Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Steve Jobs om livet
Jag prenumererar på Learning TRENDS som ges ut av Elliott Masie. Idag, den 18:e juni 2005, publicerar Elliott ett tal som Steve Jobs höll på Stanford. Talet är mycket personligt och ger tre exempel på mycket betydelsefulla händelser i Steve Jobs liv som har haft stor betydelse särskilt för Steve själv förstås men också för många andra eftersom de haft inverkan på utvecklingen inom flera områden. Bara historien om hur Steve som en drop-out började välja kurser efter intresse och "råkar välja" kalliografi vilket gör att han tio år senare bygger in den kunskapen i Macintosh är lite fascinerande. Jag publicerar Learning TRENDS i sin helhet (som ett prenumerationstips) och därmed hela Steve Jobs tal. #321 – Updates on Learning, Business & Technology. 50,349 Readers – http://www.masie.com – The MASIE Center. Host of Learning 2005: Oct 30 – Nov 2 – Orlando, Florida. Steve Jobs Speech to Graduates – Read This! Dear Learning TRENDS Readers: (My colleague and friend, Tom Peters, just emailed me a copy of a speech that Steve Jobs delivered to the graduates of Stanford University this week. Drawing from some of the most pivotal points in his life, Steve Jobs, chief executive officer and co-founder of Apple Computer and of Pixar Animation Studios, urged graduates to pursue their dreams and see the opportunities in life's setbacks —including death itself.) "I am honored to be with you today at your commencement from one of the finest universities in the world. I never graduated from college. Truth be told, this is the closest I've ever gotten to a college graduation. Today I want to tell you three stories from my life. That's it. No big deal. Just three stories. The first story is about connecting the dots. I dropped out of Reed College after the first 6 months, but then stayed around as a drop-in for another 18 months or so before I really quit. So why did I drop out? It started before I was born. My biological mother was a young, unwed college graduate student, and she decided to put me up for adoption. She felt very strongly that I should be adopted by college graduates, so everything was all set for me to be adopted at birth by a lawyer and his wife. Except that when I popped out they decided at the last minute that they really wanted a girl. So my parents, who were on a waiting list, got a call in the middle of the night asking: "We have an unexpected baby boy; do you want him?" They said: "Of course." My biological mother later found out that my mother had never graduated from college and that my father had never graduated from high school. She refused to sign the final adoption papers. She only relented a few months later when my parents promised that I would someday go to college. And 17 years later I did go to college. But I naively chose a college that was almost as expensive as Stanford, and all of my working-class parents' savings were being spent on my college tuition. After six months, I couldn't see the value in it. I had no idea what I wanted to do with my life and no idea how college was going to help me figure it out. And here I was spending all of the money my parents had saved their entire life. So I decided to drop out and trust that it would all work out OK. It was pretty scary at the time, but looking back it was one of the best decisions I ever made. The minute I dropped out I could stop taking the required classes that didn't interest me, and begin dropping in on the ones that looked interesting. It wasn't all romantic. I didn't have a dorm room, so I slept on the floor in friends' rooms, I returned coke bottles for the 5¢ deposits to buy food with, and I would walk the 7 miles across town every Sunday night to get one good meal a week at the Hare Krishna temple. I loved it. And much of what I stumbled into by following my curiosity and intuition turned out to be priceless later on. Let me give you one example: Reed College at that time offered perhaps the best calligraphy instruction in the country. Throughout the campus every poster, every label on every drawer, was beautifully hand calligraphed. Because I had dropped out and didn't have to take the normal classes, I decided to take a calligraphy class to learn how to do this. I learned about serif and san serif typefaces, about varying the amount of space between different letter combinations, about what makes great typography great. It was beautiful, historical, artistically subtle in a way that science can't capture, and I found it fascinating. None of this had even a hope of any practical application in my life. But ten years later, when we were designing the first Macintosh computer, it all came back to me. And we designed it all into the Mac. It was the first computer with beautiful typography. If I had never dropped in on that single course in college, the Mac would have never had multiple typefaces or proportionally spaced fonts. And since Windows just copied the Mac, its likely that no personal computer would have them. If I had never dropped out, I would have never dropped in on this calligraphy class, and personal computers might not have the wonderful typography that they do. Of course it was impossible to connect the dots looking forward when I was in college. But