Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Journalister vinklar för att inte gynna SD av #Sakine Madon
Journalister vinklar för att inte gynna SD | Sakine Madon | Expressen: ”Häromdagen ställde jag följande fråga i sociala medier: ’Ni som jobbat som/är journalister. Har ni varit med om att redaktionen velat tona ner eller undvika ämnen pga ’kan gynna sd’?’ Journalister i olika åldrar, män och kvinnor, med olika bakgrunder och från olika medier, hörde av sig. De som svarade offentligt på Twitter gav mestadels nej-svar, de hade inte stött på det. De som hörde av sig privat gav en mer bekymmersam bild.”
Sabine Madon är idag en av relativt få verkligt intressanta röster i den mediala diskussionen. Hon har dessutom tillgång till plats såväl i traditionell pappersbaserad som digital media. Frågan om huruvida media ska vara konsekvensneutral och hur dess nyhetsvärdering egentligen går till är också viktiga frågor – i synnerhet som medias företrädare ofta har en mycket hög svansföring när det gäller medias roll i sett öppet demokratiskt samhälle. Köper vi den tesen blir det ju oerhört viktigt at journalister och övriga som styr medias rapportering åtnjuter ett mycket högt förtroende och att de på olika sätt visar sig värda detta.
Låt oss ta detta med nyhetsvärdering som ett exempel. Vad är värt att rapportera som en nyhet och när det är avgjort vilken information är intressant i sammanhanget. Jag utgår t.ex. från att inte alla fall av sexuella trakasserier som anmäls till polisen blir artiklar och får stora rubriker i media. Någon avgör sålunda om det skall rapporteras och då är det väl ofta platsen/miljön, inblandade personer och dess relationer och omfattningen som avgör. Det kan förstås finnas olika typer av information av intresse för allmänheten/läsaren och frågor som då måste besvaras är om det har värde för dessa att ha tillgång till mer detaljerad information för att t.ex. kunna undvika att hamna i liknande situation. Sällan är det rimligt att publicera information som kan identifiera de inblandade innan någon dom avkunnats eftersom medial uppmärksamhet i sig ofta leder till föreställningen att den misstänkte/anklagade är skyldig. Att ange en grupptillhörighet innebär på motsvarande sätt att ett stort antal helt oskyldiga kan bli misstänkta vilket är mycket problematiskt. Sålunda skulle man kunna tänka sig att t.ex. en tidning beslutar sig för att vara återhållsam i sina publiceringar av misstänktas identitet eller grupptillhörighet. Då blir det inte Kommunalpolitiker trakasserade kvinna på hotell i Sundsvall utan Man misstänks ha trakasserat kvinna på hotell i Sundsvall. Denna typ av bedömning finner jag rimlig.
Jag tror att ovanstående resonemang är tillämpligt för i stort sett alla brottstyper liksom också andra typer av händelser som gäller någon form av klandervärt beteende. Offentliga personer/organisationer och företrädare för myndigheter, särskilt rättsvårdande sådana, kan dock i många fall undantas från denna återhållsamma princip då möjligheten att identifiera den misstänkte kan ha betydelse för det förtroende sådana åtnjuter, fortfarande problematiskt dock med tanke på att misstanke inte är samma som skyldig.
Åter nu till Sakine Madons krönika och två funderingar som dyker upp i läsningen av densamma. Krönikan baseras på att hon fått bekräftat efter att ha ställt en fråga på Twitter att (@sakine meddelade på FB att frågan var om inte att uppdaterar sålunda kl 23.20 den 16/1-16) det förekommer/it att tidningsredaktioner/journalister i sin nyhetsvärdering och också när det gäller vad som rapporteras tar hänsyn till om det skulle gynna ett visst politiskt part – i detta fall SD. För att läsaren ska kunna acceptera denna tes måste man helt och hållet lita på att Madon har samlat på sig ett tillräckligt stort material för att kunna adressera problemet annat än med en anekdotisk bevisföring. Hur många som besvarade frågan nekande kan man som läsare eventuellt skaffa sig en bild av eftersom hon anger att dessa gjorde det publikt, men antalet som bekräftade till henne privat framgår inte – inte heller vilka medier deras erfarenheter hämtats från. Man måste helt enkelt helt och hållet förlita sig på att Madon gjort en riktig bedömning. Det är faktiskt problematiskt och skulle vara en fråga man måste ställa sig ur ett källkritiskt perspektiv.
