Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Budget och skolan
Idag kunde man läsa om utbildningsnämndens beslut att skjuta upp behandlingen av budget för skolan pga att det ser ut att bli för lite resurser – besparingskrav på verksamheten. Förra veckan satt jag på kommundelsnämndssammanträde i Hölö/Mörkö och diskuterade budgeten och fick då klart för mig att förhållandena var desamma för skolan också där. Ett av skälen som framfördes var att budgeten för 2001 byggde på densamma för 2000 men att de ökade kostnaderna för lärarlöner inte inkluderats vid beräkningen inför 2001 därför att den del av löneökningen som kom förra året kompenserats i annan ordning dvs inte ingick i budget/kostnad för 2000. Då kommer den heller inte med i budgeten för 2001 (som därmed automatiskt kommer att antingen vara underbudgeterad eller att framtvinga besparing/krav på extra anslag under året).
Någonstans är detta uttryck för systemfel. Jag har som politiker ingen som helst möjlighet att med de underlag som presenteras fatta rimliga beslut. Har vi usla handläggare eller är vår ekonomiredovisning usel? Eller har vi gett förvaltningen fel förutsättningar – dvs är vi usla politiker?
Konsekvensen är att vi inte kan driva skolpolitik utan förvandlas till tämligen dåliga administratörer. Viktigaste frågan blir budget och inte verksamhetens inriktning och resultat.
PS Det senare något retoriska påståendet gäller faktiskt min hittilsvarande erfarenhet av kommundelsnämndsarbetet som helhet. Någon form av politisk verksamhet kan man knappast säga att det är fråga om. Utrymmet för att bedriva en offensiv socialdemokratisk politik existerar inte. DS
Straffavgifter
I dagens SvD kan man på Brännpunkt läsa ett inlägg från två folkpartister som argumenterar för att CSN borde tvingas betala straffavgifter till de studiemedelsmottagare som inte får sina utbetalnningar i tid. De – dvs folkpartisterna – tycker att det är ologiskt att CSN får ta ut straffavgift av en återbetalare som missar men inte själva måste göra sammalunda när myndigheten missar.
Den här typen av resonemang måste man ta avstånd ifrån. Det är förstås lika dumt som när SL betalar folks extrakostnader för taxiresor när tågen (tunnelbanan) är försenade.
Vem är det som betalar sådana ersättningar? Jo i allmänhet antingen verksamheten vilket leder till framtida sämre förutsättningar eller också blir det skattebetalarna genom antt anslagen måste ökas. Det tredje alternativet torde vara att övriga resenärer får betala på annat sätt än genom sämre service t.ex. genom att avgifterna höjs.
Ett liknande exempel finns i den nu pågående rättegången där en mobbad stämt sin kommun och kräver skadestånd för sitt lidande. Här är det igen tydligen skattemedel som skall användas dvs det som krävs är att kollektivet skattebetalare skall ersätta en människa för lidande som orsakats av identifierbara individer. Inte heller de faktiskt ansvariga för att förhindra mobbningen – rektor och annan personal – anses tydligen ansvariga vad avser skadeståndsfrågan.
Jag tycker att detta är en principiell fråga – skall medborgarens berättigade krav på att offentlig service/tjänster skall fungera innebära att medborgaren också har rätt att ställa krav på (ekonomisk) kompensation när servicen/tjänsten inte fungerar och om så vem skall vara ersättningsskyldig – myndigheten eller de som ansvarar för respektive service/tjänst?
Bredband, master för mobil m.m.
Vi har en del frågor att diskutera som hänger samman med kommunens framtida konkurrenskraft. Beroende på våra prioriteringar kommer vi att framstå i lite olika dager.
Vad gäller bredband så har enligt den information som tillställs medborgarna ännu ingenting hänt när det gäller glesbygdsfrågan som ju är en punkt på 77-punktslistan. Den frågan är oerhört viktig då den kommer att ha stor betydelse för människors val av bostadsort. Den har också betydelse för möjligheterna att t.ex. arbeta på distans och därmed för miljön (främst vad gäller transportbehoven) liksom för möjligheterna at bedriva olika typer av verksamhet utanför de absoluta tätortskärnorna. Vem ansvarar för detta och hur/när kommer arbetet igång – det tar ju lång tid från ax till limpa eller från utredning/förslag till ett förverkligande?
