Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Drogbruk – en kulturfråga
Blogge Bloggelito tar under rubriken Du ska dricka alkohol, neger! upp en rad aspekter på drogbruk och argumenterar väl för en förändring av vår (svenska) syn på olika typer av droger. Alldeles särskilt tänkvärd är följande rätt provocerande tankegång:
Den svenska staten har det drogfria samhället som mål. Det är en social renhetsutopi som saknar motstycke i resten av världen, där man istället ofta förnuftigt konstaterar att människan nyttjar droger och försöker begränsa skadeverkningarna av detta nyttjande. I exempelvis Holland och Storbritannien ser man ingen poäng med att förbjuda kat, då skadeeffekterna är minimala.
Men den svenska staten har också det multikulturella samhället som mål. Multikultur är uppenbarligen bra så länge det handlar om tillskott som kebab och falafel, men hur man egentligen har tänkt vad gäller andra kulturella uttryck är mer tveksamt. Det gamla synsättet var att invandrarna ska anpassa sig till svenska normer, men detta har successivt kommit att ändras – anpassningen ska ske ömsesidigt.
För droger gäller dock den svenska linjen orubbad. Flyktingar och andra invandrare från exempelvis Somalia ska inte få tugga sitt kat. Istället ska de fogas in i den svenska alkohol- och nikotintraditionen. Negern ska läras att supa och röka, att bruka vodka istället för att missbruka den mycket mildare drogen kat – ty med svenska statens språkbruk, som medierna gärna använder av någon anledning, är all hantering av de droger staten anser olagliga missbruk per definition. Samma resonemang gäller andra kulturella subgrupper, inklusive inhemska sådana (till exempel ravekulturen med dess milda hallucinatoriska preparat).
Att den svenska politiken när det gäller narkotiska preparat är misslyckad torde vara uppenbart för var och en. Magnus Linton skrev 2002 en utmärkt artikel om densamma där han försöker härleda uppkomsten av den “massiva politiken” ur vilket jag citerar en liten bit:
Självfallet måste den massiva politiken också ses i ljuset av de höga ambitionerna med det svenska välfärdsprojektet som sådant. Viljan att vara en förebild för andra länder präglar denna mer än kanske någon annan fråga och under 80-och början av 90-talet blir narkotikafrågan ett område där partierna bjuder över varandra i att visa handlingskraft. Bevekelsegrunderna skiftar, men frågan är användbar för alla: socialdemokraterna vill visa att ”i vårt Sverige tillåts ingen falla ur”, vänster- och miljöpartiet gör inför folkomröstningen 1994 drogliberalism synonymt med EU, kristdemokraterna ser ”knarkets utbredning” som ett tecken på att skolan svikit i kristen fostran, moderaterna som ett bevis för att polisen behöver mer resurser, för folkpartiet ligger en fortsatt absolut politik i linje med folkpartiets rötter i nykterhetsrörelsen medan centern pekar på urbaniseringens förfärande konsekvenser. Ny demokrati, som väljs in i riksdagen 1991, är kanske de som har allra störst användning av frågan: knarket väller in med invandrarna.
Missbruksforskaren Leif Lenke söker den absoluta politikens rötter i religion. Framväxten av västvärldens nykterhetsrörelser under förra seklet fick en snabb uppdelning i två grenar – en radikal och en moderat – där den förra sprang ur de frikyrkliga väckelserörelserna. Hos dem fanns ett starkt etiskt element i alkoholkritiken och därför krävde de, skriver Lenke, ”total avhållsamhet från alla alkoholhaltiga drycker och förespråkade med en terminologi från drogdebatten ’ett alkoholfritt samhälle’” (Sociologisk Forskning 4/91). Den moderata grenen – för vilka problemen gällde folkhälsa och inte moral – hade inga invändningar mot öl och vin utan menade att det var starkspriten som skulle bekämpas. Länder i den frikyrkliga grenen – som Sverige, Finland och USA – prövade senare drastiska åtgärder som totalförbud eller motbokssystem medan den moderata – typ Holland, Västtyskland och Danmark – försökte hantera alkoholproblemen via skatter och andra restriktioner.
Traditionerna lever. Dels har de radikala länderna i dag en lägre total alkoholkonsumtion men ett mer problematiskt dryckesmönster medan den moderata grenen har en högre totalkonsumtion men ett mindre problematiskt dryckesmönster. Och dels, vilket är Lenkes huvudpoäng, lägger traditionerna ett tydligt raster över dagens europeiska narkotikadebatt; i de länder vars alkoholkritik bottnade i folkhälsa är skadelindring (harm reduction) en självklarhet medan varje sådan tanke är mycket kontroversiell i länder vars alkoholkritik tog avstamp i moral.
