Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Tvinga alla elever att välja sin skola – leder till vad?
Tvinga alla elever att välja sin skola | Skola | Debattämnen | Debatt | Aftonbladet: “Lösningen är inte att avskaffa valfriheten, i stället borde vi göra den obligatorisk. Det är naturligtvis inte ett problem att de som använder skolvalet får en utbildning med hög kvalitet. Däremot instämmer förmodligen alla i att det är oacceptabelt att de som avstår från att välja anvisas sämre och ibland direkt undermåliga skolor. Det är med andra ord inte valfriheten som är problemet, utan bristen på aktiva val.”
Lite frestad förstås att kommentera kvalitetskraven som inte ställs på ledamöter (ex. Oskar Öholm) i Utbildningsutskottet men avstår. Istället fokus på sakfrågan. Om alla väljer uppstår kö till de populäraste (i vissa fall bästa) skolorna. Kö leder till behov av regelverk – kötid (alltså viktigt att välja kanske innan barnet fötts) eller lottning (rättvist om det gäller livschanser). Så långt vi nu vet är det också så att skolor med gott rykte (och eventuellt hög kvalitet) får problem – minskat söktryck – när andelen elever med annan än svensk bakgrund hamnar i flertal.
Öholm skriver vidare
“Kunskapsresultaten sjunker, lärarnas status har urholkats och skillnaden mellan skolor ökar.”
Nja, säger jag. Om svenska elevers resultat i internationella undersökningar sjunker är nog lite osäkert. Sådana undersökningar kalibreras oftast vid varje tillfälle vilket innebär att en sämre relativ placering på topplistan lika gärna kan förklaras av andras förbättrade resultat. Att lärarnas status ändrats från en tid när de var de bäst (enda) utbildade i byn till en tid när en rätt stor del av befolkningen (föräldrarna) har lika eller längre utbildning är väl självklart. Att skillnaden mellan skolor ökar är uppenbart – direkt följd av boendesegregationen förstärkt av effekter av det fria skolvalet (som forskning rätt tydligt visat).
Öholm igen
På gymnasieskolans område får vi helt nya program som stänger de återvändsgränder som idag lämnar nästan var tredje gymnasieelev utan de kunskaper de har rätt till.
Andra kanske skulle hävda att vi nu får fler återvändsgränder. Eleverna verkar ju i alla fall välja bort de varianter som stänger möjligheten att få en bred allmänbildning (ofta uttryckt som högskolebehörighet).
Technorati Tags:
Skola, Valfrihet, Oskar Öholm
Är det antingen eller, eller hur läser vi forskning
Har katederundervisning vetenskapligt stöd? svar: Nej.: "John Hattie är med sin analys av 800 metastudier, innefattande sammanlagt 50 000 enskilda studier, en av dem vars forskning utbildningsdepartementet tagit stöd mot när de nya skrivelser, som Björklund famöst presenterat, tagits fram. Mycket riktigt är det Hattie definierar som “Direct Instruction” en faktor som har mycket hög effektstorlek. Direct Instruction kvalar in på plats 26 av 138 över de olika undersökta områdena och som också kontrasteras mot mer “elevaktiva” arbetssätt som “inquiry-based”, “problem-based” och “web-based” learning, som återfinns från plats 96 och nedåt.
Skriver alltså John Hattie under på katerundervisningsmodellen? Ett stort förbehåll ska göras vid en läsning av Hattie; vilken effekt ett visst moment på en given skola skulle ge, avgörs alltid av de unika förutsättningarna som varje skola har. Men ett ännu större förbehåll, och ett som i sig dömer ut katederundervisning, är Hatties definition av Direct Instruction. Hattie inleder så här (s. 204ff):
Every year I present lectures to teacher education students and find that they are already indoctrinated with the mantra ‘constructivism good, direct instruction bad’. When I show them the results of these meta-analyses, they are stunned, and they often become angry at having been given an agreed set of truths and commandments against direct instruction. Too often, what the critics mean by direct instruction is didactic teacher-led talking from the front [alltså vad vi här kallar katederundervisning]; this should not be confused with the very successful “Direct Instruction” method as first outlined by Adams and Engelmann (1996).
