Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Stöd sjuksköterskorna!
Offentlig sektor på svältkur: "Frågan är om socialdemokraterna tagit till sig denna underliggande fråga som vårdstrejken aktualiserar. Hittills har det varit tyst från det hållet. Till skillnad från när Kommunal gick i strejk häromåret. Vänsterpartiet däremot stödjer på klassiskt manér strejken.
Oppositionspartierna måste nu göra politik av sjuksköterskornas missnöje. Annars är risken stor att ökad privatisering uppfattas som ett hägrande alternativ för många löntagargrupper inom den offentliga sektorn. "
(Hittat via Dagens Arena.)
Håkan A Bengtsson diskuterar den pågående strejken och sjuksköterskornas kamp mot arbetsköpare inom kommun och landsting. Han tar upp – vilket jag tidigare pekat på – att detta ytterst är en politisk fråga och efterlyser en socialdemokratisk politik. Och det har han förstås rätt i. Lönerna inom den offentliga skattefinansierade sektorn är en politisk fråga. Det är en fråga om hur vi hanterar skattepengar och ytterst också en fråga om skattenivå. Högre löner ger långsiktigt högre kostnadsnivå som måste hanteras, inte genom att verksamheterna dvs de anställda får betala sina egna löneökningar genom ytterligare besparingar utan genom att verksamheten tillförs medel motsvarande kostnadsökningen. Justeras sjuksköterskornas löner nu är det ju rimligt att man också justerar löneläget för andra grupper inom samm sektor (t.ex. undersköterskor m.fl.).
Nina Drakfors har också tagit upp frågan men lyckas med konststycket att argumentera för att sjuksköterskornas löneökningar skall betalas av någon yrkesgrupp med övervägande manliga utövare.
Politik för arbete eller för arbetare – är det frågan?
: "VI MÅSTE INSE ATT DET som moderaterna kallar utanförskapet inte handlar om sysselsättningen. Den kritik som moderaterna riktade mot oss i valrörelsen och har fortsatt att rikta mot oss sedan dess är mycket mer omfattande och kan inte bemötas med en diskussion om sysselsättningen.
Moderaterna beskriver Sveriges problem som att under socialdemokraternas tid vid makten ”växte ett gigantiskt utanförskap fram”. Samhällets resurser ”tvingades” användas till att ”finansiera utanförskapet” och detta ”urholkade resurserna till välfärden”. Utanförskapet är därför ”stöld”.VAD MODERATERNA SÄGER är att de som tjänar på en socialdemokratisk politik inte längre är den breda arbetande befolkningen. De som tjänar på socialdemokratisk politik är några andra. Personer med låg arbetsmoral som bidragsfuskar. Eftersom vi socialdemokrater inte längre representerar den breda arbetande befolkningens intressen behövs alltså ett nytt arbetarparti och det är här som moderaterna kommer in."
(Hittat via Den unga kaxiga tjejen Katrine Kielos.)
Kielos skriver klart tänkvärt i Frihet. Jag tror hon fångat själva kärnan i den “världsbild” högeralliansen lyckades sälja till den, visserligen ganska lilla, grupp väljare som 2006 valde att lägga sin röst på alliansen istället för att stödja socialdemokraterna. De som alltså uppfattar sig som tillhörande den hårt arbetande befolkningen som får betala för andras lättja, fusk och som med viss rätt gärna stämt in i Internationelens “vi under skatter digna ner”. De som upplevde att vi sossar faktiskt pratar mer om nivåer på arbetslöshetsersättning, sjuklön och andra helt eller delvis skattefinansierade system/verksamheter och betydligt mindre om hur livet skall förbättras också för dem som har jobb men inte får så värst mycket ut av det (utom små marginaler och kanske oron för att förlora detsamma). De som faktiskt inser att världen (åtminstone här i Sverige) inte bara kommer att erbjuda avancerad tjänsteproduktion för vilken lång utbildning är av nöden utan också av en mängd relativt sett okvalificerade arbeten inom transport, handel och annan service.
