs, NY. * Membership in Learning CONSORTIUM. Information at http://www.masie.com To DELETE yourself from this occasional list send an email to: leave-masie-trends-196895C@lister.masie.com To submit ideas, questions or topics, send to trends@masie.com If you know of others who would like to receive Learning TRENDS by Elliott Masie, please direct them to http://www.masie.com/list/ for subscription information To speak to a human about list specific issues send email to lyris-admin@lister.masie.com Learning TRENDS by Elliott Masie is Published by The MASIE Center, Inc. http://www.masie.com
Inflytande i skolan
Skolorna i Södertälje har under flera år brottats med ekonomiska problem. Under denna tid har vi haft ett system för tilldelning av resurser som till 93% består av en s.k. elevpeng. Redan på kommunal nivå är det svårt att få ett sådant system att ge en rimlig fördelning av resurserna som tar hänsyn till alla de olika faktorer som påverkar kostnaderna (lokalernas utformning, andel behöriga lärare respektive deras lönenivå, elevunderlagets sammansättning och förändringar etc.). Tack vare senare års tillskott till skolan och ett mycket uppoffrande arbete av personalen ser det dock nu ut som om vi dels får balans i alla skolors budget under läsåret, dels faktiskt förbättrar elevernas resultat.
Vi socialdemokrater vill dock fortsätta att öka resurserna till barn och ungdomar i den utsträckning som kommunens ekonomi tillåter. Särskilt vill vi att dessa ökningar skall gå till elever med behov av särskilt stöd och till de yngre barnen (i första hand i förskolan). Vi vill också fortsätta att arbeta för att öka andelen behörig personal. Några ofinansierade löften om t.ex. kraftigt höjda löner eller liknande vill vi dock inte ge utan istället vill vi öka den enskilda skolans självständighet att besluta om hur resurserna skall användas. På en enskild skola eller förskola kan man bäst avgöra om ökade resurser skall användas till minskade barngrupper, ökad personaltäthet i befintliga grupper eller användas på något annat sätt.
Som socialdemokrat vill jag också fortsätta att stärka och utveckla elevers och föräldrars inflytande över skolan. Bakom det ligger övertygelsen att ett för elever och föräldrar stärkt demokratiskt inflytande över skolan och lärandet ökar elevernas intresse och engagemang för skolan. En mot det övriga omgivande samhället mer öppen och av demokratiska samarbetsformer präglad skola stärker också kvalitén på de kunskaper skolan förmedlar. Även företagen i kommunen inkluderas i denna öppenhet och jag vill arbeta för ett ökat samarbete mellan dessa och skolorna.
Jag är också övertygad om att en ökad självständighet för skolorna tillsammans med ett ökat elev- och föräldrainflytande ger bättre förutsättningar för att utnyttja tillgängliga resurser optimalt på varje skola i kommunen. Alla skolor skall därför ha en egen styrelse i vilka föräldrar och elever har det avgörande inflytandet. Under den gångna mandatperioden har detta arbete påbörjats men det går för långsamt!
Socialdemokraterna menar att det är lika viktigt för elever i skolan som för alla andra i samhället att i demokratiska former få vara med och bestämma över sin vardag, att känna delaktighet och att kunna påverka sin omgivning. Jag vill att Södertäljes gymnasieskolor skall delta i försöksverksamheten med lokala styrelser med elevmajoritet för att visa att elever vill och kan ta ansvar men också för att utveckla nya former för elevinflytande.
Socialdemokraterna är övertygade om att elever som känner delaktighet också tar ansvar för sina studier, för andra på skolan och för sin egen arbetsmiljö. Elever måste kunna påverka oavsett vilken skola de går i. Valet av skola ska kunna grundas på intresse och inte styras av några skillnader i möjlighet till demokratiskt inflytande.
På samma vis som vi alla ser starka fackliga organisationer som företräder de som arbetar som viktiga, måste vi också se organisationer som företräder elever och föräldrar som viktiga. De ska därför ha stöd från offentliga medel för att på ett bra sätt kunna företräda de över en miljon elever – och deras föräldrar – som går i skola i Sverige. Lokalt på varje skola skall det enligt min uppfattning vara rektors ansvar att ge det stöd som behövs för att elever och föräldrar skall kunna delta i beslutsfattandet t.ex. genom eleverna ges stöd att utveckla sina organisationer och genom att föräldraföreningar engageras i val av representanter till styrelserna.
