Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Palestina – en stat
Enstatslösning är vägen till försoning: “Så om en tvåstatslösning inte kan fungera hur ska man då lösa konflikten? Jag kan bara se en enstatslösning som en lösning för varaktig fred. Men för att nå dit krävs mycket. En grundbult är ju att den judiska staten Israel ersätts av en sekulär stat som där även palestinierna kan känna sig hemma. Det är inget litet steg att ta för någon sida. För att kunna nå dit krävs förmodligen politiker med ett mod och ett ledarskap som ytterst sällan dyker upp. Tyvärr tror jag att det kommer dröja innan vi ser ledare av den magnituden dyka upp. Konflikten kommer att fortgå länge än…”
Populisten har skrivit en rätt tilltalande analys av situationen i Mellanöstern och frågan om hur man skulle kunna organisera en stat som ger förutsättningar för fred och försoning. Att den lösningen i dagsläget inte ser så framkomlig ut förtar inte styrkan i hans argumentering. Populistens text är en kommentar till Pär Granstedts debattartikel i gårdagens SvD där han gör ytterst relevanta jämförelser mellan dagens Israel och gårdagens Sydafrika.
Politiskt inkorrekt 2007
Tre förbjudna saker: “Det finns tre saker man inte ska skriva om ifall man har en något avvikande åsikt gentemot den populistiskt drivna opinionen”
deep.ed har skrivit en bra text om några av de just nu förbjudna åsikterna i debatten. Han nämner områdena brott och straff, klimatförändringar och miljö samt pedofili. Hanrefererar också till en bra text av Thomas Tvivlaren som jag också gärna rekommenderar.
Solidarisk miljöpolitik
Hittar en debattartikel av Göran Greider i GP:
Klimatet utmanar ideologierna: "Klimatfrågan är på allas läppar, men verkar i hög grad stanna just där. Forskarrapporterna och larmen om klimateffekten har ju anlänt på allvar i en tid som är djupare präglad än någonsin av den rådande marknadsliberalismen. Det betyder att frågorna till varje pris måste individualiseras – vad gör du för klimatet? som det heter i kvällstidningarna.
En annan variant är att de teknifieras: Kärnkraften är “ren” och avfallet glömt, liksom den obegränsade konsumtionsideologi den befrämjar. Och den bättre ställda medel- och överklassen uppmanas till en ny sorts köpfest: Så kan du använda din egen plånbok för att minska miljöhoten.
Sällan nämns det att den låginkomsttagare som inte ens har råd att köpa en miljöbil utan tar bussen, som inte kan flyga en eller två gånger till solstränderna varje år och som köper en begagnad cykel i stället för en ny till sitt barn, redan gör av med långt mindre energi.
Fördelningspolitiken är i stort sett utraderad ur miljödebatten. Bäst samvete ges till den som köper flest utsläppsrätter! "
(Hittat via Bloggportalen.se.)
Om vi bortser från de seenaste årens domedagsprofeters favorittema klimathotet så tror jag det är rimligt att hävda att vi gjort betydande insatser för att minska miljöpåverkan av mänskliga aktiviteter – rening av avlopp, borttagande av bly i bensing och i andra sammanhang, minskade kvicksilverutsläpp, freon etc. Mycket av detta har gjorts på ett ur fördelningsssynpunkt rimligt sätt dvs det har inte gjorts så att enskilda människor med låga inkomster drabbats negativt av åtgärder (annat än möjligen i speciella fall – tänker t.ex. på anslutningsavgifter til kommunalt avlopp). Generellt tycker jag alltså att vi har en historia av åtgärder på miljöområdet som stämmer väl med åtminstone min ideologi.
Själv har jag oerhört svårt med alarmisterna och kanske särskilt deras individualisering av problemen. Så visar historien ganska tydligt att det är via nationell och internationell politik som man kan åstadkomma väsentliga förändringar. Eftersom Sveriges roll möjligen kan vara att gå före (vi måste samtidigt inse att vi är så få att vår relativa andel trots hög förbrukning per invånare är liten) men det bara är globala åtgärder som ger betydande effekt. T.ex. så är det visserligen så att transportsektorn totalt i världen lämnar ett relativt stort bidrag till utsläppen av s.k. växthusgaser men den svenska andelen är marginell varför en enskild medborgares eventuellt förändrade vanor (minskat bilåkande) i realiteten inte ens gör en mätbar skillnad.