Vi har alltså skapat ett problematiskt dryckesmönster som vi vill tvinga på människor som kommer från andra kulturer där ett sådant inte finns – givet förstås att vi accepterar premissen att människor har och kommer att ha behov, vilja att i rimlig omfattning bruka droger. Missbruk har som de flesta också förstår andra orsaker än bara bruk – sociala problem brukar vara de mest uppenbara.
Muslimer saknar skyddsvärde
Nya asylregler välkomnas av Kerimo: "Yilmaz Kerimo, riksdagsledamot (s) menar att det nya beslutet är bra och att även om läget i Irak inte är bra så är det bättre än för några år sedan.
– Det är fortfarande grupper som är utsatta, såsom de kristna irakierna, och de kommer under det nya beslutet att få uppehållstillstånd. Vi kan bara inte längre ta emot alla som vill komma för vi har helt enkelt inte plats, säger Yilmaz Kerimo.
I stället tycker han att EU och resten av världen också ska ta sitt ansvar och menar att det är demokratiförebyggande på plats som man ska satsa på."
Uttalandet görs alltså efter att Migrationsverket beslutat det inte längre pågår en inre väpnad konflikt i Irak – hur vettlöst det beslutet var har jag komenterat tidigare. Samma dag som man alltså kan läsa att Kerimo bara nämner kristna irakier bland de utsatta grupperna kan man i samma tidning, LT, läsa om den 13-årige Milad som kidnappats i Bagdad (Milad är såvitt jag förstår från en kristen irakisk familj) vars släkt krävs på 100 000 dollar i lösensumma.
Då blir alltså frågan om det bara är kristna som behöver skydd i Irak?
I SvD kunde man i söndags läsa att
"En del vittnesmål visar hur soldater förlorat sin moraliska kompass till den grad att de hånar eller skändar dem de dödat. Ett foto visar en soldat som om han är på väg att använda sin bruna armésked av plast för att äta av den utspillda hjärnsubstansen från en död irakisk man.
“Ta en bild av mig och den här idioten” sade en soldat och höll armén om den döda kroppen, berättar 31-årige sergeanten Camilo Mejia som var med.
Allt detta skedde medan den döde mannens bröder och kusiner såg på."
Samma dag är DNs rubrik “USA-soldater har dödat tusentals civila i Irak” Igår rapporterades att
“Minst 85 människor har dödats i två bombdåd i Kirkuk i norra Irak. Över 180 personer har skadats, och dödssiffran väntas stiga. De två självmordsattentaten var samordnade, uppgav polisen i Kirkuk.”
Senare visar det sig att en av de döda är svensk:
Informationen om att en svensk man dödades i attentatet kom från den svenskkurdiske debattören Kurdo Baksi, som har goda kontakter i Kirkuk och den kurdiska stadsdelen Imam Qassem där självmordsbombaren slog till.
Uppgifterna bekräftades vid 18-tiden av utrikesdepartementet.
Jag har ytterligt svårt att förstå att någon irakier skulle kunna känna sig säkrare än andra. Här finns en ockupationsmakt främst i form av USas trupper som inte direkt sätter irakiers liv och hälsa högst på dagordningen, här finns ett antal olika grupper som strider mot ockupationen och sins emellan. Detta räcker emellertid inte för Yilmaz Kerimo. Som socialdemokrat borde han skämmas!!
Han har dock åsiktsbröder. En intressant debatt, rapporterad av Peter Gustavsson, har försts i Skånska Dagbladet som har två ledarsidor en islamofobisk, förlåt centerpartistisk, och en socialdemokratisk:
Tony Johansson (s) har redan skrivit det mesta som finns att skriva i den här frågan i den hårda debatten mellan Skånska Dagbladets centerpartistiska och socialdemokratiska ledarsidor. Här kan du hitta vidare till de första tre inläggen. Tonys andra inlägg hittar jag inte, men Lars J Erikssons svar finns här och Tonys avslutande inlägg hittar du här. Mycket läsvärt!
Vems är grundlagen?