I min kommundel diskuteras nu master. Det är också en fråga som har stor betydelse både vad gäller landskapsbild, oro för strålning m.m. men som samtidigt har stor betydelse för utbyggnaden av infrastruktur och därmde för täckningen av de mobila näten i vår kommun. Samtidigt meddelades att någon form av gemensam policy är under utarbetande – av vem och vilka inbjuds diskutera denna? Här gäller ju viktiga och politiska avväganden där risken är stor att nationella prioriteringar (utbyggnad av heltäckande nät) kommer att ställas mot lokala intressen enligt devisen "gärna full täckning men inga master på min tomt".
Inlägg på Bredband(S)demokraternas årsmöte 2000
Inlägg på Bredban(S)demokraternas årsmöte
Subject:
Uttalande (inlägg)
Date:
Tue, 08 Feb 2000 00:11:42 +0100
From:
Peter Karlberg peter@karlberg.org
Organization:
Hemma
To:
h.wahlen@swipnet.se
Det föeslagna uttalandet - alternativtext till kongressen - saknar
flera viktiga perspektiv och präglas av ett något inskränk
tillväxtfixering. Att vi behöver en välutvecklad IT-infrastruktur för
att stimulara tillväxten är ostridigt men ger oss bara en del av motiven
för att förspråka investeringar i sådan infrastruktur. Behoven av att
stärka demokratin och öka delaktigheten i den politiska processen utgör
väl sö viktigta motiv för att satsa på IT som ett medel för utveckling.
En annan viktig aspekt - om än något mera futurisktiskt - finner vi i
ITs potentiellt utjämnande effekt i relationen konsument - producent.
Hittills har, till stor del beroende av de kommersiella krafterna som
driver utvecklingen, inte ITs stora potential av möjliggörare för
flertalet förverkligats. WWW skapades runt 1990 som ett verktyg för
kreativt samarbete mellan likar (då för forskare) vilket naturligtvis
förutsätter lika villkor i "båda ändar" vad avser tillgång till
bandbredd, lagringsutrymme etc. Idag har fokus på WWW förskjutits mot
ett snart TV-likt förhållande där producenten förfogar över alla
resurser medan konsumenten förutsätts vara passiv och på sin höjd
producera svar på infantila frågor (kallas ofta interaktivt) och förstås
konsumera i termer av köp. Det börjar nu bli dags för medborgaren,
medlemmen, konsumenten m.fl. att skaffa större kontroll över resurserna
och bli aktiva producenter på nätet.
Jag yrkar därför att följande stycke läggs till i uttalandet:
IT skall utveckla delaktighet och stärka demokratin
Kontakterna mellan medborgare och mellan medborgare och förtroendevalda
måste utvecklas. IT erbjuder nya möjligheter för denna kommunikation och
måste därför göras tillgänglig över hela landet. Rätt använd kan IT
bidra till att skapa en plattform för utveckling av vår traditionella
representativa demokrati, såväl inom det parlamentariska systemet på
olika nivåer som inom folkrörelserna och partiväsendet. Beslutsprocesser
kan göras mer genomskinliga och medborgare/medlemmar kan ges helt nya
möjligheter att aktivt delta i sådan processer. Genom att komplicerade
frågor kan åskådliggöras kan ett ökat engagemang och deltagande
erhållas. Alla måste därfö;r ges tillgång till både teknik och kunskaper
att använda den.
Peter
--
---------------------------------------------------------------
Peter Karlberg
Söräng 18, Mörkö
153 93 Hölö
Sweden
https://peter.karlberg.org mailto:peter@karlberg.org
http://hem.fyristorg.com/peterk mailto:peterk@hem.passagen.se
phone +46(0)8 551 531 76
mobile +46(0)70 565 45 26
fax +46(0)70 614 45 26
(work: SITI http://www.siti.se, mailto:peter.karlberg@siti.se)
---------------------------------------------------------------
This message was sent using Netscape Messenger for the Macintosh on a
PowerMac G3 with MacOS 9
Bredband till alla
debatt@aftonbladet.se
Flera debattörer har – sedan Jonas Birgersson m.fl. lyckades sätta statliga bredbandssatsningar på dagordningen – både pekat på sambandet mellan kommersiella aktörers intressen och dessa “fria” debattörers åsikter och kanske i sak något viktigare alla de problem som statliga satsningar på utvecklingsintensiv teknik innebär. Björn Rosengren pekar i sin artikel (23 november) “att det måste finnas en god tillgänglighet till snabba datakommunikationer i hela landet. Att Sverige ska ha en väl fungerande infrastruktur för data- och telekommunikationer är givet.” Vad innebär då detta?
