Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Boris Benulic – Egentligen så skulle vi inte behöva diskutera…
Boris Benulic – Egentligen så skulle vi inte behöva diskutera…: ”Och låt oss heller inte glömma hela den förbannade kränkthetskultur som växt fram som gör det nästintill omöjligt att diskutera till exempel den reaktionära roll som islam, hinduism och buddism spelar eller som gör det omöjligt att diskutera olika kulturer och vad som är bra eller dåligt med dem eller delar av dem.
Bara i ett samhälle där det offentliga samtalet är totalt fritt kan de vrickade uppfattningarna bemötas. Bara i ett sådant samtal visar man verklig respekt för dem vars religion, kultur eller ideologi man driver med.
Vi ska inte vara rädda för ett sådant samtal.
Vi ska vara rädda för det som händer om ett sådant samtal inte förs.”
I detta har förstås den gode Benulic helt rätt. Sen kan jag samtidigt känna lite tveksamhet till påståendet att
För det är hennes inställning (åsa Linderborg min anm.) – och som sagt många andras liknande inställning – i frågan om de debila terroristernas hot mot misshagliga framställningar av Muhammed eller islam eller whatever som gjort att IS och andra hela tiden trappar upp sitt mördande.
Tror Benulic våldsamt överskattar Linderborgs betydelse här i världen.
Det finns en del saker jag har svårt med när det gäller diskussionen kring attentatet mot Charlie Hebdo även om jag förstås samtidigt stämmer in i kören. Kan t.ex. inte låta bli att undra hur många av de som nu självklart solidariserar sig med några döda journalister (sagt utan missaktning) i Paris som också demonstrerar med anledning av mer än hundra döda sådana i Mexiko, eller med de som dödats i Irak/Syrien och andra oroshärdar. Kan inte låta bli att undra om döda kvinnor och barn i Irak/Syrien är mindre viktiga än dessa västerländska journalister.
En annan sak gäller detta med yttrande- och pressfrihet. Har alltid trott att dessa friheter, del av de mänskliga rättigheterna, var rättigheter vi skall tillförsäkras gentemot staten (det allmänna tror jag formuleringen är i vår grundlag). Av det följer att attacken mot och mördandet av människor på en tidningsredaktion i Frankrike är just en attack (gärna rubricerad terrorattack) och mord på människor (som var journalister) men faktiskt inte var en attack vare sig på yttrande- eller pressfriheten. Det var ju (hoppas jag) inte den franska staten som låg bakom. Möjligen är det rimligt att beskriva det som en (terror)attack mot vårt västerländska öppna demokratiska samhälle – allvarligt nog. Att terrorverksamhet redan kraftigt skadat detta öppna samhälle är ju uppenbart – allt från meningslösa kontroller av resenärer till all övervakning av kommunikation är ju bevis härför.
Flyktingmottagande handlar om solidaritet – inte lönsamhet/kostnader
Peter Karlberg – Solidaritet: ”Nu ska vi förstås också komma ihåg att Sverige inte har någon invandring att tala om. Vi tar emot flyktingar som, om de beviljats asyl, också får ta hit anhöriga. Det verkar väl rätt rimligt. Därutöver verkar vi under beteckningen arbetskraftsinvandring ha infört någon slags slavhandel. Och så finns det förstås folk som återvänder.
Skulle vi vara sant solidariska med människor i vår omvärld borde vi tillåta invandring i betydligt större omfattning. Tänker ofta på de många svenskar som utvandrade under 1800-talets senare del – hur skulle det ha funkat för dem om USA då haft dagens invandringspolitik eller en politik motsvarande dagens svenska. I en globaliserad värld är det märkligt att vi inte ser på tillvaron ur ett globaliserat perspektiv, att vi solidariserar oss med alla de som har det sämre än oss. När kapitalet kan röra sig fritt och utnyttja människor i andra länder är det ju märkligt att förvägra dessa människor att t.ex. röra på sig om det krävs för att hävda sin rätt, hävda sitt människovärde, skapa sig en framtid. Arbetare i alla länder förenen er är som jag skrivit tidigare fortsatt en helt aktuell paroll.
