Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Vad skall vi vara rädda för?
Samlad svensk strategi ska bekämpa terrorism: “Det är viktigt att regering och myndigheter visar medvetenhet om att det finns en hotbild också i Sverige och att denna måste tas på stort allvar. Det är också viktigt att tydliggöra kravet på rättsäkerhet. Alla åtgärder mot terrorism, också de mest ingripande, ska vara grundade på våra värderingar om respekt för de mänskliga rättigheterna och grundvalarna för vårt öppna samhälle.”
(Hittat via knuff.se.)
Så avslutar de två ministrarna Beatrice Ask och Carl Bildt en gemensam debattartikel i gårdagens DN. Företrädare för samma regering som genomfört ingripande integritetskränkande avlyssningsmöjligheter. Fattar inte dessa människor att de redan gett efter för terroristernas mål att slå sönder vårt demokratiska, öppna samhälle genom att via oftast små men många inskränkningar av de demokratiska fri- och rättigheterna. Var i London för någon månad sedan – där videoövervakas man överallt. Så blir det snart också här.
Många har kommenterat detta:
Nu ska vi alltså ha en nationell plan för att bekämpa terrorismen i Sverige, samt den eventuella terrorverksamhet som finns i Sverige men riktas mot andra stater. Vi måste vara lite mer rädda. Allt för att värna om vårt öppna, demokratiska samhälle och vår respekt för mänskliga rättigheter.
Bildt och Ask skriver också att förbättringar gjorts, och nämner här bland annat de nya möjligheterna att bugga svenska medborgare, men att mer måste göras. Vad det här innebär, rent konkret, står inte att läsa i artikeln. Men visst ringer varningsklockorna, och de ringer tämligen högt. Catharina Ullström
Björn Fridén skriver:
Det enda som händer är att man börjar ta regeringen på ännu mindre allvar. Ett bra sätt att minska terrorhotet är att inte haka på USA:s bombkrig stup i kvarten, att inte gå med i Atlantpakten, och framför allt, det viktigaste- att hålla sig borta från att tumma på rättstatens grundprinciper. De som hävdar sig vilja bekämpa terrorismen är i regel ett större hot mot demokratin är terroristerna någonsin kan drömma om.
Bästa argumenten hittar man hos Rawia Morra:
Men det mest förfärliga i detta sammanhang är talet om att Sverige är en “viktig bidragsgivare” för att höja kapaciteten i de länder som saknar kapacitet till en effektiv rättssäker terrorbekämpning. Vill Ask och Bildt tala om för oss att Sverige bidrar till säkerhetspoliser som kastar folk från balkonger på fjärde våningen medan deras fruar och barn ser på? Är vi till exempel med och finansierar den egyptiska säkerhetspolisen som fängslar och torterar hivsmittade och homosexuella?
I så fall: Håll tyst om det Ask och Bildt. För tro det eller ej, så sent som i onsdags lovsjöng man Sverige på ett av de populäraste teveprogrammen i arabvärlden som det mest humana och rättframma landet i världen. Bara så där i förbigående. Utan några som helst inledningar eller avslutningar. Sveriges bild är fotfarande ljus ute i världen. Försök att inte solka ner det med era så kallade insatser. Sveriges bästa skydd mot terrorismen är stå på de svagas sida och våga säga: Nej! När ett nej är det som behövs för att förhindra statsterrorism och ödeläggelse av hela länder och samhällen. Det är det som behövs för att ni ska slippa få hit folk som ni upplever som hotfulla.
Läs alltså Morras hela text!
Fundera också över följande diagram jag lånat från Fridén
Vad bör vi alltså vara rädda för?
Palestina är ett påhitt
Kulturrådets bidrag (25/1) till antisemitism: “Föreningen Fred i Mellanöstern (FiM ) har fått reflektioner i frågan om propagandan och förfalskningen av historien – Försåtligt språkbruk – från Karin Rebel, publicerat nedan.”
(Hittat via knuff.se.)
Även om jag inte vet vem Karin Rebel är så tycker jag alltid att det är intressant att analysera språkbruk – bland annat i termer av hur makthavare gärna använder ett sådant som syftar till att dölja vad saker egentligen handlar om.
På MXp, som jag förstås aldrig hittat utan knuffs eminenta tjänst, publiceras Rebels “reflektioner” i sin helhet, jag nöjer mig här med ett litet citat:
En oberoende arabisk (palestinsk) stat i “Palestina” har aldrig existerat. Araberna (palestinierna) utgjorde inte en separat politisk enhet. Den enheten skapades av Arafat, själv egyptier, som efter 1967-årskriget döpte araberna i området till palestinier i syfte att förgöra den judiska staten.
