Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Bloggande farligt för din hälsa
Memento Futurum: Farorna med att blogga: “Yossi lägger fram ett par argument man inte kan bemöta och det är en skrämmande sanning. En sanning som kan komma att förändra bloggosfären för evigt och i längden lösa problemet med överbefolkning…”
Viktig information särskilt för män:-)
Fråga Ylva om skolan
Nästa gäst: Ylva Johansson Den nästa person som jag och Nina Unesi kommer att intervjua är riksdagsledamot Ylva Johansson. Hon har tidigare varit skolminister (1994–1998) samt vård- och äldreomsorgsminister (2004–2006) och är nu vice ordförande i riksdagens socialutskott.: “”
(Hittat via Jonas Morian | Promemorian.)
Partiet har städslat Jonas Morian och Nina Unesi för att göra ett antal intervjuer med “prominenta” partiföreträdare. Före jul utfrågades Jan Eliasson (varvid avslöjades att mannen inte använder datorer!!!) – nu har turen kommit till Ylva Johansson (bland annat f.d. skolminister och för närvarande tillsammans med Stefan Löfvén ansvarig för partiets rådslag om välfärdsfrågor). Intervjun kommer att publiceras på YouTube den 2 januari och fram till dess kan man förse de två intervjuarna med förslag på frågor.
Det jag tycker är lite intressant med Ylva Johansson är att hon under ett antal år var skolminister. Hon var det under den period då man kan säga att socialdemokratin åtminstone till viss del höll på att utveckla en skolpolitik som tog sin utgångspunkt i de förändringar av lärandet, både innehållsligt och till form, som drivs fram av teknik/samhällsutvecklingen (läs digitaliseringen). Under sin tid som skolminister kom Ylva Johansson att förstå och också driva denna utveckling. Efter henne intet (lite grovt karaktäriserat). Nu skulle det vara intressant att höra henne utveckla sina tankar (som ju av hennes arbete på området i Stockholm kanske inte imponerade) om hur skolan skall möta 2020-talets krav för det är då de barns som börjar nu skall gå vidare till högre studier respektive börja jobba. Hur skall skolan utvecklas för att ge våra barn de kunskaper, färdigheter och den kreativitet och initiativförmåga som den då ännu digitalare och därmed plattare världen kräver?
Silfverstrand (sd)
Bromöllasossar backar om diskriminering av flyktingar: “Nu backar socialdemokraterna i Bromölla från sitt olyckliga beslut att diskriminera flyktingar genom en särredovisning av kostnaderna i kommunens bokslut.”
(Hittat via s-bloggar.se.)
Om det är någon som tjänar på denna diskussion kring Bromöllas beslut om redovisning av kostnader för flyktingmottagande så är det väl just SverigeDemokraterna. Nu får de ju fullständigt bekräftat det som är deras vanligaste argument mot etablissemanget – flyktingfrågan får inte diskuteras och kostnader får inte redovisas. Detta har också Leif Haglund påpekat.
Silfverstrand gör därmed “saken” en gigantisk otjänst (liksom vår partisekreterare m.fl.) – man undra om det är avsiktligt?
Bättre vore kanske att visa på exempel där just sådan redovisning visar på positiv resultat som i Ljungby.
Man undrar också över argumenteringen – är det diskriminering mot äldre att redovisa kostnader för äldreomsorgen, diskriminering mot barn att redovisa kostnader för dagis och skola?
Hade tänkt svara direkt på Silfverstrands blogg men kommentarerna är där avstängda.
Östrosk härdsmälta
Total härdsmälta i deras samarbete: “I debattartikeln i Dagens Nyheter uttrycker folkpartiet oro över socialdemokraternas ställning i kärnkraftfrågan och skriver:
”Socialdemokraterna vill stänga en reaktor nästa mandatperiod, enligt ordföranden för partiets klimatgrupp Carin Jämtin.” Det stämmer inte enligt Thomas Östros. Socialdemokraternas inställning är solklar, menar han.
– Att stänga en reaktor ser jag inte alls som aktuellt i nuläget. Kärnkraften kommer att finnas kvar länge i Sverige. Det är bra att de verk som finns moderniseras och blir säkrare. Men att bygga nya kärnkraftverk är omodernt.
I stället vill partiet satsa mer på förnyelsebar energi, som vind- och vågkraft.”(Hittat via Bloggportalen.se.)
Visst är det lite störande att energipolitiken behandlas som den gör. Vår kära högeralliansen har lagt en våt hand över densamma under hela innevarande mandatperiod, trots att det förstås är viktigt att ta strategiska beslut för att klara energiförsörjningen framgent. Möjligen klara vi ju de närmaste åren tack vare det ovanligt varma klimatet och tack vare import av ut miljömässigt perspektiv “dålig” energi.