Vill vi göra något åt transportsektorn med utgångspunkt i socialdemokratisk ideologi så är det inte åtgärder som fördyrar eller hindrar låginkomsttagare från att transportera sig eller få tillgång till billigt kött från Brasilien vi skall ägna oss åt. Det är alternativa bränslen vi skall satsa på till så låga priser som möjligt. Då har vi inte bidrag till nybilsköp utan bidrag till konvertering av gamla bilar. Då försvinner förslag som biltullar ner i papperskorgen lika snabbt som de väckts just genom att de direkt missgynnar de med låga inkomster.
Geider tar upp upp kärnkraften som exempel på någon slags teknifiering. Kanske har han rätt men samtidigt adresserar han ju indirekt frågan om elproduktion. El behöver vi både för produktion och vardagsliv. Den kan i stor utsträckning produceras utan utsläpp men då till en kostnad i form av utbyggda älvar och liknande miljöpåverkan. De alternativ som är populära att satsa på idag är oftast av karaktären väderberoende, det är som om det finns folk som tror att vindkraft kan ge ett betydande bidrag trots att det är uppenbart att vi inte förbrukar el i takt med vindstyrkan (samma gäller ju för solenergi) och hittills klarar vi inte att lagra mängder med el. Såväl kärnkraft som kraftvärmeverk (som kan eldas med olja/kol, soppor och med varierande utsläpp) har den tydliga fördelen att de kan köras när elen behövs – som solfattiga perioder på vintern – och den elproduktionen behöver ersättas. Inte helt enkelt att se hur dock men det är ett område där forskning borde intensifieras.
Fängelse för teckning
Det spanska kungahuset uppretas av…: “Det hela handlar om att staten har inför en fertilitetsbonus om 2500 euro om man skaffar barn och på ovanstående teckning som föreställer kronprins Felipe och hans hustru Letizia så säger kronprinsen enligt tidningen ”http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,1123686,00.html" target="_blank">Aftonbladet:
“– Inser du att om du blir gravid så är det det närmaste jag någonsin kommit till ett riktigt jobb?”"
(Hittat via knuff.se.)
SvD översätter lite annorlunda, själv behärskar jag inte spanska:
“Tänk om du blir med barn! Det här är det närmaste ett jobb jag kommit i hela mitt liv”, säger kronprinsen i teckningen med hänvisning till bonusen. Tecknaren, eller möjligtvis El Jueves chefredaktör, riskerar nu upp till två års fängelse för att ha förolämpat kungafamiljen.
Att problemet med detta inte är att kungahuset i Spanien eventuellt känner sig kränkta (detta fantastiska ord) och inte istället hedrade för att på detta sätt få symbolisera Spaniens kamp för fler födda är väl uppenbart. Problemet är att här hanterar en s.k. demokratisk stat som är medlem i EU frågan genom att dra in tidningen och dra tecknare/chefredaktör inför rätta. Som Johan Eriksson skriver
“Andra EU-länder bör proterstera.”
Schori om Irak
Ingen bör utvisas hit: " Skulle Bushadministrationen erkänna det uppenbara, att inbördeskrig råder, vore detta lika med att medge ett strategiskt och militärt misslyckande med stora politiska konsekvenser.
Skulle svenska myndigheter förklara att krig råder, vilket är ännu mera uppenbart, skulle detta få konsekvenser för asylpolitiken.
I båda fallen, om än på vitt olika nivåer, ägnar man sig åt ett illusionsmakeri som undergräver allmänhetens förtroende för den offentliga makten och förorsakar omfattande mänskligt lidande.
