Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Misstänkliggör Zaremba
Zaremba skördar högersådden: “Zaremba är en mästare i att gestalta politiska ställningstaganden så att de framstår som neutrala berättelser om en skev verklighet. Zarembas agenda är dock ganska lätt att hitta mellan raderna, och – det får man ge honom – han är för det mesta konsekvent i sin avsky för allt som andas kollektivism och i sina uppmaningar till de människor han själv inte kan identifiera sig med att bita ihop och tåla lite skit.
Men i den aktuella artikelserien känns det som om Zaremba biter sig i svansen. Eller, han skulle göra det om han blev tvungen att svara på några följdfrågor.”
(Hittat via Ali Esbati.)
Josefin Brink har verkligen ansträngt sig för att hitta något sätt att misstänkliggöra Zarembas artiklar om hur lagen om likabehandling av studenter i högskolan tillämpas. Och det går förstås bra när man börjar med att skriva att hans “agenda är .. lätt att hitta mellan raderna”. Och det är tydligen så att Zaremba är opålitlig för att han, av Brink, påstås avsky allt som andas kolektivism. Och det är förstås just kollektivismen på Lärarhögskolan Zaremba, avslöjar, pekar på!!!!!
Sen kommer storsläggan från Brink:
Kort sagt; om man har som mål att varken könstillhörighet eller -identitet, etnicitet, sexuella preferenser eller funktionshinder ska fungera som sorteringsgrunder krävs en förändring av de strukturer som ständigt återskapar diskrimineringen. Det räcker inte långt med den individuella rätten att stämma någon när sorteringen redan är ett faktum – i synnerhet inte som man sällan vinner.
Och det är här någonstans Zaremba skulle få svårt att svara på frågor. För om man inte gillar kollektivism, tanken på att människor sluter sig samman och kräver solidariska, kollektiva lösningar på samhällsproblem, där till exempel marknadslogiken kan tvingas stå tillbaka för andra värden, ja, då återstår inte mycket annat än att prata juridik och individuella rättigheter om man vill få bukt med exempelvis rasism och kvinnoförtryck.
Här har alltså det Zaremba angriper – just en lag som ger den enskilda individen som uppger sig kränkt en närmast orimlig position genom att (hot om) anmälan tycks kunna användas som för att tillskansa sig fördelar typ skadestånd, oändliga omprövningar och dessutom som verktyg för att skrämma lärarna – plötsligt blivit ett slags högerprojekt i syfte att förta kraften i den kollektiva kampen för rättvisa för alla. För mig framstår detta som en mästerlig tankevurpa men jag kanske missar något?
Att lagen om likabehandling för studenter i högskolan är ett sådant projekt som skall missgynna de som eftersträvar kollektiv kamp mot orättvisor. Eller som Brink uttrycker det:
Men sånt gillar ju inte högern generellt. Kanske Zaremba gör det trots allt. Men om inte, har han en hel del att förklara när han så vällustigt kastar sig över den draksådd av jurism gränsande till rättshaverism som hans egna kamrater i den blå ringhörnan så konskvent har förespråkat.
Lagen antogs av riksdagen 2001 efter en proposition av den då socialdemokratiska regeringen (som regerade med stöd av bl.a det vänsterparti Brink företräder). Av utskottsbetänkandet framgår att alla partier var för denna lag och att de enda egentliga synpunkterna begränsades till att moderaterna ville ha en samlad diskrimineringslagstiftning och kd vile att den skulle gälla också enskilda anordnare. Något motstånd mot att just använda sig av juridik och individuella rättigheter som instrument för att komma tillrätta med problemet fanns inte.
Dagens politiska korrektör: Maciej Zaremba
Maciej Zaremba: så politiskt korrekt man kan bli: “Precis som när det gäller feminismen, som får representeras av det fåtal rabiata, hänsynslösa manshatare, gör låter Zaremba några få knäppgökar representera queerrörelsen och några knäppa studenter får gestalta likabehandlingslagens konsekvenser”
(Hittat via knuff.se.)