“
Björn Kindenberg har gått till källan, dvs studerat vad vi egentligen vet om undervisning – för dagen är det John Hattie som får vara guru byggt på den enorma meta/meta-studie han gjort av vad som faktiskt påverkar resultaten i skolan. Hattie har inte bara sammanställt detta utan faktiskt med statisktiska metoder kunnat beskriva i vilken grad de olika faktorerna påverkar och därefter rankat dem. Som framgår av citatet ovan rankas alltså direct instruction som nummer 26 på listan över 138 faktorer. Eftersom Kindenberg väljer att ställa en del frågor som rör förutsättningarna för att kunna ägna sig åt direct instruction i dagens skola (klasstorlek, lärarnas övriga uppgifter, kompetens osv) kan det finnas skäl att peka på några andra faktorer i Hatties lista (observera att Hattie hävdar att allt under ,4 knappast har någon betydelse alls). Graden av betydelse anges här i anslutning till respektive faktor med plats på listan inom parantes.
Elevens egen bedömning 1,2 (1)
Fullständigt outstanding när det gäller relevans för resultaten är elevens egen förmåga att bedöma sitt lärande. Då undrar man förstås hur utvecklar eleven den förmågan.
Formativ bedömning 0,9 (3)
Microteaching 0,88 (4)
Lärartydlighet 0,75 (8)
Återkoppling/feedback 0,73 (10)
Betydligt högre på listan än direct instruction men fortfarande med relativt lika effekt kommer ett antal faktorer som rimligen hör till lärarens professionella förmåga och det är väl t.ex. rimligt att anta att feedback bidrar till elevens egen förmåga till bedömning så på något sätt torde väl saker hänga ihop. Likaså är det väl rimligt att microteaching (som för övrigt förklaras väl av Per Kornhall i skriften Inget slår en skicklig lärare) är en viktig del i lärarens arsenal av metoder likaväl som direct instruction.
Klasstorlek 0,21 (106)
Lärarutbildning 0,11 (124)
Lite mera problematiskt är förstås att finna att klasstorlek och lärarutbildning tycks ha mycket liten påverkan på resultaten. Kindenberg tycks dock bortse från detta i de mer retoriska avsnitten i sin artikel. Och förstås – frågan om huruvida det finns några gränser t.ex. vad gäller klasstorlek vid vilken microteaching elller direct instruction inte skulle vara möjlig är förstås relevant, men ger Hattie svaret?
Technorati Tags:
Skola, Skolverket, Skollyftet, Björn Kindenberg
Många berättelser blir det
: "I dessa Zaremba-dagar, i dessa Skolras-dagar, i dessa Björklund-dagar, så känns det nästan subversivt att vilja berätta en annan historia om skolan. Och ändå VET jag och alla som någon gång har satt sin fot på riktigt ute i skolan, att om det finns något pedagogiskt nyckelord så är det just GLÄDJE.
Det finns en berättelse om ett lärarlag i Gällivare som testar – och lyckas! – med ett helt nytt sätt att närma sig andragradsekvationer.
Det finns en berättelse om lärandets glädje. Delandets glädje. Glädjen av att få träffa vänner och kollegor. Glädjen i att upptäcka. Glädjen i att växa. Glädjen som kommer av samhörighet. Glädjen som finns i väl fungerande grupper. Det finns HUR MÅNGA SKOLOR SOM HELST i Sverige där både elever och personal trivs och presterar.
Det finns faktiskt studier som tydligt visar att det finns ca 5% dåliga skolor i Sverige (kanske t o m upp till nästan 10% enligt vissa). Det innebär således att 95% av de svenska skolorna INTE är dåliga. Det är väl en bra siffra? 🙂 Jag undrar om 95% av de svenska journalisterna är bra? Om 95% av de svenska sjukhusen är bra? Om 95% av de svenska företagen är bra? Den här medialt obekant positiva bilden av skolan stämmer väl med kundnöjdheten i svenska förskolor och skolor och den rimmar mycket väl med min egen bild av svenska skolor.
