Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Ljuger Lindborg om Zaremba
Aftonbladet: Fallet Zaremba (Kultur – Huvudartikel): “Men har Zaremba rätt när han påstår att lärarhögskolan bara är toppen på ett isberg? Stämmer det, som han vill få oss att tro, att den som först skriker att han är kränkt kan inhösta ett skadestånd på 30 000 kronor?
Enligt DO är det 86 personer som har gjort en anmälan sedan lagen trädde i kraft 1 mars 2002. HomO har under samma sexårsperiod fått in sammanlagt tolv anmälningar varav ingen sedan 2005. Nästan alla har lämnats utan åtgärd. HO har under de senaste tre åren hanterat ett fyrtiotal anmälningar varav relativt många rör dyslexi. Hösten 2007 hade fortfarande ingen högskola fällts för diskriminering av funktionshindrade. Inget fall har prövats i domstol. Såna här siffror intresserar inte Zaremba (även om DN försöker rädda sin stjärnskribent med en mer balanserad faktaruta).Det är alltså en grov överdrift att studenterna anmäler för glatta livet och dessutom får rätt mot en skrämd skolledning, men kan man därför dra slutsatsen att utbildningen är jämlik och problemfri? ”
(Hittat via aftonbladet.se.)
Visst går det säkert att hitta tveksamheter i Zarembas artikelserie och vilket motiv han egentligen har vet väl bara han själv. Jag tycker som framgått att det är en bra serie och hans beskrivning stämmer när jag kollar med folk jag känner som har insyn (jobbar där).
Åsa Linderborg, nyligen prisbelönt av Expressen, gör däremot en helt fantastisk sågning av Zaremba. Metoden är att prata om äpplen fast artikelserien handlar om päron. Inom parantes kan nämnas att Eva-Lena Jansson som är socialdemokratisk riksdagsman gör sig skyldig till en rätt märklig sågning – hon hävdar att Zaremba hävdar att ingen kränks på Lärarhögskolan vilket jag inte kunnat läsa ut av hans artiklar. Men fabricerar man ståndpunkter hos “motståndaren” är det förstås lätt att vinna poäng.
Men åter till Linderborgs anklagelser. Zarembas artiklar handlar om hur lagen om likabehandlig för studenter på högskolan kommit att fungera på Lärarhögskolan i Stockholm, ingenting annat. Alltså inte att detta är toppen på isberget utan helt enkelt ett försök att beskriva hur den kommit att tillämpaas – åtminstone är det så jag läst dem. Vad gör då Linderborg – jo rapar upp statistik från diskrimineringsombudsmän över antalet anmälningar och hur många som gått till åtal/dom. Frågan blir förstås vad detta har med saken att göra?
Ingenting visar det sig. Lagen om likabehanddling föreskriver nämligen en högskoleintern process.
6 § En högskola som får kännedom om att en student anser sig ha blivit utsatt för sådana trakasserier som avses i 4 § skall utreda omständigheterna kring de uppgivna trakasserierna och i förekommande fall vidta de åtgärder som skäligen kan krävas för att förhindra fortsatta trakasserier.
Av detta förstås att det är till högskolan anmälan görs och att det är respektive högskola som skall utreda (ingen anmälan till någon ombudsman, ingen extern utredning, ingen åklagare inblandad, ingen rättsprocess inledd men det fattar tydligen inte Linderborg eller är för lat för att ta reda på)
14 § Ett beslut av ett universitet eller en högskola med staten, en kommun eller ett landsting som huvudman får överklagas till Överklagandenämnden för högskolan på den grunden att beslutet strider mot diskrimineringsförbuden i 7 eller 8 § och 9 § 1, 3 eller 4 eller 10 § eller förbudet mot repressalier i 11 §. Om överklagandenämnden finner att beslutet strider mot något av förbuden och detta kan antas ha inverkat på utgången, skall beslutet undanröjas och ärendet, om det behövs, visas åter till universitetet eller högskolan för ny prövning.
Om ett beslut kan överklagas enligt någon annan författning, skall överklagande ske i den där föreskrivna ordningen i stället för enligt bestämmelserna i första stycket.15 § Beslut av Överklagandenämnden för högskolan enligt denna lag får inte överklagas.
Frågan skall alltså utredas av respektive högskola och de skall också pröva frågan. Beslutet kan dock överklagas men inte heller då till rättsväsendet utan till överklagandenämnden.