När jag tidigare skrev om Maciej Zarembas artiklar i DN på temat missbruk av lagen om likabehandling funderade jag faktiskt om det möjligen skulle kunna uppfattas som politiskt inkorrekt att 1) kritisera lagens tillämpning och dess effekter som Zaremba gör och 2) att uttrycka sig så att det kan uppfattas som stöd för hans teser. Jag har fått denna fråga besvarad: Enligt Roya på bloggen Roya och Matilda är det i själva verket Zaremba som är politiskt korrekt (och därmed förstås också jag m.fl.).
Det är emellertid inte nog med att Zaremba i denna fråga alltså är den politiskt korrekta (man blir ibland helt förstummad), han är dessutom ”uppenbart okunnig om diskriminering” och i själva verket så vet Roya att berätta att
Problemet på de flesta högskolor är att för få driver de här frågorna och när kårobligatoriet försvinner kommer det att bli ännu svårare.
Nu handlade förstås inte Zarembas artiklar så här långt om något annat än situationen på Lärarhögskolan i Stockholm (som numera är integrerad med Stockholms Universitet).
Så sammanfattningsvis:
Det är i Sverige 2008 politiskt korrekt att hävda att lagen om likabehandling (kan) missbrukas – på ett utpekat lärosäte.
Det är i Sverige 2008 politiskt korrekt att ifrågasätta att en eventuelt upplevd kränkning automatiskt skall betraktas som ett fall av diskriminering (och skadestånd utgå) – på ett utpekat lärosäte.
Det är i Sverige 2008 politiskt korrekt att ifrågasätta queerteorier.
Och så är det förstås väldigt politiskt inkorrekt att förespråka bibehållandet av kårobligatoriet, detta mot vår grundlagsskyddande föreningsfrihet stridande kvarvarande rest från den tid då universiteten uteslutande var hemvist för överklassens barn. Dessa demokratiska kamporganisationer mot diskrininering:-)
Zaremba ångar på
Tyst i klassen: “EKLUND SKULLE aldrig säga ‘Eva’, menar Nilsson. Lärare Eklund är “bärare av patriarkala göranden”. Hur det märks? “Svårt att beskriva…” Men det är något som Nilsson känt på sig en längre tid. Och i januari 2005 anmälde han (och två andra studenter) Eklund. Anonymt. De lät föreningen Gaystudenterna underteckna anklagelseakten. Nej, Nilsson kände sig inte kränkt av vad Eklund sagt. För honom var det “en könspolitisk fråga”. Man kan inte ha lärare som fnyser åt queerteori, säger Nilsson. Det är queerteorin som gäller.
Två år senare fick han rätt. Lärarhögskolan, där Eklund undervisar, betalade ut 30.000 kronor var till Nilsson och två andra studenter för att skolan skulle “ha uppträtt på ett kränkande sätt”. Vad jag förstår var det en historisk förlikning som satte djupa spår i högskolan. För första gången fick en student gottgörelse för – ja, för vad? Svårt att veta. Kanske var det för repliken “det var dåligt gjort” som Nilsson fick höra från en kurskamrat? Dessa fyra ord (och mycket annat) anmälde han som brott mot Lagen om likabehandling. (Mer om detta i sista artikeln.)”
(Hittat via knuff.se.)
Maciej Zaremba Fortsätter sin artikelserie om hur antidiskrimineringslagstiftningen används till att förfölja/trakassera lärare på Lärarhögskolan i Stockholm. Det faktum att man alltså använder skattepengar för att betala skadestånd till folk som borde ägna sig åt något annat än att försöka bli lärare är mycket störande.