I Computer Sweden har vi kunnat läsa att Rosengren med fungerande infrastruktur inte menar fiber till glesbygd. Av Svenska Kafts utredning av kostnaden för att använda deras stolpar att hänga fiber i (uppdrag från Rosengren?) framgår dels att det skulle ta lång tid, dels att det inte heller i detta fall gäller stolparna på landet utan stamnätet.
Socialdemokratin har här, kanske haft snarare än har, en chans att utforma en politik som borde kunna generera kraftigt stöd bland väljare utanför storstadsområdena. Nu verkar emellertid andra partier snabbt hugga för sig – senast Centern med sitt krav på 60 miljarder till bredbandssatsningar.
Vad betyder detta?
Den infrastruktursatsning som nu förbereds har mycket lite med hela landet att göra. De kommersiella aktörerna bygger nu i snabb takt ut förbindelserna mellan landets större orter. Allt som ligger däremellan eller lite vid sidan om täcks dock inte in. Så är det faktiskt också med de tekniker som kan använda gammal struktur som telenätet. Vi behöver bara ta oss några få mil utanför Stockholm för att finna att sådant som ISDN överhuvudtaget inte erbjuds. Några kommersiella aktörer med andra lösningar till rimliga priser finns inte heller trots att det ju faktiskt finns behov.
Det förefaller alltså som om myndigheter och politiker leker med tanken att ge sig in i den del av infrastrukturn som det redan har respektive kommer att investeras stora summor i (Banverket har fiber utmed järnvägen, Utfors drar fiber utmed huvudvägar, Telia, Tele2, Bredbandsbolaget m.fl.). Däremot avser man tydligen att strunta i de delar av landet som inte är tätbebyggt.
Redan idag kan man se hur stora svårigheter uppstår för den som vill ha något snabbare förbindelser än modemuppkoppling. Telia erbjuder t.ex. inte ISDN till abonnenter så nära Stockholms centrum som några mil. Ingen tror väl att de eller någon annan kommer att erbjuda ISDN eller andra tekniker utanför rejält tätbebyggda områden när de måste anlägga ett strikt kommersiellt perspektiv.
Vad bör göras?
Om man menar allvar med att hela landet skall ha en fungerande infrastruktur och samtidigt har klart för sig att statens roll endast kan (med utsikt till framgång) och bör (med avsikt på konkurrens) vara att möjliggöra finns det några bra svar på frågan om vad som bör göras.
I de delar av landet – den alldeles övervägande huvuddelen av landet – där det varken idag eller i morgon är kommersiellt intressant att erbjuda bredband bör man subventionera eller helt finansiera utbyggnad. Genom att låta många aktörer konkurrera om rimligt avgränsade projekt kan man åstadkomma både prispress och innovation vad avser möjliga lösningar (fiber, radiolänk, satelit…). Oerhört väsentligt dock att upphandlingen i så fall läggs upp så att många aktörer kan konkurrera – alltså inga gigantiska upphandlingar som omöjliggör för mindre kapitalstarka uppstickare med innovativa lösningar.
Då dagens teknik inte är eller ännu blivit kostnadseffektiv i glest befolkade delar (all bebyggelse, boende och näringsverksamhet utanför tätort respektive bredvid stamväg/järnvägsnät) bör man satsa på forskning och utveckling av bättre teknik. Stora delar av världen ser likadan ut och är dessutom betalningssvagare än svenskar varför billig teknik som enkelt kan koppla upp alla har stor potential. Särkilt intressant är förmodligen trådlösa förbindelser.
Demokrati – vems ansvar
Insänd till SvD som “måste tyvärr tacka nej till din artikel pga utrymmesbrist” ( Per-Ove Lindström)
Erik Nilsson hävdar i en artikel (SvD 1999-08-03) att det är allas vårt ansvar att försvara demokratin. Han konstaterar att det demokratiska systemet i Sverige är i kris bl.a. mot bakgrund av att endast 38 procent av de röstberättigade deltog EU-valet (se min kommentar till EU-valet) och att bara 81 procent deltog det senaste riksdagsvalet, vilket innebar en nedgång med över 10 procentenheter i de tre senaste valen. Erik Nilsson tycks överraskad och tillägger att ”En annan häpnadsväckande siffra kommer från Demokratiinstitutet i Sundsvall som i en undersökning visar att 70 procent av svenskarna tycker att vi politiker är en helt annan sort än vanliga människor.”