Först när det gäller tillsyn kommer diskrimineringsombudsmannen in – men det finns ingen roll i själva beslutsprocessen.
Sedan är det förstås fascinerande att läsa fortsättningen på Linderborgs artikel där hon gör sitt bästa för att demonisera Zaremba. Hon kan/har säkert rätt i att betrakta honom med misstänksamhet. Det innebär dock inte att det är tillåtet att jämföra äpplen med päron, att ta statisktik från ett område för att bevisa något på ett annat.
Har Zaremba på fötterna?
När kränkta blir “kränktkultur”: “Vi påstås ha fått så mycket makt att vi kan spela på vårt övertag, “låtsas” vara kränkta, få förmåner och därmed förtrycka alla andra som egentligen bara vill väl.
—
Så länge det fortfarande inte är en merit att vara döv, svart, muslimsk, lesbisk kvinna i Svenskt Näringslivs styrelse kan vi nog inte tala om att det skett några större förändringar i praktiken sen valet.”
(Hittat via s-bloggar.)
En partikamrat har sällat sig till skaran som inte alls accepterar den beskrivning Zaremba gör av situationen på Lärarhögskolan. Tvärtom så refererar han till en några år gammal nyhetsartikel i DN som skall visa att Zaremba i själva verket återger fakta felaktigt (antagligen om det nu är samma fall som behandlas för att han inte skildrar verkligheten enligt anmälarnas uppfattning). Själv kontrollerade jag uppgifterna om situationen (inte enskilda fall) med en bekant som jobbar på Lärarhögskolan och fick Zarembas version i huvudsak bekräftad.
Det intressanta med Romsons text är dock att den dels ensidigt fokuserar på frågan om diskriminering på grund av sexuell läggning (det gör inte Zarembas artiklar), dels att han (Romson) å ena sidan hävdar att de kränkta inte alls vill ha/får några förmåner och å den andra sidan bara skulle anse att framsteg gjorts om just egenskapen att tillhöra en potentiellt kränkbar grupp var meriterande.
Själv har jag uppfattningen att just begreppet kränkt är oerhört problematiskt idag. Det har ingenting specifikt med t.ex. HBT-personer att göra. Folk blir kränkta av allt möjligt. Jag minns t.ex. att Göran Persson blev kränkt (eller snarare ansågs sig kränkt) när något företag använt en bild på honom i reklam. Ordet borde enligt lag reserveras för verkligt kränkande!!!
Misstänkliggör Zaremba
Zaremba skördar högersådden: “Zaremba är en mästare i att gestalta politiska ställningstaganden så att de framstår som neutrala berättelser om en skev verklighet. Zarembas agenda är dock ganska lätt att hitta mellan raderna, och – det får man ge honom – han är för det mesta konsekvent i sin avsky för allt som andas kollektivism och i sina uppmaningar till de människor han själv inte kan identifiera sig med att bita ihop och tåla lite skit.
Men i den aktuella artikelserien känns det som om Zaremba biter sig i svansen. Eller, han skulle göra det om han blev tvungen att svara på några följdfrågor.”
(Hittat via Ali Esbati.)
Josefin Brink har verkligen ansträngt sig för att hitta något sätt att misstänkliggöra Zarembas artiklar om hur lagen om likabehandling av studenter i högskolan tillämpas. Och det går förstås bra när man börjar med att skriva att hans “agenda är .. lätt att hitta mellan raderna”. Och det är tydligen så att Zaremba är opålitlig för att han, av Brink, påstås avsky allt som andas kolektivism. Och det är förstås just kollektivismen på Lärarhögskolan Zaremba, avslöjar, pekar på!!!!!
Sen kommer storsläggan från Brink:
Kort sagt; om man har som mål att varken könstillhörighet eller -identitet, etnicitet, sexuella preferenser eller funktionshinder ska fungera som sorteringsgrunder krävs en förändring av de strukturer som ständigt återskapar diskrimineringen. Det räcker inte långt med den individuella rätten att stämma någon när sorteringen redan är ett faktum – i synnerhet inte som man sällan vinner.
Och det är här någonstans Zaremba skulle få svårt att svara på frågor. För om man inte gillar kollektivism, tanken på att människor sluter sig samman och kräver solidariska, kollektiva lösningar på samhällsproblem, där till exempel marknadslogiken kan tvingas stå tillbaka för andra värden, ja, då återstår inte mycket annat än att prata juridik och individuella rättigheter om man vill få bukt med exempelvis rasism och kvinnoförtryck.