Sverige borde hålla sig för god för dylikt taskspeleri. Vi talar om ett land där var femte irakier antingen dödats eller sårats, fördrivits ur landet eller blivit flykting i sitt eget land. Ett land som är i snabbt förfall och där inga statliga institutioner kan garantera någons säkerhet och där all fiktion om nationell samling är bortblåst eller bortsprängd. Där finns dessutom krigförande utländsk trupp som av de allra flesta uppfattas som ockupationsmakt. De amerikanska soldaterna i Irak är nu långt flera än antalet soldater i samtliga 18 av FN:s fredsmissioner och vars kostnad också vida överstiger FN:s totala budget för fredsbevarande operationer."
Pierre Schori skriver i dagens Aftonblad. Artikeln borde förstås också ha undertecknats av Mona Sahlin. Den uppfattning som Schori ger uttryck för borde också Yilmaz Kerimo, s-märkt riksdagsman från Södertälje också ta till sig – jag kritiserade hans uttalanden i LT beträffande just denna situation häromdagen. Schori kallar Sveriges officiella hållning för taskspeleri, det gäller för herr Kerimo också!
Att vi absolut skall ha fullständigt öppna gränser för folk som flyr från ockupationens Irak är solklart! Att börja dribbla om att bara vissa (icke-muslimer får man anta) skulle vara hotade av de konflikter som blossat upp i kölvatnnet till denna ockupation är oförsvarligt. Schori refererar bl.a. till systematiska våldtäkter som Diane King rapporterat i en artikel i International Herald Tribune den 8 juli (Schori uppger som framgår att den publicerats i New York Times den 9 juli):
“Än mera upprörande är den amerikanska antropologen Diane Kings artikel (”Using rape as a weapon”, NYT 9/7) om systematiska våldtäkter av samma typ som i Balkan, Rwanda och Darfur. King har forskat i Irak sedan 1995, framför allt i irakiska Kurdistan.
Hennes bärande tes är att när en medlem av en folkgrupp våldtar en kvinna från en annan folkgrupp, och hon menar att dessa brott begås av representanter från alla folkgrupper, så är detta våldförande förutom ett enskilt vidrigt övergrepp också en systematisk krigsmetod. Genom att ”så sitt frö i en fiendes sköte” förstärks övergreppet och leder till kvinnans stigmatisering och utstötning från den egna gruppen men också till att hennes barn kan ses som en potentiell fiende i hennes egen kropp. King avslutar sin artikel med en vädjan om att alla makthavare i Irak bär ett ansvar för att så slut på denna galenskap.”
Men det är väl bara muslimer som skall skickas tillbaka?
Splittra och härska!
Den endimensionella klasskampen: “I längtan efter att förenkla och skapa några gemensamma punkter för feminismen glömmer man att kvinnan man kämpar för också är en invandrad lesbisk tjej på rullstol. Men hon passar inte in i ramen, hon står i vägen för regeringsskifte så vi rullar helt enkelt bort henne, verkar man tänka i de led som vill ha klass först sen modeorden. Och kontentan av denna iver att hålla sams och prioritera klass med en slight touch av jämställdhet blir i bästa fall att vita heterotjejer får leka med de vita heterokillarna i samma hage och njuta av smaskiga maktprivilegier”
(Hittat via PromeMorian.)
Ramlar över inlägget ur vilket citatet ovan är hämtat och blir bara alltmer förundrad efter läsning av detsamma och av den ganska omfattande diskussion det tydligen ledde till (se kommentarerna i anslutning till inlägget). Min förundran grundar sig på följande: Som väl de flesta människor som definierar sig som vänster torde inse så lever vi inte i ett klasslöst samhälle. Klass förstås här främst inte som en indelning efter levnadsstandard (en del tycks ju få problem med att en rörmockare kan tjäna mer än en lärare) utan utifrån gruppens förhållande till den rådande produktionsordningen och därmed till den grundläggande maktordningen i samhället. Vi lever dessutom i i ett land som i realiteten är en del av en världsordning som i stor utsträckning styrs av den amerikanska imperialismens intressen. För oss vanliga svenskar innebär detta vissa fördelar i termer av levnadsstandard etc.