Genom att koncentrera det politiska ansvaret till resurstilldelning och ett antal tydliga mål får skolorna och, via lokala styrelser, föräldrar och elever verklig makt. Inom ramen för de av riksdagen fastställda målen skall skolorna ha mycket stor frihet att själva utforma vägen att nå dessa.
Peter Karlberg
Ersättare (s) i Utbildningsnämnden
Pressmeddelande om flexibel skolstart
Dags för verkligt flexibel skolstart!
Sedan 1994 finns möjlighet för föräldrar (vårdnadshavare) som så önskar att begära att ett barn som fyller sex år under innevarande kalenderår får börja skolan och i alla avseenden jämställas med skolpliktiga barn. För detta krävs inga andra skäl än föräldrarnas begäran.
Om föräldrarna istället önskar att barnet skall börja skolan det kalenderår barnet blir åtta år krävs på motsvarande sätt också en begäran men därutöver också särskilda skäl.
- Självfallet är föräldrarna bäst skickade att göra bedömningar av barnens behov, säger Peter Karlberg, ersättare i Utbildningsnämnden.
Socialdemokraterna i Södertälje vill nu införa verklig flexibel skolstart för barn mellan 6 och 8 år..
- Vi vill se till att skolstarten blir verkligt flexibel och därmed anpassad till barnen. Det avgörande inflytandet över detta ska självklart ligga hos föräldrarna, fortsätter Peter.
För att valet skall kunna göras utifrån barnets behov måste alla kringbestämmelser ändras så att t.ex. det barn som skall börja skolan som 6-åring får delta i förberedelseklass på samma villkor som de ett år äldre barnen gör. Den kostnad som nu tas ut för dessa barn vill vi därför ta bort.
På samma sätt skall naturligtvis även deltagandet i förberedelseklass kunna skjutas upp för de barn som skall börja skolan vid 8-års ålder.
För mera information, kontakta;
Peter Karlberg
peter@karlberg.org
Med en dåres envishet
Utöver mitt engagemang i partiet är jag också aktiv i Riksförbundet Hem och Skola (RHS) – f.n. 1:e vice ordförande i förbundet. Vi arbetar hårt för att vända organisationens kräftvandring vad gäller medlemstal m.m. och har fokuserat särskilt på maktfrågan. Vi förespråkar att försöksverksamheten med lokala styrelser som har föräldramajoritet permanentas och snarast görs obligatoriskt. Ett av argumenten jag har för detta är att denna form av brukarinflytande kommer att minska intresset för att som det heter “rösta med fötterna” dvs flytta de egna barnen till “bättre” ofta privata skolor. Mona Hillman Pinheiro som är organisationens ordförande och undertecknad har skrivit ihop en debattartikel om detta som vi hoppas DN skall publicera just nu eftersom ministerbytet kan adresseras. För den händelse DN inte tar in artikel (vilket väl dessvärre är troligt – det är inte lätt att få in något där) och för alla de som inte har den tidningen klipper jag in artikeln nedan:
Blir det bättre nu Tomas Östros?
Riksförbundet Hem och Skola hoppas mycket på en ny skolminister. Uppgiften är faktiskt rätt enkel: minska på utredningarna, de kostsamma projekten och de statliga styrande miljarderna. Ge kommunerna rimliga förutsättningar att lyckas med sitt uppdrag. På papperet finns det nämligen en fantastisk skola. Skolministerns uppgift är att se till så att kommunerna kan ge elever, föräldrar och skolpersonal möjligheten att förverkliga den.
Det är inte kris i alla skolor. Många föräldrar tycker tvärt om att den skola där deras barn går är riktigt hyfsad. Och det vore märkligt om det inte fungerade någotsånär.
I Sverige satsar vi stora resurser på skolan. Vi har dessutom på papperet en modern skolpolitik. Vi har gett upp en föråldrad central detaljstyrning till förmån för lokalt bestämmande i skolor och kommuner. Föräldrainflytandet har också ökat något, bland annat genom möjligheten att i viss mån kunna välja skola. Möjligheterna för kommunerna, skolledningen, lärarna, eleverna och föräldrarna är mycket stora.
Men det räcker inte. Enligt en nyligen genomförd undersökning anser 60 procent av svenska folket att politikerna inte tar sitt ansvar för att tillgodose barns behov. Hela 92 procent anser att man borde satsa mer ekonomiska resurser på barnen. Undersökningen är utförd av SverigeBarometern på uppdrag av Barnverket och Föreningen Klassmorfar för barnen och är bara en i raden av tydliga tecken på att något inte riktigt fungerar.
Och kraven reses: gör något ministern!