Det var början till en försåtlig propaganda med ett speciellt språkbruk taget från judarnas historia. Förintelsen upprepas nu fast med omvända roller. Palestinier förintas av Förintelsens överlevande.
Idén om en nation “Palestina” med utgångspunkt i det Heliga landet är ett falsarium. Där har aldrig funnits en uttrycklig palestinsk kultur eller språk, ingen stat med en palestinsk regering.
Här blir jag lite förvirrad – uppväxt som man är med den från Nya testamentet hämtade bilden av Palestina som den sta,t om än ockuperad av romarna, i vilken Jesus verkade. Karin Rebel hävdar emellertid att någon sådan aldrig funnits och jag vänder mig till Wikipedia för att få någon klarhet.
Det första historiskt kända folket i Palestina var kanaanéerna som var ett stadscentrerat folk (och många av dagens storstäder i området härstammar från den tiden). Under den senare delen av det andra millenniet före Kristus trängdes deras civilisation undan av filistéerna (hebreiska pelishtim) – från vilka romarna gav Palestina dess nya namn – och hebréerna, vilka också kom att absorbera flera kanaanéiska kulturella drag.
En period av krigståg inleddes och först omkring 1000 f.Kr. kunde hebréernas kung David upprätta ett israelitiskt storrike i regionen, vilket dock snart kom att delas i två, nordriket Israel och sydriket Juda. Nordriket övergick snart till att bli ett assyriskt lydrike, och de nordliga stammarna assimilerades förmodligen. Detta har gett upphov till legender om de försvunna stammarna. År 586 f.Kr. erövrade den babyloniske kung Nebukadnessar både det assyriska riket och sydriket där även Jerusalem ingick. Nebukadnessar fördrev judarna till Babylon. Efter den persiske kungen Kyros den store erövrande av Babylon 559 f.Kr. (som lät judarna återvända till Jerusalem med omnejd) tillhörde Palestina det persiska väldet fram till 330 talet f.Kr., då Alexander den store gjorde sig till herre över medelhavsvärlden, för att senare övergå i det romerska väldet.
År 70 e.Kr., efter ett judiskt uppror, beordrade den romerske befälhavaren i Palestina, Titus, Jerusalems förstöring. Efter ännu ett judiskt uppror år 135 ändrade den romerske kejsaren Hadrianus namnet från den romerska provinsen Syriska Judea till Syriska Palestina, och många judar flyttade eller tvingades att flytta.Under 600- och 700-talet inlemmades så området i den muslimska kulturkretsen under kalifernas styre. Detta inledde en period på 1300 år då Palestina var en integrerad del av den arabiska kulturvärlden. En sådan stabilitet är unik i Palestinas historia. Området delades så småningom in i fem distrikt, under samlingsnamnet jund Palestina.
Runt tusentalet kom delar av området tillfälligt under kristen kontroll i samband med korstågen. Detta varade i omkring 100 år, och sedan tog Saladin över och gjorde området muslimskt igen.
På 1600-talet tog Osmanska riket över och namnet Palestina slutade användas. På 1800-talet kallades området Arz-i Filistin, Filistéernas land. Efter att ha tillhört Osmanska riket i tre hundra år blev det, efter första världskriget, deklarerat som en internationell zon under brittisk och fransk kontroll.
Palestina. (2008, januari 8). Wikipedia, . Hämtad 19.42, januari 24, 2008 från http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Palestina&oldid=5701105.
Det förefaller som om den, enligt Rebels uppfattning, historieförfalskning Arafat skulle gjort sig skyldig till baseras på att området alltså bara kallats så sedan romarna ändrade namn på provinsen till just Syriska Palestina år 135 e.Kr. Området tycks dock ha varit ett självständigt rike en period efter år 1000 f.Kr för att därefter splittrats och sedemera erövrats av assyrier, babylonier, persier för att så hamna hos romarna. Från 6-700-talet utgjorde området en del av kalifernas styre och kallades Palestina frm till 1600-talet. Efter 1:a världskriget administrerades området av britterna
Palestinamandatet var ett område som åren 1920-1948 stod under Storbritanniens NF-mandat
Palestinamandatet. (2007, september 22). Wikipedia, . Hämtad 19.57, januari 24, 2008 från http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Palestinamandatet&oldid=5013866.