it was very, very clear looking backwards ten years later. Again, you can't connect the dots looking forward; you can only connect them looking backwards. So you have to trust that the dots will somehow connect in your future. You have to trust in something – your gut, destiny, life, karma, whatever. This approach has never let me down, and it has made all the difference in my life. My second story is about love and loss. I was lucky – I found what I loved to do early in life. Woz and I started Apple in my parents garage when I was 20. We worked hard, and in 10 years Apple had grown from just the two of us in a garage into a $2 billion company with over 4000 employees. We had just released our finest creation – the Macintosh – a year earlier, and I had just turned 30. And then I got fired. How can you get fired from a company you started? Well, as Apple grew we hired someone who I thought was very talented to run the company with me, and for the first year or so things went well. But then our visions of the future began to diverge and eventually we had a falling out. When we did, our Board of Directors sided with him. So at 30 I was out. And very publicly out. What had been the focus of my entire adult life was gone, and it was devastating. I really didn't know what to do for a few months. I felt that I had let the previous generation of entrepreneurs down – that I had dropped the baton as it was being passed to me. I met with David Packard and Bob Noyce and tried to apologize for screwing up so badly. I was a very public failure, and I even thought about running away from the valley. But something slowly began to dawn on me – I still loved what I did. The turn of events at Apple had not changed that one bit. I had been rejected, but I was still in love. And so I decided to start over. I didn't see it then, but it turned out that getting fired from Apple was the best thing that could have ever happened to me. The heaviness of being successful was replaced by the lightness of being a beginner again, less sure about everything. It freed me to enter one of the most creative periods of my life. During the next five years, I started a company named NeXT, another company named Pixar, and fell in love with an amazing woman who would become my wife. Pixar went on to create the worlds first computer animated feature film, Toy Story, and is now the most successful animation studio in the world. In a remarkable turn of events, Apple bought NeXT, I retuned to Apple, and the technology we developed at NeXT is at the heart of Apple's current renaissance. And Laurene and I have a wonderful family together. I'm pretty sure none of this
would have happened if I hadn't been fired from Apple. It was awful tasting medicine, but I guess the patient needed it. Sometimes life hits you in the head with a brick. Don't lose faith. I'm convinced that the only thing that kept me going was that I loved what I did. You've got to find what you love. And that is as true for your work as it is for your lovers. Your work is going to fill a large part of your life, and the only way to be truly satisfied is to do what you believe is great work. And the only way to do great work is to love what you do. If you haven't found it yet, keep looking. Don't settle. As with all matters of the heart, you'll know when you find it. And, like any great relationship, it just gets better and better as the years roll on. So keep looking until you find it. Don't settle. My third story is about death. When I was 17, I read a quote that went something like: "If you live each day as if it was your last, someday you'll most certainly be right." It made an impression on me, and since then, for the past 33 years, I have looked in the mirror every morning and asked myself: "If today were the last day of my life, would I want to do what I am about to do today?" And whenever the answer has been "No" for too many days in a row, I know I need to change something. Remembering that I'll be dead soon is the most important tool I've ever encountered to help me make the big choices in life. Because almost everything – all external expectations, all pride, all fear of embarrassment or failure – these things just fall away in the face of death, leaving only what is truly important. Remembering that you are going to die is the best way I know to avoid the trap of thinking you have something to lose. You are already naked. There is no reason not to follow your heart. About a year ago I was diagnosed with cancer. I had a scan at 7:30 in the morning, and it clearly showed a tumor on my pancreas. I didn't even know what a pancreas was. The doctors told me this was almost certainly a type of cancer that is incurable, and that I should expect to live no longer than three to six months. My doctor advised me to go home and get my affairs in order, which is doctor's code for prepare to die. It means to try to tell your kids everything you thought you'd have the next 10 years to tell them in just a few months. It means to make sure everything is buttoned up so that it will be as easy as possible for your family. It means to say your goodbyes. I lived with that diagnosis all day. Later that evening I had a biopsy, where they stuck an endoscope down my throat, through my stomach and