Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Krystad kritik av Arena
Motståndarlaget blev plötsligt vassare: “Kort sagt försöker man göra gällande att man kan vara vänster utan att vara för den politik som reellt kommer ut av vänsterns organisationer: socialdemokratisk stagnation eller kommunistisk katastrof. Men på valdagen så röstar naturligtvis alla dessa fria vänstersjälar med Ohly eller Sahlin. Grundbudskapet är alltså lögnaktigt.
Men från och med i dag är lögnen snyggare förpackad.”
(Hittat via knuff.se.)
Per Gudmundsson kan ibland vara läsvärd, kanske inte så ofta som han önskar. Dagens kommentar till releasen av Dagens Arenas ny ledarsida tillhör inte höjdpunkterna. Dock – det är kul att SvDs ledarredaktion ger spridning åt tillkomsten av en mer vänsterinriktad ledarsida på nätet. Man kan bara hoppas att den når en bred läsekrets.
Som jag noterade i fredags så undrade jag mest över kopplingen till alla glada bloggare (typ Twingly). Den kopplingen finns inte. Jonas Morian undrar över RSS, vilket jag tog som så självklart att jag inte ens funderade över. Enligt en kommentar av Nisha Besara på Promemorian så kommer det. Bra så långt även om man idag faktiskt kunde förutsätta att båda teknikerna utnyttjades redan från start – man undrar vem som står för teknik/kompetens.
Björn Elmbrant, som ju numera förhindras att tala via Sveriges Radio (ett i sanning märkligt beslut – Public Service skall vara opartiska i sin helhet men inte i enskilda fall, då blir ju verksamheten helt meningslös) ställer intresssanta frågor:
Frågade vi Niklas Ekdal och P J Anders Linder på DN respektive Svenskan om varför vissa frågor, som livligt diskuteras i USA och ute i Europa, ibland inte ens nämns på deras ledarsidor, skulle de försäkra att det inte beror på att de är megafoner för vissa tankesystem och att deras uppgift självfallet är att synliggöra vår samtid.
Men hur kan man då försvara att så mycket av vår samtid gång på gång osynliggörs på dessa ledarsidor?
Fascism eller bara korkade?
När ministern själv fick övervaka: Bodströms utredare bekänner färg: “Om man vore Thomas Bodström och ville få igenom den där extremvarianten av datalagring som han slogs för in i det sista i EU, hur skulle man agera? Om man alltså ville lagra information om exakt allt vi gör på nätet, om all fildelning, om allt chattande, om allt webbsurfande? Och inte bara nöja sig med det som andra länder kunde acceptera som tvång inom EU, dvs i princip information om telefonsamtal, e-post och själva uppkopplingen till nätet, men inte vad man har för sig och vilka platser man besöker?
Man skulle förmodligen beställa en utredning som såg ut som den Gudrun Antemar idag levererade till Regeringen, SOU 2007:76, Lagring av trafikuppgifter för brottsbekämpning. Hon tillsattes av Bodström och har jobbat i ett och halvt år med att föreslå hur den svenska implementeringen av EU:s datalagringsdirektiv skall se ut.”
Skulle man i all sin naivitet kunna hoppas att nuvarande justitieminister Beatrice Ask kommer att kasta denna utredning i papperskorgen elelr åtminstone låta den försvinna i en byrålåda – bara för att den tillkom på Bodströmskt initiativ? Troigen inte – Ask har hittills inte visat särskilt mycket större omsorg om den personliga integriteten. Hon har dock fortfarande chansen.
Oscar Swartz pekar på en av utredningens absolut mest skrämmande delar:
“Men som tur är har datarådet (härlig titel för vissa befattningshavare hos Datainspektionen) Hans-Olof Lindholm skrivit ett särskilt yttrande i slutet av utredningen eftersom han inte alls kunde ställa upp på förslagen. Här tar jag bara upp den fullkomligt förödande punkten han pekar på och som av juridiska amatörer lätt skulle förbises: De centrala delarna där man definierar vilka data som skall lagras har den lagtekniska formen av en förordning. Jaha? Jag är övertygad om att en mycket stor del av svenska folket inte inser allvaret i detta och jag ser inga journalister som har förstått det ännu.
Lagar stiftas av riksdagen. Förordningar beslutas av regeringen.”