I går tillkännagav skolministern att hon drar sig tillbaka som landshövding i Blekinge. Ny skolminister blir enligt uppgift Tomas Östros, i dag redan utbildnings- och forskningsminister och departementschef. Riksförbundet Hem och Skola har mycket att säga honom, men det viktigaste uppmaningen kommer redan nu: lägg dig inte i!
För det är vad den avgående ministern och många före henne gjort: ständigt småpetat och lagt sig i. När kraven från föräldrar, elever och skolpersonal växt har det enkla svaret varit: visst, och så kommer en utredning, en pålaga !
Som skolminister tycks det bara finnas tre möjligheter: starta en utredning, starta ett projekt eller dela ut öronmärkta pengar till kommunerna. Och ministrarna använder flitigt dem alla. Till vilken nytta?
Av någon outgrundlig anledning fortsätter nämligen skolan att brottas med problem.
Ett av de senaste exemplen på handlingskraft är det vällovliga projektet ”En attraktiv skola”. Ett projekt för fler och bättre lärare. Här satsas omkring 50 miljoner kronor, inte direkt på lärarna, deras arbetsvillkor eller löner, utan på att stimulera kommunerna att stimulera lärarna. Här sägs kloka ord, och startas lokala delprojekt. Men om där finns systemfel eller målstyrningsproblem kommer man inte åt dem med denna typ av dyr kosmetika. Det ser förstås fint ut i utbildningsdepartementets handlingsplan men betyder mycket lite för våra barns skolgång.
På liknande vis engageras fackförbund, folkrörelser, skolverket, frivilligorganisationer, barnombudsmannen, kommunförbundet och många fler i projekt efter projekt. Mobbingkampanjer och värdegrundsprojekt avlöser varandra.
Också öronmärkta pengar lyckas skolministrarna fiska fram. Skolan är en hjärtefråga och der ser bra ut att tilldela kommunerna extra medel. Först kom Persson-pengarna, det extra statsbidraget på drygt 12 miljarder som skulle förbättra vården, skolan och omsorgen. Pengarna åts omedelbart upp av löneökningar och tidigare underskott.
Så kom Wärnersson-pengarna. Efterlängtade 13 miljarder under fem år, tydligare märkta till fler vuxna i skolan. Denna gång garderar man sig mot att pengarna ska försvinna i befintliga hål. Men hur ska då hålen i den kommunala skolbudgeten täckas? Och varför ska staten detaljreglera den kommunala skolverksamheten? Svaret på den senare frågan brukar vara att kommunerna inte själva klarar att hantera skolfrågorna så att staten måste styra upp missförhållandena. Och visst kan man i många fall kritisera politiker och tjänstemän i kommunerna för deras sätt att hantera skolfrågorna. Ofta är de okunniga, slarviga och kortsiktiga.
Men det är samtidigt en grov förenkling av verkligheten. Inte sällan är det annan statlig reglering, bland annat i form av nya krav på vad som ska rymmas i skolans uppdrag, som kostar för kommunerna.
Kommunaliseringen av skolan gick i flera steg och man kan ha olika åsikter om dess förtjänster. Men vi har i dag en kommunaliserad mål- och resultatstyrd skola, låt oss ställa krav utifrån det. Det är kommunens politiker och tjänstemän vi ska kritisera, ställa krav på och också hjälpa.
Och för detta finns det till och med ett utmärkt verktyg: en styrelse i skolan där bland andra föräldrar sitter med. En försöksverksamhet pågår sedan flera år tillbaka. Redan i dag finns det flera hundra sådana styrelser runt om i landet, med namn som lokala styrelser, föräldrastyrelser eller skolstyrelser. De är olika organiserade, de har olika mandat, men gemensamt är att de fungerar som en styrelse för skolan och att där kan sitta företrädare för föräldrar, elever, lärare, skolledning och till och med näringslivet.
På de få skolor där reglerna är klara och ledamöterna utbildade, där fungerar det utmärkt. Och de är omtyckta. I Skolverkets undersökning ”Attityder till skolan 2000” menar en majoritet av föräldrarna till barn i grundskolan att lokala styrelser bör ha inflytande över bland annat storleken på klasserna, normer och regler och hur skolan använder sina resurser.
RHS egen omfattande utvärdering av försöksverksamheten runt om i landet visar att på de platser där dessa styrelser fungerar är de mycket uppskattade, de ger föräldrarna en viktig plattform för sitt engagemang och inflytande och bidrar till utveckling.