Det finns emellertid ingen anledning att bli överraskad. Politikens minskande legitimitet bör ses som en fortgående process som, om man t.ex. lyssnat på Lars Lundin (bl.a. i Demokratins vägval, 1992), startade på den lokala nivån redan på 50-talet genom professionaliseringen av förvaltningen. Lite förenklat – politikerna har inte makten och saknar därmed legitimitet eftersom, i den representativa demokratin, dessa skall styra på uppdrag av folket. Erik ser detta när det gäller den nationella nivån men då enbart med hänvisning till ”ekonomins internationalisering”.
Erik hävdar med hänvisning till en nyligen publicerad doktorsavhandling att politikerna i allt väsentligt håller sina vallöften. Avhandlingen har åtminstone av socialdemokratiska motståndare kritiserats t.ex. på SvD:s ledarsida men alldeles bortsett från om dess slutsatser är riktiga eller ej gäller nog att ”vanligt folk” knappast upplever vallöften som uppfyllda. Tvärtom.
Att sedan folket betraktar politiker som en annan sorts människor är väl inte så konstigt när vi alla kan konstatera att politiker rekryteras från en mycket smal bas, alltid tycks komma ner med fötterna först (dvs får nya uppdrag eller jobb även om de ”gjort bort sig”) och låter sig lånas till det massmediala spelet. De har dessutom – till skillnad från vanliga människor – tillgång till de arenor där politiska frågor diskuteras såsom debattsidor och debattprogram. Detta är mycket tydligt just nu då demokratins kris diskuteras – var finns då folket (frågan är väl om de ens gitter läsa politikers och statsvetares artiklar)? Något utrymme för dessa att delta gives definitivt inte – och några nya arenor för diskussionen har hittills inte ens IT-samhället erbjudit.
Att även Erik ser politiker som en annan slags människor framgår sedan då han i sitt förslag till samhällskontrakt mellan demokratins viktigaste aktörer just pekar ut politiker som en av parterna. Dessutom ställer han från sitt eget politikerperspektiv krav på medborgaren bl.a. skall denna vara
informerad och insatt i frågor (inte hemfalla till att ta del av oseriösa nyhetsförmedlare typ Metro)
ta ansvar i lokala demokratiska forum (delta i brukarstyrelser – som inget har med demokratin att göra!)
se till att den egna ekvationen går ihop (inte ha förväntningar och krav som är oförenliga – enligt politikernas bedömning!)
utnyttja vår rösträtt i allmänna val (att avstå är väl också en rättighet?)
När det gäller synen på politiker har Erik emellertid i huvudsak rätt. Han efterlyser en roll som samtalsledare vilken tydliggör strategiska vägval, vilket inom parantes Göran Person gjorde på ett förträffligt sätt i Björkvik denna sommar då han förklarade skälen till sitt ställningstagande i EMU-debatten, och alltså snarast problematisera tillvaron. Erik vill också ”skapa arenor och ytor för det demokratiska samtalet och för lokalt demokratiskt beslutsfattande.” Här går Erik fel. Det är visserligen riktigt att arenor måste skapas men det är inte självklart att ett ökat direkt engagemang i lokala beslut ger önskat resultat. Några orsaker till detta är
att demokratin inte ökar genom att lokala opinioner får stort inflytande (t.ex. förhindrandet av byggande av gruppboende i etablerade områden)
att medborgarens intresse måste styra på vilken nivå deltagandet sker (t.ex. kan trafikpolitiska frågor i länet vara av större intresse än detaljplanering i närområdet)
att s.k. brukarinflytande undergräver det politiska ansvaret (t.ex. för besparingar i en skola)
Den viktigaste åtgärden för att vitalisera det demokratiska systemet är att, så länge vi vill ha ett representativt parlamentariskt system, göra fler människor direkt engagerade i valet av representanter och i en kontinuerlig diskussion med dessa. Idag innebär detta bl.a. en ny syn på politiska uppdragstagare. Gamla tiders politiska karriärer (med lång och trogen tjänst som främsta merit) måste ersättas med möjligheter att delta i diskussion och att bli vald – på alla nivåer – utan att ha ägnat åratal av arbete i partiorganisationer. Samma gäller för alla folkrörelseorganisationer som ju utgör basen för det svenska demokratiska systemet och i vars hägn den demokratiska skolningen måste ske. Att tro att detta skall bli ytterligare en kommunal uppgift innebär ju att ansvaret för demokratins utveckling helt flyttas från folket och dess egna organisationer.