Så det Palestina som Rebel anser inte har existerat har alltså – om än oftast ockuperat av något imperium – funnits som beteckning på området mer eller mindre obrutet sedan 135 e.Kr (om man kan lita på den citerade Wikipedia-artikeln) och också utgjort en mer eller mindre sammanhållen administrativ enhet av dessa imperier – bara under det ottomanska väldet från 1600-talet och fram till 1:a världskriget hade området ett annat namn. Så frgan uppstå i mitt huvud – vem är det som bedriver “en försåtlig propaganda med ett speciellt språkbruk”?
Israel fylls av krigsförbrytare
De israeliska övergreppen mot palestinierna fortsätter. Denna omgång är kanske inte så våldsam – om man räknar antalet dödade palestinier – men egentligen ett fruktansvärt övergrepp mot en och en halv miljon männsikor vars vardag förstås slås sönder genom den helt orättfärdiga blockaden av Gaza. Såvitt jag kan förstå kan aktionen bara vara kontraproduktiv – utsattes jag/vi för motsvarande behandling av en överlägsen militärmakt skulle jag vara beredd att vidta i stort sett vilka aktioner som helst för att slå tillbaka – och jag skulle inte glömma.
Gaza stannar av elbrist: “I ett försök att få stopp på palestinsk raketbeskjutning mot israeliskt territorium stängde Israel i torsdags alla gränsövergångar till Gazaremsan. Införsel av varor och människors rörlighet hade redan begränsats sedan Hamas tog makten över området i juni.
De senaste dagarna har Israel också intensifierat sina flygattacker mot Gaza, med 39 människors död som följd, 18 av dem militanta Hamasanhängare.
Sedan i tisdags har palestinier skjutit 200 raketer mot Israel vilket lett till att tio människor skadats.”
Finns likalydande också i Aftonbladet, Expressen och lite egenproducerat i DN
Det bedrövliga är ju att omvärlden i form av det internationella samfundet uppenbarligen inte bryr sig om palestinier. Till intet förpliktigande uttalande hjälper föga – mot Israel krävs uppenbarligen maktspråk och det finns det tyvärr ingen som vill tala. Såväl den israeliska regeringen som dess krigsmakt kan inte betraktas som annat än krigsförbrytare!
Enligt Jinge är Carl Bildt i Israel för att diskutera Israels säkerhet – hur f-n kan man göra det när samma land bedriver vad som närmast kan kallas folkmord mot palestinier?
Bra video om Israel
Israel, landet som tillåter sig mörda: “De senaste dagarna har vi hört mängder av rapporter om angrepp mot Gaza, nu senast hörde jag (Ekot) att åtta-nio hade dödats varav fem var civila. Jag tycker att det känns fruktansvärt att Sverige inte uppmärksammar Israels brott mot de mänskliga rättigheterna, Genèvekonventionen och FN:s samtliga resolutioner. Möjligen beror medias relativa tystnad på att de är rädda för att få antisemitismspöket kastat på sig, i vart fall gäller det säkert ett par tidningar.”
(Hittat via Jinge.)
Jinge illustrerar sitt inlägg med en tankeväckande video:
Jinge beskriver den som partisk och det kan man förstås göra. Långt viktigare är att den såvitt jag kan bedöma är korrekt dvs redovisar en mängd för staten Israel ganska obekväma fakta. Undrar hur undervisningen i den svenska skolan ser ut när det gäller detta?
Framgång för bistånd?
BISTÅNDS–FIASKOT: “På papperet såg allt så bra ut. Tanzania ville efter självständigheten bli självförsörjande på papper, framförallt så att skolbarnen skulle få egna läroböcker. Världsbanken stödd av Sida tyckte det var en lysande idé. Totalkostnad då 1,5 miljarder kronor, varav Sverige bidrog med nästan 700 miljoner i 2001 års penningvärde.
År av planläggning och pengar las ner för att allt skulle bli perfekt.”
På ett sätt är det naturligtvis riktigt att beskriva den här typen av bistånd som ett rätt gigantiskt fiasko. Å den andra sidan så konstaterar ju artikelförfattaren Wolfgang Hansson att de
Nya ägarna har investerat 35 miljoner dollar på att modernisera och reparera maskinparken. Ännu är bara en av de två pappersmaskinerna igång men man producerar redan betydligt mer papper än den biståndsdrivna fabriken någonsin gjorde.