Skydda det offentliga ägandet: "Kanske kan getingar och knott få någon att tänka högt om de viktiga författningsfrågorna. Varför är det så tyst? Varför sipprar inget ut från den sittande ”Grundlagsutredningen”? Varför säger dess ledamöter ingenting? Vad bär den nye ordföranden Per Unckel på för tankar? Har riksdagens talman Per Westerberg inget att komma med?
Det viktigaste dokumentet i en demokrati är grundlagarna. Därför är det viktigt att varje förändring diskuteras noga. Man ändrar inte en grundlag hur som helst. Och när man ändrar så bör det ske i full eller åtminstone i mycket långt gående politisk enighet. De politiska partierna bör vara överens om demokratins spelregler.
"
(Hittat via knuff.se.)
Det är förstås bra att någon tar till orda i debatten om grundlagen. Uppseendeväckande dock att lyckas förbigå den gångna veckans viktigaste fråga – yttrandefriheten – och andra för en demokrati grundläggande rättighetsfrågor. Dessutom tycks Tage Pettersson se grundlagsfrågor som en fråga för det politiska etablissemanget – det är där enigheten skall uppnås, när det i själva verket är så att grundlagen bör vara ett uttryck för en mer beständig folklig vilja när det gäller vårt styrelseskick. De, dvs grundlagarna, skall inte användas för att bevara de nuvarande partiernas ställning utan för att reglera grundläggande förutsättningar för ett demokratiskt Sverige t.ex. medborgarnas rättigheter, bygga in skydd mot det framväxande övervaktningssamhället och ge folket reella möjligheter att styra sig självt genom att enklare kunna utkräva ansvar av de folkvalda på alla nivåer.
En annan fundering uppstår kring en höggradigt politiskt kontroversiell fråga – utförsäljning av statligt och kommunalt ägd egendom. Som framgår av citatet ovan menar Tage Pettersson att det är viktigt att ändringar av grundlagen sker “i full eller åtminstone långtgående enighet”. Just nu har vi en majoritet i riksdagen som är i full färd med att sälja statlig egendom och som inte ser några hinder för försäljning av kommunal sådan. Väl medveten om detta så för herr Pettersson ändå upp just denna fråga som en av de punkter han tycker skall regleras/förhindras genom grundlagen
“3. Det gemensamma ägandet är hotat i Sverige. Risk föreligger för att våra naturtillgångar säljs ut till det internationella kapitalet. Utredningen bör överväga att grundlagsskydda det offentliga ägandet.”
Johan Hellström har också uppmärksammat detta logiska lappkast. Peter Hultqvist har däremot inte uppmärksammat problemet men applåderar herr Petterssons ståndpunkt. Vad som skall ägas av stat ock kommun är själv fallet en politisk fråga som dessutom måste avgöras från tid till annan beroende på vad man vill uppnå – knappast en fråga för grundlagen.
Polisen, brottsförebyggande och yttrandefrihet
Polisen talar ut om Pirate Bay – IDG.se: "Varför blockerades då The Pirate Bay?
– Vi vidtog åtgärder efter att vi har fått ett antal påpekanden från allmänheten, samt från polisen i ett annat nordiskt land. På grundval av det har personalen hos oss gjort kontroller, och då har vi kunnat dokumentera att det som enligt rättspraxis bedöms som barnpornografi har funnits i de här filerna. Det är åtminstone den redovisning jag har fått."
(Hittat via knuff.se.)
Det är den nu rätt kände polisen Stefan Kronqvist som intervjuats av IDG. Han bekräftar att polisen alltså tillhandahåller en för övriga medborgare hemlig lista som ett antal Internet-operatörer använder för att spärra vissa url:er, Kronqvist ser inga problem med detta “brottsförebyggande” arbete. Det gör jag och tror jag många med mig.
Problemen hänger först och främst samman med att Interentoperatörerna lånar sig till ett s.k. frivilligt samarbete med polisen i vilket polisen har fullständigt bestämmande utan att detta och dess konsekvenser kan granskas på ett rimligt sätt. De dvs polisen anser sig ju också utan domstolsprövning kunna avgöra vad som är brottsligt material – det är oanständigt. Jag har visserligen aldrig själv råkat ut för att söka efter något som spärrats på detta vis men ingen vet ju vilka andra typer av material som på detta sätt görs otillgängligt. The Pirate Bay (TPR) är ju ett bra exempel eftersom en ev spärrning av dem ju inte bara skulle gälla material som polisen självsvåldigt definierat som brottsligt (obs polisen skall utreda brottsmistanke, inte avkunna dom och utföra bestraffning) utan allt som man kan hitta den vägen. Alltså ett väsentligt övergrepp på medborgares rätt att sprida material/information – vanligen benämt yttrandefrihet.
