Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Sjukhus
Efter att tjänstemännen i landstinget lagt sina besparingsförslag har en diskussion utbrutit. Den tycks föras på flera plan och på olika arenor. Tyvärr hade jag inte möjlighet att vara med på det medlemsmöte arbetarekommunen ordnade kring frågan men via media (LT) och mail har jag kunnat följa en del av debatten. I synnerhet i LT har socialdemokraterna hudflängts för att inta en felaktig hållning. Senast idag kritiserades Anders Lago av några, dessvärre inte självutnämnda:-), Södertälje-ambassadörer.
Själv har jag uttalat mig i en intervju i LT omedelbart efter att förslagen presenterades. I princip sa jag då att förslagen är tjänstemannaförslag och bör behandlas som sådana, att jag tycker att det är ett problem i den offentliga debatten att sådana förslag så att säga blir majoritetens förslag och att jag i sak såg det som mycket problematiskt om akutsjukvården skulle läggas ned i våran länsdel (Södertälje).
Nu har jag funderat vidare och kommit fram till att detta nedläggningshot måste bekämpas med alla krafter. Skälet till detta är att en region såsom StorStockholm måste ha en geografiskt väl fördelad akutsjukvård för människornas skull. Det handlar ytterst förstås om liv men har också stor betydelse för tryggheten såsom den upplevs vilket inte alls är oviktigt.
Dotter i Malaga
Anna -min äldsta dotter pluggar spanska några månader i Malaga. Där är något varmare än här:-) I slutet av november har jag lyckats boka in hustrun och min nu 15-åriga dotter Sara på ett besök. Hittade rätt rimligt pris – blev straxt under 3 500 kr t.o.r med Iberia. Hade föstås varit roligt att följa med men det har blivit tilräckligt med resande i jobbet denna höst.
Lekplats
I det lilla område på Mörkö där jag bor – Söräng – har vi en lekplats. Den innehåller förutom lite lekredskap och en sandlåda en boule-bana samt en stor gräsyta/fotbollsplan. Idag har vi – dvs några få entusiater – ägnat oss åt att förbättra gräsytan. En traktormonterad fräs gjorde grovjobbet och sedan var vi 4-5 personer som plockade stenar och krattade. Den därmed förberedda marken kommer senare att besås med nytt gräs. Infarten till området börjar dämed se riktigt bra ut (synd bara att så få kom!).
Samtidigt är själva projektet intressant. Vi – de boende på området – skapar alltså gemensamma ytor/anläggningar med förenade krafter (och finansiering). Ett bra exempel på hur mycket som kan åstadkommas genom kollektiva, frivilliga insatser.
Löneskillnader
I ett debattprogram på TV diskuteras de växande löneskillnaderna i Sverige. En representant från Ledarna argumenterar då för ökande sådana genom att fokusera på chefernas relativa låga löner inom den offentliga sektorn. I samma panel sitter en kommunalare som har en månadslön på 14 500 kr. Programledaren fokuserar på frågan om det är viktigt att tjäna mycket pengar. Kommunalaren försöker rätt förgäves återföra diskussionen till det som borde diskuteras. Den socialdemokratiske partisekreteraren som också deltar vill ha samordnade förhandlingar och kraftfullt bekämpande av arbetslösheten.
Hur skall vi då kunna finanisera drägliga löner inom den offentliga sektorn – alltså löner till människor som utför ett ofta rätt tungt arbete och som lika ofta har ett stort ansvar för andra männikors liv och hälsa. De utgör också rätt stora kollektiv vilket innebär att rejält höjda genomsnittliga löner kostar mycket pengar. Finns överhuvudtaget dessa pengar? Är det rimligt att hävda att de finns om mer välbetalda grupper inte får löneökningar?
