Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Valet – friheten, jämlikheten och solidariteten
Ulf Bjereld: Leif GW Persson och Jan Guillou – inför valet nästa söndag: Det mörknar över Europa. Ryssland, Polen och Ungern monterar beslutsamt ner demokratin och deras svenska anhängare i SD snickrar bit för bit ihop en ny ideologi som får en allt tydligare skepnad lik 1930-talsfascismen.
Dags att komma ut inför valet förstår man efter att såväl Leif GW Persson som Jan Guillou gjort detsamma. För mig finns bara ett rättesnöre – jag vill kunna rösta för frihet, jämlikhet och solidaritet. Detta försätter mig i stora problem i detta val. Precis som för de båda herrarna kan man säga att helst högerblocket (läs den sk Alliansen) går bort dels därför att de inte verkar kunna hålla rent mot högerextremismen, dels därför att de aldrig driver en politik för verklig jämlikhet, för allas frihet och ett i grunden solidariskt samhälle.
Idag kräver friheten försvar mot allehanda attacker från antidemokratiska krafter. Birsten på frihetlighet demonstreras också i den långa raden av ”uppfostrande” lagar och förslag till sådana som talar om en obefintlig insikt om att ett av världens mest utbildade befolkningar faktiskt kan ges möjlighet att bestämma mer om sina liv, inte mindre. Vi lever i ett långt från jämlikt samhälle men har ändå kommit längre än de flesta andra länder – behöver försvaras och utvecklas. Solidariteten som jag uppfattat som en rätt grundläggande av många uppfattad självklarhet visade sig vara alltför skör. När den plötsligt i samband med den stora flyktingvågen 2015 visade sig kosta lite ansträngning krakelerade den fullständigt hos många, inte minst hos de ledande socialdemokratiska företrädarna.
Återkommer i ärendet
Massiv demonstration i Madrid |- så mycket behöver vi nog inte veta?
Massiv demonstration i Madrid | Utrikes | TT | Senaste nytt | Aftonbladet: ”Tiotusentals demonstranter samlades på lördagen i Madrid för att visa stöd för det nya vänsterpartiet Podemos, som är emot de åtstramningspaket som införts i Spanien.”
(Hittat via Aftonbladet.)
Ungefär så här långt sträcker sig alltså Aftonbladet (och TT) när det gäller att värdera denna manifestation ur nyhetssynpunkt, inga uppgifter om antal demonstrerande, inga bilder osv. Adam Erlandsson i SvD kompletterar TTs text med en del bakgrund och vi får veta att Podemos har 300 000 medlemmar vilket gör dem till Spaniens näst största parti. SvD har också bild från manifestationen men ingen uppgift om det totala antalet deltagare. Magnus Falkehed i DN har faktiskt en kommentar från en deltagande och DN har också bild.
Beatrice Janzon som befinner sig i Paris uppger på SR att det var uppemot 100 000 deltagare och SR har en bild. På SVT återfinns samma TT-text som i Aftonbladet men kompletterad med bild. Lite mera information och bild av den massiva manifestationen verkar inte förekomma i svenska medier, men finns förstås i engelskspråkiga sådana. TIME är ett exempel.
Den fråga jag ställer mig är om det är en medveten strategi från svenska medier att hålla oss i okunskap om detta, att inte ge oss en rättvisande och någorlunda komplett bild av den politiska utvecklingen i Spanien så som den manifesteras idag.
Vad har vi lärt oss @oisincantwell
Kanske har vi inte lärt oss någonting | Oisín Cantwell | Kolumnister | Nyheter | Aftonbladet: ”Nu ville han (Tobias Rawet min anm.)varna. ’Om vi än en gång börjar dela in människor efter etnicitet, religiös tillhörighet, sexuell läggning eller något liknande så inleder vi färden till helvetet’.
Vad har vi egentligen lärt oss?”(Hittat via Aftonbladet.)
Är osäker på om att högtidlighålla specifika händelser bidrar till att vaccinera oss mot allt det extrema vi människor uppenbarligen är kapabla att göra mot varandra. Ibland undrar jag om det överhuvudtaget är möjligt att impregnera människor mot sådana handlingar ens genom att få dem att minnas, att aldrig glömma.
Funderar ofta på detta då vi uppenbarligen är beredda att spendera miljoner på att informera, på kampanjer, på program riktade till skolor. Har något av detta utvärderats i termer av eventuella förändringar av attityder? Minskade stödet till rasistiska organisationer efter bildandet av myndigheter som Forum för levande historia? Har antisemitismen minskat under dess existens?
Oisin Cantwell undrar
Vad har vi egentligen lärt oss? Balkan, Rwanda. Syrien och Irak.
och då räknar han bara upp en del av de senaste årtiondenas händelser som präglats av samma ofattbara extremism. Ibland behöver det inte ens karaktäriseras som extremism – tänk Gaza, Vietnam, Guantanamo, Chile, Kambodja …….