Observera att Hansson plötsligt byter valuta – Sverige har bidragit med 700 miljoner kronor (för många år sedan – slut 1992) men de “rika indierna” bara med 35 miljoner dollar (vilket faktiskt är 224 miljoner kronor) för att nu få igång fabriken igen. Dessutom producerar de alltså mer än den någonsin gjort tidigare och ger får man anta ett inte föraktligt bidrag till Tanzanias exportinkomster.
Att Hansson vill få oss att misstro de kenyanska ägarna genom att framhålla deras indiska etnicitet, genom att försöka få oss att tro att de otillbörligt gynnats genom att få köpa en fabrik som inte använts på 15 år och genom att försöka förringa värdet av deras insats gör åtminstone mig lite misstänksam. Det måste väl ändå faktiskt gå att beskriva detta i betydligt mera positiva termer: Här har ägare baserade på samma kontinent (i ett grannland) investerat en massa pengar för att få igång en gammal nedlagd fabrik och redan fått igång en avsevärd produktion och export. Det ger väl rimligen en massa jobb och därmed bidrag till befolkningens förhoppningsvis växande välstånd.
Men förstås – Hansson vill ju också betona vår av fördomar präglade bild av afrikanska länder och beskriver förstås de “färgglada negrerna i sina hyddor” utmed vägen.
Blogge Bloggelito skriver om Kinas strategi i förhållande till de afrikanska länderna som präglas av ett helt annat mer affärsmässigt perspektiv istället för “kolonialt socialbidragsgivande av europeisk modell med kristna undertoner”. Själv har jag från strikt marxistiska utgångspunkter dragit samma slutsats som Bloggelito – det är frihandel som är nyckeln.
Ockupanters moraliska deformering
ABC News: Victim: Gang-Rape Cover-Up by U.S., Halliburton/KBR: “A Houston, Texas woman says she was gang-raped by Halliburton/KBR coworkers in Baghdad, and the company and the U.S. government are covering up the incident.”
(Hittat via Daily Kos – KBR Rape: Can You Imagine?
by MissLaura.)
En 22-årig kvinna från Texas har berättat hur hon först våldtas av ett gäng och sedan spärras in i en container. Förövarna är anställda i samma företag som kvinnan. Företaget är inhyrt av USA och del av ockupationsstyrkorna i Irak.
MissLaura skriver:
We’ve heard a lot of it before, with Blackwater guards not being held accountable for killing Iraqis, and Blackwater not being held accountable by the US government. But as wrong as it is to try to cover up for having murdered a lot of people by claiming that they shot at you first, those people are dead. You’re criminally trying to cover your own ass, but you’re not causing them any further suffering. It takes a special something, it seems to me, to say “we don’t want to be held accountable for the gang-rape of this woman we employ. Hey, let’s lock her up under armed guard without food and water.” What was the end game there? Was the intent to let her out once they’d broken her and she wasn’t going to report it? Did they even have a plan? And this, mind you, wasn’t a matter of the rapists themselves trying to cover up their actions. This was a decision made by someone high up enough in the company to assign guards to a damn storage container.
This is what the government of our country has bought and paid for.
Givet att kvinnans berättelse är sann så ställer denna händelse en rad frågor kring hur deltagande i ockupation, dvs orättfärdiga krig, påverkar människors känsla för vad som är rätt och fel. Det ställer också en rad frågor kring hur USA med olika medel håller sina trupper utanför folkrättsligt ansvar. Det understryker det absurda i att anlita privatarméer.
USA – rättstat?
Carl Bildt kan inte uttala sig
Liberalismens olidliga lätthet: “Apropå Kalle Larsson så rekommenderar jag varmt en snabbtprotokollet från en interpellationsdebatt häromdagen. Interpellationen är riktad till Carl Bildt gäller frågan om det råder väpnad konflikt i Irak och Afghanistan – ett uppenbart förhållande som det på ett närmast surrealistiskt sätt tassas runt av regeringen.”
Esbatis inlägg handlar huvudsakligen om liberalism. Personligen – som varandes socialdemokrat – avhåller mig gärna från att bedöma vad liberaler skall ha för åsikter. Jag respekterar dock liberalismens bidrag till viktiga demokratiska principer och hoppas förstås att folk som nu kallar sig liberaler skall vårda det arvet (ett rätt fåfängt hopp – det är bara folk utanför folkpartiet som i liberalismens namn kan sägas göra detta9.