Utöver medborgare och politiker identifierar Erik medierna som han hävdar ”har naturligtvis en huvudroll i återupplivandet av det demokratiska systemet.” Enligt Erik klarar dessa inte av sin uppgift att på ett djupare plan granska politikens effekter eller brist på effekter. Vem som gett dem denna uppgift framgår emellertid inte – inte heller om de är särskilt lämpade för uppgiften. Även Erik tycks ju se att medierna ”systematiskt har gynnat skickliga utspelspolitiker som inte bryr sig om substansen i sina åtgärder, medan mer seriösa politiker missgynnas därför att de inte är tillräckligt medialt skickliga” och att ”fixeringen kring vissa kändisar och det ömsesidiga samspelet mellan de mediaskickliga politikerna och journalisterna leder till en inavel när den politiska dagordningen skall formuleras.”
Medier i allmänhet kan naturligtvis inte åläggas en specifik uppgift – de agerar ju på en kommersiell marknad. Endast de statskontrollerade medierna kan styras på detta sätt. För övriga medier gäller ju också att deras trovärdighet ytterligare skulle försämras om de ingick någon slags kontrakt med politikerna (eller vem som nu skriver på s.k. samhällskontrakt) om att skildra verkligheten ur något speciellt perspektiv i syfte att bilda medborgarna – propaganda brukar sådant kallas i mer totalitära stater.
Vad Erik och hans politikerkollegor bör göra är att aktivera partiorganisationerna så att dessas verksamhet blir tillgänglig och inbjudande för medborgare att delta i (gärna i nya former där tekniken kan ge idéer). Erik och hans kollegor bör också vara beredda att släppa in nya människor i det politiska livet – både i diskussionen men kanske framförallt som valda representanter så att fler duktiga människor kan ägna någon del av sitt liv till politiskt arbete.
Demokratiminister Britta Lejon borde tillsammans med andra engagerade kunna sätta igång att förändra arbetsformerna inom socialdemokratin så att detta parti kan utvecklas till en mönsterorganisation för människors (medborgares) deltagande i det politiska livet i det förestående nya millenniet. Ytterligare diskussion i utredningar och på tidningarnas debattsidor betyder mycket lite.
Peter Karlberg
Varför sänkt skatt och reformer
debatt@aftonbladet
Lage Andréasson, ordförande Pensionärernas Riksorganisation, pekar den 6 juni på att Aftonbladets ledarsida den 27 juni 1999 angriper regeringen för att inte komma med förslag om sänkta skatter samtidigt som allt fler avstår från nödvändig tandvård eftersom kostnaderna för den enskilde nu är för stora. Angreppet baseras på att tandvårdskostnader (och all annan offentlig service) med nödvändighet måste bli ännu dyrare om skatterna sänks. Detta samtidigt som han hävdar att skattedebatten inte för isoleras från samhällsekonomin och de krav medborgaren har (observera i Andréassons värld bara krav på den gemensamma sektorn).
Såvitt jag förstår så finns det fortfarande två huvudlinjer vad avser skattesänkningar. Den ena baserar sig på att skattetrycket är för högt och att en sänkning finansierar sig själv. Av erfarenhet vet vi – som Andréasson också påpekar – att detta ä felaktigt. Den andra linjen konstaterar också att skattebördan – särskilt för låginkomsttagare – är för tung och att eventuellt uppkommet statsfinansiellt utrymme skall användas både för skattesänkningar och för reformer (läs förstärkningar inom områden som drabbats av besparingar de senaste åren).
Andréasson sällar sig dock inte till någon av dessa linjer utan förespråkar att alla resurser används för att öka statsbidragen till allt. Han bortser dock helt från att utsatta grupper som t.ex. låginkomsttagare och ensamstående föräldrar (kanske även en del pensionärer) inte bara är beroende av statsbidragsberoende tjänster utan faktiskt också har ett alldeles vanligt konsumtionsbehov – att kunna betala hyra, el, mat, tandläkare m.m. och kanske få några kronor över till nya kläder eller varför inte en semestervecka (det är fortfarande många som inte kommer iväg en enda vecka). Bättre sjukvård, handikappomsorg, skola eller barnomsorg förbättrar inte dessa gruppers privata ekonomiska situation som också försämrades kraftigt under 90-talets dåliga år.
