Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Förnekelsen
Köpte State of Denial av Bob Woodward på flygplatsen i Toronto förra månaden. Det har tagit ett tag att ta sig igenom den. Inte därför att den är dåligt skriven men efter ett tag blir det ständiga refererandet till general den och den, rådgivare den och den lite tröttsamt, och dessutom är det för en svenskt sannolikt lite sv årt att hålla reda på dessa personer och deras relationer. Just relationerna får man dock rätt väl redovisade (obs inga snaskiga sådana utan snarare vilka som umgår med vilka i Washingtons maktkorridorer.
Woodward visar hur Rumsfeld skaffar sig en ohotad position och hur varken han eller Bush själv har förmåga att hantera en verklighet som inte ser ut som de tänkt sig. De förnekar aller om man så vill förtränger att det grundläggande motivet för att invadera IRak var att de hade massförstörelsevapen. Några sådan har aldrig hittats.
Woodward citerar Rumsfeld:
“The charge of incompetence against the U.S. government should be easy to rebut if the American people understood the extent to which the current system of governmant makes competence next to impossible.”
Ett anant citat Woodward ger är från en konversation där bush säger (och jag skattade faktiskt högt):
“Our theme should be that the Iraqis should not allow foreign fighters to come to Iraq. We need to play on a sense of nationalism that motivate Iraqis to cooperate with us to exclude the foreigners.”
Detta säger alltså en ockupant utan att för ett ögonblick själv insee det absurda.
För de som vill ha sin bild av den Bushska administrationen som den sannolikt sämsta USA någonsin haft är boken läsvärd. För de som tror att Bush är den store frälsaren är boken nödvändig läsning. För alla er andra – ingen höjdare:-)
Bob Woodward: State of denial
Simon & Schuster paperbacks 2006
ISBN-13: 978-0-7432-7224-7
Isbn-10: 0-7432-7224-7
Folkomrösta nu:-)
Rösta om EUs nya fördrag!: “Inatt enades EU om ett nytt fördrag. I ”http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=706364">DN och SvD sammanfattas frågan ganska väl.
Den fråga som rests är huruvida det behövs en folkomröstning om fördraget. Eftersom vi kan göra saker på egen hand i Folkets Parlament… så startar vi en liten folkomröstning."
(Hittat via Folkets Parlament.)
Dags igen för “nytt” fördrag inom unionen. Själv tycker jag att att EU är ett steg i rätt riktning, att mycket fortfarande saknas vad avser demokratiska institutioner, att det finns ett flertal absurditeter i den politik som förs i EUs namn men att också fördraget är ytterligare ett steg i rätt riktning (om än litet). Detta särskilt eftersom de nuvarande regleringaran av uninen är obsoleta då de skrevs i en annan tid och med mycket förre medlemmar. Att tro att vi skulle kunna få tillstånd en verklig demokratisk process i Europa för att komma fram till ett bättre förslag är naturligtvis helt utopiskt – vi har ju ännu ingen europeisk politisk kultur utan bara nationella sådana.
En sak som skulle kunna få mig att ompröva min positiva grundsyn på EU är om Gordon Browns förslag att Tony Blair (Bush allierade i ockupationen av Irak) skulle bli den första "presidenten – då gör jag uppror!
Istället för att som Vänsterpartiet föreslår anordna en folkomröstning (och alltså vänta på den process som måste föregå en sådan rekommenderar jag deltagande i den redan startade omröstningen på Folkets Parlament – där krävs bara ett medlemskap som är kostnadsfritt och man kan dessutom kommentera frågan vilket inte folkomröstningar ger utrymme för.
Vill man lyssna till lite fler röster om fördraget är t.ex. Ali Esbati en startpunkt (för de som vill ha mot-argument). Jonas Morian tillhör de mer positiva.
Bojkott – när, hur och för vad?
Om olympiska och andra bojkotter
"Sverige har aldrig någonsin bojkottat de olympiska spelen. Inte 1976 i Montréal, då halva Afrika tillsammans med Irak (!) och Guyana bojkottade spelen för att IOK vägrade utesluta Nya Zealand – landet i fråga hade skickat ett rugbylag till Sydafrika, som på den tiden var utsatt för en global bojkott för dess apartheidpolitik.