Upprätthållandet av denna värdsordning liksom av maktstrukturen i vårt land baseras på idéer som vi normalt accepterar utan vidare men som ibland används som motiv för att med våld upprätthålla/vidga kapitalets intressesfär. Det intressanta är att den mest effektiva metoden för att upprätthålla en maktstruktur är att härska genom att splittra. Den strategin har arbetarklassen i alla länder utsatts för – något som fackliga organisatörer ofta brutalt fått känna på. I ett välfärdssamhälle som vårt krävs emellertid mer sofistikerade metoder – motsättningar växer fram mellan grupper som egentligen har samma intressen baserat på sin roll i produktionsapparaten. Så håller sig alltså ett kapitalistiskt system med orättvisor som skapar underlag för motsättningar som sedan blir idéer som är mindre farliga ur systemets synpunkt. Härur hämtar vi t.ex. grunden för rasism. Det är oerhört viktigt att se hur de materiella faktorerna påverkar vårt tänkande. Som exempel kan man ta jämställdhetsfrågan (detta skall inte ses som ett argument mot jämställdhet som ju bara är en funktion av jämlikhet):
Under 50-talet ökade produktionen kraftigt och efterfrågan på arbetskraft översteg tillgången. Frågan blev var det fanns en arbetskraftsreserv och den befanns finnas dels inhemsk i form av kvinnor, dels i fattigare länder inom Europa. Ur detta har utvecklats – med utveckla avses här fått masspridning – några idéer; kvinnans rätt till självförsörjande (bara för att det inte längre räckte med en lön för att försörja en familj), det mångkulturella samhället, förskolans hegemoni som förvaringsplats för barn m.fl. Samtidigt skapade det ett skiktat arbetsliv där kvinnor och invandrare kom att tillhöra de mindre priviligierade “arbetarna” och alltså sedan dess har kunnat utgöra underlag för motsättningar inom arbetarklassen. Därmed utmanas inte längre makten utan “kampen” fokuserar på dessa inomklassliga motsättningar som dessutom ideologiseras (och akademiseras!).
Morgondagens skola
"1: Hur ser det samhälle ut som vi lever idag i?
2: Vilka krav ställer detta samhälle på dagens unga?
3: Hur kommer morgondagens samhälle att se ut?
4: Vilka krav kommer detta samhälle att ställa på våra unga?
5: Hur rustar vi våra unga så att de kommer att stå väl förberedda för det samhället?"
(Hittat via s-info.)
Roger Jönsson från Ystad ställer betydligt mera relevanta frågor än de som nu gått ut inom ramen för rådslaget om skolan/utbildningen. Man undrar faktiskt hur de rådslagsansvariga tänkte, skall vi konkurera med Björklund genom att ha en skolpolitk där man lär sig tidigare och under mer “ordnade” former eller skall vi faktiskt skapa en socialdemokratisk skolpolitik för 2010-talet?
Jämför gärna själv – detta är rådslagsfrågorna:
1. Bör alla barn lära sig läsa och skriva redan i förskolan?
2. Hur kan vi bryta klassamhället så att alla elever, oavsett föräldrarnas bakgrund, verkligen kan nå målen?
3. Går det att förena valfrihet med en gemensam skola där elever med olika bakgrund lär sig tillsammans?
4. Varför anser många väljare att (s) inte står för en kunskapsskola?
5. Hur ser en socialdemokratisk politik ut för ordning, reda, trygghet och studiero i skolan?
6. Kan vi vara nöjda med att 25 % inte når målen i gymnasieskolan?
7. Behövs nya grepp för att anpassa vuxenutbildning till framtidens krav?
8. Är socialdemokraterna lärarnas vän?
9. Lär sig eleverna mer om de också får vara med och bestämma?
Nu saknar ju förstås inte dessa frågor helt mening, tvärtom. Möjligen kan man ju betrakta dem så som Roger Jönsson gör som underfrågor men fundera t.ex. på svaret till fråga 6 – 9!
Det vi bör tala om är ju förstås frågan om hur skolan (om vi nu skall behålla den institutionella ramen) skall vara uppbyggd och vilket innehåll den skall ha för att ge alla elever rimliga förutsättningar att kunna leva och verka i 2020-talets Sverige. Dit är det ca 13 år.