Esbati tipsar också om en debatt i riksdagen om huruvida det råder väpnad konflikt i Afganistan och Irak. Bakgrunden till debatten är en fråga (interpellation) från Kalle Larsson ställd till Carl Bildt, vår utrikesminister soh därmed främsta talesman för Sverige i internationella frågor. Han, dvs Carl Bildt, lyckas krypa bakom migrationslagstiftningens skrivningar om begreppet väpnad konflikt och därmed sammanhängande princip om att just den lagstiftningen skall tolkas av domstol.
Det är ju faktiskt helt fantastiskt att utrikesminsitern därmed inte anser sig kunna ha någon uppfattning i frågan – en fråga där förstås var och en av oss svenskar själva enkelt kan se – via nyhetsförmedlingen – att dessa båda länder otvivelaktligen präglas av just väpnad konflikt. Vår patetiska utrikesminsiter kan inte ens säga det.
Abort – en rättighet
Ja till abort för utländska kvinnor: “Utländska kvinnor får rätt att göra abort i Sverige från och med årsskiftet.
Beslutet innebär att det inte längre krävs tillstånd från Socialstyrelsen för att en utländsk kvinna ska få genomgå abort i Sverige.”
Äntligen kan man väl utbrista och samtidigt instämma i Elina Linnas tack till Göran Hägglund. Imponerande att denna lagändring drivs igenom av en kristdemokrat! Problemet är väl kanske att det kostar – och för de som saknar medel kan väl såväl resa som vård bli nästan lika effektiva hinder.
En av Mikael Oscarssons, också kd, invändningar var att detta kan leda till så hög belastning på sjukvården i södra Sverige att det uppstår privata abortkliniker – jag har svårt att se problemet. Här är väl bara att konstatera att högeralliansen gjort något värt beröm (det kunde ju gjorts långt tidigare)!
Betygssätt förtroenderådet
Låt idag bli en engångsföreteelse!: “I Uppsala arbetarekommun är vi inga varma betygsanhängare. Därför lade vår representant i förtroenderådet ett förslag om att justera i förtroenderådets uttalande. Men detta gillades inte – förslaget fick dras tillbaka efter påtryckningar från partiledningen.
Jag tycker det är viktigt att diskutera hur vi förnyar den socialdemokratiska politiken. Men det räcker inte. Vi måste också förnya vår organisation.
Mona Sahlin började starkt. Hon talade om vikten av att ta tillvara partiets kärleksfulla kritiker, och rådslagsprocessen har fram tills nu varit mycket positiv.
Dagens händelser ger dessvärre en fadd eftersmak. Den skolpolitiska plattformen är i huvudsak bra, men det sätt varpå partiledningen tvingade på partiet ett beslut i betygsfrågan är inte ett exempel på hur beslut bör fattas i ett modernt folkrörelseparti. Mona Sahlin gav inte partiorganisationen något val – hon skulle ha ett mandat att förhandla med regeringen om betygen kosta vad det kosta vill.”
Detta oroar mycket. Bilden av hur debatt förs och beslut tas i partiet har mycket stor betydelse, ofta betydligt viktigare faktiskt än det faktiska beslutet. Men det är väl som med själva partiledarvalet – det fanns bara en kandidat och alltså i realiteten inget val. Här verkar det som om man gjort allt för att få igenom ett enigt beslut när det gäller betygsfrågan och något utrymme för ledamöterna i förtroenderådet (som någon påpekat inte kan/får upphäva kongressbeslut) att tycka annorlunda gives icke. Så sköter man inte den interna demokratin, så för man inte det demokratiska samtalet framåt.
Enligt DN har Mona Sahlin efter denna händelse sagt följande:
– Jag känner mig stärkt, jag har fått ett mandat som inte hade varit möjligt för några år sedan. Nu ska jag omgående ringa skolminister Jan Björklund och testa allvaret i det han sedan länge sagt att han efterlyser: en långsiktig blocköverskridande överenskommelse om skolan, som gör att betygssystemen inte rivs upp mellan varje mandatperiod.
Intressant metodval när det gäller att skaffa sig mandat om man alltså får tro herr Gustavsson!
Alla är förstås inte kritiska, så rapporterar Anders Löwdin om det hela utan att med ens en liten kommentar diskutera formerna utan är bara nyfiken på hur borgarna skall hantera inviten????
Mona har fått mandat att försöka nå en blocköverskridande överrenskommelse. Det ska bli intressant att se borgarna hantera denna invit.