Själv har jag uppfattningen att det faktiskt är orimligt att tro att det går att bekämpa t.ex. rasistiska föreställningar genom att försöka frisera verkligheten. Tvärtom kan man ju säga att de senaste 10-15 årens erfarenheter bevisar motsatsen. Det har ju varit en bärande del av just SDs retorik att hävda att mainstream-media just ägnat sig åt att inte berätta sanningen. Hur kan det alltså ens vara möjligt att journalister och annat media-folk alltså ägnat sig åt just det?
Test av podcast i Garageband
Test av podcast (garageband).m4a
Jag tar inte ansvar
- Jag tar inte ansvar för vad du gör
- Jag tar inte ansvar för vad andra män gör
- Jag tar inte ansvar för vad andra socialdemokrater gör
- Jag tar inte ansvar för vad som gjorts i socialdemokratins namn
- Jag tar inte ansvar för vad andra svenskar gör
- Jag tar inte ansvar för vad andra svenskar gjort
- Jag tar inte ansvar för vad som gjorts i den svenska statens namn
- Jag tar inte ansvar för vad som gjorts i den västerländska civilisationens namn
- Jag tar dock fullt ansvar
för det jag gör
Låt oss ge upp yttrandefriheten och rättssamhället för att skydda oss mot terrorismen
“@deray: And tell him you're French. pic.twitter.com/M5NLvouISl” POWERFUL
— Renzo Olivari (@Renzo_Olivari) January 17, 2015
Den senaste tidens diskussioner och händelser i skuggan av terroristangreppet mot Charlie Hebdo ger upphov till många tankar. Ska man t.ex. som Herman Lindqvist dra slutsatsen att
Yttrandefriheten är inte absolut och obegränsad, står inte över alla andra lagar. Det borde vara en lika stor rättighet att få värna sin egen tro och sina värderingar utan att bli hånad.
Tror inte det, eller snarare betraktar detta som en helt obegriplig argúmentationslinje. Yttrandefriheten måste i varje ögonblick vara överordnad risken att yttrandet av någon uppfattas som hån, som kränkande. Det enda andra kan kräva är att få göra sammalunda. Tyvärr kommer Fredrik Virtanen fram till samma omöjliga slutsats som Lindqvist.Han tycker uppenbarligen illa om allt häcklande (och där finns förstås också makten även om han självfallet undviker den i sin listning).
Jag tycker inte att en teckning som finns på SD-ledaren Jimmie Åkesson, avbildad som kackerlacka besprutad av alla andra partier, är meningsfull. Den retar bara upp de redan uppretade SD-männen ännu mer – på samma vis som sexism, klassförakt, criphån, rasistiska stereotyper, homofobi etcetera ökar motsättningar.
Då kommer Sakine Madon (en av dessa, antar jag, för Virtanen så förhatliga liberalerna) fram till en rimligare hållning
Rättsväsendet bör förstås koncentrera sig på reella hot och uppvigling, inte jaga uttryck som kan såra eller uppröra. I en demokrati måste man lära sig att leva med risken att känna sig kränkt.
Författaren Salman Rushdie, som retade upp islamister redan på 80-talet, har uttryckt det bäst: ”Vad är yttrandefrihet? Utan friheten att förolämpa, upphör den att existera.”