För 13 år var det bara de mest teknikintrsserade som använde Internet. För 13 år sedan hade ingen hört talas om en Ipod. För 13 år sedan var det relativt få vuxna som hade mobiltelefon. För 13 år sedan fanns inga bloggar. För 13 år sedan hade ingen platt TV. För 13 år sedan använde vi bank och/eller postkontor för att betala räkningar (om än med post). För 13 år sedan fanns inte mycket bredband. För 13 år sedan fanns inte Google. För 13 år sedan hade vi precis gått med i EU. För 13 år sedan hade inte USA ockuperat vare sig Afganistan eller Irak. För 13 år sedan…………fanns inga bloggar:-)
Min far fyller 81 och Myrdal blir 80
I morgon åker flaggan upp igen – för att celebrera min fars 81-årsdag!
Samma dag fyller Jan Myrdal (som nog inte alls tillhör mina föräldrars favoriter) 80 år och det finns många goda skäl att också gratulera honom. Man behöver inte vara ense med herr Myrdal i allt för att respektera hans utomordentliga intellektuella gärning. Som Åsa Linderborg konstaterar i dagens Aftonblad:
Aftonbladet: Var tid har sin strid: “Myrdals obestridliga kunskaper rör 1800-talet. Som marxist har han förstått vikten av att tränga in i den revolutionära borgerlighetens fysionomi och tankevärld. Härur har han hämtat det i god mening liberala stråk som präglar hans socialistiska hållning – ideologierna är ju i många avseenden tvillingsystrar. Långt mer konsekvent än dem som kallar sig liberaler har Myrdal genom åren försvarat åsiktsfriheten, yttrandefriheten etc, ofta i bitter polemik med liberalerna.
Jan Myrdal är nämligen något så ovanligt som yttrandefrihetsfundamentalist. Förintelseförnekare som Robert Faurisson ska bemötas i öppen debatt menar han i sann upplysningsanda, hur ska vi annars kunna argumentera för att det han säger inte är sant? Denna hållning har lett till absurda beskyllningar om antisemitism, men den som vill kan ”gå till läggen”, som Myrdal själv brukar säga. I sagda antologi återfinns bland annat en rasande uppgörelse med Lars Hillersbergs ”antisemitism”, liksom en upprörd artikel om den grasserande judeförföljelsen i Brezjnevs Sovjet.”(Hittat via knuff.se.)
Enn Kokk har, kanske inte så förvånande, en del invändningar mot Myrdal men konstaterar/de (i AiP 1983)
" Värd att läsa i än högre grad är Jan Myrdals självbiografiska roman “Barndom” (Norstedts). Med “Barndom” placerar sig Jan Myrdal nämligen bland de främsta skönlitterära barndomsskildrarna på svenska."
Kokks invändningar tycks i huvudsak emanera från att Myrdals uppfattningar sammanföll med SKPs och därför kan antas dölja något. Min erfarenhet från den tiden talar emot Kokks invändning – det han egentligen verkar ha svårt med är enhetsfrontsidén, att man försöker skapa enighet kring t.ex. motstånd mot USAs ockupation av Irak bland folk som i och för sig kan ha helt olika önskemål om hur Irak ska se ut efter att ockupationen upphört. Så måste alla former av motståndsrörelser arbeta om de har en tillräckligt stark motståndare.
Efter att ha läst Linderborgs artikel och även Ali Esbatis kommentar till densamma känner jag att jag måste sätta mig in i Myrdals syn på feminism och kritiken av densamma. Skall börja leta.
En intressant intervju med Myrdal finns (till viss del översatt I FIB/Kulturfront) i Hizbollahs tidning Al-Intiqad:
“Palestinierna kämpar för en demokratisk stat, och också islamisterna ser en sådan framför sig; en stat med lika rättigheter där muslimer, kristna och judar kan leva. Israel är inte för en demokratisk stat. Kan det accepteras? Skall palestinierna helt enkelt kapitulera till den starkare och acceptera en apartheidstat?