Att en del folkpartister nu väljer att aktualisera frågan är bra. Den bör verkligen diskuteras och en ny politik som kan vinna stöd hos väljarna formas. Om inte förr måste majoriteten i riksdagen efter 2010 kunna fatta rationella beslut. Då krävs emellertid att härdsmältan, som Östros kallar situationen inom högeralliansen för, inte bekämpas med en likadan i den socialdemokratiska politiken. Hur begåvat/intellektuellt hederligt är det att hävda att det rationella svaret på frågan om den framtida energiförsörjningen står att finna i väderberoende vind- och vågkraft? Energikällor som kräver tillgång till motsvarande mängd som alternativ precis hela tiden.
Arn en långsam historia
Kritiker gör en pudel: “DN:s Fredrik Strage tar tillbaka sin trea i betyg till filmsuccén “Arn – tempelriddaren”, ber biopubliken om ursäkt och ger biljettpengarna tillbaka ur egen ficka.”
(Hittat via knuff.se.)
Också jag har sett Arn och blev rätt besviken. Inte för att jag läst några recensioner så jag vill inte ha några pengar tillbaka utan för att den – bortsett från några få scener – inte var särskilt intressant. Jag gillar nämligen Guillou och har läst det mesta utom just böckerna om Arn. Det jag gillar är bland annat att Guillou alltid försöker säga något (ibland kanske lite övertydligt) som har bäring på vår samtid.
Filmen Arn kändes inte äkta som beskrivning av den tid den utspelar sig i och inte heller fann jag något budskap – annat än att man faktiskt kan kommunicera med araber/muslimer. Svårast hade jag med beskrivningen av dessa “ledande” familjers närmast obegåvade religiösa fanatism. Kan det verkligen varit möjligt så kort tid efter kristnandet?
Sen var den – filmen alltså – också väldigt långsam och hoppen i tiden oförklarliga.
Kan Stockholm bli en riktig stad
Ett kaxigare Stockholm: “Jag är själv en varm supporter av nätverket YIMBY, som bildats som en motreaktion mot NIMBY-rörelsen (Not in my backyard) i Stockholm. Detta nätverk samlar människor som har tröttnat på fega politiker och bakåtsträvande stadsbor som egentligen inte verkar vilja bo i en stad, fast de bor i Stockholm. Vi vill att Stockholm ska växa. Både på bredden och höjden.”
(Hittat via Jonas Morian | PromeMorian.)
Efter ett alltför kort besök i en riktig stad (London) känns Morians reflektioner med anledning av Mikael Söderlunds debattartikel i SvD helt rätt. Gillar särskilt hans mycket träffande beskrivning av NYMBY-folket. Den typen har vi rätt många av också i Södertälje.
Perspektiv
Påminns om denna riktigt perspektivgivande film via Carina Rickfält som skickade den via Facebook.
Kulturplagiat?
I gårdagens Aftonbladet lästa jag Doktor Gormanders artikel om Johan Staël von Holstein som den 9 januari kommer att delta på sitt första sammanträde i Kulturrådets styrelse:
Jag har ett modernt synsätt med kapitalistiska värderingar, säger han nu till Svenska Dagbladet (20 dec -07) med anledning av att regeringen satt honom att styra Sveriges kulturliv.
Ändå är han bitter sedan utnämningen blivit kritiserad. På sajten Sourze.se skriver han att han blivit ”dömd av den socialistiska pr-apparaten” och ”att ingenting hänt i den svenska socialismen sedan de mörka 70-talsdagarna”.
Han tycker att allt har stått stilla sedan man hyllade ”sosselegender” som Bresjnev och Pol Pot. Ja, han tycks faktiskt tro att Pol Pot var älskad av socialdemokratin.
”Jag är fri och liberal!” utropar han. ”Leve Alliansen!”
Utnämningen av Johan Staël von Holstein måste ses mot bakgrunden av att regeringen ständigt vässar sin i övrigt framgångsrika politik när det gäller att utse kompetenta medarbetare.
Grattis kultur-Sverige!
Frågan hade också kommenterats i Aftonbladets kulturdel redan den 21 december:
”Jag är en vildhjärna och ser värdet av konst på ett annat sätt än gamla stofiler”, konstaterar han i Svenska Dagbladet.
Till Wall Street Journal har han tidigare sagt att Sverige är ett ”skitland”: ”Det enda som finns kvar är några korkade socialdemokrater.”
Så nu får han att göra!
Jag påminns förstås om detta när jag läser Bengt Silverstrands Så befordras en stolle.
Egentligen är det förstås bara bra att flera uppmärksammar den faktiskt riktigt egendomliga utnämningspolitik som högeralliansen ägnar sig åt. Dock kan jag inte komma ifrån känslan av att den gode Silverstrand helt enkelt bygger sitt inlägg på Gormander utan att ens referera till eller länka till, men jag kan ju ha fel.
Mot Bent kan ingen strida
Marxismen är en ovetenskaplig irrlära: “Alltså, summering, om avsteg från en klasstillhörighet är möjlig och observerbar är inte det ett bevis på att avsteg från klasstillhörighet existerar, utan det beror bara på att individens uppfattning om sin egen klasstillhörighet är irrelevant. Så säger Peter Karlberg.”
(Hittat via knuff.se.)