Jag har de senaste åren varit runt på en oändlig mängd skolor, från Malmö i söder till Kiruna i norr. Jag har haft ett par hundra rektorer i skolbänken och mött tusentals lärare i olika sammanhang. Jag har haft massor av möten med skolpolitiker och skoltjänstemän. Min bild är entydig: Svensk skola mår riktigt bra. Den vädrar morgonluft. Den är definitivt på väg till en ny, spännande plats. Den vill inte tillbaka till Eskilstuna 1952. Den tekniska utvecklingen, omvärldens skeenden och de nya styrdokumenten driver på en oerhört spännande utveckling just nu. För kanske första gången sedan vi FICK skola i Sverige på 1800-talet så mobiliseras nu enorma krafter för att möta framtidens utmaningar – med helt nya metoder, verktyg och förhållningssätt. Och då är det få som tar mörkermän på riktigt allvar!"
Hans Renman beskriver väl den underliga situation som uppstått i det att nästan den enda bild av svensk skola som ges utrymme är en bild av katastrof, elände och kaos. Detta samtidigt som vi kan konstatera att t.o.m. den lilla men dock negativa tendens som tycks prägla resultaten inte står i rimlig proportion till den uppmärksamhet de får. Dock – till del kan man förstå detta på grund av den medielogik som gäller. Den stora frågan är dock vilka underliggande syften som tjänas genom att ledande medier såsom DN bedriver ren kampanj-journalistik – vems/vilkas ärenden gås.
Hans Renman efterlyser den andra berättelsen och ger massor av exempel:
Visst finns det en annan berättelse om den svenska skolan än den som går i moll och är klädd i säck och zaremba-aska.
Och det finns en berättelse om en magnifik danstjej i åk 7 som trodde hon var dålig på NO och matematik men som – på internet, via sociala media och genom ett ett ämnesintegrerat projekt – plötsligt förstår vad friktion och motstånd är och som nu älskar naturvetenskap och vill bli forskare.
På TÄNK OM gillar vi det salutogena perspektivet. Vi gillar att förstärka, förbättra, pusha, coacha, peppa, lyssna och komma med de goda exemplen. Det tror vi är en bättre väg till skolutveckling än genom förakt och förtal.
Kanske har vi som gillar det vi ser varit för dåliga på att höja våra röster? Kanske borde vi tidigare ha berättat:
- Att det händer oerhört spännande saker kring skapande och publicerande av media samt inom 21st century skills på Mediegymnasiet i Malmö?
- Att Sveaskolan i samma stad jobbar föredömligt med globala frågor, liksom med nya grepp på NO-undervisningen?
- Att i Arboga har man gjort det mesta rätt, från kommunledning och ned? Här ser man medvetna skolor som blomstrar – t ex Stureskolan och Gäddgårdsskolan.
- Att Irstaskolan i Västerås ligger långt fram när det gäller mycket, bl a 1:1 och hållbar utveckling?
- Att samma stad har Skiljeboskolan – som genomgår en av landets mest spännande metamorfoser?
- Att Karlbergsskolan i Köping har fantastiska lärare och lärarlag – extra bra på att dela med sig, på att vattna och blomma? Och att staden har bra rektorer?
Renman nämner fler exempel men detta ger ett smakprov. Andra försöker också lyfta fram mer positiva berättelser t.ex. på Skollyftet. Kan dessa försök rubba den bild DN m.fl. trummat in?
Technorati Tags:
Skola, tänk om, Hans Renman
Vad vi mäter med tester
Standardized Tests and Foul Shooting: Look Out, Michael Jordan!: “Upon further consideration, I’ve decided to join the crowd and embrace the common wisdom about PISA, SAT, and other standardized test results. What changed my mind was when I realized how awesomely powerful the principles that drive the acceptance of these results really are. You see, simply by applying them, I can prove to you that I am a better basketball player than Michael Jordan.”
I vår tid har vi förenklat studiet av skolresultat till avläsning av testresultat. Mycket stor betydelse tillmäts t.ex. internationella studier såsom Pisa som bygger just på standardiserade tester av ungdomar i en lång rad länder. Den ranking man bygger på dessa resultat används sedan för att motivera skolreformer och åtminstone i vårt land till att nyanslöst beskriva hela skolväsendet som en katastrof. Kanske inte helt rimligt, åtminstone inte om man följer John Seners resonemang som är riktigt underhållande.