Uppdaterat kl. 20.11: Jonas Morian har också samma “okritiska” förhållningssätt:
Detta har beskrivits som att Mona Sahlin vill ha fria händer i frågan. Det känns inte rättvisande. Av det jag uppfattat av debatten här så förefaller enigheten om att ompröva bland annat synen på betyg i skolan vara tämligen stor. Man verkar också vara beredd att ge partiledningen långtgående handlingsutrymme.
Dock skall sägas att Morian åtminstone förhåller sig lätt kritisk till flertalet debattörer ty från talarstolen tycks floskler duggat tätt.
Enligt SvD tog förtroenderådet beslut utan strid:
Från talarstolen vädjade Mona Sahlin om förtroenderådets stöd för tidigare betyg, och bad om ett omedelbart och tydligt mandat för att kunna göra upp med regeringen om det framtida betygssystemet.
- Det här är inte för Jan Björklunds skull, utan det är för ungarnas skull.
De borgerliga gick till val på att införa betyg från årskurs sex, i stället för dagens årskurs åtta, medan det i socialdemokraterna finns ett utbrett motstånd mot betyg i tidiga åldrar. Men utan strid fick Mona Sahlin gehör för sin linje. I ett uttalande slår förtroenderådet, partiets näst högsta beslutande organ, fast att socialdemokraterna är “beredda att sluta en överenskommelse om betyg tidigare än i dag”. Motkravet är att lärare inte ska få ge betygsliknande skriftliga omdömen under de första skolåren.
Själv tycker jag att det är rätt patetiskt att det som nu verkar vara den viktigaste omsvängningen av den socialdemokratiska skolpolitiken under mandatperioden (alltså fram t.o.m. nästa partikongress) tycks vara betygsfrågan. Inte vad jag skulle kalla en ny skolpolitik, verkar ju företrädesvis vara en återgång till den syn på skola, kunskap och lärande som var förhärskande när jag var barn vilket nu är rätt länge sedan. Vad och hur vi mäter och följer upp är nämligen långt mera betydelsefullt när det gäller styrning än vad vi sätter upp som vällovliga mål i läroplaner.
Jag kan inte låta bli att undra hur företrädare för min arbetarekommun agerade – finns nog inga bloggande sådana dessvärre, men något mandat från mig har de inte skaffat:-(
Vem blir president?
Sorry Bildt – Blair, ni får inte jobben: “Två nya toppjobb står lediga i EU 2009, och sökandet efter kandidater har redan börjat. Tony Blair och Carl Bildt pekas ut som favoriter. Låt mig resa några invändningar.”
Henrik Brors har några invändningar mot Blair och Bildt som kandidater förutom att han inte tror att de kommer att bli utsedda då deras namn också framförs i ett slags taktiskt spel där t.ex. franska Sarkozy föreslår Blair men egentligen har en annan kandidat i bakfickan. Det må vara hur det vill med detta, invändningaran i sak mot dessa båda herrar är så starka at de faktiskt är uteslutna.
Brors skriver om Blair
“Det är ett märkligt utspel, för Blair är långtifrån oomstridd i EU-kretsen. Hans stöd till USA:s invasion i Irak splittrade EU, och han misslyckades med att svänga den negativa brittiska EU-opinionen under sina år vid makten. Att Storbritannien står utanför EMU och passunionen och fått undantag från viktiga delar av det nya EU-fördraget minskar ytterligare Blairs möjligheter att framstå som en trovärdig ledare för hela EU-projektet.”
Åtminstone invändningen som gäller inställningen till ockupationen av Irak gör att åtminstone jag finner Blar som ett inte bara olämpligt utan också helt oacceptabelt namn för posten som ordförande.
Att Carl Bildt skulle vara aktuell som utrikesminister är väl förstås lika omöjligt och faktiskt sannolikt huvudsakligen baserat på samma fråga. ENligt DNs Snabbguide:
I januari 2003 värvades Bildt som rådgivare av Committee for the liberation of Iraq, en lobbyorganisation med målsättningen att skapa opinion för att störta Saddam Hussein (bilden). I ledningen fanns en rad personer med kopplingar till Pentagon, amerikansk försvarsindustri och neokonservativa tankesmedjor.
Det går naturligtvis att hitta fler invändningar mot att Blair och Bldt skulle ges några betydlsefulla poser inom EU. Irak räcker!
För övrigt tycker jag att ordförande i EU som ju blir ett närmast presidentlikt uppdrag borde väljas av folket inom unionen!
Senaste kommentarerna