Ser vi till finanserna inom den offentliga sektorn förefaller ju bristen på pengar vara det allt överskuggande problemet. Man behöver ju bara avvakta Stockholms läns landstings sparpaket som sannolikt kommer att innebära både kraftiga neddragningar och höjda avgifter (och i år har redan skatten höjts). I min kommun händer ungefär samma sak om än i något mindre skala. Det gick inte att få majoritet för en rejäl skattehöjning som skulle möjliggjort åtminstone bibehållen verksamhet – istället får vi nu både skattehöjning och neddragningar. De senare sker i stor utsträckning genom att anslagen inte räknas upp motsvarande kostnadsökningarna (inkl. löneökningar).
Det här innebär att om t.ex. kommunalarna i Södertälje får de löneökningar de är värda så kommer verksamheterna att drabbas av ytterligare neddragningar – sämre service, färre anställda etc. Vilka får betala detta? Medborgarna genom sämre tjänster (större klasser, sämre omsorg för de gamla etc) men också de människor som arbetar inom dessa områden som får mer att göra, sämre förutsättningar att göra ett bra jobb osv.
Olösligt problem?
Rättegången
Under själva rättegången hävdade åklagaren att jag gjort mig skyldig till olovlig körning. Själva händelseförloppet – att jag blivit stoppad av polisen och befunnits ha ett ogiltigt körkort – fanns det ingen anledning att bestrida. Däremot hävdade jag att min A- och B-behörighet inte borde varit ogiltig då jag bara missat att förnya själva körkortshandlingen. Hur rätten uppfattade detta vet jag inte. Dom faller den 27 oktober (passande då jag fyller år den dagen).
Inför rätta
I morgon skall jag ställas inför rätta. Mitt brott är rubricerat olovlig körning och åtalet beror på att jag missade att förnya mitt körkort (själva handlingen) då C-behörigheten upphörde eftersom jag inte lämnade in något läkarintyg – vilket man måste det år man fyller 47. Inget ifrågasättande av min A- respektive B-behörighet hade skett och själva körkortet var enligt uppgift på detsamma giltigt t.o.m. 2004. Jag fortsatte sålunda att köra men blev i våras stoppad av polisen som fann att mitt körkort inte var giltigt. Detta innebar att jag var tvungen att ta om körkortet (som jag haft i 30 år), fick för övrigt vänta mer än 2 månader på uppkörningstid, och att jag fick ett straff-föreläggande på 7000 kronor vilket jag fann helt otroligt. Utöver det besvär och de ökade kostnader som själva omtagandet av körkortet medförde innebär det faktum att jag nu har ett nytt körkort att jag inte kan övningsköra med mina barn (man måsta haft körkortet i 5 år. Allt detta är absurt!
Bloggar kan användas för ett slags kontinuerligt skrivande
Har aktiverat bloggar på mina sidor. Därmed kan jag och andra skriva kortare kommentarer närmast i form av en journal/dagbok.
Fördöm Israel
Idag kan man igen konstatera att Israel utövar terrorism. Angrepp på andra staters territorium kan inte beskrivas som något annat. Förvånad finns det dock ingen anledning att bli. Israel har sedan lång tid bedrivit en politik där terror mot palestinier oaktat var de befinner sig anses legitimt. Vore detta bara den israeliska statens uppfattning skulle frågan kanske kunna hanteras av FN och andra internationella organ.
Tyvärr är så inte fallet. Tvärtom görs det palestinska folket till skyldiga bara för att vissa palestinska grupper desperat försöker försvara sig mot ockupanten Israel genom s.k. självmordsbombningar. Det är också så att den palestinska myndigheten görs ansvarig för dessa handlingar trots att den inte med några som helst rimliga krav kan anses ha kontroll över vare sg sitt folk eller sitt territorium. Israel gör ju också sitt bsäta för att destabilisera den lilla kontroll myndigheten har/haft genom allt från ekonomisk krigföring, avrättningar på öppen gata till mer omfattande militära angrepp och byggandet av muren.
Just muren gör i alla fall mig särskilt upprörd eftersom den inte lett til mer omfattande fördömanden från vare sig Sverige, EU eller FN. Det finns obehagliga historiska referenser till denna typ av försök att skilja befolkningsgrupper åt och att isolera specifika sådana.