Inte 1980, då Sovjetunionen nyss hade invaderat Afghanistan och satt igång hela den kedja som än idag påverkar världspolitiken i form av terrorism från al-Qaeda. USA, Kanada, halva Sydamerika, Tyskland, Norge och ett antal asiatiska länder vägrade infinna sig i Moskva – däribland Kina, som nyss hade beviljats återinträde i IOK.
Inte 1984, då Los Angeles bojkottades som ett svar på bojkotten mot Moskva – det kommunistiska Sovjetunionen med vänner utkrävde revansch. Apropos ingenting fanns inte Kina bland de bojkottande länderna.
Idag talas det om att bojkotta de olympiska spelen i Beijing 2008. Inte för att Kina har invaderat något land, utan för att Kina inte har lagt sig i grannlandet Myanmars affärer – Kinas officiella utrikespolitik stavas annars med ett ord ickeinblandning. Man kunde lika gärna ha krävt att Kina invaderar Nordkorea, ett minst lika ohemult krav, som aldrig någonsin har ställts på andra nationer."
För den som fortfarande lockas av tanken på att bojkotta OS erbjuder Blogge Bloggelito en utmärkt argumentation – emot! Här ovan citeras inledningen på hans artikel – läs hela är min uppmaning.
Frågan är om och när bojkotter kan/bör vara en del av arsenalen att befrämja mänskliga rättigheter eller bkämpa krig. Bloggelitos tes tycks vara att detta bara kan användas mot stater som har den institutionella kapaciteten – han använder Sydafrika som det enda positiva exemplet. När inte dessa förutsättningar gäller menar han att bojkotter får motsatt effekt och pekar på en rad länder där isoleringen knappast befrämjat utvecklingen. Är hans tes riktig – vilket mycket talar för – är ju förstås Birgitta Ohlssons krav på att Reinfeldt skall bojkotta mötet med Mugabe inte särskilt produktivt.
Frågan blir dock om man inte med Bloggelitos argumentering borde kunna inrymma Israel bland de stater som uppfyller kriterierna för en potentiellt framgångsrik bojkott. De har ju de institutionella förutsättningarna. Själv avstår jag redan från att köpa produkter därifrån av solidaritet med det palestinska folket.
Burma, USA och vallmo
Daily Kos: Burma: The Back Story: "It appears that the government of Burma (Myanmar) were reacting to a “suggestion” by the International Monetary Fund, that they needed to phase out the state subsidizing of oil prices."
(Hittat via Daily Kos.)
Rowan Wolf, som är sociolog och bland annat är redaktör på Cyrano’s Journal, ger lite bakgrund till situationen i Burma (Myanmar). Hon citerar t.ex. i artikeln från Human Rights Watch där man kan se vilka affärsintressen som är inblandade.
Wolf gör emellertid avslutningsvis en särskilt intressant iaktagelse beträffande USAs officiella hållning/agerande:
But there is perhaps a deeper and darker link to U.S. interests in Burma, and why for 40 years the U.S. has shown little concern for the people of Burma. That goes to the Vietnam war. Burma is part of the “”http://en.wikipedia.org/wiki/Golden_Triangle_(Southeast_Asia)“>Golden Triangle” – the rich opium producing region of Asia. In fact, until recently, Burma was second only Afghanistan in opium production. The French utilized the opium production and support of war lords to finance their covert networks, and when the U.S. stepped into France’s shoes they inherited that lucrative network (Alfred McCoy). The CIA utilized the opium trade, and the network connected to it, in the Golden Triangle to finance covert operations in Laos and Cambodia (the secret wars). They also used it to help fund anti-communitist armies of people such as the Hmong (Djedje and Korff).
Of course that is ancient history (perhaps).
Part of the Burma Junta’s efforts with the IMF and World Bank has recently been anti-drug activities including the elimination of opium production. If a March 7, 2006 Reuters report – War on opium gives Golden Triangle a different hue – is accurate, that war on opium has been largely successful. Of course, that success might be part of the deteriorating economic situation of the people of Burma. Much of the population of Burma lives by agriculture, and there is no more lucrative crop than opium. Look to Afghanistan as a companion example.
It seems odd that the U.S. is taking official attention to the most recent protests and Junta response in Burma. For 40 years the U.S. has largely looked the other way. Similarly, the U.S. continued to work with the Taleban government of Afghanistan despite its repression and abuses – until they also successfully drastically reduced opium production. Perhaps it is just coincidence, and of course both situations are more complex than this.