Och det blir bara värre och värre, eller som Anders Svensson formulerar det:
Ja alltihop verkar taget ur en surrealistisk roman. Det blir inte mindre vridet i nästa artikel av Zaremba, om Queerteori och Lärarhögskolan i Stockholm. Och nog blir det jobbigt och förvirrat om man ska leva enligt queerteorier om det är detta som dessa innebär:
Lärarstudenten Johan Nilsson, som hävdar att “det är queerteorin som gäller”, beklagar att han inte kan tipsa mig om dess urkunder. Han hänvisar till en poppig debattskrift och en tidningsartikel. Desto ivrigare berättar han hur man skall bekämpa heteronormen. “Om du till exempel i fikarummet säger ‘I går åkte vi ut till landet’ så bekräftar du heteronormen”, säger han. Begriper jag inte? “Eftersom du är man tar alla för givet att du åkte med en kvinna.” Men om det råkade vara en kvinna? “Då skall du säga: ‘I går åkte vi ut på landet, jag och min partner – som är en kvinna.’ ”
Johan Nilsson är helt puckad faktiskt. Det spelar väl ingen roll om man åker med en kvinna eller en man, en tiger eller en åsna. Eller vad andra tror om vem du åker med. Det är humor på hög nivå det här. Om det inte vore för att det får konsekvenser. Vi får ut en massa dåliga lärare. Något vi definitivt inte behöver.
Det här med skadestånd är faktiskt irriterande för vad är det som händer när vi dels har en lagstiftning med s.k. omvänd bevisbörda, dels när vi
har en lagstiftning som lägger skadeståndsansvaret på institutionerna och inte på individerna. Det innebär ju att det är skattebetalarna som ytterst betalar skadestånd som orsakats kollektivet av att enskilda befattningshavare inte skött sitt jobb. Det innebär också att den institution – om det är Lärarhögskolan eller skolor – som drabbas sannolikt inte får extra resurser att betala skadestånden med. Då får alltså alla elever och lärare betala genom sämre ekonomi – något är riktigt sjukt här.
Barn- och elevombudet Lars Arrhenius, som hittills krävt skadestånd av 16 skolor, har flera gånger understrukit att det är extra allvarligt när barn inte kan lita på de vuxna. Men det han mest reagerat på är den inställning han mött från flera skolor:
– Man ifrågasätter att barnet varit utsatt och lägger problemet hos barnet.
Det kan bero på oförmåga att se när ett barn far illa, fortsätter han.
– Om inte lärarna har förmågan måste det finnas kuratorer och annan personal som är lyhörda. I slutändan handlar det om att politikerna i kommunerna avsätter pengar, säger Lars Arrhenius.
No comments
Nej till folkomröstning: “Vore kul om Bosse Ohlson, arbetarekommunens ordförande, kunde förklara rationaliteten i detta uttalade stöd för folkomröstningskravet. Har vi ändrat inställning till folkomröstningsinstrumentet, har vi gjort driftsformer till ideologi, har vi dåligt samvete i sjukhusfrågan?”
Slog mig att det sannolikt är så att ovanstående inlägg inte kommer att få någon kommentar från Bosse Ohlson och att det inte heller kommer att publiceras på arbetarekommunens hemsida (som faktiskt under en period för nu rätt långe sedan faktiskt refererade bloggar). Varför de slutade med det vet jag inte och inte heller det kommer sannolikt att kommenteras här.
Norberg versus Malm
Några synpunkter på affären Johan Norberg – Andreas Malm: “Bakgrunden, för den som inte känner till densamma: Andreas Malm skriver i DN-kultur en artikel om den växande europeiska islamofobin (läs hela här). Som exempel på denna tar han upp författaren Bruce Bawer och hans ”While Europe Slept”. I texten nämns också högerliberalen Johan Norberg. ”Av Johan Norberg – en av de svenska debattörer som Bruce Bawer anger som sina kunskapskällor, vid sidan om Dilsa Demirbag-Sten och Mauricio Rojas – har han lärt sig att Sverige visserligen inte är en enpartistat, men väl en “enidéstat” där kryperi för islam regerar” skriver Malm.
Detta får naturligtvis de nämnda att rasa (åtminstone Norberg och Demirbag-Sten). Visst citeras vi i boken, ”men de citaten har inget att göra med Malms påståenden” skriver de i en replik. Malm svarar i sin tur med att i sin tur skriva att ”[o]m någon gav ut en bästsäljare om att muslimerna tar makten över Europa och förvandlar kontinenten till ett inferno, och tog mina texter till intäkt för att denna process är värst i Sverige, skulle jag bli förfärad. Jag skulle ta skarpast möjliga avstånd från ett sådant verk. Norberg och Demirbag-Sten tycks dock inte ett dugg bekymrade över att Bawer svärtat ned deras rykte. I stället är de arga på mig för att jag berättat det.””