Men låt oss för lämna den enligt min mening enkla frågan om yttrandefrihet och fundera lite kring hur vi då ska förhålla oss till terroristerna (egentligen oaktat vilken ideologi eller religion de använder för att försvara sina brott. I veckan började man diskutera hur vi ska hantera de som återvänder från att ha deltagit i strider under IS fana i Irak eller Syrien. Någon tidning uppmärksammade att politiker i Örebro valt att fundera på om man kan förebygga att dessa fortsatt kommer att hamna utanför det svenska samhället och om det faktum att de kan ha traumatiserats av sina upplevelser i krig kan motivera viss beredskap att hjälpa dem hantera det. Så får man förstås inte tänka – antar att motståndarna till detta tycker att det är bättre att vi har krigsvana människor med trauman vandrandes runt på våra gator utan försörjning och stöd. Ett exempel på den senare inställningen framförs av Devin Rexvid i SvD.
Att erbjuda kurativa insatser till jihadister som stridit för en av samtidens mest brutala islamistgrupper och individer som själva med stor sannolikhet begått bestialiska handlingar mot oskyldiga människor, kan vara en provocerande politisk åtgärd. Förslaget är provocerande då de ”traumatiserade jihadisterna” inte är överlevande från sådana naturkatastrofer som Estonia eller tsunamin 2004. Snarare tvärtom, de har utsatt barn, kvinnor och män för trauma, förnedrat, våldtagit, förslavat, handlad med, korsfäst, halshuggit och massakrerat dem.
Rexvid tycks ha uppfattningen att eventuella insatser för att rehabilitera hemvändande IS-krigare skulle vara någon form av belöning, kanske t.o.m. en stimulans för fler att åka. Den linjen är nästan för absurd för att bemöta. Att vi snarast av ren självbevarelsedrift har ett intresse av att de kan återanpassas till ett rimligt normalt liv verkar ha undgått Rexvid. Man får en känsla av att det snarast är ”en öga för ett öga, en tand för en tand” som gäller, detta helt oavsett om den enskilde gjort sig skyldig till de förbrytelser som uppenbarligen gjorts i IS namn. Tyvärr är det ju också så att även om en del av de hemvändande också gjort oursäktliga handlingar så är det nog få av dem som kommer att kunna lagföras och sannolikt ännu förre som kan förväntas dömas.
Cameron – smartaste PM ever
Currently playing in iTunes: How Blue Can You Get by Jeff Healey
ISIS guy 1: I know, let's use cryptography to hide our messages! ISIS guy 2: We can't, it's against the law in the UK. ISIS guy 1: Oh, OK.
— Mustafa Al-Bassam (@musalbas) January 12, 2015
I dessa dagar marscherar alltså ledare från en mängd stater i Paris, varav många uppenbarligen ger fullständigt f-n yttrandefriheten i sina respektive länder. Och av de ledare som faktiskt leder länder där åtminstone delar av yttrandefriheten fortfarande består är det flera som omedelbart börjar diskutera inskränkningar – David Cameron kanske det främsta exemplet, han vill tydligen förbjuda allt som regering/säkerhetspolis inte kan läsa
British PM Cameron exploits Paris attack to say: "There should be no "means of communication" which "we cannot read" http://t.co/jugblDwZP9
— Glenn Greenwald (@ggreenwald) January 12, 2015
Kan inte låta bli att undra om Cameron tror att terrorister är lika korkade som han själv verkar vara.
Var terroristerna i Paris verkligen förnärmade av Charlie Hebdo’s satir?
We think the Paris terrorists were offended by Charlie Hebdo’s satire. What if we’re wrong? – Telegraph: ”Here’s a theory. Terrorists aren’t offended by cartoons. Not even cartoons that satirise the Prophet Muhammad. They don’t care about satire. For all I know they may not even care about the Prophet Muhammad.
Instead, they merely pretend to be offended by cartoons, in order to give themselves a pretext to commit murder. Murder so horrifying, on a pretext so unWestern, that non-Muslims – blinded by grief and rage – turn on Muslims. Blame them. Persecute them. Burn their book, attack their mosques, threaten them in the street, demand their expulsion from Western societies. Actions that, in turn, scare Western Muslims, isolate them, alienate them. And thus drive some of them to support – and even become – terrorists.