Regardless, it is well past time to ease the conditions of the people of Burma. It is well past time for us to speak out to end the repression and the resulting displacement of millions of Burmese. It is also time to demand debt relief for Burma. Like all such burdens, it benefits interests outside of Burma while crushing the people of Burma.
Alltså – Burma är mycket rikt på naturgas men importerar all sin olja (bensin, diesel). Världsbanken kräver marknadspriser vilket höjer bränslekostnaden med 500 procent. Naturgasinkomsterna hamnar antingen i de multinationella bolagens fickor eller (till viss del) i generalernas. Burma har varit stor opiumproducent men verkar nu inte vara det längre – innebär att fattiga opieproducerande bönder (stor del av befolkningen) fått minskade intäkter. Landet är utsatt för sanktioner och får inte låna i Världsbanken – sedan 1988. Både Frankrike och USA har historiskt nyttjat opieproduktionen för finanisering av militära operationer i andra länder. USA och Frankrike har stora ekonomiska intressen när det gäller gasproduktionen tillsammans med länder som Indien, Japan och Thailand.
Här i Sverige föreslås bojkott av OS i Kina!
Vi kan göra mer än att prata (skriva)
Daily Kos: For the Burmese, We Can Do More than Talk and March: " As Amy Goodman writes:
Fueling the military junta that has ruled for decades are Burma’s natural gas reserves, controlled by the Burmese regime in partnership with the U.S. multinational oil giant Chevron, the French oil company Total and a Thai oil firm. Offshore natural gas facilities deliver their extracted gas to Thailand through Burma’s Yadana pipeline. The pipeline was built with slave labor, forced into servitude by the Burmese military.
The original pipeline partner, Unocal, was sued by EarthRights International for the use of slave labor. As soon as the suit was settled out of court, Chevron bought Unocal.
Chevron’s role in propping up the brutal regime in Burma is clear. According to Marco Simons, U.S. legal director at EarthRights International: “Sanctions haven’t worked because gas is the lifeline of the regime. Before Yadana went online, Burma’s regime was facing severe shortages of currency. It’s really Yadana and gas projects that kept the military regime afloat to buy arms and ammunition and pay its soldiers.”
It’s not just Chevron and Total and the Thais which underpin the generals. At its website, the group Campaigning for Human Rights and Democracy in Burma provides a “dirty list” of the many companies who make things easier for the country’s thugs. These include the Houston-based Baker Hughes (oil and gas products) and BJ Services (oil services), Korea’s Daewoo, Japan’s Mitsui and Suzuki, Britain’s Rolls-Royce, Germany’s Siemens, and the truly multinational Schlumberger, now based in Houston."
(Hittat via Daily Kos.)
Kanske behöver inte så mycket mera sägas. Själv har jag i mycket begränsad utsträckning deltagit i stödet till det burmesiska folkets kamp för demokrati – typ skrivit på någon namninsamling, gått med i någon Facebook-cause. Funderat har jag gjort när det gäller tre saker – varför är det en kvinnofråga, mängden munkar och kravet på OS-bojkott. Det senare adresserar Kinas roll och i samband därmed (jag är egentligen mycket okunnig när det gäller Burma) en undran om vad detta egentligen handlar om – alltså vilka intressen tillvaratar diktaturen i Burma?
Amy Goodman ger i citatet ovan en inte helt oväsentlig pusselbit. Följer man spåret från de företag som alltså exploaterar Burmas naturtillgångar hamnar man bland annt i Houston. Houston ligger i Texas. Från Texas kommer…..?
Mona (kvinna!) om Burma
Sahlin, Royal, Thorning-Schmidt m.fl. protesterar mot regimen i Burma – www.socialdemokraterna.se : "Nu när folket i Burma behöver solidaritet kan vi inte förbli tysta. Som kvinnliga politiska ledare vill vi först av allt sända vårt budskap om stöd till Aung San Suu Kyi: den enda fredspristagare som berövats sin rörelsefrihet. Hennes upprop ger eko i oss och vi vill förstärka det: ”Använd er frihet till att främja vår”, lyder hennes ständiga uppmaning. Hon representerar ett folks strävanden efter fred och frihet. De i våra länder som använt all sin kraft för att vinna fred och återerövra frihet vet hur viktigt det är med ett internationellt budskap om stöd.