Kronqvist tycks ju också lida av vanföreställningen att material funnits tillgängligt hos TPR vilket ju inte varit fallet. TPR kan mest liknas vid en sökmotor och själva åtkomsten sker från en eller ofta flera andra datorer som inte står undet TPRs kontroll. I den meningen kan TPR bäst beskrivas som en sökmotor. När polisen ger sig på sökmotorn så kan det väl snarast beskrivas som ett uttryck för oförmåga att ge sig på de som verkligen tillhandahåller skiten. Det blir ju sannolikt inte särskilt många färre som lagrar och delar ut barnporr på detta sätt, bara svårare att hitta (särskilt för brottsbekämpande myndigheter). Rätt använt borde väl snarast TPR varit en lysande källa för polisen i arbetet med att spåra brottslingar!
Louise Persson har skrivit ganska bra om just detta med yttrandefrihet som generell princip i förhållande till de allt vanligare förespråkarna för en inskränkt sådan, alltså att censurera för tillfället misshagliga bilder, artiklar som barnporr idag, xxx i morgon. Hon refererar också till ett citat från Sörmlands Nyheter ledarskribent Johan Folin som jag tycker förtjänar att återges även här:
Precis som med den planerade blockeringen av Pirate Bay så är Rikskriminalpolisens senaste tilltag helt missriktat. Målet med att bekämpa barnpornografibrott måste vara att skydda barn från att bli utnyttjade för sexuella syften, inte att godtyckligt censurera sökmotorer på internet. De som utnyttjar barn för att framställa barnpornografi drabbas inte för att man bara spärrar en webbplats. Rikskriminalpolisens agerande blir därmed ett slag i luften.
Bonsai barnporr enligt RKP
Jag har inte tillgång till polisens hemliga lista över censurerade sajter (som ju är hemlig). Det finns det tydligen andra som har – här från Oscar Swartz beskrivning av två uppnbart barnporrfria sajter som polisen spärrat:
: “”http://koreabonsai.com/" target="_blank">http://koreabonsai.com/ finns på listan. Sajten tillhör Korean Bonsai Association. Bonsai, denna fantastiska östasiatiska konst som innebär att man skapar miniatyrträd genom åratal, ja decenniers, tukt av riktiga trädplantor. De riktiga mästarnas verk kan vara värda förmögenheter. På sajten finns gallerier med oerhört vackra plantor.
Men det har väl förstås legat gallerier av barnporr på den där domänen tidigare då? Och polisen har bara inte hunnit ta bort länken? Nej!! 1999 satte den där mycket aktade föreningen i Korea upp sin sajt. Den har alltid tillhört dem. Ni kan själva kolla exakt hur den har utvecklats genom the Way Back Machine. Även ni som sitter hos operatörer som litar på polisens uppfattning om att träd är barnporr bör kunna kolla där. Träd så långt ögat når. Hur hamnade sajten på listan? Anser någon att träd är barn och att de torteras på ett sexuellt vis eller vad är det frågan om? Polisens talesman Sten Warmland skall idag ha bekräftat för brokep att de känner till att sajten finns på listan och vad den innehåller."
Alldeles bortsett från de invändningar av mer pricipiell natur man måste ha mot polisens agerande förundras man ju över den kompetens (eller snarare brist på) som verkar prägla verksamheten. Ställs det inga krav? Eller finns det en agenda som vi alla hittils missat? Några av de poliser jag känner har betydligt bättre omdöme och några får nog anses närmast besjälade av sitt demokratiska uppdrag – så verkar tyvärr inte vara fallet här.
Katrine Kielos: There’s no business like showbusiness
Katrine Kielos: There’s no business like showbusiness: " Pravda är förståss av annan åsikt. Eric Sundström skriver förresten alldeles för bra och är alldeles för begåvad för att vara där, om ni frågar mig. (Sura inte nu Eric, du känner mig, jag menar väl). Men på allvar: What’s up med den där blinda ledningslojaliteten i partiet? Det hjälpte inte GP, och inte kommer det att hjälpa Sahlin. Fram för fler nej-sägare. Eller “kärleksfulla kritiker” som Sahlin ju själv efterlyst. "
Också Kielos tillhör RSS-flödena hos mig. Hittar därigenom en rövslickare av rang: Eric Sundström i Aktuellt i politiken (AiP)
Får man vara muslim i Sverige?