Result: terrorists swell their ranks for a civil war they long to provoke non-Muslims into starting.”
Michael Deacon har presenterat en intressant och sannolikt korrekt teori. Terrorister använder från tid till annan olika former av ideologiska satser som försvar för sina handlingar men det är ju självfallet inte den faktiska drivkraften. I det enskilda fallet handlar det väl sannolikt om någon form av personlighetsstörning men som företeelse är det väl snarast uttryck för mer geopolitiska och/eller social motsättningar.
Själv vidarepublicerar jag gärna satirteckningar (som jag ofta gillar/skrattar åt) vare sig de handlar om katoliker, judar, muslimer, svarta, araber eller andra etniska/religiösa/politiska företeelser. Problemet jag har är att det oftast är oklart vilken copyright som gäller.
Jag tror däremot inte att jag därigenom riktar avgörande slag mot terrorister och inte heller att jag därmed gör en stor insats för yttrandefriheten. Den senare ser jag dock som oerhört viktig. Den bygger på att vi faktiskt respekterar allas rätt att ha en åsikt och att få uttrycka den. Respekt är en s.k. two-way-street – för att jag ska kunna avkräva någon annan respekt för min rätt måste jag respektera denna andres absoluta rätt. Precis samma gäller för begrepp som tolerans – jag kan inte förvänta telerans mot mitt sätt att leva om inte jag accepterar andras.
Absolut rätt innebär verkligen just det. Det spelar ingen roll hur föraktlig jag finner en åsikt eller en livsstil/kultur – det är just då som det verkligen prövas om jag hyser respekt, tolererar. Men för att det ska funka måste man också ha rätt att uttrycka sitt förakt, t.ex. i satirens form. Dit hade jag hoppats att vi kommit.
Nu är det ju snarare tvärtom – i den heliga identitetspolitikens namn har vi fått ett klimat där var och en istället för att tolerera andras åsikter getts rätt att känna sig kränkta av dessa. Istället för att avdramatisera uttryck (som bögarna gjorde med just begreppet bög) så har vi numera listor med ord/benämningar som inte får användas. Istället för att acceptera att vår syn på företeelser i världen ändras över tid så börjar vi acceptera att gömma undan gamla texter eller t.o.m. ändra i dem för att ”passa”. I sanning en tillbakagång, inte långt från vissa rörelsers bokbål.
Boris Benulic – Egentligen så skulle vi inte behöva diskutera…
Boris Benulic – Egentligen så skulle vi inte behöva diskutera…: ”Och låt oss heller inte glömma hela den förbannade kränkthetskultur som växt fram som gör det nästintill omöjligt att diskutera till exempel den reaktionära roll som islam, hinduism och buddism spelar eller som gör det omöjligt att diskutera olika kulturer och vad som är bra eller dåligt med dem eller delar av dem.
Bara i ett samhälle där det offentliga samtalet är totalt fritt kan de vrickade uppfattningarna bemötas. Bara i ett sådant samtal visar man verklig respekt för dem vars religion, kultur eller ideologi man driver med.
Vi ska inte vara rädda för ett sådant samtal.
Vi ska vara rädda för det som händer om ett sådant samtal inte förs.”
I detta har förstås den gode Benulic helt rätt. Sen kan jag samtidigt känna lite tveksamhet till påståendet att
För det är hennes inställning (åsa Linderborg min anm.) – och som sagt många andras liknande inställning – i frågan om de debila terroristernas hot mot misshagliga framställningar av Muhammed eller islam eller whatever som gjort att IS och andra hela tiden trappar upp sitt mördande.
Tror Benulic våldsamt överskattar Linderborgs betydelse här i världen.
Det finns en del saker jag har svårt med när det gäller diskussionen kring attentatet mot Charlie Hebdo även om jag förstås samtidigt stämmer in i kören. Kan t.ex. inte låta bli att undra hur många av de som nu självklart solidariserar sig med några döda journalister (sagt utan missaktning) i Paris som också demonstrerar med anledning av mer än hundra döda sådana i Mexiko, eller med de som dödats i Irak/Syrien och andra oroshärdar. Kan inte låta bli att undra om döda kvinnor och barn i Irak/Syrien är mindre viktiga än dessa västerländska journalister.