I dagsläget är nog runt 1 miljon arbeten av det slaget att de absolut inte kräver högskoleutbildning, de bara till del kräver gymnasiekompetens och de kommer att finnas kvar, kanske också bli fler. Idag är många av dessa så uselt betalda att de knappast går att leva på om man vill ha med övriga något sånär lika standard. De är så dåligt betalda att 30% i skatt är för mycket men de som har dessa jobb bor inte i några lågskattekommuner. Till alla dessa går det förstås ganska lätt att ge bilden av att socialdemokraterna inte företräder dem utan just “parasiterna” – för när moderaterna använder beteckningen utanförskap (och laddar det just med utnyttjande, fusk etc) så beskriver de ju verklighetgen i så motto att de flesta av oss med säkerhet känner/känner till någon som just gjort det – utnyttjat system. Något som vi andra faktiskt inte kan tänka oss och som förstås bara görs av några få relativt sett (men igen: vi känner alltid till någon).
Kielos har nog rätt när hon också skriver att vi har en bättre jobbpolitik än högeralliansen. Det är faktiskt inte så svårt – deras är ju defacto kontratoduktiv eftersom de inte, genom utbildningserbjudanden, ökar anställningsbarheten hos arbetslösa. De har ju heller inte en politik som skapar nya jobb – där är det dock fortfarande lite oklart om vi är så mycket bättre. Traditionellt har vi klarat av att öka sysselsättningen i offentligt finansierade verksamheter och också skapat förutsättningar för att storföretagen skall må bra (och det är ju inte oviktigt – de har många anställda) men frågan är hur duktiga vi egentligen är på att skapa ett verkligt kreativt klimat där de många idéerna får blomma och många pröva lyckan genom att bygga upp nya verksamheter.
Allt detta bara för att säga – läs Kielos Frihets-artikel!
Snygg debut, Erik
Intervjun Med Luciano Astudillo Upplagd: ”Nu kan ni se den senaste bloggintervjun, den här gången alltså med Luciano Astudillo.”
Bästa citatet från intervjun (och Eriks debut var lysande):
”Vi måste vara bäst, det är vårt historiska arv!”
Frihet är det bästa ting, del 2
Staten är ett verktyg för individen: “I olika tidningars debattsidor, på tv och i radio, runt om på internet samt i kommunfullmäktige, landstingsfullmäktige och riskdag går det att ta del av borgerliga politikers sympatisörers samt ledarskribenters syn på socialdemokratin och vad den står för. De tror att socialdemokratin står för den starka staten, det kollektivistiska tänkandet samt att individen ska underordna sig detta. De kan inte ha mer fel.
Jag har då och då skrivit bloggs där jag presenterar socialdemokratin som en frihetsrörelse för individen. Det är intressant att se hur liberala debattörer direkt anser att det är fel. Socialdemokratin står för underordning anser man.
Tyvärr för dem har de fel. Socialdemokratin kom till för att protestera mot de orättvisor som rådde och drabbade människor i samhället, speciellt arbetarklassen som levde under svåra förhållanden. Vi ska inte förglömma hur lantarbetare var låsta vid fasta årskontrakt, hur gamla och unga såldes till olika människor som vilken handelsvara som helst. Socialdemokratin såg dessa orättvisor, vilket högern på den tiden inte gjorde. Människans, individens, frihet att själv skapa sitt eget öde och stå obunden gentemot de som styrde och ställde var det som drev många människor att gå med i socialdemokraterna och arbeta för en förändring.”
(Hittat via s-bloggar.)
Roger Jönsson från Ystad skriver liksom jag om frihet. När Jönsson beskriver bakgrunden – att socialdemokratin i grunden är en frihetsrörelse som burit kampen mot frihetsinskränkande orättvisor – har han förstås rätt. Likadant är det när det gäller den grundläggande basen för denna kamp – tillsammans är vi starka. Därefter blir Jönssons resonemang mera problematiskt, inte bara den naiva synen på statens roll utan framförallt sammanblandningen av mål/medel som kommer till uttryck i en likställning mellan den kollektiva styrkan som förändringsinstrument och kollektiva lösningar som resultat.