”Rätt att stena de otrogna”: “Kamal Moubadder är en av delägarna och var tills för två år sedan också rektor för skolan.
I en anmälan till Skolverket anklagas han för ”barbariska värderingar”. Vidare skriver anmälaren:
– Det kan ändå inte anses vara förenligt med läroplanen att en rektor för en svensk skola uttalat hävdar att det är rätt att i andra länder hugga av händer på tjuvar och stena otrogna.
Försvarar sharialagar
Bakgrunden till anmälan är en nätsida där Kamal Moubadder svarar på frågor om islam och argumenterar för sharialagstiftning, skriver ”http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=670038" target="_blank">Dagens Nyheter.
Skolchefen säger till tidningen att texterna är tagna från hans bok ”40 frågor om islam” som gavs ut 1992 och inte används i skolans undervisning."
(Hittat via knuff.se.)
Kamal Moubadder har hamnat i blåsväder. Han har tydligen anmälts av Hans Iwan Bratt (som inom parantes är humanist, liberal och folkpartist i en och samma person – vem sa att att vara liberal är att vara kluven?)till Skolverket för att han på nätet (och tidigare i bokform besvarar frågor om islam. Många reagerar mot detta t.ex. Anders Svensson som tar händelsen som intäkt för att angripa företeelsen friskolor. I det sammanhanget kan det ju finnas anledning att notera att herr Kamal Moubadder ju enligt den presentation som finns på Al-Mustafa-skolans hemsida varit skolledare också på kommunala skolor (om jag nu tolkar informationen korrekt):
Vd:n Kamal Moubadder har doktorsexamen i arabiska från Stockholms Universitet 1994, magister i journalistik från Libanesiska Universitetet 1974, lärarutbildning från Libanon 1972.
Arbetade som hemspråkslärare, beträdande rektor och rektor i en rad kommunala och fristående skolor samt som lektor i Stockholms Universitet (1995-2002).
Han är VD i Asip Skola AB som är huvudman (ägare) för Al-Mustafa Skolan.
Fredrik Svensson problematiserar Moubadders inställning/åsikter i förhållande till den värdegrund som enligt lagar och förordningar skall genomsyra vårt skolväsende (alltså även friskolor). Han missar dock det faktum att detta är just rektors ansvar och Moubaddar är (åtminstone inte sedan några år) inte Al-Mustafaskolans rektor utan VD för det bolag som driver skolan. Fredrik skriver så här:
En rektor som aktivt uppvisar och propagerar för denna absurda grundsyn där handhuggning och stening är i sin ordning måste självklart ifrågasättas. Problemet är nämligen att, som rektor själv också påpekar i sina skrifter, att en aktivt troende muslim inte får följa mänskliga lagar som strider mot Alahs. Så står det i skrifterna och det får man tro på om man vill såklart. Men om man präntar in detta tillräckligt ofta och starkt i små barn är risken stor att de får en värdegrund som strider mot de värden skolan skall förmedla och som vårt samhälle bygger på att vi har.
Jinge påpekar att Moubadders åsikt förmodligen är sann, dvs att antalet äktenskapsbrott minskar om man stenar de som är otrogna och att antalet inbrott minskar om man hugger händerna av tjuvar. Vet inte om det verkligen är riktigt – strängare straff brukar ju inte stå i någon närmare samstämighet med minskad brottslighet (USA är ett bra exempel på det). Oavsett så är det förstås inte frågan om kausaliteten utan om inställningen till människovärdet.
Själv tycker jag att detta är ytterst problematiskt. Moubaddar har självfallet rätt att hysa och ge uttryck för hur udda åsikter som helst och förstås också att hävda att de är religiöst motiverade. Det är lika rimligt att han på grund av sina åsikter inte bör beläggas med yrkes- och/eller näringsförbud. Däremot kolliderar ju detta mot föreskrifterna i läroplanen " ”Alla som verkar i skolan skall hävda de grundläggande värden som anges i skollagen och i denna läroplan och klart ta avstånd från det som strider mot dem.” som ju ganska entydigt anger att man inte bara skall undervisa i enlighet med de grundläggande värdena utan faktiskt uttryckligen skall ta avstånd från det som strider mot dessa. Här finns en uppenbar konflikt mellan läroplanens föreskrifter och een rad religiösa föreställningar vilket ju i praktiken förhindrar en hel de människor att vara verksamma i skolan. Är det rimligt, vem skall avgöra, var går gränsen? Kan man verkligen i en demokrati förskriva vilka åsikter som är tillåtna?