En annan sak gäller detta med yttrande- och pressfrihet. Har alltid trott att dessa friheter, del av de mänskliga rättigheterna, var rättigheter vi skall tillförsäkras gentemot staten (det allmänna tror jag formuleringen är i vår grundlag). Av det följer att attacken mot och mördandet av människor på en tidningsredaktion i Frankrike är just en attack (gärna rubricerad terrorattack) och mord på människor (som var journalister) men faktiskt inte var en attack vare sig på yttrande- eller pressfriheten. Det var ju (hoppas jag) inte den franska staten som låg bakom. Möjligen är det rimligt att beskriva det som en (terror)attack mot vårt västerländska öppna demokratiska samhälle – allvarligt nog. Att terrorverksamhet redan kraftigt skadat detta öppna samhälle är ju uppenbart – allt från meningslösa kontroller av resenärer till all övervakning av kommunikation är ju bevis härför.
Demokrati är väl inte särskilt komplicerat
Demokrati är mer komplicerat än vad somliga tror… | VÄNSTRA STRANDEN: ””
Vi säger oss leva i en demokrati och det stadfästs genom förklaringen att all makt utgår från folket. Det manifesteras genom att vi (nästan) har yttrande- och åsiktsfrihet och viktigast kanske genom att vi har allmänna. fria val. Att vi valt att ha ett parlamentariskt system med proportionella val mellan olika partilister får väl sägas vara en begränsning, dock inte så allvarlig att man skulle kalla det icke-demokratiskt. Det är utan tvekan det bästa system vi har.
En alldeles avgörande faktor för att detta flerpartisystem ska fungera är att man efter val bildar en regering som har aktivt eller passivt stöd av flertalet i parlamentet (riksdagen). Sedan Reinfeldt ansträngt sig och i stor utsträckning lyckats införa permanenta block (flera partier som i förväg förbinder sig att samarbeta mot andra ibland t.o.m. illusoriska) block fungerar inte detta längre. De etablerade partierna vägrar att utföra den viktigaste uppgiften de har efter val – att skapa en regering med aktivt/passivt stöd av en majoritet i riksdagen.
För att slippa ifrån denna allra viktigaste uppgiften har samma etablerade partier valt att träffa en överenskommelse (hur nu några ”höga” partiföreträdare kan anse sig ha rätten att binda typ 87% av riksdagens nuvarande och framtida ledamöter vid en sådan överenskommelse som såvitt jag förstår framförhandlats i hemlighet. Absurt!
Att denna överenskommelse dessutom ger ett fullständigt orimligt inflytande för småpartier (gäller på båda ”sidor”) gör ju inte saken bättre. Nu permanentas uppenbarligen sådant som Kds inflytande över vårdnadsbidrag likväl som MPs ultimativa krav när det gäller viktig infrastruktur. Till yttermera visso ska dessutom V kunna få genomslag för sin politik när det t.ex. gäller utförarorganisationer in den s.k. välfärdssektorn. Vi talar alltså om partier med väljarstöd långt under 10%.
All detta hindrar mig förstås inte från att tycka att det är bra att SD inte får inflytande och dessutom föredrar jag ju en socialdemokratisk politik framför Alliansens. Något majoritetsstöd för detta senare ser jag dock tyvärr inte – vi fick ju ett uselt valresultat 2014.
PS Tycker förresten också illa om att man valt att själv namge sin överenskommelse – sådan ska få namn av andra (högmodigt på något sätt) DS
Jan Myrdals anteckningar om näthat
Jan Myrdals anteckningar: ”Men de kanske inte är lika ofarliga som deckarläsare och porrkonsumenter i allmänhet. Detta bör undersökas. Ålder, utbildning, inkomst, härkomst (fler svenskfödda än utlandsfödda?), civilstånd. Det skulle gå att lägga upp flera intressanta program för en sådan undersökning. Det vore en viktig uppgift ty det är ju möjligt att denna rätt stora näthatargrupp faktiskt kan komma att spela en verklig politisk roll. (Den som intresserar sig för det tyska kan finna en hel del som på tjugotalet pekar fram mot dess fyrtiotal.)”