Föräldrarna både vill engagera sig och de försöker faktiskt göra det. I Skolverkets undersökning ”Attityder till skolan 2000” säger t ex 62 procent av föräldrarna till barn i grundskolan att de vill kunna påverka normer och regler i skolan. Hela 74 procent vill kunna påverka storleken på klasserna. Och 55 procent vill kunna påverka vilka lärare barnen har.
Men ofta släpper lärare, skolledning och kommunens tjänstemän inte in föräldrarna. I samma undersökning svarar nämligen bara 14 procent av föräldrarna att de kan påverka normer och regler i skolan, 6 procent anser att de kan påverka klassernas storlek och 7 procent anser att de kan påverka vilka lärare barnen har.
Föräldrarna är inte ute efter den professionella makten, den ligger utmärkt hos skolledning och lärare. Tillsammans med eleverna är föräldrarna ute efter brukarinflytandet.
Men de engagerar sig bara om det handlar om meningsfulla uppgifter. Att koka kaffe till föräldramötet och sälja bullar på julbasaren räcker inte. Inte ens frågor om färgen på uppehållsrummet eller vad temat på nästa skolmöte ska vara är tillräckligt. Föräldrarna vill ha inflytande över till exempel vad eleverna ska lära sig, vilka lärare som ska anställas och hur skolan använder sina resurser.
Det är ju just det som det ökande antalet friskolor visar. Föräldrarna vill påverka sina barns situation.
Förra året presenterade regeringen sin proposition ” Proposition om likvärdiga villkor för elever i kommunala och fristående skolor”. Den handlade till största delen om kommunernas möjlighet att säga nej till friskolor. Knappast inflytande över den egna skolan. Längre än till att diskutera föräldrarnas inflytande i form av att få välja eller inte välja skola, och kommunernas rätt att styra över denna rätt, längre än så kommer man inte.
Men vi både kan och bör gå betydligt längre än så. Det finns något enkelt och konkret som regeringen både kan och bör göra. I stället för propositioner om friskolornas villkor borde föräldrainflytandet diskuteras.
För en tid sedan togs ett olyckligt och fegt beslut att bara förlänga den otydliga och illa förberedda försöksverksamheten med lokala styrelser. Beslutet borde givetvis ha varit att lagstifta om permanenta styrelser i varje skola, med föräldrar i majoritet, att ge dessa styrelser ett tydligt mandat och att ge förutsättningar för utbildning av ledamöterna.
Men det hände inte för att man missat att utvärdera den tidigare försöksverksamheten och pga den dåliga uppbackningen av försöksverksamheten är risken stor att det händer igen.
Så, Tomas Östros, vårt råd är: minska på utredningarna, de kostsamma projekten och de statliga styrande miljarderna. Ge kommunerna rimliga förutsättningar att lyckas med sitt uppdrag genom att ta tillvara den kraft som ligger i det föräldrarnas engagemang.
Mona Hillman Pinheiro, ordf
Peter Karlberg, vice ordf
Riksförbundet Hem och Skola
Budget och skolan
Idag kunde man läsa om utbildningsnämndens beslut att skjuta upp behandlingen av budget för skolan pga att det ser ut att bli för lite resurser – besparingskrav på verksamheten. Förra veckan satt jag på kommundelsnämndssammanträde i Hölö/Mörkö och diskuterade budgeten och fick då klart för mig att förhållandena var desamma för skolan också där. Ett av skälen som framfördes var att budgeten för 2001 byggde på densamma för 2000 men att de ökade kostnaderna för lärarlöner inte inkluderats vid beräkningen inför 2001 därför att den del av löneökningen som kom förra året kompenserats i annan ordning dvs inte ingick i budget/kostnad för 2000. Då kommer den heller inte med i budgeten för 2001 (som därmed automatiskt kommer att antingen vara underbudgeterad eller att framtvinga besparing/krav på extra anslag under året).
Någonstans är detta uttryck för systemfel. Jag har som politiker ingen som helst möjlighet att med de underlag som presenteras fatta rimliga beslut. Har vi usla handläggare eller är vår ekonomiredovisning usel? Eller har vi gett förvaltningen fel förutsättningar – dvs är vi usla politiker?
Konsekvensen är att vi inte kan driva skolpolitik utan förvandlas till tämligen dåliga administratörer. Viktigaste frågan blir budget och inte verksamhetens inriktning och resultat.
PS Det senare något retoriska påståendet gäller faktiskt min hittilsvarande erfarenhet av kommundelsnämndsarbetet som helhet. Någon form av politisk verksamhet kan man knappast säga att det är fråga om. Utrymmet för att bedriva en offensiv socialdemokratisk politik existerar inte. DS
Senaste kommentarerna