PS Björklund har säkert svaren:-) DS
Undomspanel versus folkrörelsen
Jag vill hellre ha folkrörelse än ungdomspanel: “Emelie och Danish ska sitta med i Sahlins ”ungdomspanel”. Den ska bestå av 30 ungdomar från hela landet, inte bara socialdemokrater. Deltagarna kan ha startat antimobbningsprojekt eller öppnat ett eget kulturens hus.
– Vi måste lyssna på nya grupper och låta öronen växa ut mot ungdomarna, säger Sahlin på sitt Mona-vis.
Lyssna, javisst. Men var försvann folkrörelsetanken? En ungdomspanel bestående av 30 handplockade mönsterungdomar känns inte särskilt radikalt. Det känns snarare smart förpackat för att visa hur mycket ”de nya” socialdemokraterna är beredda att lyssna. Varför inte istället ”låta öronen växa ut” mot de unga i Folkrörelsesverige?
De politiska ungdomsförbunden, miljörörelsen, hyresgäströrelsen och kulturorganisationerna bärs av unga människor med expertkunskaper och engagemang.
Om Mona Sahlin menar allvar med att socialdemokraterna ska vara en folkrörelse borde hon söka lösningarna tillsammans med andra folkrörelser.”
Jag håller med Åsa Petersen och undrar vad 30 undomar i en panel egentligen betyder. Varje årskull i Sverige består av runt 100 000 individer. Någon miljon finns alltså i grundskolan och på fritidsgårdar. några hundratusen i gymnasieskolan liksom på högskolan. Många hundratusen av de lite äldre ungdomarna (över 20 år) finns till stor del på landets alla arbetsplatser. En del finns också inom vårt parti eller (ganska få) i t.ex. SSU. Om vårt parti förmås fungera som den folkrörelse vi vill (tror, önskar) så har vi gemensamt kontakt (också som partiaktiva föräldrar) med en mycket stor andel av dessa ungdomar dagligen. Varför inte nyttja kraften i detta istället för att utse (vem väljer) några få att sitta i en panel?
Vi behöver egentligen inte – som Åsa Petersen förespråkar, gå genom andra folkrörelser (även om det också låter bra) utan kan faktiskt åstadkomma så oerhört mycket mer genom vår egen. Då lär vi samtidigt på alla nivåer i partiet.
Ser att Marta Axner också kommenterat detta.
Enn Kokk har för övrigt gett mig något av ideologisk karaktär att fundera på i sin kommentar till Mona Sahlins Almedalstal:
För det första fanns de sedvanliga identitetspolitiska signalorden i hennes anförande; Katrine Kielos har tidigare på ett mycket skärpt sätt kritiserat henne för detta. Problemet med detta är inte att det skulle vara fel att slåss för undertryckta eller marginaliserade gruppers rättigheter – självfallet inte! – utan att hon noggrant undviker att tala om den grundläggande konflikten i samhället, klasskonflikten.
För det andra är det sorgligt att hon gör rättvisan till socialdemokratins bärande värdeord. Hon, och många med henne, menar nog väl och har till och med, utifrån sina egna utgångspunkter, rätt. Problemet med begreppet rättvisa är att både individer och samhällsklasser tolkar det helt olika; vad som är rättvist för den välbeställde är ofta orättvist för den obemedlade.
Hur mycket lättare hade det inte varit för Mona Sahlin att både analysera verkligheten korrekt och att dra rätt slutsatser, om hon hade följt Kajsa Borgnäs’ råd och i stället använt begreppet jämlikhet som analysinstrument och kompass.
Jag upprepar det jag en gång skrev i “Var blev ni av, ljuva drömmar?“: den som inte förstår, att jämlikheten är socialdemokratins främsta riktmärke, har egentligen inte förstått partiets sanna väsen.
Sahlin en borgare?
Ella Bohlin, ordförande i Kristdemokratiska ungdomsförbundet, och som av Victor Bernhardtz på Almedalsbloggen utnämndes till “den enda slagkraftiga unga politikern vi har”, tar till orda i SvD och hävdar att socialdemokratin under Mona Sahlin håller på att ompositionera sig – bort från sitt marxistiska arv och bort från klassanalysen som det viktigaste instrumentet för förståelse av samhällsutvecklingen (som Bohlin kallar klasskampsretorik).