into my intestines, put a needle into my pancreas and got a few cells from the tumor. I was sedated, but my wife, who was there, told me that when they viewed the cells under a microscope the doctors started crying because it turned out to be a very rare form of pancreatic cancer that is curable with surgery. I had the surgery and I'm fine now. This was the closest I've been to facing death, and I hope its the closest I get for a few more decades. Having lived through it, I can now say this to you with a bit more certainty than when death was a useful but purely intellectual concept: No one wants to die. Even people who want to go to heaven don't want to die to get there. And yet death is the destination we all share. No one has ever escaped it. And that is as it should be, because Death is very likely the single best invention of Life. It is Life's change agent. It clears out the old to make way for the new. Right now the new is you, but someday not too long from now, you will gradually become the old and be cleared away. Sorry to be so dramatic, but it is quite true. Your time is limited, so don't waste it living someone else's life. Don't be trapped by dogma – which is living with the results of other people's thinking. Don't let the noise of other's opinions drown out your own inner voice. And most important, have the courage to follow your heart and intuition. They somehow already know what you truly want to become. Everything else is secondary. When I was young, there was an amazing publication called The Whole Earth Catalog, which was one of the bibles of my generation. It was created by a fellow named Stewart Brand not far from here in Menlo Park, and he brought it to life with his poetic touch. This was in the late 1960's, before personal computers and desktop publishing, so it was all made with typewriters, scissors, and polaroid cameras. It was sort of like Google in paperback form, 35 years before Google came along: it was idealistic, and overflowing with neat tools and great notions. Stewart and his team put out several issues of The Whole Earth Catalog, and then when it had run its course, they put out a final issue. It was the mid-1970s, and I was your age. On the back cover of their final issue was a photograph of an early morning country road, the kind you might find yourself hitchhiking on if you were so adventurous. Beneath it were the words: "Stay Hungry. Stay Foolish." It was their farewell message as they signed off. Stay Hungry. Stay Foolish. And I have always wished that for myself. And now, as you graduate to begin anew, I wish that for you. Stay Hungry. Stay Foolish. Thank you all very much." – Steve Jobs – June 2005 Upcoming MASIE Center Events and Services: * Learning 2005 – Oct 30-Nov 2 – Orlando, Florida. * Extreme Learning LAB – July – Saratoga Springs, NY. * Membership in Learning CONSORTIUM. Information at http://www.masie.com To DELETE yourself from this occasional list send an email to: leave-masie-trends-196895C@lister.masie.com To submit ideas, questions or topics, send to trends@masie.com If you know of others who would like to receive Learning TRENDS by Elliott Masie, please direct them to http://www.masie.com/list/ for subscription information To speak to a human about list specific issues send email to lyris-admin@lister.masie.com Learning TRENDS by Elliott Masie is Published by The MASIE Center, Inc. http://www.masie.com
Bensinpris
Bensinpris – Det var någon som frågade om jag menade allvar med mitt inlägg om differentierade bensinpriser. ….. Medelsvensson är död, men det har inte regelsystemet noterat. Det är en av förklaringarna till att byråkratin är en bromskloss för utveckling och nytänkande. I dagens datoriserade samhälle där allt kan kontrolleras i minsta detalj är det säkert inga större problem att utarbeta ett system för differentierade bensinpriser. [Lotta Grönnings blogg]
Det jag skrev om övervakningssamhället var mer aktuellt än jag trodde. Grönning har hittat ytterliggare “ett gott syfte” och verkar inte se några problem med ytterligare kontroller.
Sänk bensinskatten!
Differentierade bensinpriser – Tror ni inte på differentierade bensinskatter? Jag är övertygad om att det vore en välgärning. I de regioner där det inte finns någon kollektivtrafik och bilen är enda alternativet där bör skatten vara lägre. Särskilt om inga planer finns på att bygga ut kollektivtrafiken. Differentierad bensinskatt kan också gälla delar av Stockholmsregionen. Det finns folk som bor där kollektivtrafiken fungerar illa och det i praktiken tar halva dagen att komma till jobbet utan bil. [Lotta Grönnings blogg]
Man kan inte låta bli att undra hur Grönning tänker sig att differentierade bensinpriser skulle fungera. Måste man kanske styrka folkbokföringsadress för att få ett lägre pris? Hur tacklar man i så fall fusk?
Det är väl alldeles uppenbart att det inte finns något enkelt sätt att differentiera bensinpriser som inte leder til “gränshandel”. Man skulle möjligen kunna laborera med reseavdragen – höjda kraftigt för de som har lång resväg skulle ge bra effekt. För att inte skapa grund för fusk m.m. vore det dock mycket rimligare att helt enkelt sänka besninskatten. Gör den helt enkelt till en buffert som t.ex. automatiskt justeras så att bensinpriset aldrig överstiger 7 kronor.