För de härskande har nationalism alltid varit ett medel för att undertrycka befolkningen. För de undertryckta har solidaritet alltid varit vapnet i striden. Hoppas att alla sossar tar upp den kampen igen, inte bara i ord utan i handling. Det betyder att vara solidarisk i praktiken, inte bara slå vakt om vårt utan inkludera andra. De problem vi har ska definieras rätt – vi har för stor arbetslöshet, vi har bostadsbrist, vi klarar inte att ge alla en bra skolgång. Inget av detta har med etnicitet att göra utan kräver politik för att få fler ska få arbete, för att fler ska få en bra bostad och för att skolan ska ge alla chansen!”
Kanske överdrivet förtjust just nu i att citera mig själv men har tänkt rätt mycket på hur präglat det offentliga samtalet blivit av SDs problembeskrivning. Bara för att nämna några exempel så utgör ju Dick Harrissons debattartikel i vilken han försöker visa att invandring är lönsamt ett sådant. Ett annat utgörs av Tino Sanandaji som utifrån sitt kurdiska perspektiv på ekonomi (så rubricerar han sin blogg) gör sitt bästa för att bevisa motsatsen. Det finns förstås flera kombattanter på detta område, volymdebatter och annat inte att förglömma.
Det som jag ändå tycker saknas i stor utsträckning är det alltför sällan använda solidaritetsbegreppet. Vi ska inte ta emot flyktingar och deras anhöriga för att vi behöver dem, för att de kommer att utgöra viktiga bidrag till arbetskraften, för att de med tiden eventuellt blir lönsamma. Vi ska ta emot så många flyktingar och deras anhöriga som möjligt därför att de behöver skydd, en fristad. Vi ska förstås använda alla tillgängliga resurser (inklusive nedlagda militärförläggningar) för att erbjuda tak över huvudet och mat i magen.
Väljer dessa flyktingar att skapa sig en ny framtid i Sverige ska vi förstås se till att det byggs tillräckligt med bostäder för alla bosatta här. Självfallet måste vi se till att ha en sådan tillväxt i ekonomin att det skapas jobb åt alla bosatta här. Alltså se till att vi har fungerande politik för såväl bostads- som arbetsmarknad.
Låt oss alltså tillsammans med de som flyr hit fortsätta att utveckla ett solidariskt Sverige. Låt oss också vara stolta över att vi bor i ett land som man flyr till och som med gemensamma krafter klarar av att ta emot dessa.
Att kunna citera sig själv 23 år senare – mer om lärare
Den PM jag citerade ur häromdagen innehåller en del annat i mitt tycke läsvärt, särskilt i beaktande av att det alltså skrevs för 23 år sedan (markerar i mitt tycke särskilt intressanta passager):
För att kunna svara mot sin (lärarens) och skolans huvuduppgift blir naturligtvis ämneskunskaperna centrala. En lärare ska kunna undervisa i flera ämne under upp till 7 årskurser. Därvid ställs läraren inför en lång rad beslut om innehåll i undervisningen. Detta innehåll ska också anpassas till den enskilde individen. Läraren måste ha mycket gedigna kunskaper för att dels kunna bedriva en intressant undervisning som stimulerar elevernas lärande dels för att kunna hantera de frågor som föds i undervisningen och ur det stora informations- och kunskapsflöde eleverna möter utanför skolan.
För att kunna förrätta sådana val av innehåll och för att kunna göra riktiga bedömningar av hur detta skall presenteras är didaktiska kunskaper viktiga. Läraren måste kunna sätta stoffet i ett sådant sammanhang att eleverna kan tillgodogöra sig detta. Läraren måste därvid ha kunskaper om hur eleverna tänker och hur de begrepp som introduceras i undervisningen står i relation till elevernas begreppsbildning. Som underlag för dessa bedömningar måste läraren också ha kunskap om skilda sätt att förhålla sig till olika ämnen/områden.
Lärararbetet är ett mycket svårt arbete. Det kräver av sin utövare förmågan att kontinuerligt fatta en rad beslut av skiftande karaktär i en undervisningssituation som präglas av hög komplexitet. Förutom en gedigen teoretisk grund för dessa överväganden krävs också att den metodiska färdigheten tränas.