Det finns fler (än Johan) som kritiserar företeelser utan att ägna dem särskilt mycket studium. Bloggen Bent tror sig förstås ha avrättat både mig och marxismen som teori och avfärdar också Kapitalet som ytligt. Nu var det visserligen många år sedan jag faktiskt läste denna kritik av ekonomin men att den skulle vara ytlig är för mig i alla fall en helt ny typ av kritik (och kritiseras kan den givetvis).
Marx försökte frigöra socialismen/kommunismen från moraliska och ideologiska trosläror och i stället grunda den i redan existerande eller framväxande materiella samhällsförhållanden.
De existerande kapitalistiska förhållandena var dock mycket mer komplexa än förkapitalistiska samhällen och krävde därför en alldeles särskild analys. För att lyckas med sitt projekt genomförde Marx en grundlig kritisk genomläsning av hela den klassiska politiska ekonomin (Smith, Ricardo m.fl.) samt producerade en rekonstruktion (se nedan) av begrepp som utvecklats inom denna tradition. Det marxska systemet var dock inte en ny politisk ekonomi utan, som verkets undertitel vittnar om, en kritik av ekonomin som sådan.
Marx syftade aldrig till att – i motsats till de politiska ekonomerna – föreslå någon särskild ekonomisk politik som till exempel frihandel eller protektionism, vare sig för proletariatet eller för bourgeoisien, utan istället påvisa det kapitalistiska produktionssättets inneboende och historiska utveckling mot sammanbrott. Det här sista har väldigt ofta missförståtts av både marxister och ickemarxister. Detta när man har sett på, eller närmare bestämt trott att Marx skulle ha sett på, ”ekonomin” som utgörande en särskild sfär (eller den ”viktigaste” sfären) i det kapitalistiska samhället. Tvärt om så vänder sig Marx emot ett sådant synsätt. För Marx var analysen av kapitalet en verklig analys av det kapitalistiska samhället, men utifrån en ekonomisk begreppsapparat. När Marx sålunda talar om det kapitalistiska produktionssättets förestående sammanbrott så är det inget annat än den sociala revolution som enligt Marx är den nödvändigt positiva utgången av kampen mellan klasserna – kampen mellan proletariat och bourgeoisie.
Kapitalet. (2007, december 30). Wikipedia, . Hämtad 09.30, januari 6, 2008 från http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Kapitalet&oldid=5646946.
Problemet med den förment vetenskapliga kritik Bloggen Bent försöker sig på är att den – som framgår av citatet ovan – blandar äpplen och päron. Upplevd klasstillhörighet eller snarast brist därpå (klassmedvetande brukar användas som term för detta) uppges vara bevis för att själva klassbegreppet är obsolet. För att simplifiera – det är som att säga att vi kan falsifiera teorin om att zebror är randiga genom att fråga zebran!
Kampen är över
Marknadsekonomi och klasslöst samhälle – bra kombination
: “När man läser alla sköna vänsterbloggar kan man inte låta bli att ställa sig en ganska central fråga: Ingen kan väl på allvar påstå att det i dagens Sverige existerar någon slags strukturell systematik för att dela in människor i klasser?I princip alla arbetar och i princip alla äger kapital.
Vem som helst kan skaffa vilken utbildning som helst. Gratis. (man får tävla på lika villkor om att ta sig in på utbildningen i alla fall)
Studenter får till och med låna till uppehället under tiden. Och det är bra, även om CSN skulle kunna ersättas av garantilån hos de vanliga bankerna.
Ändå finns det en massa människor som anser sig tillhöra en klass och att man därför tror sig vara förhindrade att göra det i livet som man vill.”
(Hittat via knuff.se.)
Ibland får stolligheten ett ansikte:-)
Vad den gode Johan totalt missar är att frågan om klassamhället inte alls är en fråga om hur folk uppfattar sin eventuella klasstillhörighet utan utgör svaret på frågan om hur utvecklingen i världen drivs framåt baserat på studier av historien. Det är när man då upptäcker att det finns strukturer som upprätthåller respektive undergräver den aktuella situationen som man finner att historien egentligen inte handlar om enskilda individers göranden och låtanden utan om just klassers positionerande/kamp om makt (manifesterat genom ägande av produktionsmedlen).
Johan tror ju dessutom att vi i det klasslösa samhället alla arbetar och äger kapital. Visst är det så att de allra flesta är lönearbetare men såg någonstans att 40% av den svenska befolkningen har mindre än 4 000 kronor sparade. När man förfinar klassanalysen skal man finna att det finns en del av dessa lönearbetare vars intressen snarare sammanfaller med kapitalet även om den gruppen sannolikt inte är så stor. I ett traditionellt kapitalistiskt samhälle genereras dock betydande skillnader mellan lönearbetare (t.ex. arbetare versus tjänstemän) som leder till att en del frustration snarare riktas mot andra lönearbetare än mot kapitalet.
Kanske skulle man rekommendera Johan en kortkurs i marxism så att han åtminstone skulle veta vad han talar om:-)
Senaste kommentarerna