Det är många som kommenterar denna fråga – dock företrädesvis i bloggar, mycket lite märks på t.ex. tidningarnas ledarsidor (kanske något för Dagens Arena att bita i, Nisha, men det kanske inte är kvinnligt nog!). Flera har börjat använda begreppet Fascism 2.0, jag tror dett emenerar från Blogge Bloggelito eller möjligen Rick Falkvinge och används av Erik Laakso.Fascism 2.0 verkar ha dykt upp som begrepp i samband med Skatteverkets helt sanslösa tolkning av sitt uppdrag när de med hot om vite kräver att s.k. service providers skall lämna ut all information om alla sina kunder. Med utredningens förslag vad avser vilka uppgifter som skall lagras och överlåtandet av definitionen av vilka uppgifter till ett regeringsbeslut har vi i alla fall tagit rätt kraftiga kliv i riktning mot det hotande Bodströmsamhället. Det är dags att säga ifrån!
Även Jonas Morian diskuterar förslaget:
Även DN har plockat upp detta och refererar till att utredningen och dess egna experter konstaterar att den personliga integriteten inskränks genom förslaget. Experterna pekar främst på risken att uppgifter läcker till obehöriga, och att de inom kort kommer att användas också för andra ändamål. Lagen riskerar också ge en psykologisk effekt, enligt experterna, som gör att ”människor blir rädda och misstänksamma och i högre grad upplever att de lever i ett kontrollsamhälle”.
Yttrandefriheten väger lätt
Demokratin väger tydligen lätt: "Trots att Jonas Morian och Blogge Bloggelito redan skrivit tydligt och bra om den här frågan så finner jag anledning att ta upp saken. Det är nämligen anmärkningsvärt när politiker tycker saker och vill använda lagstiftning för att få sitt eget tyckande till norm. Naturligtvis handlar det om porr, det gör ofta det när symbolpolitiken slår till. Bakgrunden är alltså den motion till riksdagen som de två socialdemokraterna Veronica Palm och Sylvia Lindgren skrivit, om att förbjuda de bilar som cirkulerar i Stockholm med ljusreklam för porrklubbar."
Det här med synen på yttrandefrihet och/eller demokrati är svårt – i alla fall för de som inte har en principiell syn på frågan utan låter sig styras av den egna åsikten, moralen. I debatten om reklamen för strippklubbar i Stockholm blir detta tydligt. Såväl Morian, Laakso och Bloggelito har förstås rätt i sak. Man har faktiskt inte yttrandefrihet (som väl utöver den allmänna rösträtten, föreningsfrihet och tryckfrihet får anses vara fundamentet i en demokrati) om man inskränker densamma, alldeles oavsett skäl. Och skälen är som vi vet många – numera blir ju människor kränkta av det mesta – ironi, satir, andras åsikter, bilder – samtidigt som vi lever i en tid där exponeringen av det mesta vida överträffar våra föreställningar (åtminstone för oss som kommit upp lite i åren). För många och här kan man ge många exempel men t.ex. Bengt Silverstrand gör det enkelt för sig. Han skriver att
"Det är hur berörda kvinnor uppfattar saken som är det intressanta i sammanhanget. Och detta har man i en demokrati och i yttrandefrihetens namn både rätt att tycka och motionera om i riksdagen."
Ingen har väl ifrågasatt deras rätt att uttrycka sin åsikt, problemet utgörs ju av att de önskar i lag begränsa i detta fall näringsidkares rätt att informera om (göra reklam för) sin produkt och att de gjort det i form av en motion till riksdagen vilket indikerar att de inte förstår att detta är en inskränkning av yttrandefriheten i moralistisk anda. För om de förstått detta hade de förstås inte motionerat – goda socialdemokrater som de får förväntas vara. Socialdemokrater försvarar nämligen just de grundläggande demokratiska värdena och bekämpar andras åsikter – inte deras rätt att uttrycka dem.
En annan som också försöker göra det lätt för sig – man vill ju så gärna stå på den kränktas sida – är Lukas Romson. Han inser dock kopplingen till den vikiga grundfrågan – synen på yttrandefrihet som en grundpelare i demokratin men lyckas begränsa den till vad han godtyckligt kallar "opinionsbildningsmöjligheter". Någon sådan gräns är naturligtvis inte möjlig att dra om man vill hävda yttrandefriheten. Romson skriver:
"Resonemang om yttrandefriheten är dessutom allvarligt, det är att göra den en björntjänst. Yttrandefrihetens syfte är att främja medborgarans opinionsbildingsmöjligheter. Inte att främja företagens möjligheter att tjäna pengar. Det finns näppeligen något opinionsbildande i kvadratmeterstora reklambilder för porrklubbar, argumentet om yttrandefrihet håller inte."