Lärares professionalism
Jag följer men deltar i mycket begränsad omfattning i de ofta livliga diskussioners lärare emellan som numera närmast rasar på Twitter. Det är ju onekligen ett mycket positivt och intressant tecken på att en yrkeskår fått ett forum (gäller förstås också andra sociala medier) där de förhoppningsvis kan utveckla sin professionalitet. En sak som definitivt fortfarande saknas är ett gemensamt språk vilket bland annat diskussionen om läxor visar (t.ex. Läxduellen – directors cut del 1, Stoppa häxjakten på läxor i skolan och Läxor skapar onödig stress. Här slår man varandra i huvudet med forskning samtidigt som det fortfarande framstår som rätt oklart vad en läxa egentligen är (tror inte det finns definierat i läroplanen).
Nåja, i min ambition att eventuellt någon gång få sorterat alla mina samlade papper (det är ingen liten mängd) gjorde jag idag en liten ansats och fann ett PM jag skrivit 1992-01-07. Kan ha varit underlag för ministers tal eller för något anförande jag själv skulle hålla – det är skrivet i en slags talform. Rubriken är Lärarnas professionalism och här kommer ett citat som jag tror fortfarande äger giltighet:
Läraryrket uppfyller idag inte de kriterier man vanligen ställer på en profession. Orsakerna till detta är flera. Bl.a. är en lärare utbytbar, dvs läraren kan ersättas av en outbildad vikarie, och gruppen saknar också en gemensam kunskapsbas med vilken följer ett gemensamt språk för att beskriva yrkespraktiken.
Jag skriver vidare:
För att stärka professionalismen hos lärarna krävs en ökad självständighet hos kåren. Den fortgående decentraliseringen kräver också en hög grad av lojalitet mot målen för verksamheten. Dessa till synes motstridiga krav måste bilda utgångspunkten för professionaliseringen.
Tar för övrigt upp en del om lärarutbildning och avslutar med lite diskussion kring legitimation/certifikat:
Certifikat som bara ersätter examensbevis är bara semantik. Poängen bör vara att bidra till yrkets professionalisering. För att uppnå detta bör lärarna som kår få inflytande över certifieringen.
Det sista kanske som ett lite apropå när det gäller lärarlegitimationerna alltså tänkt för nästan precis 22 år sedan.
Peter Karlberg – Gott nytt – vad?
Peter Karlberg – Gott nytt – vad?: ”Själv gillar jag fester så varför inte ett “årsskifte”. Att det skulle ha någon som helst betydelse utöver att vara anledning till fest kan jag inte förstå. Fyrverkerier gillar jag också, det bidrar till feststämningen. Förstår alla dom som inte kan bärga sig och skjuter av i tid och otid.”
Påminns förstås idag om vad jag tänkte för nu nästan precis ett år sedan. Konstaterar att jag nog inte tänker annorlunda nu.
Så som konventionen bjuder önskar jag er alla ett gott slut och ett Gott nytt År!
Demokrati är väl inte särskilt komplicerat
Demokrati är mer komplicerat än vad somliga tror… | VÄNSTRA STRANDEN: ””
Vi säger oss leva i en demokrati och det stadfästs genom förklaringen att all makt utgår från folket. Det manifesteras genom att vi (nästan) har yttrande- och åsiktsfrihet och viktigast kanske genom att vi har allmänna. fria val. Att vi valt att ha ett parlamentariskt system med proportionella val mellan olika partilister får väl sägas vara en begränsning, dock inte så allvarlig att man skulle kalla det icke-demokratiskt. Det är utan tvekan det bästa system vi har.
En alldeles avgörande faktor för att detta flerpartisystem ska fungera är att man efter val bildar en regering som har aktivt eller passivt stöd av flertalet i parlamentet (riksdagen). Sedan Reinfeldt ansträngt sig och i stor utsträckning lyckats införa permanenta block (flera partier som i förväg förbinder sig att samarbeta mot andra ibland t.o.m. illusoriska) block fungerar inte detta längre. De etablerade partierna vägrar att utföra den viktigaste uppgiften de har efter val – att skapa en regering med aktivt/passivt stöd av en majoritet i riksdagen.
För att slippa ifrån denna allra viktigaste uppgiften har samma etablerade partier valt att träffa en överenskommelse (hur nu några ”höga” partiföreträdare kan anse sig ha rätten att binda typ 87% av riksdagens nuvarande och framtida ledamöter vid en sådan överenskommelse som såvitt jag förstår framförhandlats i hemlighet. Absurt!