Heja Annika Billström
Heja Annika Billström – Livet tycks vara ett sammanträde. Dessa dagar före semestrarna är hopplösa. Jag sitter mest i möten – därav något mindre bloggande från min sida. SCB:s stora partisympatimätning kom i dag. Jag återkommer säkert till den. Annars kan du läsa morgondagens ledarsida i Aftonbladet. Jag kan bara konstatera att väljarna i bland är klokare än partimedlemmarna. I Stockholm får (s) 30,5 procent, alltså ungefär som valresultatet 2002. Det är inte så dåligt med tanke på en lång vår av bråk och stolligheter inom partiet. För väljarna väger uppenbarligen politiken tyngre än det interna käbblet. Heja Annika Billström! [Helle Kleins blogg]
Socialdemokraterna i Stockholm hade ett utomordentligt bra politiskt läge efter förra valet. Rätt förvaltat hade det kunnat ge en betydande framgång hos stockholmarna. Tyvärr har partiet inte klarat av att förvalta förtroendet. Redan direkt efter valet kom sveket – och jag kallar det för ett verkligt svek – mot vallöftena i form av det kanske i och för sig uppifrån påtvingade beslutet om billtullarna. Detta har sedan utvecklat sig till en pinsam fråga med strul kring det mesta – klantigt skött från början till slut (vi har ju tyvärr inte sett slutet än men…).
För att hindra utförsäljning av allmännytta i innerstaden stoppar man välbehövlig sådan omvandling till bostadsrätter i förort. Mycket besvärande. För att sedan riktigt försäkra sig mot eventuella opinionsvinster baserade på de saker man faktiskt gjort rätt säter man igång någonslags maktkamp inom partiet. Vem hejar egentligen Helle Klein på?
Svensk TV-widget
Svensk TV-widget – Se tablåinformation i realtid med ny Dashboard-widget. Skriven av: Peter Esse [MacNytt]
Det här är en smart widget och dessutom är det ju kul att en svensk organisation som tvinfo.se tar fram och erbjuder en sådan. Registrerar man sig på tvinfo.se vilket är gratis kan man själv bestämma vilka kanaler som visas i widgeten.
Du kan ladda ner tv-widgeten här
Övervakningssamhället
Alla har vi väl läst någon framtidsskildring eller sett någon film i samma genre där medborgarnas förehavanden övervakats in i minsta detalj såväl privat som i det offentliga. De flesta har väl som jag betraktat dessa framtidsscenarier som i och för sig tekniskt möjliga men som samhälleligt omöjliga i en demokrati.
Tyvärr verkar det ju inte som om demokratiska stater har spärrar mot detta. Bodströms förslag angående sparande av elektronisk kommunikation är ett exempel. Detta är alltså förslag som drivs av en svensk socialdemokratisk justitieminister – sanslöst är ett milt uttryck i sammanhanget.
På mer näraliggande nivå överumplades jag nyligen av att kommunalråd i min kommun utan förbehåll kan föreslå massiv video-övervakning i stan för att “öka tryggheten”. Precis som vännen Pär Ström skriver på sin webbplats www.stoppa-storebror.se “Vi rör oss i riktning mot allt mer övervakning – och varje litet steg kan motiveras med goda syften. Hur långt är lagom att gå?”.
Den planerade ökningen av automatisk hastighetsövervakning, billtullarna i Stockholm, övervakningskameror på skolor m.fl. är exempel på hur den vällovliga övervakningen sprider sig.
För mig är det uppenbart att vi håller på att gå för långt. De vanliga människornas integritet måste i ett öppet demokratiskt samhälle vara överordnad övervakning i brottsbekämpningssammanhang som bara bör få användas vid åtminstone skälig misstanke.