Jag skulle t.o.m. vilja hävda att just därför att det finns moralister som vill fördriva porr till skumma bakgator, att handlas under disk hos tobakisterna (som det var på 50-talet) och i det moderna samhället till Internet och till satellitTV-kanalerna så kan man faktiskt se också kommersiellt motiverad reklam för strippklubbar som ett inlägg i debatten även om det inte är det primära syftet. Lägger förresten särskilt märke till att Romson bara diskuterar den
"objektifierande och sexualiserande bild av kvinnor som den kommersiella heteroporren sprider"
– hur är det med annan porr? Samtliga som har invändningar mot den absoluta yttrandefriheten har dock en poäng. Demokratin kräver att alla skall ha rätt at ha en åsikt och att uttrycka densamma. För att det skall vara meningsfullt krävs förstås inte bara att jag har rätt att uttrycka den hemma vid köksbordet utan också i sammanhang där min röst kan bli hörd dvs offentligt, publikt, i valfritt medie. Mot detta står att jag naturligtvis också har rätt att avstå från att lyssna, ta del av vad andra har att säga. I det offentliga rummet blir det tydligt att detta kreerar en konflikt. Vill man värna yttrandefriheten blir dock valet ganska enkelt – rätten att yttra en åsikt, rätten att publicera en bild går före rätten att slippa höra eller se. Det finns ingen anledning att känna sig kränkt av att någon annan har en annan åsikt, gillar att visa bilder jag själv finner anstötliga – slå på det egna filtret och ge nyckeln till samma filter till barnen.
Ge bloggare (medborgare) journaliststatus!
Blogge Bloggelito kommenterar Yrsa Stenius dessvärre rätt märkliga artikel i dagens SvD. Själv fann jag det nästan onödigt att kommentera – eftersom de enda “bloggar” för vilka hennes resonemang kan tänkas äga giltighet är tidningarnas egna, vilka väl knappast kan räknas till bloggar. De är precis som Blogge beskriver snarast
“krönikor i bloggform, men det är en enkelriktad kommunikation, precis som vanliga tidningskrönikor”
.
I en intern diskussion i mitt parti som väl snarast handlar om kommunikationsstrategi i allmänhet men som i detta fall råkade fokusera bloggar och medborgarjournalistik skrev jag häromdagen
"Att använda medborgarjournalisitk (vad detta nu står för) är jag mera tveksam till dvs att partier gör. Skall begreppet ha någon mening så måste tonvikten ligga på medborgaren som enskilt subject (möjligen i mer eller mindre tillfälliga konstellationer). Då får alla bindningar till etablissemang av typ parti också en negativ effekt. Det vi däremot bör göra som parti för att stimulera “medborgarjournalistik” som ju är ett sätt att bemäktiga medborgaren är att se till att vi har fullständig yttrandefrihet och att offentlighetsprincipen utvidgas/förstärks. Kanske kunde också det journalistiska skråets rättigheter t.ex. att skydda källor också utvidgas till att gälla medborgarjournalister (dvs folk utan presskort)."
Till detta associerar jag eftersom Blogge verkar tycka att “vi bloggare” (vilka det nu är) klarar oss själva. Det gör vi men det skulle stärka medborgarens ställning om några av press/tryckfrihetens rättigheter också gällde all annan publicering oaktat medie t.ex. rätten att skydda källor.
Så talas maktspråk mot ”hororna”
Jag stöder dig, Johanna P Altenstedt! Du har rätt och jag tycker att du ska stå på dig.: "Isabella Lund som eskorten “heter”, har drivit en kampanj mot journalisten Johanna Altenstedt. Altenstedt som är en offentlig person, som har sitt riktiga namn på bloggen måste debattera mot en overklig person. Debatten blir orättvis. Johanna Altenstedt har helt rätt när hon kräver att få diskutera med en riktig person. Om hon inte får diskutera mot den riktiga Isabella Lund så får det vara. Men det fattar inte Isabella Lund. Hon fortsätter agitera mot Johanna från sin anonyma ringhörna. Ingen vet något om Isabella, eftersom hon kräver fullständig anonymitet. Fullständig anonymitet."