Här har alltså det Zaremba angriper – just en lag som ger den enskilda individen som uppger sig kränkt en närmast orimlig position genom att (hot om) anmälan tycks kunna användas som för att tillskansa sig fördelar typ skadestånd, oändliga omprövningar och dessutom som verktyg för att skrämma lärarna – plötsligt blivit ett slags högerprojekt i syfte att förta kraften i den kollektiva kampen för rättvisa för alla. För mig framstår detta som en mästerlig tankevurpa men jag kanske missar något?
Att lagen om likabehandling för studenter i högskolan är ett sådant projekt som skall missgynna de som eftersträvar kollektiv kamp mot orättvisor. Eller som Brink uttrycker det:
Men sånt gillar ju inte högern generellt. Kanske Zaremba gör det trots allt. Men om inte, har han en hel del att förklara när han så vällustigt kastar sig över den draksådd av jurism gränsande till rättshaverism som hans egna kamrater i den blå ringhörnan så konskvent har förespråkat.
Lagen antogs av riksdagen 2001 efter en proposition av den då socialdemokratiska regeringen (som regerade med stöd av bl.a det vänsterparti Brink företräder). Av utskottsbetänkandet framgår att alla partier var för denna lag och att de enda egentliga synpunkterna begränsades till att moderaterna ville ha en samlad diskrimineringslagstiftning och kd vile att den skulle gälla också enskilda anordnare. Något motstånd mot att just använda sig av juridik och individuella rättigheter som instrument för att komma tillrätta med problemet fanns inte.
Dagens politiska korrektör: Maciej Zaremba
Maciej Zaremba: så politiskt korrekt man kan bli: “Precis som när det gäller feminismen, som får representeras av det fåtal rabiata, hänsynslösa manshatare, gör låter Zaremba några få knäppgökar representera queerrörelsen och några knäppa studenter får gestalta likabehandlingslagens konsekvenser”
(Hittat via knuff.se.)
När jag tidigare skrev om Maciej Zarembas artiklar i DN på temat missbruk av lagen om likabehandling funderade jag faktiskt om det möjligen skulle kunna uppfattas som politiskt inkorrekt att 1) kritisera lagens tillämpning och dess effekter som Zaremba gör och 2) att uttrycka sig så att det kan uppfattas som stöd för hans teser. Jag har fått denna fråga besvarad: Enligt Roya på bloggen Roya och Matilda är det i själva verket Zaremba som är politiskt korrekt (och därmed förstås också jag m.fl.).
Det är emellertid inte nog med att Zaremba i denna fråga alltså är den politiskt korrekta (man blir ibland helt förstummad), han är dessutom ”uppenbart okunnig om diskriminering” och i själva verket så vet Roya att berätta att
Problemet på de flesta högskolor är att för få driver de här frågorna och när kårobligatoriet försvinner kommer det att bli ännu svårare.
Nu handlade förstås inte Zarembas artiklar så här långt om något annat än situationen på Lärarhögskolan i Stockholm (som numera är integrerad med Stockholms Universitet).
Så sammanfattningsvis:
Det är i Sverige 2008 politiskt korrekt att hävda att lagen om likabehandling (kan) missbrukas – på ett utpekat lärosäte.
Det är i Sverige 2008 politiskt korrekt att ifrågasätta att en eventuelt upplevd kränkning automatiskt skall betraktas som ett fall av diskriminering (och skadestånd utgå) – på ett utpekat lärosäte.
Det är i Sverige 2008 politiskt korrekt att ifrågasätta queerteorier.
Och så är det förstås väldigt politiskt inkorrekt att förespråka bibehållandet av kårobligatoriet, detta mot vår grundlagsskyddande föreningsfrihet stridande kvarvarande rest från den tid då universiteten uteslutande var hemvist för överklassens barn. Dessa demokratiska kamporganisationer mot diskrininering:-)
Zaremba ångar på
Tyst i klassen: “EKLUND SKULLE aldrig säga ‘Eva’, menar Nilsson. Lärare Eklund är “bärare av patriarkala göranden”. Hur det märks? “Svårt att beskriva…” Men det är något som Nilsson känt på sig en längre tid. Och i januari 2005 anmälde han (och två andra studenter) Eklund. Anonymt. De lät föreningen Gaystudenterna underteckna anklagelseakten. Nej, Nilsson kände sig inte kränkt av vad Eklund sagt. För honom var det “en könspolitisk fråga”. Man kan inte ha lärare som fnyser åt queerteori, säger Nilsson. Det är queerteorin som gäller.