Sahlin ger oss borgare rätt: "Den av socialdemokratin så länge så omhuldade ”klasskampen” verkar vara förbi. Passé, förlegad, finito. Åtminstone om Mona Sahlin får bestämma. För Sahlin talar mycket hellre om ”frihet”, ”egenmakt”, ”plikt” och ”individen”. Hon har som bekant även utnämnt småföretagarna som ”landets hjältar”. Ord och begrepp som snarare känns igen ifrån alliansens företrädare.
I tysthet håller Mona Sahlin på att ompositionera sitt parti ifrån marxismen närmare verkligheten. Den illusion som borgligheten alltid insett att socialismen är håller nu även Sahlin på att vakna upp ur. Genom att överge klasskampen ger Sahlin borgerligheten rätt.
"
(Hittat via knuff.se.)
Ella Bohlin gör förstås rätt i den meningen att hon baserat på, i detta fall, vad Mona Sahlin faktiskt säger analyserar vilken analys av samhället som ligger bakom. Samtidigt gör hon ett rätt billigt retoriskt trick, hon hävdar att det är avsaknaden av klasskampsretorik som satt henne på spåret. Nu är väl kanske inte just klasskampsretorik det man förknippar med ledande socialdemokratiska företrädares uttalanden varför Bohlins analys blir rätt platt.
Om man ändå vill förstå bör förstås analysen av Sahlins tal kompletteras med att ställa detsamma i relation till mer programatiska beskrivningar som t.ex. partiprogrammet från 2001:
Den svenska arbetarrörelsen formerades efter två linjer, den fackliga och den politiska, där samverkan var och är självklar men en uppdelning av arbetsuppgifterna praktiskt motiverad. Det fackliga arbetet inriktades, då som nu, på arbetslivet för att där stärka de arbetandes rättigheter. Det politiska arbetet handlade då om att erövra de medborgerliga rättigheter som skulle ge arbetarna möjlighet att påverka samhället de levde i.Nu handlar det om att bevara och vidareutveckla denna medborgarrätt och den demokratiska handlingskraft, som växt fram under det senaste seklet. (s. 11)
I konflikten mellan kapital och arbete företräder socialdemokratin alltid arbetets intressen. Socialdemokratin är och förblir ett antikapitalistiskt parti, som alltid byggt motkrafter mot kapitalets anspråk på makt över ekonomi och samhälle.
Det demokratiska samhället har alltid den överordnade rätten att ange villkor och ramar för det ekonomiska livet. Det demokratiska samhället har också alltid rätten att ändra villkor och former, om ett visst sätt att organisera arbete och ekonomi inte uppfyller viktiga folkliga intressen.Ekonomiska intressen har aldrig rätt att sätta gränser för demokratin, det är tvärtom alltid demokratin som sätter gränserna för marknaden och de ekonomiska intressena. Socialdemokratin avvisar en samhällsutveckling där kapital och marknad dominerar och kommersialiserar sociala, kulturella och mänskliga relationer. Marknadens normer får aldrig avgöra människors värde eller bilda norm för det sociala och kulturella livet. (s. 19)
Hela den socialdemokratiska visionen sammanfattas i inledningen till samma program:
Fria och jämlika människor i ett solidariskt samhälle är den demokratiska socialismens mål. Varje människa ska vara fri att utvecklas som individ, råda över sitt eget liv och påverka det egna samhället. Frihet handlar både om frihet från yttre tvång och förtryck, hunger, okunnighet och fruktan för framtiden och om frihet till delaktighet och medbestämmande, till egen utveckling, trygg gemenskap och möjlighet att styra sitt liv och välja sin framtid.
Denna människors frihet förutsätter jämlikhet. Jämlikhet innebär att alla människor trots olika förutsättningar ges samma möjlighet att forma sitt eget liv och påverka sitt samhälle. Denna jämlikhet förutsätter rätten att välja och utvecklas olika, utan att olikheterna leder till underordning och klyftor i makt och inflytande över vardag och samhälle.
Frihet och jämlikhet handlar både om individuella rättigheter och kollektiva lösningar för att skapa det gemensamma bästa, som utgör grunden för den enskildes liv och möjligheter. Människan är en social varelse som utvecklas och växer i samspel med andra, och mycket av det som är viktigt för den enskildes välfärd kan bara skapas i gemenskap med andra.