Isabella Lund (inte hennes riktiga namn) har försökt artikulera sexarbetarnas situation och lyckats ganska bra med det. Hennes åsikter är dock inte särskilt politisk korrekta i dagens Sverige varför hon portats från Dagens Nyheter (Twingly) och nu senast blivit hotad av någon bisarr personlighet vid namn Johanna P Altenstedt.
Altenstedt som tillhör de politiskt korrekta när det gäller synen på sexarbetare hotar att avslöja Isabella Lunds identitet eftersom Altenstedt tillhör de som angrips av Lund just när det gäller åsikter i frågan. För mig är det självklart att här 1) respektera Isabella Lunds rätt att uppträda anonymt och lika självklara rätt att utöva sin grundlagsskyddade yttrandefrihet och 2) kraftigt fördöma dem som i uppenbart nedsättande syfte betecknar människor (obs människor) som hädar sin rätt att vara just sexarbetare för horor.
Tyvärr måste det senare nu drabba min partikamrat Nina Unesi som på fullt allvar tycks försvara Altenstedt. Unesi avslutar sitt inlägg så här:
Isabella tillåter inte längre kommentarer. Johanna tillåter inte kommentarer. Jag tillåter kommentarer, fast inte i detta inlägg. Allt i den icke-anonyma-bloggatmosfärens namn, den sfär som jag försöker bygga upp.
En logik som jag faktiskt inte ens förstår trots idogt funderande:-(
Andra har skrivit bra ur lite olika perspektiv om denna konflikt t.ex. Blogge Bloggelito, Deep Edition, LouiseP, opassande, Enligt Min Humla m.fl.
Egypten vill inskränka svensk yttrandefrihet
Muslimska länders krav: Ändra lagen: Egyptens ambassadör Samah Mohamed Sotouhi: "Vi måste söka en förändring av lagen. Muslimerna behöver lagligt skydd mot att profeten Muhammed skändas, ungefär som det judar och homosexuella har. Långsiktigt måste det in i skolundervisningen att eleverna övertygas om att om de vill uttrycka sin åsikt så ska det ske så att de inte sårar eller skadar någon annan. Det borde också in i journalistutbildningen. Det behövs också ett permanent utskott i riksdagen som arbetar mot islamofobi, säger Sotouhi till TT.
"
(Hittat via knuff.se.)
Läs ambassadörens uttalande i SvD noga. Här kommer en representant för en annan nation och framför på fullt allvar krav på att yttrandefriheten i Sverige skall inskränkas och att barn o ungdomar skall fostras att inte uttrycka åsikter som kan skada eller såra någon annan. Han lyckas också jämstalla Profeten Muhammed med judar och homosexuella, inte muslimer, judar och homosexuella som möjligen hade varit relevant. Nu tycker jag att vår hetslagstiftning är ytterst problematisk. Undrar om ambassadören inser att skyddet av homosexuella förhindrar muslimer för att uttrycka negativa åsikter om homosexualitet.
Viktigast är dock – eftersom ambassadören kommer att framföra sina krav till Fredrik Reinfeldt (som bjudit in representanter för arabiska länder) – att denna typ av krav kastas i papperskorgen. Reinfeldt måste göra klart att vår rätt att håna, kränka, reta vem det vara månde är okränkbar, fundament för vårt demokratiska styrelseskick. Sen får han förstås gärna också uttrycka att många säkert tycker att Muhammed-bilderna är osmakliga, upprörande, olämpliga att ställaut/publicera men att vi inte accepterar några som helst inskränkningar i rätten att göra det. Klarar Reinfeldt av detta?
Vem skriver historia
Det här med vilken historieskrivning som dominerar aktualiseras genom att Forum för levande historia nu också (nazismen har man redan gjort) skall granska kommunismen. Det handlar alltså om ismer som begått brott mot mänskligheten (så som vi nu definierar dem) trots att alla förstås egentligen förstår att själva ismen bara är den ideologiska överbyggnaden i vars namn dessa brott begåtts. Så har ju t.ex. omfattande övergrepp genom historien begåtts i kristendomens namn men om detta skriver den nye intendenten Eskil Franck ingenting.