Detta kan illustreras med följande exempel: Om mad kollektivets styrka i ryggen lyckas förbättra tillgången till utbildning, göra den oberoende av den enskildes ekonomiska och sociala bakgrund, leder det till en ökad kompetens hos individerna. Denna ökade kompetens gäller inte bara i arbetslivet (alltså möjligheterna att få bättre, mer kvalificerade jobb) utan också i livet i övrigt. Individerna blir därmed mer kompetenta att förverkliga sina egna livsprojekt vilka ställer krav på goda möjligheter till helt olika lösningar vad gäller relation arbete/fritid, familjebildningsstrukturer, bostadslösningar. Då är det inte de kollektiva lösningarna som är svaret på allt, de utgör istället bara del i den grundläggande trygghet som alla männsikor behöver för att kunna våga, de måste utformas så att de inte förvandlas till hinder.
Frihet är det bästa ting
Första maj kräver nyspråk: “I Sundbyberg inledde ks-ordföranden Helene Hellmark Knutsson förstamajfirandet. Hon erkände att partiet kanske inte lyssnat så noga på de starka röster som faktiskt vill köpa sina lägenheter. Nu ska det lyssnas på dem. Men samtidigt ska hyresrätten värnas. Hon går inte in på hur vare sig det ena eller det andra ska ske. I bortre ändan av Tornparken står ett litet gäng med en banderoll och på den står det “Vi vill köpa loss nu!”. Deras önskan om “nu!” har pågått i månader (vilket beskrivits förut här på ledarbloggen) och hittills har Helene Hellmark Knutsson inte lyssnat så värst mycket på just dem. ”
(Hittat via knuff.se.)
Frihet är det bästa ting – därom råder inget tvivel. Att socialdemokratin varit en väsentlig kraft i kampem för frihet från förtryck av olika slag torde också vara alldeles solklart. Att samma parti i ambitionen att befria från många gånger använt metoder som också begränsar friheten är tämligen ostridigt. Alkoholpolitiken (som ju haft stöd också av liberaler) är ju ett utmärkt exempel – ambitionen att befria människor (familj, barn m.fl.) från det ok som alkoholmissbruk har man använt metoden att begräsna allas tillgång. Eftersom man använt prispolitiken som viktigast instrument kan man ju möjligen hävda att denna inskränkning i praktiken bara drabbat de minst bemedlade men det är i detta sammanhang närmast en randanmärkning. Upprättande av monopol kan ju också beskrivas som en inskränkning av friheten att bedriva motsvarande verksamhet i annan regi.
När det gäller t.ex. yttrandefriheten svajar partiet väsentligt från tid till annan. De senaste åren riktigt illa med allehanda inskräkningar i lag och en obehaglig marsch in i Bodströmsamhället fyllt av övervakning/avlyssning.
Historiskt är det ändå rimligt att hävda att socialdemokratin satt frihet högt. Det har i första hand alltid gällt frihet från arbetslöshet, fattigdom, bostadsbrist osv. Det har gällt frihet från att pengar skall vara alltings måttstock t.ex. inför sjukvården. Det har också gällt frihet att kunna få en utbildning utan att plånbokens tjocklek avgör osv. En solidarisk politik kan man ju kalla det – frihet skall gälla alla!
Just detta att politiken ofta handlat om att åstadkomma frihet från har gjort att möjliga medel ofta handlat om att som i alkoholpolitkens fall i någon mening också samtidigt begränsa. Detta gör att det fortfarande är begränsningar som ses som huvudsaklig metod – inskränkningar av yttrandefriheten med förbud mot “kränkande” yttrande är bra exempel på detta. Nu tror jag dock att vi ser en långsam förändring mot en ökad insikt om att en välutbildad befolkning med relativt sett hyfsad levnadsstandard faktiskt kräver en politik där långt mer ansvar tas av och makt över det egna livet ges till den enskilde. Helene Hellmark Knutsson är nog en av de socialdemokrater som kommit en bra bit på den vägen.