Johan Sjölander har en riktigt bra betraktelse över kontroversen mellan Andreaas Malm och Johan Norberg. Särskilt gillar jag
Norbergs reaktion är därför fullt begriplig. Samtidigt kan jag inte låta bli att imponeras över med vilken kraft och (faktiskt) skicklighet han låter sig ikläddas rollen av det missförstådda och motarbetade geniet. Dramaturgin är för att använda ett slitet begrepp utsökt, med hjälten/offret/martyren å ena sidan och den onda gråa kulturelitsmaffian – symboliserad av Maria Schottenius – å den andra.
En skarp iaktagelse!
Nej till folkomröstning
Socialdemokraterna i Södertälje ställer sig bakom kravet på en folkomröstning angående sjukvården i Södertälje.: “- Vi Socialdemokrater vill ha kvar Södertälje sjukhus i offentlig regi. För Södertäljebornas bästa behöver vi breda politiska lösningar och inte en blockpolitik som försvårar och istället ger låsningar, säger Bosse Ohlson Ordförande i Södertälje Arbetarekommun”
Vi socialdemokrater har tydligen uttalat oss. Med detta vi känner jag ingen samhörighet. Uttalandet att vi stöder aktionsgruppens krav på en folkomröstning är ett uttryck för allra sämsta sortens populism. Vi socialdemokrater är nämligen generellt mycket skeptiska mot folkomröstningar, vi är starka förespråkare för den demokratisyns som vilar på parlamentarismens grund, representativitet och folkrörelseförankring.
Det här är faktiskt i stort sett den enda politiska fråga där det faktiskt förekommit diskussioner i min förening, på ett styrelsemöte diskuterades frågan och jag var med i egenskap av valberedningens ordförande. Jag gav då uttryck för min uppfattning.
Att jag är emot en folkomröstning baseras på flera saker. Frågan om vem som driver en vårdcentral eller ett sjukhus är inte huvudfrågan men det tycks som om mina partikamrater inte inser det. I det citerade uttalandet sägs
Vi socialdemokrater vill slå vakt om den svenska modellen där sjukvården drivs i offentlig regi, oavsett betalningsförmåga.
Detta är förstås obegriplig svenska – vems betalningsförmåga, det offentligas??? – men än värre det är just en sorts sammanblandning av äpplen och päron som bara görs för att ta billiga retoriska poäng, snarare än att betrakta mottagaren som en normalbegåvad människa.
Det vi socialdemokrater har all anldening att slå vakt om, ta strid för, är att ansvar för organisering och finansiering av vård tillgänglig för alla oberoende av deras betalningsförmåga ligger hos demokratiskt valda församlingar (även om det ju innebär risk för att sådana som Filippa Reinfeldt får makt över densamma). Därav följer att vi skall välja de kostnadseffektivaste lösningarna för att distribuera vård efter behov. Vem som utför denna vård är i praktiken ointressant så länga vi genom demokratiskt fattade beslut kan göra prioriteringar av hur den tillgängliggörs, att samma höga kvalitet erbjuds överallt där vård behövs anpassat till de lokala förutsättningarna (som befolkningssammansättning m.m.).
Om det är något som ger låsningar i politiken så är det resultatet av folkomröstningar. Kärnkraftsfrågan är det kanske mest framträdande exemplet på detta. Där vilar ett folkomröstningsresultat som en slags död hand över en fråga i många 10-tals år. Folkomröstningsinstrumentet är också kraftigt komprommenterat just i Södertälje därv i haft en sådan om Maren-bron. Då röstade folket ja till en gångbro som skulle avlägsnas under sommarhalvåret för att tillåta åtkomst till Maren vattenvägen. Trots detta ligger det en bro som blockerar infarten til Maren året runt.
Varför man i en folkomröstning skulle ta ställning till i vems regi en viss verksamhet skall bedrivas förefaller ytterst märkligt. Om man nu ser det som rimligt undrar jag i vilka andra frågor som man skall ha liknande beslutsprocess, kanske om skolor, om vem som skal asfaltera gator……
Lite får man känslan av att vi försöker visa upp oss som förkämpar för sjukhuset – vilket ju de flesta faktiskt alltid varit – som kompensation för ett bristfälligt agerande under förra mandatperioden då det faktiskt fanns folk i vår ledning som hade svårt att ta strid mot “våra egna” i landstinget då ett nedläggningsförslag diskuterades.