Läs gärna citatet från Tobias Rawet en gång till
Om vi än en gång börjar dela in människor efter etnicitet, religiös tillhörighet, sexuell läggning eller något liknande så inleder vi färden till helvetet
och fundera på vilka som har intresse av att vi delar in folk efter dessa (och en del andra kategorier), vilka som genom olika attribut arbetar för att dessa kategorier inte ska gå att förbise, vilka som tjänar på att folk ställs mot folk.
Vi ska skydda oss mot terrorism men samtidigt undanröja dess orsaker
Vi måste försvara oss mot skräcken | Anders Lindberg | Ledarkrönika | Ledare | Aftonbladet: ”Men på samma sätt som man måste bekämpa både brott och brottens orsaker så kan man inte stoppa terrorismen utan att samtidigt lösa vad som ligger under den.
Politisk extremism och terrorgrupper uppkommer inte i ett vakum.De kräver sitt sällskap.
Det internationella samfundet måste bli bättre på att stoppa tillflödet av pengar och nya stridande till terroristerna. Väst måste sätta stenhård press på Turkiet att ta större ansvar i det arbetet. Men även Sverige måste göra mer för att hindra rekryteringen från vårt land.”
Förundrad – Anders Lindberg argumenterar oerhört märkligt. När han gör analogin med annan brottsbekämpning så ser han att man både måste bekämpa brott och brottens orsaker. När det kommer till terror finns bara brottsbekämpning, inte ett ord om vad som faktiskt är ”sitt sällskap”.
Tyvärr – för oss som inser att det finns sociala, ekonomiska och geopolitiska komponenter i detta ”sällskap” – så ger en djupare insikt inte tillgång till enkla framgångsrecept. Men bara för att skapa en utgångspunkt:
Terrorismen i den skepnad den numera ofta tar sig – inkapslad i islamistisk retorik – tycks mig ofta hämta sin näring ur övergrepp mot arabisk/muslimsk befolkning i flera delar av världen. Allt från (och jag överblickar så här på kvällskvisten förstås inte allt) upprättandet av en judisk stat i det brittiska protektoratet och där följande krig/ockupation via fransmännens fruktansvärda övergrepp under Algeriets befrielsekrig, stöd till just islamister under rysk ockupation av Afghanistan följt av USA-ledd ockupation av samma land, stöd till förtryckarregimer i oljeproducerande länder – listan är mycket längre förstås.
Eftersom det är uppenbart att man inte kan bomba något land till demokrati, det är nog så att byggandet av demokrati måste vara ett projekt som engagerar befolkningen, som baseras på att man kan skapa lag och ordning i någorlunda samklang med befolkningens behov och samtidigt bygga en rimlig välfärd åt samma befolkning, så måste vi backa bandet. Vad krävs för att befolkningen i t.ex. Syrien ska kunna etablera en trygg tillvaro från vilken de kan bygga en fungerande demokratisk stat? Sannolikt inte mera dödande (tror faktiskt att dödandet i sig riskerar att öka tillströmningen av potentiella terrorister) men att få stopp på det är förstås inte enkelt men man kan ju se att försvagandet av regimen parallellt med stöd till olika upproriska grupper knappast förbättrat förutsättningarna.
USA har bedrivit krig mot terrorismen uttalat sedan 2001 – finns det något som tyder på att det varit en framgångsrik strategi.
Vad gör administrationssamhället med offentlig sektor
Peter Karlberg – Vad skall polisen göra (1): ”Själv hade jag en kort period som ordförande för polisnämnden i Södertälje polismästardistrikt för några år sedan. Jag gjorde då precis samma reflektion och framförde kritik mot att vi tvingades ha en verksamhetsplan full av dessa av Rikspolisstyrelsen angivna kvantitativa målen. Utrymmet för lokal anpassning var i själva verket knappast reell. Att effekten blev att ‘pinnjakten’ prioriterades före åtgärder som, vilket Anders Svenssons pekar på, faktiskt skulle leda till att antalet brott minskar. I praktiken innebar det t.ex. att arbetet mot grov brottslighet nedprioriterades till förmån för att t.ex. uppnå x antal gjorda utandningsprov.”
Visst kan man konstatera att polisen åtminstone i Södertälje numera tycks lägga ner mer energi på den grova brottsligheten (även om jag även har en del synpunkter på det arbetet, t.ex. när det gäller häktningstider) än då ovanstående skrevs 2008. Tyvärr tycks dock själva huvudfrågan kvarstå, åtminstone om man får tro Petter Larsson som i Aftonbladet anmält en ny bok av polisforskaren Stefan Holgersson. Larsson skriver
Polisen jagar pinnar för att puffa upp statistiken. Man plockar hellre in tio kända knarkare varje vecka än försöker sätta dit en riktig skurk, eller bokför ett sms från en langare till 150 kunder som 150 enskilda försök till brott.
Höga polischefer håller sig undan medieelden, men är glada att synas när de får beröm.
Kritiska rapporter mörkläggs, positiva exempel pumpas upp.
Ni har sett det i amerikanska filmer och tv-serier. Men får man tro polisforskaren Stefan Holgersson pågår det också här. I debattboken Polisen bakom kulisserna anklagar han polisen för att systematiskt försköna bilden av sin verksamhet.