Vi stödjer det burmesiska folkets mod. De har valt icke-våld för att uppnå en övergång till demokrati. Det är ett föredömligt vägval. Men om inte det internationella samfundet med styrka och beslutsamhet tar över taktpinnen riskerar vi att förlora kraften i detta vägval.
I våra länder, och utifrån de uppdrag vi har, uppmanar vi FN:s säkerhetsråd, den sydostasiatiska samarbetsorganisationen Asean, EU samt stormakterna i regionen att garantera Burmas folk respekt för deras grundläggande rättigheter och för en snabb övergång till demokrati, den enda garantin för stabilitet i regionen."
Ovanstående är hömtat ur en artikel som publicerats i såväl belgisk, spansk som svensk press. Den är undertecknad av ett antal kvinnliga socialdemokratiska ledare. Notera här hur man i en apell till stöd för det burmesiska folket väljer att framhäva att det är kvinnliga ledare som skriver. Vad f-n har det för betydelse i sammanhanget? Jag har stor aktning för det burmesiska folkets kamp, stor aktning för demokratikämpen Aung San Suu Kyi och stöder efter bästa förmåga dessa men känner mig plötsligt utestängd – måste man vara kvinna för att uttrycka detta.
Varför vill dessa kvinnliga ledare först och främst sända sitt budskap om stöd till Aung San Suu Kyi – vill inte alla ledare göra detta, vill inte alla göra detta? Sen kan man ju undra vad formuleringar som “det internationella samfundet med styrka och beslutsamhet tar över taktpinnen” betyder, vilken styrka och varför ta över. Skall vi befria burmeserna från sin egen kamp mot förtrycket. Och vad menas med att FN, Asean, EU och stormakterna i regionen skall garantera burmeserna grundläggande rättigheter? Skall förtryckarna avlägsnas med våld? Skall kineserna demonstrera styrka med en militärövning i närheten? Skall landet ockuperas i demokratins namn?
För övrigt – visst pågår det vid sidan av de uppmärksammade munkarnas demonstrationer (hur många sådana finns det egentligen och vem försörjer dem?) en väpnad befrielsekamp i Burma?
USA terroriststämplat
Iran terrorstämplar USA: "215 av de 290 ledamöterna ställde sig bakom beskrivningen av den amerikanska militären och underrättelsetjänsten som terrorister. Som exempel på USA:s terror nämndes “stödet för den rasistiska sionistregimen” Israel och “tortyrplatserna Guantánamo, Abu Ghraib och Amerikas hemliga fängelser i diverse länder”."
Irans parlament har ställt sig bakom en beskrivning av USAs militär och underrättelsetjänst som terrorister. Samtidigt som det förstås bara är ett svar på att kongressen i USA stämplat det iranska Revolutionsgardet som en terroristorganisation är det ju faktiskt med sanningen helt överensstämmande.
På samma sätt som EU och Sverigen är beredda att efterleva USAs terroriststämplar borde vi förstås också efterleva iranska sådana. Någon självständig prövning verkar vi ju inte behöva!
Palestina – en stat
Enstatslösning är vägen till försoning: “Så om en tvåstatslösning inte kan fungera hur ska man då lösa konflikten? Jag kan bara se en enstatslösning som en lösning för varaktig fred. Men för att nå dit krävs mycket. En grundbult är ju att den judiska staten Israel ersätts av en sekulär stat som där även palestinierna kan känna sig hemma. Det är inget litet steg att ta för någon sida. För att kunna nå dit krävs förmodligen politiker med ett mod och ett ledarskap som ytterst sällan dyker upp. Tyvärr tror jag att det kommer dröja innan vi ser ledare av den magnituden dyka upp. Konflikten kommer att fortgå länge än…”
Populisten har skrivit en rätt tilltalande analys av situationen i Mellanöstern och frågan om hur man skulle kunna organisera en stat som ger förutsättningar för fred och försoning. Att den lösningen i dagsläget inte ser så framkomlig ut förtar inte styrkan i hans argumentering. Populistens text är en kommentar till Pär Granstedts debattartikel i gårdagens SvD där han gör ytterst relevanta jämförelser mellan dagens Israel och gårdagens Sydafrika.
Fängelse för teckning
Det spanska kungahuset uppretas av…: “Det hela handlar om att staten har inför en fertilitetsbonus om 2500 euro om man skaffar barn och på ovanstående teckning som föreställer kronprins Felipe och hans hustru Letizia så säger kronprinsen enligt tidningen ”http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,1123686,00.html" target="_blank">Aftonbladet:
“– Inser du att om du blir gravid så är det det närmaste jag någonsin kommit till ett riktigt jobb?”"