Vore kul om Bosse Ohlson, arbetarekommunens ordförande, kunde förklara rationaliteten i detta uttalade stöd för folkomröstningskravet. Har vi ändrat inställning till folkomröstningsinstrumentet, har vi gjort driftsformer till ideologi, har vi dåligt samvete i sjukhusfrågan?
Också jag är kränkt
Först kränkt vinner: “Räcker det att studenten säger “Jag är kränkt” för att läraren skall ställas i skamvrån? Det verkar så, åtminstone på Lärarhögskolan i Stockholm. Där finns det studenter som anser att det är kränkande att det krävs korrekt svenska av blivande svensklärare. Maciej Zaremba ser en lagstiftning som skulle skydda mot trakasserier vändas till sin motsats.”
(Hittat via knuff.se.)
Känner mig kränkt av Maciej Zarembas artikel eftersom jag under drygt 5 år var anställd av Lärarhögskolans studentkår om vilken Zaremba skriver
“Och här hade denna sorgliga historia kunnat sluta, om det inte vore för studentkåren. Som vi skall se är student kåren vid Lärarhögskolan litet speciell. Den har få synpunkter på utbildningens kvalitet eller på andra akademiska värden, dess affärsidé tycks vara att medlemmarna skall få valuta för pengarna. Det vill säga examen.”
Får verkligen journalister skriva kränkande artiklar av denna karaktär och kan man anmäla detta till DO?
Rosemari Södergren tycker att ordet kränkt skall tas bort. Förstås en utmärkt metod för att minska antalet människor som blir kränkta:-) Hillevi Wahl kränker oss alla i ett inlägg rubricerat Idiot-Sverige🙂
Skämt åsido, jag tycker att vi lever i en tid där ordet kränkning förlorat sin betydelse (och det är ett viktigt ord, ett begrepp vi borde återställa till sin egentliga mening och reservera bruket av till verkliga fall).
Om Zarembas artikel är en rimligt korrekt beskrivning av hur lagen om likabehandling av studenter i högskolan fungerar på Lärarhögskolan i Stockholm så demonstreras just hur begreppet kränkning förlorat sin mening med lagens hjälp, hur skyddet mot trakasserier mot studenter kommit att vändas i sin motsatts och blivit ett instrument till stöd för trakasserier av lärare och institutioner.
Ser fram emot nästa artikel av Zaremba utlovad till morgondagens DN. Stämmer hans tes så verkar vi ha lyckats konstruera en lag som riskerar att göra lärare som gör sitt jobb (dvs undervisar, betygssätter, avråder) till brottslingar. Undrar vilken justitieminister som ansvarade för utformningen av denna lag? Undrar vilka riksdagsmän som röstade för densamma?
Så sympatisk
Fredrik Svensson bjöd in mit till Dr Phil’s Personality Test som finns på Facebook. Att jag är trevlig visste jag men….
I scored 48 on Dr. Phil’s personality test
Others see you as fresh, lively, charming, amusing, practical and always interesting; someone who’s constantly in the center of attention, but sufficiently well-balanced not to let it go to their head. They also see you as kind, considerate, and understanding; someone who will always cheer them up and help them out.
Så korkat!
DM gör storaffärer med bloggaren Deepcorruption: “Dessutom har bloggaren Deepedition bestämt sig för att han vill köpa innehåll och publicera via sin blogg.
Han har lagt upp en fullt läsbar kopia enligt nymediernas affärslogik.
Inom kort kommer en lika fullt läsbar faktura från den gamla medievärlden att dimpa ner på Niclas Strandhs bord. Det är roligt att bloggare inser värdet av journalistiskt arbete och är beredda att lägga upp material som de sedan betalar för. ”
(Hittat via knuff.se.)