Frihet kräver rättvisa var huvudparollen vid årets 1:a majdemonstrationer. Det är sant. Råder inte rättvisa i termer av lika möjligheter för alla kommer friheten för vissa att begränsas av andra krafter, inte av i demokratisk ordning fattade beslut utan just av marknadens krafter, av plånbokens storlek allena. Ett sådant samhälle vill inte jag ha.
Också lite parentetiskt – vi har pressfrihet och det är bra. Roligt blir det ju när ledarskribenter utnyttjar denna till att skriva om samma sak dels som ovan i SvDs ledarblogg, dels i egen blogg. Allt för att knuffa fram sig själv? För säkerhets skull skrev hon (Sanna Rayman) en ledare på temat häromdagen också.
Utmärkt Pagrotsky
Regeringen försov sig: “Det är här regeringens vårbudget plötsligt blir högintressant läsning. På undanskymd plats skriver nämligen finansdepartementets prognosmakare – de bästa vi har i landet – att de tror att tillväxten nu bromsar upp kraftigt hos oss, till och med kraftigare än i krisens hemland USA och i det redan direkt drabbade euroområdet.
Det innebär att den fantastiska ökning av antalet jobb vi sett de senaste fyra åren nu bryts och gradvis planar ut och kanske vänds till en minskning. Arbetslösheten ökar nästa år och utvecklas för första gången på mycket länge sämre än i euroområdet.
Det är flera inslag i den nya bilden som oroar mig särskilt.
Trots att ekonomin nu bromsar in så stiger inflationen mer än på andra håll. Det har gett oss kraftigt höjda räntor samtidigt som det internationella ränteläget gått i motsatt riktning och sänkts. Villaägarna har fått sina räntekostnader fördubblade på bara två år. Räntehöjningar och stigande inflation när ekonomin är i nedgång är sällsynt och oroande.”(Hittat via Erik Laakso.)
Leif Pagrotskys krönika i GP är läsvärd – han har hittat en del saker i högeralliansens vårbudget som är mer oroande för vårt lands utveckling än vad som uppmärksammats i media.
Det här är intressant i ljuset av den av Mona Sahlin och THomas Östros idag presenterade den s.k. skuggbugeten.Här finns betydande satsningar för att ge möjlighet till utbildning och på forskning. Särskilt satsas på unga med ett Första-jobbetavdrag (var får de dessa fåniga namn ifrån – det finns fler Avstamsputbildning, låter som barnspråk) som innebär en 50%tig reduktion av lönekostnaderna. Den här typen av åtgärder är jag dock lite tveksam till – det blir ju egentligen inte fler jobb utan någon lite äldre blir utan.
Jonas Morian rapporterar men kommenterar inte. Rosemari Södergren delar min skeptisism kring Första-jobbsavdraget och vill ha liknande satsningar på 45+. Det är väl ett utmärkt exempel på att detta är fel väg att gå – fler jobb är det som behövs!!!
Kinesisk polis i Katmandu?
Kinesisk polis (Blogge Bloggelito regeringsblogg): ”
Ändå fortsätter SvD som om inget hade hänt, senast idag med en artikel med en bild av nepalesisk polis som arresterar en munk i Katmandu i Nepal. Bildtexten säger dock: ”En tibetansk munk förs bort av kinesisk polis efter att ha demonstrerat för Tibets självständighet i Katmandu.” Bilden har inget samband alls med artikelinnehållet, som handlar om patriotisk undervisning av munkar. När samma sak händer gång efter annan är det inte bara fråga om klantarschlen till redigerare eller okunnig personal i allmänhet, utan om en medveten och mycket illvillig kampanj för att framställa Kina i så dålig dager som möjligt, speciellt inför de olympiska spelen – jag tvekar inte att kalla det hets mot folkgrupp.”