JM: Vad det palestinska folket bör göra, är ett beslut som måste fattas av det palestinska folket. Man kan få stöd utifrån, också från oss i Europa, men man måste själv besluta. Kravet på en demokratisk stat med lika rättigheter, där muslimer, kristna och judar kan leva är ett krav som före 1948 hade starkt stöd i de kretsar jag växte upp i. För mig framstår det fortfarande som den enda lösningen för en fredlig utveckling i regionen. Men hur det målet skall nås, hur avgöra vilka strider som är nödvändiga, det måste vara en sak för det palestinska folket att besluta."
Grundlagen igen
Viktigt med enighet om grundlagar: "Till uppmaningen om enighet har Pettersson fogat en lista med förslag som han själv vill få in i grundlagen. Som punkt tre på listan återfinns ett konstitutionellt skydd av offentligt ägande och nummer fyra handlar om att skriva in fackets rätt att teckna kollektivavtal i grundlagen.
Det är inga dåliga förslag Peterson presenterar.
Men hur kan han tro att det ska gå att vinna politisk enighet kring förslag som i realiteten handlar om att upphöja socialdemokratisk politik till svensk grundlag?"
(Hittat via Joel Malmqvist.)
Nu har också Joel Malmqvist upptäckt det lite märkliga förhållandet att Tage G. Pettersson tycks tro att det skulle gå att få konsensus till at skydda det offentliga ägandet i grundlagen, som jag skrev om tidigare. Det är ju utmärkt. Herr Malmqvist tar också upp ett annat av Petterssons önskemål, det om rätten att teckan kollektivavtal. Vet inte om det skulle tillföra något eftersom rätten att vidta stridsåtgärder redan finns:
17 § Förening av arbetstagare samt arbetsgivare och förening av arbetsgivare äger rätt att vidtaga fackliga stridsåtgärder, om annat ej följer av lag eller avtal. Lag (1976:871). (Regeringsformens 2 kap)
I övrigt så regleras ju också övriga friheter som åsikts- mötes, demonstrations och föreningsfrihet, så långt är grundlagen rätt bra. Det är ju främst valordningen som nu aktualiseras men jag tycker stor vikt bör läggas vid yttrandefrihetsfrågan. I nu gällande grundlag står att
13 § Yttrandefriheten och informationsfriheten får begränsas med hänsyn till rikets säkerhet, folkförsörjningen, allmän ordning och säkerhet, enskilds anseende, privatlivets helgd eller förebyggandet och beivrandet av brott. Vidare får friheten att yttra sig i näringsverksamhet begränsas. I övrigt får begränsningar av yttrandefriheten och informationsfriheten ske endast om särskilt viktiga skäl föranleder det.
Vid bedömandet av vilka begränsningar som får ske med stöd av första stycket skall särskilt beaktas vikten av vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet i politiska, religiösa, fackliga, vetenskapliga och kulturella angelägenheter.
Som begränsning av yttrandefriheten och informationsfriheten anses icke meddelande av föreskrifter som utan avseende på yttrandes innehåll närmare reglerar visst sätt att sprida eller mottaga yttranden. Lag (1976:871). (Regeringsformen 2 kap)
Det sista stycket borde förstås strykas helt. Det finns ingen anledning varför man skall ha långtgående möjligheter att inskränka på vilket sätt yttranden får spridas/mottagas. Det bör vara fritt och bara kuna begränsas av tekniska hinder såsom antalet möjliga kanaler i marknätet osv. På något sätt borde man också förhindra att politiskt misshagliga åsikter såsom rasism och liknande kan drabbas av inskränkningar av yttrandefriheten. Alla sådana åsikter bemöts bäst genom att de får komma fram och därmed kan diskuteras.
Karin Rebas har förresten en riktigt bra krönika i DN idag med anledning av polisens uppenbart otillbörliga användande av hemliga (sekretessbelagda) listor i överenskommelser med Internet-leverantörer för att spärra åtkomst till vissa sajter. Anses vara brottsförebyggande men det är såvitt jag vet inte ens olagligt att besöka sajterna, dessutom är listan uppenbart godtycklig. För övrigt vill jag särskilt uppmärksamma att ytterligare en partikamrat yttrat sig (med anledning av den senaste tidens debatt) vilket jag uppskattar mycket!
Senaste kommentarerna