Historieskrivning som dominerar är kanske ett lite illa valt uttryck. Här är det inte frågan om vilken historiesyn som genom “vanlig” forskning och fri debatt kommer att dominera utan här förefaller det vara en av staten föreskriven syn som är uppgiften. Jag är dock lite kluven till detta, å ena sidan som Blogge Bloggelito träffande skriver
Givetvis kommer ett antal av dessa kristna imperialister att finnas i den grupp som ska granska kommunismen (ty kristendomens representanter ingår av någon anledning alltid i statliga kommittéer), och resultatet kommer att bli därefter. Problemet är att kristendomens motgångar i exempelvis Kina inte har med kommunism att göra, utan med den kinesiska kulturen. Sedan 1600-talet har kristendomen försökt sprida sin enfaldiga lära i landet, men den har alltid tagits emot med skepsis; den är inkompatibel med kinesisk kultur och dess två ateistiska livsfilosofier konfucianism och buddism, och den är även inkompatibel med den polyteistiska kinesiska folkreligion av pseudobuddistiskt slag som är helt dominerande.
så är förståelsen av skeenden, även avskyvärda brott mot mänskligheten beroende av sin kontext, sitt sammanhang, sin egen historia.
Å den andra sidan så vet vi att avståndet mellan forskning och den kunskap som förmedlas av våra skolböcker i historia ofta kan vara stort. Vi vet också att kunskap om historien är ett bra verktyg för människor som vill förstå också sin samtid. Den stora frågan kvarstår dock – vem tillåts skriva den bild vi avser indoktrinera våra barn med?
Istället för att fokusera på ismers i vars namn övergrepp begåtts vore det betydligt intressantare att studera vilka underliggande faktorer (ekonomiska, kulturella, historiska, sociala) som möjliggör uppkomst av repressiva stater/organ och vilka mekanismer som gör det möjligt att använda ismer, religioner etc. för att ideologiskt skapa acceptans för övergrepp hos alltför stora delar av en befolkning. Det senare t.ex. höggradigt aktuellt i tider av ökad övervakning, avlyssning, hot mot yttrandefrihet och andra mänskliga rättigheter, ockupation och krig i “demokratins” namn etc.
Jinge tar förresten och påminner om kritik som riktats mot Forum för levande historia. Åsa Linderborg har skrivit en betraktelse över borgerlighetens stalinister som är rätt bra.
S anklagas bryta mot yttrandefrihet
S anklagas bryta mot yttrandefrihet – sr.se: “Mona Sahlins utflykt till Botkyrka för drygt en vecka sedan förde med sig problem för partiet. Närvarande assyr-syrianer tvingades plocka ner ett plakat som retade de närvarande turkiska gästerna. Nu anklagas socialdemokraterna för att bryta mot yttrandefriheten.”
(Hittat via knuff.se.)
Jag blir så förbannad. Inte för att några assyruer/syruaner velat demonstrera sitt krav på att folkmordet skall erkännas – fast jag inte förstår riktigt varför något som hände för flera generationer sedan skall erkännas av världssamfundet nu. Inte på turkar som av någon anledning tydligen uppfattar detta krav som provocerande – de turkar som lever i Sverige nu har ju absolut inget ansvar för det så m utspelade sig i början av förra seklet i Turkiet. Jag blir förbannad på de idioter som agerar i samband med detta – dvs på alla som medverkat till att assyrierna/syrianerna ombads ta bort sitt plakat. Eftersom jag var där och tyvärr inget märkte är jag lite besviken på att jag inte kunde ställa mig på deras sida.
Min irritation späds på när folk börjar yra om yttrandefrihet. Med denna har naturligtvis inte denna händelse något att göra. Yttrandefriheten betyder att staten garanterar din rätt att yttra din åsikt och att du inte kan åtalas, fängslas eller förfäljas på grund av denna din åsikt (av staten väl att märka). På ett socialdemokratiskt arrangemang bestämmer förstås socialdemokraterna villkoren fullständigt självsvåldigt och har naturligtvis rätt att bestämma vilka budskap/plakat som får finnas.
Att det sedan är fullständigt korkat att bjuda in andra organisationer och reglera vad de får säga är ju uppenbart och får man väl säga ytterst pinsamt för de ansvariga. Jens Sjöström verkar vara den som får påta sig ansvaret för detta – enligt Ekot var det han som agerade. Finns det fler bör förstås också de räknas ansvariga och gärna erkänna sitt dåliga omdöme.