Andréassons bristande analys av medborgarnas behov utgör dock bara en upprepning av det synsätt som enligt pressen genomsyrar kommunalpolitiskt (heltids)engagerade socialdemokratiska företrädare som ser de kommunala behoven inte ur de enskilda invånarnas perspektiv utan från ett mer kameralt kommunekonomiskt sådant. Jag som bor i Södertälje – en kommun med kraftigt eftersatt gatuunderhåll, stora brister i skolan m.m. – ser naturligtvis också behoven av att förbättra offentlig service men detta överskuggar inte behovet av att ge de ekonomiskt svaga väsentligt bättre möjlighter att leva på sin lön.
Alltså – använd de resurser som skapas genom allt starkare statsfinanser till att både sänka skatter och ökade resurser till sektorer inom offentlig sektor där de görr bäst nytta.
Peter
Brev till Aftonbladets ledarsida
Subject: EU-valet
Date: 1999-06-15 15.37
To: ledare@aftonbladet.se
Kommentarerna till valresultatet har nästan uteslutande handlat om problemet med det låga valdeltagandet och orsakerna till de stora förlusterna/vinsterna för vissa partier. Generellt har kommentarerna handlat om procentsatser. En något djupare analys kan göras om inte bara relativa procentsatser används utan om dessa relateras till antingen absoluta tal t.ex. genom att jämföra antalet personer som röstade på moderaterna i riksdagsvalet och det antal som nu la sin röst i EU-valet. Vill man – som den svenska pressen envisas med använda procent (kanske en effekt av den svenska spritkulturer:-)) så kunde relationen till valmanskårens storlek vara av intresse. Det finns, enligt min uppfattning, ett antal reflektioner att göra med anledning av valet till parlamentet vilka i stort sett uteblivit i den diskussion som politiker, journalister, ledarskribenter och statsvetare präglat:
-
Sannolikt är det så att det låga valdeltagandet helt enkelt beror på att allt fler kommit att betrakta parlamentet som betydelselöst – ett helt rationellt ställningstagande som självfallet kan diskuteras men som det ligger mycket i (parlamentet stiftar inte lagar – direktiv – och har i övrigt bara begränsad makt, de viktigaste besluten tas i ministerrådet inkl. frågan om parlamentets makt). Vi erbjuds ju heller inte möjlighet att rösta på europapolitiker dvs att i valet till ett europeiskt parlament måste ju väljaren självklart kunna rösta på kandidater oavsett deras hemvist/nationella tillhörighet.
-
Om 38 % deltar och t.ex. socialdemokraterna får 26% innnebär valresultatet att runt 10% av den svenska valmanskåren röstat på detta parti, att ungefär 6% stöjder vänsterpartiet och att runt 5% stödjer valets stora segerherre Marit Paulsen (uttrycks i Aftonbladets rubrik som att folkpartiet blivit tre gånger större än vid riksdagsvalet – kan journalister inte räkna?). Det låga valdeltagandet framstår i detta perspektiv inte som dåligt utan som ett fullständigt underkännande.
-
Proportionellt sett tycks det vara så att socialdemokraterna i stor utsträckning misslyckats med att mobilisera sina “normala” väljare. Två möjliga orsaker till detta (bland andra) är a) att man inte presenterat en politik för vad man avser att göra som engagerar vanliga socialdemokratiska väljare och till och med avstått från att t.ex. ta ställning för EMU – en fråga som rimligen måste avgöras under den mandatperiod som valet avsåg liksom i en rad andra frågor som kommer att aktualiseras under samma period och b) att man tycks ha haft uppfattningen att det är viktigare att folk går och röstar än att de röstar rätt vilket ju knappast utstrålar stort förtroende för den egna politiken. De facto innebär det ju, eftersom de egna väljarna inte hörsammat uppmaningen, att man faktiskt kan ha bidragit till att andras väljare i större utsträckning deltagit.
Med ovanstående resonemang blir dagens ledarrubrik befängd. Alla – även kvinnorna – har förlorat i detta val. Det gäller alla partier och dess kandidater, det gäller politiken och det gäller också alla de som avstått då deras eventuella uppfattning inte kommit till uttryck och nu blir föremål för spekulationer.
Mvh
Peter
Senaste kommentarerna