Technorati Tags:
Skola, PISA, John Sener
Oense med den gode Anders Nilsson
En av mina absoluta favoriter i bloggvärlden är Anders Nilsson. I nästan allt han skriver är jag enig. Nu har jag emellertid hittat ett inlägg från hans tangentbord i vilket jag nog inte är enig ens om en enstaka bokstav. Nilsson har läst DN och skriver under rubriken Skolan förfaller och debatten med den. Om Zaremba och skolan. När det gäller kritiken av Zarembas artikelserie finns många att hänvisa till. En av dessa är Björn Kindenberg som på Newsmill skriver
Till att börja med uppgifterna om skolframgångar i Zarembas artiklar. Zaremba tecknar ett hjälteepos, där modiga lärare och skolledare slåss mot pedagogikprofessorernas, skolverkets, lärarutbildningarnas och skolutvecklararnas demoniska anhang. I en sådan berättelse måste monstren besegras och hjälten vinna. Därför måste dessa skolor bli framgångsrika i Zarembas epos.
Vi kan titta på Minervaskolan, som nämns i söndagens DN-artikel om skolan. Enligt uppgift i artikeln är den “bäst i länet”. Skolverket presenterar inte jämförande statistik om skolor på länsnivå (rimligt, eftersom skolan är kommunal och inte tillhör landstinget). Om man jämför skolor på kommunnivå (Umeå kommun) så utmärker sig inte Minervaskolan. Andelen godkända elever är 80%, vilket placerar den i mitten av de 15 kommunala skolorna för det senaste året, även om det faktiskt är över riksgenomsnittet (76%). Man ser också att skolan ligger ganska långt under det värde som kan förväntas med tanke på faktorer som andel pojkar och föräldrarnas utbildningsbakgrund, det så kallade SALSA-värdet.
Även min chef Helen Ängmo har gått i svaromål och bemött en del av Zarembas tendensiösa, osakliga skriverier under rubriken Skolverket bemöter grundlösa påståenden.
Varför en god tänkande man som Nilsson faller för Zarembas på anektodisk evidens uppmålade bild av svensk skola överstiger min fattningsförmåga.
Technorati Tags:
Skola, Skolverket, Maciej Zaremba
Stretchadhet – utsträckt verklighet?
Lärandets stretchadhet: "Kroksmark beskriver hur lärarens roll är att skapa förutsättningar för lärande – att verka så att alla elever utvecklar motivation för något som den enskilde eleven inte omedelbart ser vare sig glädjen eller lyckan i.
Det är med andra ord viktigast att en lärare är duktig på att motivera varför något ska göras och inte så mycket att läraren måste ha alla faktasvar i ämnet. Kroksmark fortsätter med att konstatera att lärare generellt inte har någon strategi för hur detta ska ske, de har inga teorier som de kan hänvisa till när de utövar sitt yrke och de vet inte varför eller hur en elev tar till sig något eller vet varför just ett speciellt tillvägagångssätt är bättre för en elev."
Lars Thim har på ett utmärkt sätt sammanfattat Tomas Kroksmarks artikel om Lärandets Stretchadhet (publicerad i Didaktisk tidskrift). Rekommenderad läsning för den som vill följa forskning om vad en allt mer digitaliserad (läs en-till-en) skola betyder för arbetet i skolan, för undervisningen och för lärandet. Väl värt att läsa direkt från källan – Kroksmark studerar Vittra men refererar också till studier från Maine. Han redogör också för utvecklingen i Falkenberg (vars resultat fallit något efter en initial förbättring) utan att dock ha någon underbyggd tes om orsaken därtill.
Både Thim och Kroksmark refererar Ruben Puenteduras modell – bra för att utveckla en-till-en-baserad undervisning.