Ett obehagligt inslag också i den svenska utrikespolitken är att Israel tillsammans med USA så effektivt lyckats sammankoppla staten Israels terrorism med självmordsbombningarna. Idag hör man ingen politiker klart och tydligt fördöma den israeliska politiken utan att samtidigt rikta krav mot den palestinska myndigheten och ofta specifikt mot Arafat (den helt av Israel fysiskt isolerade folkvalde ledaren för palestinska folket) på att stoppa själmordsbombningarna. Detta är ett orimligt krav och syftet med att etablera denna problembeskrivning är förstås att för evigt legitimera terrorn mot det palestinska folket.
Folkomröstningsresultatet
Jag är mycket besviken. Självklart fanns det inget i de före omröstningen gjorda opinionsundersökningarna som indikerade ett annat resultat än det vi fick. Möjligen var majoriteten för ett nej till euron något större än väntat mot den bakgrunden. Under veckorna före omröstningen fick jag dock en känsla av att opinionen vänt – detta baserat på många samtal/diskussioner med grannar och kollegor och inte minst från några lördagars valstugearbete.
Tydligen var mitt intryck helt felaktigt – det tycks snarare som om det direkt omvända hände. För mig blir då frågan på vad det beror att så många vände sig bort från fördjupat internationellt samarbete och solidaritet. EU som plattform för sådant är tydligen inte alls förankrat i stora delar av den svenska befolkningen som tydligen ser oss ”som oss själva nog”. Inte ens den, sedan terrorattacken mot World Trade Center i NewYork, internationella utvecklingen där den enda supermakten USA helt negligerar folkrätten och hämningslöst (och med militära medel) anser sig ha rätt att göra vad som helst som gagnar de egna intressena tycks väcka farhågor. I denna värld behövs ett starkt Europa.
Riktigt roligt blir det dock när olika företrädare för respektive sida analyserar resultatet. Från borgerligt ja-håll har huvudansvaret lagts på Göran Persson. I detta ligger en del. Främst har socialdemokratin och då förstås i synnerhet partiledningen misslyckats med att sedan medlemskapet i EU förankra detta bland medlemmar och sympatisörer. Samma andel som då var emot tycks fortsatt vara i grunden negativa och då blir förstås det naturligt att markera detta i omröstningen om euron. Bland flera socialdemokratiska sympatisörer har jag också mött en betydande misstro just mot Göran Perssons person (agerar i eget intresse, lägger munkavle etc) som tog sig just uttryck som en avsikt att rösta nej till euron. Själv förstår jag inte detta. Misstagen var förstås att 1) inte aktivare föra ut det positiva med EU-medlemskapet (flerårigt) och 2) att sannolikt av internpolitiska skäl ha euro-motståndare i regeringskansliet. Att kräva rimlig grad av lojalitet i en central fråga är däremot inget misstag om det än kom att skildras väldigt negativt.
Flera av de borgerliga partiledarna borde däremot titta närmare på sina egna sympatisörers röstande. Inte heller de kan stoltsera med att ha ökat andelen positiva. Från nej-sidans företrädare kan man dock få höra rätt långtgående slutsatser kring vad folket egentligen röstat för (eller emot). Särskilt intressant blir det när man som t.ex. Peter Ericsson från Miljöpartiet anser att det svenska folket genom att rösta nej till euron egentligen sagt en hel massa om EU. Jag tror inte det av flera skäl. Det viktigaste är att de nej-röstande inte uttryckt en enda gemensamm ståndpunkt annat än att de inte vill ha euron. I själva verket består majoriteten av allt från mer eller mindre uttalade nationalistiska strömningar (den högra extremen) via vanlig oro inför förändringar och tro på att man vet vad man har men inte vad man får och rädsla för att bli indraget i andra länders ekonomiska problem till motstånd mot EU som sådant (andra extremen – dock knappast radikal och vänster). Jag tror att den stora gruppen nej-sägare finns i mitten av denna skala.