Två år senare fick han rätt. Lärarhögskolan, där Eklund undervisar, betalade ut 30.000 kronor var till Nilsson och två andra studenter för att skolan skulle “ha uppträtt på ett kränkande sätt”. Vad jag förstår var det en historisk förlikning som satte djupa spår i högskolan. För första gången fick en student gottgörelse för – ja, för vad? Svårt att veta. Kanske var det för repliken “det var dåligt gjort” som Nilsson fick höra från en kurskamrat? Dessa fyra ord (och mycket annat) anmälde han som brott mot Lagen om likabehandling. (Mer om detta i sista artikeln.)”
(Hittat via knuff.se.)
Maciej Zaremba Fortsätter sin artikelserie om hur antidiskrimineringslagstiftningen används till att förfölja/trakassera lärare på Lärarhögskolan i Stockholm. Det faktum att man alltså använder skattepengar för att betala skadestånd till folk som borde ägna sig åt något annat än att försöka bli lärare är mycket störande.
Och det blir bara värre och värre, eller som Anders Svensson formulerar det:
Ja alltihop verkar taget ur en surrealistisk roman. Det blir inte mindre vridet i nästa artikel av Zaremba, om Queerteori och Lärarhögskolan i Stockholm. Och nog blir det jobbigt och förvirrat om man ska leva enligt queerteorier om det är detta som dessa innebär:
Lärarstudenten Johan Nilsson, som hävdar att “det är queerteorin som gäller”, beklagar att han inte kan tipsa mig om dess urkunder. Han hänvisar till en poppig debattskrift och en tidningsartikel. Desto ivrigare berättar han hur man skall bekämpa heteronormen. “Om du till exempel i fikarummet säger ‘I går åkte vi ut till landet’ så bekräftar du heteronormen”, säger han. Begriper jag inte? “Eftersom du är man tar alla för givet att du åkte med en kvinna.” Men om det råkade vara en kvinna? “Då skall du säga: ‘I går åkte vi ut på landet, jag och min partner – som är en kvinna.’ ”
Johan Nilsson är helt puckad faktiskt. Det spelar väl ingen roll om man åker med en kvinna eller en man, en tiger eller en åsna. Eller vad andra tror om vem du åker med. Det är humor på hög nivå det här. Om det inte vore för att det får konsekvenser. Vi får ut en massa dåliga lärare. Något vi definitivt inte behöver.
Det här med skadestånd är faktiskt irriterande för vad är det som händer när vi dels har en lagstiftning med s.k. omvänd bevisbörda, dels när vi
har en lagstiftning som lägger skadeståndsansvaret på institutionerna och inte på individerna. Det innebär ju att det är skattebetalarna som ytterst betalar skadestånd som orsakats kollektivet av att enskilda befattningshavare inte skött sitt jobb. Det innebär också att den institution – om det är Lärarhögskolan eller skolor – som drabbas sannolikt inte får extra resurser att betala skadestånden med. Då får alltså alla elever och lärare betala genom sämre ekonomi – något är riktigt sjukt här.
Barn- och elevombudet Lars Arrhenius, som hittills krävt skadestånd av 16 skolor, har flera gånger understrukit att det är extra allvarligt när barn inte kan lita på de vuxna. Men det han mest reagerat på är den inställning han mött från flera skolor:
– Man ifrågasätter att barnet varit utsatt och lägger problemet hos barnet.
Det kan bero på oförmåga att se när ett barn far illa, fortsätter han.
– Om inte lärarna har förmågan måste det finnas kuratorer och annan personal som är lyhörda. I slutändan handlar det om att politikerna i kommunerna avsätter pengar, säger Lars Arrhenius.
Också jag är kränkt
Först kränkt vinner: “Räcker det att studenten säger “Jag är kränkt” för att läraren skall ställas i skamvrån? Det verkar så, åtminstone på Lärarhögskolan i Stockholm. Där finns det studenter som anser att det är kränkande att det krävs korrekt svenska av blivande svensklärare. Maciej Zaremba ser en lagstiftning som skulle skydda mot trakasserier vändas till sin motsats.”