Det är ju faktiskt nästan helt otroigt. Här har Bo Hedin och SvD blivit upplysta om, fått kritik för, sin oseriösa rapportering (tendensiösa får man väl kalla den) men väljer ändå att fortsätta på den inslagna vägen och t.o.m. fara med direkt osanning genom att låta påskina att en bild visar något helt annat än den föreställer.
Att vi behöver utveckla alla medborgares färdigheter när det gäller källkritik är uppenbart. I fall som detta är det förstås svårt – det krävs också uppmärksamma läsare som Blogge (tack!!). Att SvD och journalisterna lånar sig till sådan propaganda, för något annat är det ju inte, är pinsamt.
Fast det är klart – i ett land där statliga myndigheter har till uppgift att bedriva “upplysningskampanjer” kan man kanske inte vänta sig en självständig kritisk press:-(
Skola för underklassen
Hans-Åke Scherp reser sig !: “I dag har docenten i pedagogik Hans-Åke Scherp en vetenskapligt välgrundad debattartikel i Svenska Dagbladet som utmanar det politiska finrummen ordentligt. En artikel som lär sätta morgonkaffet i halsen på 80% av svenska folket och huvuddelen av den politiska skaran som ställer sig okritiskt till rätta i leden runt “hårdare tag skolan”. Den del av Sverige som fångats av populistisk tro och inte vetenskap och där “välj mig politik” ekat i stengrottorna fram till dags dato.”
Svensk skola är värd ett bättre öde, om detta är jag enig med Fredrik Svensson. Nu når väl inte SvDs debattsida ut till särskilt många och jag har inte sett att artikeln fått särskilt stor uppmärksamhet. Förhoppningsvis läses den dock av åtminstone några socialdemokrater som låtit sig skrämmas av den populistiska skoldebatt som uppstått i spåren av att herr Björklund skaffat sig problemformuleringsprivilegiet. Scherps artikel är läsvärd:
I riksdagens frågestund den 21 februari avfärdade utbildningsminister Jan Björklund återigen ledande forskning om hur vi kan förbättra kvaliteten inom Sveriges skolor. Att Björklund undantar sig själv från de krav på vetenskaplighet som han ställer på skolverksamheten vållar huvudbry.
Hur ska medarbetare i den svenska skolan hantera kraven att bygga verksamheten på en vetenskaplig grund och samtidigt leva upp till politiska beslut som fattas i strid med vetenskap och beprövad erfarenhet?
Som skolutvecklingsforskare blir jag bekymrad när Björklund svartmålar den svenska skolan och samtidigt driver frågor som strider mot forskning och beprövad erfarenhet. Även skolpolitiken borde vara evidensbaserad.
Möjligen skulle Björklunds trosföreställningar om en god skola ha passat in när skolan blev allmän i Sverige för 170 år sedan. I dåtidens bondesamhälle ansåg staten att skolan skulle utveckla lydiga, tålmodiga och ödmjuka människor. Det uppnåddes genom extrem katederundervisning, hård disciplin och utantilläxor.
Idag ska skolan utbilda initiativrika, kreativa och ansvarstagande samhällsmedborgare.
En av mina döttrar ställde just den fråga som Scherp reser när hon gick i 6:an (under våren 2006). Hon hade då försökt sätta sig in i frågan om betyg och konstaterat att det inte fanns något vetenskapligt stöd för att betyg tidigare skulle förbättra elevers resultat, snarare att de bidrar till ökad stress och negativ sortering. Frågan hon ställde var – måste inte politiker basera sin politik på kunskap. Jag gav då samma svar som Scherp ger nu – något sådant krav finns inte. Tyvärr får man väl säga eftersom en 12-årings respekt för politiker och tilltro till vårt demokratiska system kanske därmed minskade.