Att denna överenskommelse dessutom ger ett fullständigt orimligt inflytande för småpartier (gäller på båda ”sidor”) gör ju inte saken bättre. Nu permanentas uppenbarligen sådant som Kds inflytande över vårdnadsbidrag likväl som MPs ultimativa krav när det gäller viktig infrastruktur. Till yttermera visso ska dessutom V kunna få genomslag för sin politik när det t.ex. gäller utförarorganisationer in den s.k. välfärdssektorn. Vi talar alltså om partier med väljarstöd långt under 10%.
All detta hindrar mig förstås inte från att tycka att det är bra att SD inte får inflytande och dessutom föredrar jag ju en socialdemokratisk politik framför Alliansens. Något majoritetsstöd för detta senare ser jag dock tyvärr inte – vi fick ju ett uselt valresultat 2014.
PS Tycker förresten också illa om att man valt att själv namge sin överenskommelse – sådan ska få namn av andra (högmodigt på något sätt) DS
Fleischer begär inte att du skall älska datorn, men du måste vara villig att utvecklas
Håkan Fleischer som var en av forskarna på gårdagens seminarium Svensk forskning om 1:1 på Skolverket (från vilken jag gjorde en Storify baserat bara på Twitter – hashtag #11forsk) har gjort några reflektioner. Läsvärt!
Marie Linder som deltog på seminariet har också gjort en Storify .
Enligt uppgift följdes seminariet (utöver det 80-tal närvarande) av ca 400 via streaming. Därefter har ytterligare ca 200 sett sändningen i efterhand. Snart kommer lite mera redigerat material att göras tillgängligt som kompletteras med intervjuer med forskarna.
Tweets från seminariet om Svensk forskning om 1:1
Kommentar till Anna Dahlberg om skolpolitiken
Hur kan alliansen missa allvaret? | Anna Dahlberg | Expressen: ”Alliansen hade chansen att göra rätt saker för den krisande skolan. Men de sumpade den.”
(Hittat via Expressen.)
Anna Dahlberg har förstås rätt när hon liknar regeringens skolpolitik med en optimistjolle som kryssar planlöst i motvinden. Hon sätter också fingret på flera viktiga frågor som den om lärarförsörjningen och den om hur resurser används i skolan. När det gäller den senare frågan så är det ju så att de allra flesta verksamma i skolan upplever ständigt minskande resurser samtidigt som vi är bland de länder som spenderar mest på densamma. Nu är jämförelser lite besvärliga, vi har ju t.ex. fria läromedel, fri skolmat liksom lokal frihet att sätta hyror och kostnader för städning. Fick jag välja skulle dock inte mindre klasser hamna överst på dagordningen och är således överens med Anna Dahlberg.
När det gäller lönefrågan så är jag också överens, löneläget måste upp för att göra läraryrket attraktivt. Lite problematiskt att göra det dock i en tid när nära nog ingen försvarar de verksammas arbetsinsatser – tvärtom så drabbas ju ofta lärarna av kritiken mot skolans resultat.
Att se till att vi får ut högt kvalificerade lärare från lärarutbildningen är förstås viktigt (även om det tar mycket lång tid att den vägen generellt åstadkomma förändringar). Läraryrket måste därför göras så attraktivt att utbildningen kan rekrytera duktiga och motiverade studenter (från alla sociala skikt vill jag lägga till).
Att ge de nu verksamma möjlighet till kompetensutveckling är snabbare och effektivare. Den pågående matematiksatsningen är ett gott exempel. Att i en situation när antalet sökande är lågt kraftigt öka antalet utbildningsplatser tycks mig (liksom Anna Dahlberg) rätt oklokt.
En sak stör mig dock med artikeln. Anna Dahlberg skriver ”Det är inte längre lärarnas, läkarnas och kulturarbetarnas barn som blir lärare.” och citerar därefter ett rätt häpnadsväckande stycke från Lärarnas Nyheter (från den 15/12-12) som beskriver dagens lärarstudenter som havandes ”lägre gymnasiebetyg, sämre resultat på högskoleprovet, sämre kognitiv förmåga, sämre ledaregenskaper, i större utsträckning rekryteras från lägre socialgrupper med mindre kulturellt kapital och från familjer med ett annat modersmål än svenska”. Alltså – jag tycker detta är förakt för människor som kommer från lägre socialgrupper och från de med annat modersmål än svenska.
Senaste kommentarerna