Någon som tydligen heter Rolf och som har sin dagliga gärning på DM (vilket sannolikt utläses Dagens Media) har – vilket i sig är tilltalande – valt att visa upp sin totala avsaknad av känsla för vår tid. Om jag förstår Rosemari Södergren rätt är han tydligen chefredaktör för publikationen DM, om dagens medier saknar han tydligen insikt trots att han själv skriver dagbok på nätet.
Det frågan handlar om är att denne Rolf retat sig på att deeped på sin blogg deep|edition i glädje över att DM skrivit artiklar om honom lagt upp bilder av artiklarna. Som belöning för denna fantastiska reklam för DM skickar Rolf en faktura på 20 000 kronor. Själv har jag faktiskt råkat ut för samma idioti när en fotogtraf på Länstidningen i Södertälje hotade fakturera mig med 5 000 kronor för att jag illustrerat en artikel på motsvarande sätt.
Är det sådant man kallar att skjuta sig själv i foten?
Veckans hål i huvudet får det i alla fall bli!
Transparensens motståndare
Varför tror partier man vinner på hemlighetsmakeri?: ” I pressmeddelandet säger Maud Olofsson att “Arbetet ska präglas av öppenhet. Det ska inte vara en intern process”. Bra så. Nästa steg borde också vara att verkligen öppna arbetssättet genom att t.ex. utveckla idédokumenten i en wiki eller genom att varje arbetsgrupp har en utvecklingsblogg. Att “öppna” arbetet genom att bara ta in ytterligare (etablissemangs)medlemmar i grupperna är gammaldags öppenhet på låtsas. Att verkligen öppna upp arbetet måste betyda att man vågar bryta idéerna med alla intresserade långt innan de ska vara färdiga och paketerade.
Och ja, jag är övertygad om att det parti som vågar ta sådana steg kommer att bli mer framgångsrikt än de som tror att man vinner val på hemligheter.”
Henrik Sjöholm har uppmärksammat mitt inlägg om transparens som metod i politiskt arbete. Det har ju inte särskilt många andra gjort – åtminstone inte i termer av publicerade kommentarer eller på egna bloggar (motsv.). Det är inte bra allmänt tråkigt utan visar också att man i det socialdemokratiska partiet liksom i andra har långt kvar till en praktik för det politiska arbetet som stämmer – och då menar jag inte bara tekniskt för där finns mycket att önska – med vad man skulle kunna kalla vår tid.
Med vår tid menar jag den relativt all historisk tid situation vi befinner oss i med en befolkning (åtminstone i hela västvärlden och faktiskt ganska stora delar av resten av världen) som har hög utbildningsnivå, hög konsumtionsnivå och dessutom tillgång till all världens kunskap med en knapptryckning. Förutsättningarna för kommunikation i politiska frågor är därmed faktiskt dramatiskt annorlunda än när vårt partiväsende var ungt, medelålders och gammalt. Nu ser vi att partierna snarst uppträder som lik som “rör på sig” snarare än att vara vitala, sprakande fora – centralpunkter – i det politiska livet.
Att förmåga, förståelse och kunskap saknas är uppenbart. Det räcker med att titta på den envägskommunikation socialdemokraternas webbplattform är uppbyggd för, eller för oss partimedlemmar att besöka Sosserian förr att inse att här skall minsann inte föras debatt, prövas nya idéer, bjudas upp till dans. Man kan också studera vilka partimedlemmar som bloggar (och få svårt att hitta några “ledande” sådana),vilka som kommenterar på bloggar, vilka som deltar i företeelser som Folkets Parlament, vilka som försökte använda wikikongress osv.
Det är ju faktiskt så att inte ens när “ledande” företrädare blir direkt adresserade kommer de ut. Av egen erfarenhet vet jag att inte ens om man aviserar ett sådant adresserande får man några kommentarer – ingen diskussion uppstår, inga nya idéer prövas.
Jag tror precis som Henrik Sjöholm att transparens kommer att vara nyckel till framgång.
Jag tror t.ex. att de nu pågående diskussionerna mellan mitt parti och miljöpartiet borde föras helt publikt. Då skule vi som inte får vara med kunna diskutera, kommentera, bidra, reagera……
Senaste kommentarerna