(Hittat via knuff.se.)
Känner mig kränkt av Maciej Zarembas artikel eftersom jag under drygt 5 år var anställd av Lärarhögskolans studentkår om vilken Zaremba skriver
“Och här hade denna sorgliga historia kunnat sluta, om det inte vore för studentkåren. Som vi skall se är student kåren vid Lärarhögskolan litet speciell. Den har få synpunkter på utbildningens kvalitet eller på andra akademiska värden, dess affärsidé tycks vara att medlemmarna skall få valuta för pengarna. Det vill säga examen.”
Får verkligen journalister skriva kränkande artiklar av denna karaktär och kan man anmäla detta till DO?
Rosemari Södergren tycker att ordet kränkt skall tas bort. Förstås en utmärkt metod för att minska antalet människor som blir kränkta:-) Hillevi Wahl kränker oss alla i ett inlägg rubricerat Idiot-Sverige🙂
Skämt åsido, jag tycker att vi lever i en tid där ordet kränkning förlorat sin betydelse (och det är ett viktigt ord, ett begrepp vi borde återställa till sin egentliga mening och reservera bruket av till verkliga fall).
Om Zarembas artikel är en rimligt korrekt beskrivning av hur lagen om likabehandling av studenter i högskolan fungerar på Lärarhögskolan i Stockholm så demonstreras just hur begreppet kränkning förlorat sin mening med lagens hjälp, hur skyddet mot trakasserier mot studenter kommit att vändas i sin motsatts och blivit ett instrument till stöd för trakasserier av lärare och institutioner.
Ser fram emot nästa artikel av Zaremba utlovad till morgondagens DN. Stämmer hans tes så verkar vi ha lyckats konstruera en lag som riskerar att göra lärare som gör sitt jobb (dvs undervisar, betygssätter, avråder) till brottslingar. Undrar vilken justitieminister som ansvarade för utformningen av denna lag? Undrar vilka riksdagsmän som röstade för densamma?
Teknikfientlig – varför då?
Med Pogo Pedagog på tidsresa i Folkhemmet: “För tio år sedan var det overhead som gällde. Allting skulle dras ut på overhead. Själv har jag aldrig varit mycket för detta tekniska hjälpmedel heller, även om det i enstaka fall kunde vara praktiskt för att visa någon mer komplicerad tabell som man inte ville rita upp på tavlan. ”
(Hittat via knuff.se.)
Magister Nyman har skrivit ett roligt inlägg angående Pogo Pedagog, dvs så där en 30-40-50 år gammalt material som användes i skolan. Dock, magister Nyman använder det fortfarande och sin gamla Tandbergare. Han lyssnar säkert bara på skivor på sin grammofon, stenkakor är säkert för omodernt och har förstås ingen mobiltelefon. Vill han ta reda på något söker han sig säkert till någon 10-15 år gammal information i någon gammal bok/lexikon – varför googla när man kan hitta ouppdaterad information i böcker.
Roligt är det förstås mest just för att det demonstrerar denna tyvärr inte helt ovanliga inställningen – att modern teknik skall i alla fall inte komma in i mitt klassrum. Detta i en tid då ett av skolans största problem inte är (som en del tycks tro) bristen på auktoritära lärare utan bristen på auktoritet hos de vuxna, En auktoritet som bland annat kan tänkas påverkas av huruvida man lever i tiden eller i det förgångna. Nu hoppas jag innerligt att magistern är en av dessa många goda lärare vi faktiskt har trots sitt fåniga teknikförakt.
Att skolans legitimitet – i barnens ögon, i föräldrarnas ögon och i näringslivets ögon – starkt påverkas av att man inte använder modern teknik som ett alldeles självklart verktyg (precis som den digitala tekniken dominerar snart sagt varje annat område i samhället) spelar kanske ingen roll.
Fråga Ylva om skolan
Nästa gäst: Ylva Johansson Den nästa person som jag och Nina Unesi kommer att intervjua är riksdagsledamot Ylva Johansson. Hon har tidigare varit skolminister (1994–1998) samt vård- och äldreomsorgsminister (2004–2006) och är nu vice ordförande i riksdagens socialutskott.: “”
(Hittat via Jonas Morian | Promemorian.)