Hela listan
Hela listan – Socialdemokraterna i Stockholms arbetarekommun har röstat fram sina ombud till kongressen i höst. Staden representeras av 22 ombud. Totalt har 2212 medlemmar röstat. Flest röster fick finansborgarrådet Annika Billström och näst flest fick Thomas Hammarberg från Olof Palmes Internationella Centrum. Det bådar gott för kongressdebatten. Kvinnorepresentationen ser bra ut. Värre är det med den etniska mångfalden. Det återstår en del att förändra. [Helle Kleins blogg]
Det här är ett illustrativt exempel på hur man inom svensk politik i samband med val helt har slutat diskutera politik. Helle Klein redovisar valresultatet från Stockholms arbetarekommuns kongressombudsval. Det hon finner angeläget att att delge läsarna om detta är att kvinnorepresentationen är god medan den etniska mångfalden inte är det. Inte ett ord om vilka politiska åsikter de valda står för – för inte är det väl så att alla står för samma sak i alla frågor?
Arbete till alla
Jag har funderat en hel del kring arbetslöshetsfrågan. Utgångspunkten är att det även nu under rådande “högkonjunktur” skapas begränsat med nya jobb och att arbetslösheten därför är fortsatt hög. Detta gäller oavsett om man räknar öppet arbetslösa eller också adderar grupper som av olika skäl står utanför arbetsmarknaden.
Det verkar också som om vi har rätt stora grupper som av olika skäl står utan arbete alldeles oavsett konjunktur dvs mera permanent måste ha någon form av försörjningsstöd. Just nu så ökar t.ex. kostnaderna för detta i min kommun. Många av dessa är inte särskilt anställningsbara då de saknar rätt utbildning/kompetens varför det är givet att förslag framförs som syftar till att ge dessa utbildning/praktik men – och det är min poäng – det spelar egentligen ingen roll då det faktiskt inte automatiskt blir fler jobb tillgängliga om man gör något åt dessas kompetens. Så länge utbudet av jobb är långt mindre än antalet arbetssökande kvarstår problemet även om det för den enskilde kan betyda mycket.
Nu skall detta inte ses som argument för att inte erbjuda människor utbildning: På lång sikt är det viktigt att ge alla förutsättningar för att kunna få bra jobb. På kort sikt måste dock insatserna faktiskt i stor utsträckning inriktas på att få till ett ökat antal jobb. Dessa jobb bör skapas både i sektorer som kräver begränsade kvalifikationer och i alla andra sektorer. Hur skapas då en arbetsmarknad med ett växande utbud av jobb med olika kvalifikationskrav?
Det finns sannolikt inga enkla lösningar. Några typer av åtgärder kan dock tänkas vara mer effektiva än andra. Istället för att pumpa ut stora summor (av skattemedel) i form av bidrag borde motsvarande summa t.ex. användas för att skapa jobb inom offentlig verksamhet (vård, skola, omsorg är ju områden där ökad personaltäthet är ofta uttalade önskemål). Fler jobb inom offentlig sektor är dock inte tillräckligt.
I samband med debatten om utflyttning av produktion (industri) från Sverige brukar hävdas att det inte gör så mycket då det skapas nya jobb inom tjänstesektorn. Problemet med detta är att den del av tjänstesektorn som åsyftas ofta har höga kvalifikationskrav. På lång sikt är det därför viktigt att fortsatt höja den generella kompetensnivån. På kortare sikt ger dessa nya jobb upphov till en utslagningsmekanism – för de som inte har kompetens nog för de nya jobben. Detta innebär att arbetsmarknaden måste erbjuda också andra typer av jobb – servicenäringarna ligger här nära tillhands. För många av de som står utanför arbetsmarknaden och som uppbär försörjningsstöd skulle förmodligen en expanderande servicesektor kunna erbjuda jobb (kanske inte för hela livet men numera räknar väl ingen med en livslång anställning på en och samma arbetsplats och med samma arbetsuppgifter).
I Södertälje har under de senaste 20 åren en lång rad serviceföretag uppstått. Det finns allt från skomakeri till restaurangverksamhet. Det finns självklar utrymme för flera sådana företag. Tyvärr uppfattar många av dessa ofta små näringsidkare inte alltid att det offentliga – här oftast kommunen – i sin myndighetsutövning stimulerar utan ofta hindrar (krogägare i stan har t.ex. bildat en förening för att de känner sig diskriminerade av tillståndsmyndigheten och polisen).