Den gruppen har liksom säkert de flesta på ja-sidan också en del kritik mot företeelser inom EU. Jag tror de flesta svenskar som reflekterat över frågan t.ex. ogillar EU:s jordbrukspolitik som ju inte minst ur global synpunkt borde skrotas omedelbart. Detta och annat måste ändras och de flesta inser säkert att det både kan och ska göras inom unionen.
Enligt någon nyligen genomför undersökning vill en majoritet rösta om euron redan 2006. Bland yngre väljare var andelen 58%. Detta är också intressant. Förslag om att relativt snart genomföra en ny folkomröstning tror jag skulle mötas med ett ramaskri och av många anses odemokratiskt. Tyvärr är det ju så att de senaste folkomröstningsresultaten (om än att de inte alltid respekterats fullt ut) hittills tycks ha en närmast evig giltighet (kärnkraften är ett exempel på detta). Som jag ser det kan bara en massiv opinion framtvinga en ny omröstning i närtid alternativt att vi faktiskt får ett euro-val 2006. Detta skulle kunna ske om den ekonomiska utvecklingen bidrar till att det inom socialdemokratin går att enas kring behovet av euron och därmed sluta den mycket långvariga splittring som gäller kring EU-frågan. Det tråkiga med detta är förstås att en sådan process måste betalas genom ökad arbetslöshet, högre räntor, försämrad kronkurs m.m. Ingen önskar en sådan utveckling och även jag hoppas förstås slippa få en sådan ”draghjälp”.
Besvikelse till trots – även en minoritet har rätt att fortsätta kämpa för det man tror på. Jag hoppas därför få se många kamrater bidra till en ökad förståelse för Europa-tanken som freds-och solidaritetsprojekt och för ett engagerat svenskt deltagande i det europeiska projektet.
Mordet på Anna Lindh
Tiden straxt före och efter folkomröstningen har präglats av mordet på Anna Lindh och två märkliga tendenser i samband med rapporteringen kring detta. Den ena präglas av ett närmast förhärligande av personen Anna Lindh. Hon är värd all respekt och hennes såväl politiska som personliga egenskaper är imponerande – ändå blir det för mycket när man får intrycket att alla oavsett inställning i övrigt nu sällar sig till hyllningskören. Normalt finns det ju omfattande kritik mot de idéer och tankar Anna Lindh stod för t.ex. från politiska motståndare i andra partier. Nästan 57 % av den svenska befolkningen hade helt annan uppfattning i den kampanj som Anna Lindh faktiskt bedrev in till sin sorgerliga död.
Den svenska utrikespolitiken under de senaste åren har också i vissa avseende, enligt min mening, varit svag och/eller otydlig. Det gäller framförallt Irak-frågan där vi borde agerat betydligt kraftfullare för ett FN-fördömmande av USA:s krigsförberedelser och efter invasionen fortsatt och med hög röst protesterat mot densamma. Vårt stöd för palestinernas sak borde också vara tydligare – det finna en mängd exempel på israeliskt agerande som också borde utlöst kraftfullare publika fördömanden t.ex. byggandet av muren, förödmjukande behandling av palestiner i allmänhet och deras president i synnerhet och annat.
Den andra tendensen jag finner märklig är såväl polisens agerande såsom det framstår i pressen och medias sätt att förhålla sig till polisens arbete. Det verkar som om utredningen präglas av ett behov av att utan egentliga indikationer framställa någonslags gärningsmannaprofil och sedan leta efter de som passar in istället för att utifrån de spår som finns/borde säkrats leta efter densamme. Därmed bäddas för de senaste dagarnas fullständigt sanslösa rapportering om en person som misstänks som det verkar nästan utan konkreta bevis. Denna person betraktas i media som den sannolika gärningsmannen och han beskrivs på ett sätt som gör att alla som någon gång träffat honom lätt kan identifiera vederbörande. Ponera att han är oskyldig? Vem skall betala skadestånd – sannolikt staten (och i alla fall inte utredarna som spridit informationen)?
Senaste kommentarerna