Technorati Tags:
1 – 1, 1 till 1, 1 to 1, IT i skolan, Skola, Ruben Puentedura
Hur många förlorade årskullar
“Lika självklar som pennan”: "För några år sedan medverkade jag i en film som Apple gjorde på temat 1-1. Det som nu håller på att bli verklighet för allt fler elever i svenska kommuner och enskilda skolor. “En pedagogisk rörelse mot ett modernt lärande där alla elever har en egen dator som används med en utklarad pedagogisk tanke och lärstrategi”. "
Fredrik Svensson har skrivit ett läsvärt inlägg om 1 – 1 (one-to-one), alltså om det uppenbara och självklara att alla i skolan borde ha tillgång till moderna verktyg. Och moderna verktyg är inte penna och papper (även om man kanske kan hitta något användningsområde också för dessa). Moderna verktyg för lärande är bärbara datorer till alla elever, projektorer i alla rum och trådlösa nät.
För dyrt säger somliga – bullshit frestas jag att svara. Våra barns lärande är mycket viktigare än några kronor hit eller dit. Faktiskt är det så att kostnaden för att utrusta alla i skolan med bärbara datorer kan beräknas ligga i häradet 5% av totalkostnaden.
Skulle vilja se mitt parti utarbeta en strategi för hur skolan skall få tillgång till verktyg som gör att elever får med sig det som kallas 21st century skills och inte fastnar i en skolverklighet som var passé redan på Björklunds tid. Nu är man beroende av att bo i rätt kommun (t.ex. Falkebarg) eller valt rätt skola – det är faktiskt en skam. I Maine genomförde man detta för motsvarigheten till årskurs 7 och 8 för länge sedan väl medvetna om att det är en mycket viktig förutsättning för att rusta eleverna för vår (deras) tid.
Dessutom var också jag med i filmen Fredrik refererar till:-)
Arbetarrörelsen är död
Fack och adjö?:
"Jag ska erkänna att jag öppnade boken med viss oro. Genom åren har Sahlström ofta bedrivit en rätt populistisk kritik av fackföreningsrörelsen. Jag har retat mig på förenklade attacker på pampvälde och svepande kritik av patriarkala mönster i LO-borgen.
Sådant finns där, verkligen, men han har ofta missat de stora maktsammanhangen och då hamnat i en närapå haveristisk position: facket får ta smällarna för det kapitalet och en reaktionär tidsanda är skyldigt till och åtskilliga högerintellektuella har glatt sig åt hans kritik. Så inte här. Gång på gång förundras han över att fackföreningar kan vara så olika i skilda hörn av Europa och han urskiljer för- och nackdelar med olika strategier. ”Jag vet inte längre vad jag ska tro och tänka”, utbrister han och vågar känna hur marken skakar under honom. Han resonerar, söker historiska djup, skriver med radikal uppbrottsvilja. Boken har rentav litterära kvaliteter, som i skildringen av när hans morfar, bruksarbetaren, i finaste kostymen besöker förbundskontoret i Stockholm en dag på tjugotalet.
Vem ska läsa denna tankeväckande bok? Den borde sättas i händerna inte bara på ombudsmän och förtroendevalda i den svenska fackföreningsrörelsen utan på alla som kallar sig vänster. Den skrevs före krisen, men det är som om den får sin rätta innebörd dessa turbulenta höstdagar: Äntligen knäar den övermakt som så länge fått fackföreningsrörelsen att knäa."
(Hittat via Måste läsas: Greiders recension av Olle Sahlströms bok om fackets död.)
När en halv miljon människor lämnar a-kassan och ofta facket för att avgiften till a-kassan stiger med ett antal hundralappar är det förstås helt relevant att diskutera facket och dess roll. Greider frågar
“Är framtiden ett servicefack där den individuella medlemsnyttan är det centrala, alltså facket som ett försäkringsbolag, politiskt mer eller mindre neutralt?”
Där är vi ju redan även om den fackliga rörelsen i Sverige inte blivit partipolitiskt neutralt, för många av medlemmarna är det ju uppenbarligen ett servicefack i första hand.