Min slutsats och förslag till strategi är att vi måste utforma en politik som skapar nya jobb – både inom offentlig verksamhet där händer saknas och inom i första hand servicesektorn för att ge tillgång till vad man skulle kunna kalla instegsjobb. Det senare innebär att myndighetsutövandet måste ta sin utgångspunkt i att det skall vara en servicefunktion till entrepenörer så att dessa ges förutsättningar att snabbt komma igång och den hjälp de kan behöva för att “göra rätt” utan att det senare ställer orimliga krav. Tillsammans med en mer långsiktig satsning på att ge möjligheter till både utbildning och praktik för de som det behöver borde kunna ge både kort- och långsiktigta vinster både för de enskilda och för kommundens ekonomi.
Cirkelrum – lysande föreställning
Gick på en verkligt bra dans/rörelse-föreställning i lördags – Cirkelrum. Dans av Åsa Abrahamson och sång – och lite rörelse – av Magnus Karlberg (en av mina bröder) och Åse Larsson i en kort men intensiv föreställning som skildrade den oskuldsfullas uppvaknande och lärande från de mer erfarna (tror jag). Synd att det bara var två föreställningar – hade gärna rekommenderat den till flera.
Musik och koreografi av paret Andreas Hedberg och Carola Alfredsson Hedberg som jag inte hört om förr. Andreas kände jag dock igen från entrén till jobbet på Karlbergsvägen där han tydligen försörjer sig i IDGs famn.
Dagens häxjakt
Jan Guillou har idag skrivit en intressant artikel i Aftonbladet. Artikeln är rubricerad Extremfeminism är dagens motsvarighet till häxtro och Guillou inleder “Dagens officiella svenska häxtro, den som ätit sig in i regeringskansli, departement och statliga utredningar, skiljer sig något från den häxtro som rådde på medeltiden och fram till och med 1600-talet.
På den tiden ansågs det vetenskapligt bevisat att kvinnan var mer disponerad för häxkonster och att röva barn till Blåkulla. Det förklarades bland annat av att kvinnan var skapt av ett revben och eftersom revben är krokiga så var också kvinnans intellekt krokigt och böjde sig åt det onda hållet.
Enligt dagens svenska officiella vetenskap är det visserligen mannen som är särskilt disponerad för satanisk ondska och forslar barn till Blåkulla, det vill säga offrar barn i skogen under satansdyrkande orgier.
Likheterna mellan medeltidens häxtro och nutidens är ändå ganska stora. I båda fallen spelar exempelvis barnvittnesmål en avgörande roll. Förr menade man att barn inte kunde ljuga om någonting så märkligt som att flyga till Blåkulla och ha sexorgier med Djävulen. I dag menar statens favoritexpert i ämnet, professor Eva Lundgren i Uppsala, att hon inhämtat ett stort antal barnvittnesmål om de överallt i landet pågående barnoffren inom manliga nätverk av satansdyrkare.”
Det är en intressant parallell Guillou gör. Som man har jag haft svårt att identifera mig med män som slår, med män som begår övergrepp, som våldtar och som offrar barn. Kanske beror det på att jag själv mött få män med sådana böjelser. Kanske beror det på att de utgör en väldigt liten andel av gruppen män och när det gäller ytterligheter som barnoffer kanske inte ens existerar.
Såvitt jag förstår visar forskningen ganska entydigt, som Maria Abrahamsson skrev i SVD igår, “att det inte bara är de misshandlande männen som utmärker sig genom att i högre grad vara socialt marginaliserade. Även de misshandlade kvinnorna är enligt Brå mer brottsbelastade, oftare arbetslösa och sämre utbildade än genomsnittet av befolkningen.” Detta leder förstås inte till att problemen skall marginaliseras men det innebär också att det är kontraproduktivt att demonisera män. Tvärtom krävs att man riktar åtgärder mot de grupper där riskerna är störst istället för att sprida ut insatser som då blir ineffektiva.
Att det behövs stöd till skyddat boende för kvinnor som hotas är otvetydigt. Om det skall ske via kvinnojourer eller på annat sätt kan diskuteras med tanke på den kultur som odlas bland en del av dessa.
Det skall bli oerhört intressant att studera dels reaktionerna på Guillous artikel. dels att studera resultatet av den granskning av Eva Lundgrens forskning som nu görs vid Uppsala universitet. Orkar universitetet med en vetenskaplig granskning med regering och “extremfeministerna” på den ena sidan och – synligt i debatten – några få tvivlare till vilka jag hör?
Senaste kommentarerna