Detta gemensamma bästa förutsätter solidaritet. Solidaritet är den sammanhållning som kommer ur insikten att vi alla är ömsesidigt beroende av varandra, och att det samhälle är bäst, som byggs i samverkan i ömsesidig hänsyn och respekt. Alla måste ha samma rätt och möjlighet att påverka lösningarna, alla måste ha samma skyldighet att
ta ansvar
för dem. Solidaritet utesluter inte strävan till
individuell utveckling och framgång
, men väl den egoism som gör det tillåtet att utnyttja andra för egna fördelar.
Bohlin ser Sahlins användande av uttryck som ”frihet”, ”egenmakt”, ”plikt” och ”individen” som uttryck för omsvängning. Det är mycket svårt att förstå.
Betydligt lättare blir det (att förstå) När Bohlin refererar den uppmärksammade intervjun i SJs kundtidning Kupé och skriver “Nej, den sahlinska socialdemokratins mål är kvoterad föräldraförsäkring, beskuren valfrihet inom skolväsendet och förbud mot att äga sin egen bostad.” Då är vi en bit ifrån frihet “till egen utveckling, trygg gemenskap och möjlighet att styra sitt liv och välja sin framtid”.
Anders Svensson (“vi som tillhör extremvänstern”) ger dock Bohlin helt rätt i sin analys och ser socialdemokratin som ett i grunden borgerligt parti med en nyliberal politik! Johan Lundberg avfärdar Bohlins analys och tycker hon lyssnat dåligt.
Mer etanol i tankarna
Frukost med GP – del 2: "– Det kändes precis som vanligt att komma hit, säger Persson – och syftade förmodligen på alla fotografer som välkomnade honom.
– Den politiker som tror att bilen bara är något man bara kan vifta bort, det är något som kommer att straffa sig. För vanligt folk har nog bilen betytt mest för möjligheten till frihet, säger Persson.
Persson pratar om bilen som klassfråga.
– När vi fick bil fick vi bestämma var vi skulle åka, när vi skulle åka. Vi kom till metropolen Katrineholm, vi kom till svampen i Örebro. Men vi kom inte till Stockholm för Stockholm var farligt för en bonde från Sörmland.
– Bilen är en förutsättning för dagligt liv."
Johanna Melén rapporterar från ett frukostseminarum där bl.a. Göran Persson deltog. Det är förstås oerhört viktigt att just erkänna bilens betydelse för människor i vårt land, både för rörlighet i största allmänhet – möjlighet för de flesta att resa, hälsa på släkt och vänner – eftersom vi är ett land med stora avstånd och relativt glest befolkat. Den är lika avgörande för att i detta glest befolkade land skapa förutsättningar för att folk skall kunna jobba utan att vid varje byte av jobb också byta bostadsort (med allt det för med sig av trassel med familj, boende etc). Själv tllhör jag dem som pendlar drygt 14 mil om dagen sedan 27 år på en sträcka som bara till en del har användbar kollektivtrafik.
Lite märkligt är det förstås att då höra hur Göran Persson alltså identifierar bilen (alltså möjligheten för alla att ha tillgång till) som en klassfråga och samtidigt försvara biltullarna i Stockholm som ju alldeles uppenbart just är ett påhitt som missgymnnar de med små ekonomiska resurser.
Jag tror att rätt strategi för att komma bort från oljeberoendet (som behövs alldeles oavsett dess miljöstörande betydelse) skall vara baserat på stimulans. Eftersom det stora flertalet inte har råd att köpa nya bilar sker en förändring som lägger störst stimulans på nybilsköpare mycket långsamt – det tar väl upp emot en 10 – 15 år innan det innebär en närmast total “förnyelse” av bilparken. Om man också satsade på åtgärder som gör att bilägare med äldre bilar stimuleras på motsvarande sätt att övergå helt eller delvis till förnyelsebara bränslen skulle oljeberoendet minska snabbare. Själv kör jag med halva tanken fylld med E85 utan problem. Ett bränsle som alltså innehåller runt 40 – 50% etanol skulle sannolikt fungera i alla gamla bilar – varför inte ett E50 i pumparna på bensinstationerna?
Många som yttrar sig i denna debatt verkar dels fullständigt sakna förståelse för bilens betydelse för människor t.ex. Jinge , dels också sakna förståelse för bilens betydlse för att vårt samhälle skall fungera t.ex. Jinge🙂
Senaste kommentarerna