Nu tror jag inte att man skall begränsa diskussionen till den fackliga rörelsen. Hela arbetarrörelsen berörs – en rörelse vars huvudsakliga motor idag är heltidsanställda funktionärer. Claes Krantz menar att
Det behövs en förnyad världsbild hos den svenska vänstern. Frågorna är de samma men samhället har ändrats. Och världen har globaliserats på ett sätt som 1800-talets ideologer inte kunde drömma om. Därför, om terrängen avviker från kartan anpassar den pragmatiska realisten kartan och kursen med oförändrade värderingar.
En förnyad världsbild – ja. Men är verkligen frågorna desamma när samhället ändrats? För att ta ett mycket trivialt exempel (från brukssamhället):
När arbetarna organiserade sig för att kortare arbetsdag (från 12 timmarsdagar 6 dagar i veckan) och skapade kooperationen för att slippa beroendet av brukspatron var det lokalt i första hand, ofta för sin (och/eller sina barns) överlevnad man slogs. När Kommunal idag försöker samla sina medlemmar till strid handlar det inte om överlevnad utan om några hundralappar mer i lönekuvertet.
Motståndaren då var en identifierbar företrädare för den härskande klassen – motståndaren idag är partikamrater.
Även om det visst finns människor idag vars levnadsvillkor också i ekonomisk mening är torftiga så är den generella levnadsstandarden ljusår ifrån 1800-talets brutala utsugning. Även kapitalet har förstått att någorlunda nöjda arbetare är effektivare, ger mer vinst än motsatsen.
Brist på utbildning gav upphov till bildningsverksamhet, brist på samlingsplatser och kultur upphov till egna lokaler – drivet av idealitet baserad på solidaritet med lika resurssvaga kamrater. Idag har den stora massan tillgång till utbildning och ett konsumtionsutrymme som inte längre kräver idealitet, inte kräver kollektivt engagemang.
Visst blir frågorna andra, frågan är om inte värderingarna också måste prövas mot förutsättningarna i en ny tid? Eller är det kanske så att värderingarna borde återupptäckas om vi till dessa just räknar sådant som att skapa själv tillsammans med andra!
I skuggan av en storhetstid
Olle Sahlström
ISBN 9789173891462
Atlas Bokförlag
Noterar för övrigt att Ulla Johansson kommenterar möjligheten att tänka själv/förstå världen genom att presentera en aning konspiratoriskt upplagd betraktelse över hur vårt tänkande styrs.
Drömmen om ett bättre samhälle
Att komma från bruket I: “Drömmen om universitetsutbildning, drömmen om flytt till storstad, drömmen att komma bort från bruket fick skjutas upp. I mitt fall endast ett år men för många av mina skolkamrater lever kanske drömmen än, eller så har den inhöljts i fabrikens sulfitluktande rök och slukats av vardagens verklighet med fotbollsträningen, pizzerian och inlämningen av veckans V75-kupong som får tjäna till att dölja att livet en gång önskades se annorlunda ut. Där har vi arbetarrörelsens kärna, människor som var vi går, bär bruket med oss på ett eller annat sätt.
Hur påverkar det den politik som arbetarrörelsen vill se? Hur kan strukturomvandlingar hindras eller förstärkas av det folk som ska omstruktureras? Vad gör det i partier som formar sin politik med eller utan hänsyn till det kvardröjande bruket i människors medvetande?”
Att komma från bruket II: “Staten tog över det patron hade monopol på, kommunen byggde och ägde både Folkets Hus och idrottsanläggningarna. Man satte sig i knät på staten som fick ta hand om de solidariska försäkringssystemen och uppräthållandet av de fackliga löftet. Och kanske var det någonstans där vi steg tillbaka in på bruket igen.
Om vi ska hitta verktygen som gör att våra barn ska komma loss från detta nya bruk igen så behöver det grävas runt och dikas ur. Drömmen och friheten om egnahem och första bilen, självförsörjning och oberoende, allt detta finns kvar och behöver återupprättas. Dessutom kompletteras med rättigheten att utbilda sig till vad man vill, och även att ombilda sig om man valt fel tidigare i livet. Hitta möjligheterna att studera i andra länder, arbeta var man vill, starta det egna företaget och bli ekonomiskt oberoende. Drömmar för dagens arbetarklass, nya mål, omformade metoder men samma levande dröm att ge våra barn en väg ut från bruket.”