Partiet har städslat Jonas Morian och Nina Unesi för att göra ett antal intervjuer med “prominenta” partiföreträdare. Före jul utfrågades Jan Eliasson (varvid avslöjades att mannen inte använder datorer!!!) – nu har turen kommit till Ylva Johansson (bland annat f.d. skolminister och för närvarande tillsammans med Stefan Löfvén ansvarig för partiets rådslag om välfärdsfrågor). Intervjun kommer att publiceras på YouTube den 2 januari och fram till dess kan man förse de två intervjuarna med förslag på frågor.
Det jag tycker är lite intressant med Ylva Johansson är att hon under ett antal år var skolminister. Hon var det under den period då man kan säga att socialdemokratin åtminstone till viss del höll på att utveckla en skolpolitik som tog sin utgångspunkt i de förändringar av lärandet, både innehållsligt och till form, som drivs fram av teknik/samhällsutvecklingen (läs digitaliseringen). Under sin tid som skolminister kom Ylva Johansson att förstå och också driva denna utveckling. Efter henne intet (lite grovt karaktäriserat). Nu skulle det vara intressant att höra henne utveckla sina tankar (som ju av hennes arbete på området i Stockholm kanske inte imponerade) om hur skolan skall möta 2020-talets krav för det är då de barns som börjar nu skall gå vidare till högre studier respektive börja jobba. Hur skall skolan utvecklas för att ge våra barn de kunskaper, färdigheter och den kreativitet och initiativförmåga som den då ännu digitalare och därmed plattare världen kräver?
Vi behöver en egen skolpolitik för 2010-talet
Tom retorik skymmer de stora frågorna: “Det är därför helt logiskt att symbolladdad men innehållslös borgerlig retorik skymmer sikten för de stora frågorna. Det är hög tid att utvärdera dessa 20 års skolpolitik. Och att utmana en del av de dogmer som styrt skolpolitiken under den senaste antipolitiska epoken. Något som borde ske i god tid inför valet 2010.”
(Hittat via Dagens Arena.)
Håkan Bengtsson skriver om skolpolitken med utgångspunkt i förra årets sista sandlådestrid om densamma som utspelade sig långt från skolans verklighet – på DN debatt och i kommentarer därtill. Det var Mona Sahlin som sett ur sandlådeperspektivet lyckades få in en fullträff på Jan Björklund genom att liera sig med två sandlådekamrater (lärarfacken).
Bengtsson får dock in en ny fullträff, denna gång riktad mot den socialdemokratiska bristen på skolpolitik och på en annan nivå än sandlådans. Det rådslag partiet nyss genomfört angående skolpolitiken är som bortblåst och det märkliga mandat Sahlin skaffade sig i höstas inte heller omnämnt. Istället efterlyser Bengtsson en utvärdering av de senaste 20 årens skolpolitik. Det vore nog nyttigt – själv tror jag dock att frågor om vad som skall vara skolans uppgift i framtiden kanske skulle ge oss mer användbara svar.
Operatips
Stockholm Operastudio föreställning: “Stockholm Operastudio ger delar ur “Titus”, “Orfeus et Euridice” och “Alcina” på Teater Replica”
Perfekt tillfälle för den som vill ha lite smakprov från olika operor och samtidigt se lite av vad sångarna på Stockholms Operastudio kan prestera. Föreställningar idag samt den 18:e och 19:e december.
Själv bevistade jag gårdagens premiär. Det är lite svårt att följa med i handlingen i framförallt Mozarts La Clemenza di Tito som inleder föreställningen och som också känns lite lång (åtminstone för den ovane). Varför det är svårt att hänga med vet jag inte riktigt, alla sjunger på svenska men man missar ändå en del, kanske beroende på akustiken i lokalen. Bättre tempo och också lite mer upplevelserik iscensättning i föreställningens andra del som inleds med Glucks Orfeo ed Euridice. Redan inledningen är lite överraskande (rekommendation – sitt kvar vid borden i foajen under pausen) och man hamnar plötsligt mitt i Orfeus färd till dödsriket för att återfå sin älskade. Övergången till Alcina är mycket snyggt gjord.
Föreställningens höjdpunkt är förstås Magnus Karlbergs (min lillebrors) countertenor i form av Ruggerio i Alcina av Händel. Jag tror inte det beror bara på släktskapet – han har verkligen utvecklat både sin röst (man ryser) och sin dramatiska förmåga.
Mer om Operastudions verksamhet hittar man här.
Senaste kommentarerna