Just ambitionen att återskapa någon slags “50-tals pluggskola” framstår ju som sällsynt inskränkt i en tid när vi borde satsa på att ge alla (och i synnerhet de som inte får med sig det hemifrån) de verktyg de behöver för att kunna hantera en komplex värld där arbetslivet ställer helt andra krav än industrisamhället gjorde, eller som Svensson uttrycker det:
Vi behöver djupinlärning för att förstå vår komplexa globaliserade värld, vi behöver nyfikna kunskapstörstande trygga självständiga individer som kan jobba i grupp, vi behöver utveckla kreativitet och talanger för idéskapande och vi behöver utveckla den del av oss som “möjlighetiserar” och ser lösningar snarare än “problematiserar”.
Till klassanalysens försvar
Det är ju välfärdsstaten han försvarar!: “Jag ser framför mig hur övergripande kommentarer om mäns förtryck av kvinnor utreds, inte i sak, utan huruvida kommentaren kränkt någon. Synpunkter på språksvårigheter ger juridisk påföljd, inte ökat klassmedvetande. Människan flyter och klasser förflyktigas, politiken löses genom juridiken. Till slut tvingas vi instifta en ombudsman mot klass.”
(Hittat via SSK bloggen.)
Kajsa Borgnäs har fått in en artikel på Aftonbladet Kultur (tydligen den 28 februari men jag upptäcker den först nu) som är en uppfäljare till den debatt som Maceij Zarembas artiklar om förhållandena på Lärarhögskolan utlöste. Själv skrev jag en hel del om detta för nu mer än 14 dagar sedan. Anders Svensson har också komenterat frågan i ett flertal inlägg, senast försöker han hantera frågan genom att å ena sidan ge Zaremba rätt i sak när det gäller effekterna av den identitetspolitik som gett en lagstiftning som får absurda konsekvenser och gör strukturellt förtryck till ett individuellt problem och å den andra hålla med dem som demoniserar Zaremba. Trodde man behövde vara liberal för att vara kluven:-)
Själv är jag av den uppfattningen att Zarembas bakomliggande motiv är ointressanta i denna fråga. Det är dessutom så att han tydligt adresserar det som Borgnäs uttrycker bra
“Vi får ett samhälle av lättkränkta, inte arga, individer.”
Det är faktiskt detta som Linderborg och Esbati försöker dölja genom att försöka misstänkliggöra Zarembas avsikter, ett klassiskt debattknep och som förstås måste tas fram för att kunna försvara de identitetspolitiska ståndpunkterna – det är ju dessa som under rätt lång tid varit politiskt korrekta hos de förment vänsterorienterade “radikala”.
Var tog skoldebatten vägen?
8 frågor: “1. Varför har partiledningen och ledande personer i rådslagsgruppen övergett partiets tidigare hållning i skolfrågor?
2. Varför måste samverkan i skolfrågor ske med ett parti som tillhör ”höger-blocket” – varför inte med parti i ”vänster-blocket”?
3. Skall inte det senast antagna partiprogrammet ange inriktningen för politiken även rörande skolan?
4. Varför lämnas partiprogrammet för samverkan med ett borgerligt parti?
5. Om vi väljer den borgerliga lösningen för skolan, får vi då ”en gemensam, sammanhållen skola för all elever”?
6. Varför har partiet övergett den tidigare tydliga ståndpunkten, att målet för socialdemokratisk skolpolitik är en betygsfri grundskola?
7. Varför lyssnar inte socialdemokratin rörande skolfrågor på arbetarrörelsens andra gren, nämligen fackföreningsrörelsen LO?
8. Har vi någon tydlig ”talesman” i ledningen för socialdemokratisk skolpolitik? Vem är det i så fall? ”
(Hittat via s-bloggar.)
C G Carlsson i Luleå är en enveten herre. Han vill diskutera svängningaran i skolpolitiken och gör det utifrån en stark förankring i den av kongressen(r) beslutade linjen. Tyvärr får han sällan svar. Nu har Carlsson skrivet ett öppet brev till partiledningen i vilket han ställer de ovan citerade frågorna. Jag kräver att han får svar!!!
Senaste kommentarerna