(Hittat via knuff.se.)
SvD översätter lite annorlunda, själv behärskar jag inte spanska:
“Tänk om du blir med barn! Det här är det närmaste ett jobb jag kommit i hela mitt liv”, säger kronprinsen i teckningen med hänvisning till bonusen. Tecknaren, eller möjligtvis El Jueves chefredaktör, riskerar nu upp till två års fängelse för att ha förolämpat kungafamiljen.
Att problemet med detta inte är att kungahuset i Spanien eventuellt känner sig kränkta (detta fantastiska ord) och inte istället hedrade för att på detta sätt få symbolisera Spaniens kamp för fler födda är väl uppenbart. Problemet är att här hanterar en s.k. demokratisk stat som är medlem i EU frågan genom att dra in tidningen och dra tecknare/chefredaktör inför rätta. Som Johan Eriksson skriver
“Andra EU-länder bör proterstera.”
Schori om Irak
Ingen bör utvisas hit: " Skulle Bushadministrationen erkänna det uppenbara, att inbördeskrig råder, vore detta lika med att medge ett strategiskt och militärt misslyckande med stora politiska konsekvenser.
Skulle svenska myndigheter förklara att krig råder, vilket är ännu mera uppenbart, skulle detta få konsekvenser för asylpolitiken.
I båda fallen, om än på vitt olika nivåer, ägnar man sig åt ett illusionsmakeri som undergräver allmänhetens förtroende för den offentliga makten och förorsakar omfattande mänskligt lidande.
Sverige borde hålla sig för god för dylikt taskspeleri. Vi talar om ett land där var femte irakier antingen dödats eller sårats, fördrivits ur landet eller blivit flykting i sitt eget land. Ett land som är i snabbt förfall och där inga statliga institutioner kan garantera någons säkerhet och där all fiktion om nationell samling är bortblåst eller bortsprängd. Där finns dessutom krigförande utländsk trupp som av de allra flesta uppfattas som ockupationsmakt. De amerikanska soldaterna i Irak är nu långt flera än antalet soldater i samtliga 18 av FN:s fredsmissioner och vars kostnad också vida överstiger FN:s totala budget för fredsbevarande operationer."
Pierre Schori skriver i dagens Aftonblad. Artikeln borde förstås också ha undertecknats av Mona Sahlin. Den uppfattning som Schori ger uttryck för borde också Yilmaz Kerimo, s-märkt riksdagsman från Södertälje också ta till sig – jag kritiserade hans uttalanden i LT beträffande just denna situation häromdagen. Schori kallar Sveriges officiella hållning för taskspeleri, det gäller för herr Kerimo också!
Att vi absolut skall ha fullständigt öppna gränser för folk som flyr från ockupationens Irak är solklart! Att börja dribbla om att bara vissa (icke-muslimer får man anta) skulle vara hotade av de konflikter som blossat upp i kölvatnnet till denna ockupation är oförsvarligt. Schori refererar bl.a. till systematiska våldtäkter som Diane King rapporterat i en artikel i International Herald Tribune den 8 juli (Schori uppger som framgår att den publicerats i New York Times den 9 juli):
“Än mera upprörande är den amerikanska antropologen Diane Kings artikel (”Using rape as a weapon”, NYT 9/7) om systematiska våldtäkter av samma typ som i Balkan, Rwanda och Darfur. King har forskat i Irak sedan 1995, framför allt i irakiska Kurdistan.
Hennes bärande tes är att när en medlem av en folkgrupp våldtar en kvinna från en annan folkgrupp, och hon menar att dessa brott begås av representanter från alla folkgrupper, så är detta våldförande förutom ett enskilt vidrigt övergrepp också en systematisk krigsmetod. Genom att ”så sitt frö i en fiendes sköte” förstärks övergreppet och leder till kvinnans stigmatisering och utstötning från den egna gruppen men också till att hennes barn kan ses som en potentiell fiende i hennes egen kropp. King avslutar sin artikel med en vädjan om att alla makthavare i Irak bär ett ansvar för att så slut på denna galenskap.”
Men det är väl bara muslimer som skall skickas tillbaka?
Senaste kommentarerna