Den unge piraten Stefan Flod har hakat upp sig på ett mindre lyckat uttalande av Yilmaz Kerimo
“– Yttrandefriheten ska gälla så länge det framförda budskapet inte går emot partilinjen.”
där det ju är uppenbart att den gode Kerimo inte använder begreppet yttrandefrihet i dess mer juridska mening utan talar om vad som får/bör framföras på ett möte av det slag som Mona Sahlins tal i Fittja var. Sammalunda har förresten också Wille gjort. Den något infama rapporteringen på Politikerbloggen är ju rätt patetisk eftersom den enda vettiga reaktionen efter att ha läst den är att undra – av vem?
DN kastar sten
DNs ledare om Censur på export: "Nu växer kraven på att informationsflödet borde regleras. Eftersom tekniken för att filtrera bort obehagligt och illegalt material redan existerar verkar allt fler politiker frestas av idén om ett vänligt, ofarligt internet.
I flera demokratier accepteras vissa inskränkningar i informationsfriheten. I Sverige och Danmark blockerar internet-
leverantörerna sajter som polisen anser innehåller barnpornografi. I Tyskland stoppar Google nazistiska webbsidor.
Men en del makthavare vill gå längre än så. EU:s rättsliga kommissionär Franco Frattini vill blockera sajter som lär ut hur man konstruerar bomber. I EU-parlamentet försöker fem ledamöter få igenom en resolution om att internetleverantörerna borde stoppa rasism på nätet.
Sverige och övriga EU behöver politiker som vågar protestera mot kontrollmanin – inte bara i Kina, utan också i Europa. Filter är en farlig väg att gå, eftersom det öppnar för godtyckliga bedömningar av vad som är kränkande, skadligt eller olagligt. Självklart måste illegal verksamhet på internet bekämpas, men det måste ske enligt de lagar och regler som gäller i det övriga samhället."
(Hittat via Blogge Bloggelito.)
Visst är det bra att DN uppmärksammar de allt mer vanliga ropen på censur och ledaren illustrerar väl att det inte är någon egentlig skillnad på diktaturstaters filtrering av innehåll på nätet och motsvarande “frivilliga” åtaganden här i västvärlden (t.ex. i Sverige) som jag diskuterat tidigare.
Problemet med DNs inställning är deras dubbelmoral. DN är ingen myndighet och behöver därför inte tillämpa yttrande- och informationsfrihet i den egna produkten. Att det dock luktar lite illa när man å ena sidan försöker framträda som yttrandefriheens försvarare och å den andra sidan själv försöker undertrycka andras åsikter (sexarbetares) är ju uppenbart.
Kanske skall detta ses som ett uttryck för DN-medarbetarnas redaktionella oberoende. Kanske kommunicerar inte ledaravdelningen med redationsledningen – även om allt talar för att hela tidningen i själva verket styrs just från ledarsidan. Stämmer det senare så blir det ju en fråga om dubbelmoral, om att kasta sten i glashus!
Liberal agenda – tysta kritiker
Oliberalt agerande av DN: "Att DN filtrerar åsikter bara för att de kommer från en kvinna som arbetar som sexsäljare är inte ett dugg liberalt och att så uppenbart undvika att publicera åsikter som går utanför det som är politiskt korrekt är inte oberoende. Dagens Nyheter är snarare beroende oliberal.
"
(Hittat via knuff.se.)
DN liksom alla andra publikationer är förstås i sin fulla rätt att välja vad de vill publicera liksom till vad de vill länka. Här väljer dock en tidning som kallar sig liberal och därmed åtminstone formellt välkomnar yttrandefrihet och meningsutbyte att begränsa en debattörs möjligheter. Det luktar!
Många har kommenterat detta men det är lite speciellt att se att åtminstone en ledarredaktion – Jogan Folin i Södermanlands Nyheter – tydligt tar ställning inklusiva att ange adressen till den från DN avstängda bloggen. Gott så!
Viktigt att skilja på frågan om yttrandefrihet, som alltså lagligen skyddar medborgare från att staten kan ingripa mot yttranden (oaktat medie), och en publicists frihet att själv bestämma vad som publiceras. Det senare har förstås ingen skyldighet att respektera yttrandefriheten. I en demokrati är vi dock alla skyldiga att se till att alla får komma till tals. Internet har i den meningen uppenbarligen stärkt möjligheterna för envar att uttrycka sig.
Senaste kommentarerna