Intressant att den gode Myrdal publicerar sig i en blogg och dessutom kommenterar den i dagarna aktualiserade debatten. Själv har jag valt att avstå med motivet att diskussionen inte är ny, att det inte handlar om nätet (vilket Myrdal också visar) och att det är svårt att mera konkret veta vad som borde göras. Myrdal tycker att man kan hänga ut hattarna. Ligger något i det men jag blir fundersam över inskränknigar av rätten att om man så önskar vara anonym. Faktiskt just av skälet att man ju faktiskt riskerar, också i vårt land, att bli hudflängd, hånad och hotad just för att ha uttryckt en av andra mindre önskvärd åsikt. Själv väljer jag förstås att inte vara anonym men kan föreställa mig lägen där det vore behövligt.
Just apropå hot så är det förstås precis så som Myrdal påpekar – det är olagligt och polisen ska utreda om man anmäler sådant. Att det går att ta reda på vilka som ligger bakom gäller nog i de flesta fall om polisen gör sitt jobb.
Att debattklimatet ofta är onödigt infekterat visar väl reaktionerna på Jan Guillous krönika i samma ämne.
Några av de värst trakasserade och hotade är ju påfallande vackra kvinnor, åtråvärda långt bortom unga sverigedemokraters manliga resurser. Därför faller det vanligaste av alla argument hos dessa hatskribenter – ”problemet är att du får för lite kuk” – på sin närmast tragikomiska orimlighet. Rent sakligt har vi nämligen att göra med det motsatta problemet. Näthatande sverigedemokrater får för lite fitta. För att uttrycka saken på deras eget språk.
Så får man inte provocera en del av de som sprider dynga på nätet om man fölt kommentarerna på Twitter. Har bara hittat någon enstaka kommentar som haft en mer nyanserad bild av Guillous krönika.
Isobel Hadley-Kamptz har en mycket bra rubrik på ett inlägg idag Hån är inte hat är inte hot (vilket inte helt motsvaras av texten). Är det verkligen ”bara” ett hat mot kvinnor som kommer fram. Vad är i så fall grunden för det.
Myrdal påvisar att de grova påhoppen, sexualiserade angreppen har en lång historia och att den kan ses politiskt. Han skriver:
Men det pinsamma är att just de officiösa grindvakternas rädsla för all offentlig diskussion utanför de för tillfället påbjudna snäva gränserna redan bidragit till att Sverigedemokraterna i LO har den näst Socialdemokraterna största sympatisörskaran. Det var på ett sådant sätt det franska kommunistpartiet lyckades ge åt Front National sina väljare.
Technorati Tags:
Aftonbladet, Åsiktsfrihet, Integritet, Internet, Isobel Hadley-Kamptz, Jan Guillou, Jan Myrdal, Politik, Sverigedemokraterna
Peter Karlberg – Mitt 1:a majtal (del 1)
Peter Karlberg – Mitt 1:a majtal (del 1): ”Frihet, solidaritet och rättvisa är den paroll som alltid fått mig att demonstrera den 1:a maj”
Idag skulle jag nog sagt frihet, jämlikhet och solidaritet men i övrigt håller denna min tänkta inledning på ett 1 majtal. I morgon ska jag bära fana och delta vid 1 maj-firandet i Södertälje. Samling på Marenplan 11.30, avmarsch kl. 12.00 och tal på Stora torget.
Technorati Tags:
6-timmarsdag, Åsiktsfrihet, Boel Godner, demokrati, Frihet, Ibrahim Baylan, Ideologi, Jämlikhet, Politik, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Solidaritet, Yttrandfrihet
Senaste kommentarerna