Erik Laakso beskriver sin egen resa men också många många andras. Lite olika slår det generationsmässigt – den förändring av det svenska samhället som nu pågått åtminstone de senaste 50 åren och som inneburit att rätt många med “brukssamhället” som start numera får sägas tillhöra en medelklass. För de allra flesta innebär denna resa visserligen en väsentlig standardförbättring, väsentligt högre utbildningsnivå men i arvet ingår viljan att förbättra för de efterkommande och många av de värden som präglade ursprunget – allt från bymentalitet, skepsis mot inflyttande till den solidaritet som präglar grupper med knappa resurser och liten egen makt.
Laakso reser också den viktiga frågan om vad detta innebär för politiken och delvis också vem som har rätt att forma den. Alldeles uppenbart är ju att det fortfarande finns en del att göra när det gäler att ge alla människor oavsett social bakgrund tillgång till utbildning m.m. Lika uppenbart är emellertid att när en så pass stor del av befolkningen redan åtnjuter dessa möjligheter man måste ställa frågan vad det nu är som skulle förbättra livsvillkoren. Ett av svaren står att finna i frågan om makt, makt att forma sitt eget liv i alla avseenden utan att patron (staten i Laaksos terminologi) lägger sig, försöker styra.
Intressant läsning
En av de myndigheter sokm omfattades av förändringarna av den statliga skoladministrationen (läs lagts ner) är CFL – Centrum för flexibelt lärande. Ibland kan man ju undra om nedläggningar av det slaget också indikerar att vi inte skall ha något flexibelt lärande i vårt land framgent – men så skall man förstås inte tänka:-)
I april i år blev jag intervjuad av Ingrid Anderson Pavlasevic inför framtagandet av en artikel om Framtidens lärande som CFL höll på med. Slutresultatet finns “bevarat” genom att det numera finns tillgängligt på Skolverkets webbplats IT för pedagoger under rubriken Lär dig mera.
För den som är intresserad av att mera direkt ta del av just intervjun med mig finns den sammanställd här.
Intervjun tycks ha avslutats med följande resonemang om behovet av en nationell strategi:
Det finns ett stort behov av ett nationellt initiativ. Danmark och Norge och definitivt England ligger bättre till i detta avseende. När jag träffade företrädare för Becta i samband med BETT i januari berättades att de drar igång en reklamkampanj, för att få föräldrar och näringsliv att ställa krav på skolornas IT-användande. Det finns checklistor på nätet. Ring till din skola och fråga! Gör de det här och det där? Alltså ett ”pushande” på ett helt annat sätt än vad vi har.
Egentligen är jag mest ute efter en nationell strategi, ett nationellt mål, att uttrycka något slags vision eller riktning som många skulle uppfatta som rimlig och riktig. Jag tror inte att det handlar om stora nationella pengar i första hand, för utförandet måste ju ske på varje skola. Det är mycket viktigare att det är nationellt uttalat att vi ska vara en ledande kunskapsnation och att det betyder att vi ska ha ett framstående nyttjande av modern teknik för att understödja lärande, så att bilden av vad det egentligen betyder blir tydlig.
I Main i USA, som jag besökte för något år sedan, har en guvernör fått till stånd att hela delstaten satsar på en dator till varje elev. Detta baseras på en politisk vision att den här delstaten behöver, för att kunna stå sig i framtiden i konkurrens med resten av världen, elever
som har tillgång till den bästa kunskapen och de bästa verktygen och så får han en uppslutning på det och så blir det en idé som lärare och andra kan förhålla sig till.I Sverige har det inte funnits något nationellt initiativ egentligen sedan början på 2000-talet. Det var ju ITIS-satsningen som representerade detta. Den lärarsatsning som nu görs av KKstiftelsen
är inte samma sak. Jag skulle vilja ha det uttalat av Riksdagen eller i en visionär proposition från Utbildningsdepartementet hur IT ska fungera som en dragmotor i utvecklingen av Sverige.
Senaste kommentarerna