Tror inte att det egentligen behöver handla om medvetet fusk, snarare om orimliga redovisningskrav och oändligt administrerande istället för att göra ett bra jobb. Stärks i denna min tolkning dels förstås av egen erfarenhet, dels också efter att ha lyssnat på ett program från Vetenskapsradion Forum med titeln Välkommen till administrationssamhället. Programmet presenteras såhär
Målplaner och styrdokument, tidsrapportering och interndebitering, uppföljningar och möten – allt fler ägnar allt mer av sin arbetstid åt administration. Anders Ivarsson Westerberg vid Södertörns högskola och Anders Forssell vid Uppsala universitet forskar i ett projekt om det här som de kallar Administrationssamhället, och som har resulterat i en ny bok med just namnet Administrationssamhället.
Bland annat har de tittat närmare på hur administrationen påverkar arbetet inom skolan, vården och polisen, och mellan tummen och pekfingret lägger de yrkesgrupper som de studerat ungefär 50 procent av sin arbetstid på administrativa uppgifter. Det handlar då om yrkesgrupper vars huvuduppgifter är att jobba med kärnverksamheten – förutom de här yrkena så finns det ju olika slags administratörer som är specialiserade på administration.
Nu råkar det ju vara så att de båda forskarna – Anders Ivarsson Westerberg och Anders Forsell – studerat just polisen så deras slutsatser får väl antas vara ytterst relevanta för denna verksamhet. Tyvärr tror jag inte att deras slutsatser är riktiga bara för de studerade verksamheterna. Tyvärr gäller de nog i de flesta myndigheter och offentliga verksamheter. Sannolikt ett resultat av New Public Management (beskrivs bra av Tom Karlsson) som fortfarande tycks dominera som ledningsfilosofi. Regeringen vill i alla fall se bortom denna filosofi.
Rekommenderar alla sysselsatta inom offentlig verksamhet att lyssna på programmet!
Boris Benulic – Egentligen så skulle vi inte behöva diskutera…
Boris Benulic – Egentligen så skulle vi inte behöva diskutera…: ”Och låt oss heller inte glömma hela den förbannade kränkthetskultur som växt fram som gör det nästintill omöjligt att diskutera till exempel den reaktionära roll som islam, hinduism och buddism spelar eller som gör det omöjligt att diskutera olika kulturer och vad som är bra eller dåligt med dem eller delar av dem.
Bara i ett samhälle där det offentliga samtalet är totalt fritt kan de vrickade uppfattningarna bemötas. Bara i ett sådant samtal visar man verklig respekt för dem vars religion, kultur eller ideologi man driver med.
Vi ska inte vara rädda för ett sådant samtal.
Vi ska vara rädda för det som händer om ett sådant samtal inte förs.”
I detta har förstås den gode Benulic helt rätt. Sen kan jag samtidigt känna lite tveksamhet till påståendet att
För det är hennes inställning (åsa Linderborg min anm.) – och som sagt många andras liknande inställning – i frågan om de debila terroristernas hot mot misshagliga framställningar av Muhammed eller islam eller whatever som gjort att IS och andra hela tiden trappar upp sitt mördande.
Tror Benulic våldsamt överskattar Linderborgs betydelse här i världen.
Det finns en del saker jag har svårt med när det gäller diskussionen kring attentatet mot Charlie Hebdo även om jag förstås samtidigt stämmer in i kören. Kan t.ex. inte låta bli att undra hur många av de som nu självklart solidariserar sig med några döda journalister (sagt utan missaktning) i Paris som också demonstrerar med anledning av mer än hundra döda sådana i Mexiko, eller med de som dödats i Irak/Syrien och andra oroshärdar. Kan inte låta bli att undra om döda kvinnor och barn i Irak/Syrien är mindre viktiga än dessa västerländska journalister.
En annan sak gäller detta med yttrande- och pressfrihet. Har alltid trott att dessa friheter, del av de mänskliga rättigheterna, var rättigheter vi skall tillförsäkras gentemot staten (det allmänna tror jag formuleringen är i vår grundlag). Av det följer att attacken mot och mördandet av människor på en tidningsredaktion i Frankrike är just en attack (gärna rubricerad terrorattack) och mord på människor (som var journalister) men faktiskt inte var en attack vare sig på yttrande- eller pressfriheten. Det var ju (hoppas jag) inte den franska staten som låg bakom. Möjligen är det rimligt att beskriva det som en (terror)attack mot vårt västerländska öppna demokratiska samhälle – allvarligt nog. Att terrorverksamhet redan kraftigt skadat detta öppna samhälle är ju uppenbart – allt från meningslösa kontroller av resenärer till all övervakning av kommunikation är ju bevis härför.
Solidaritet måste vara gränslös
Kanterna hårdnar på svenskheten | Tiden: ”Det är därför som 90-åriga Ganna Chyzjevska kunde utvisas till Ukraina trots att hon var dement, synskadad och hade läkarintyg på att hon inte klarade sig själv. Hon ansågs inte ha tillräckliga skäl att göra Sverige till sitt land under sina sista levnadsår.
Dessutom kommer allt fler förslag med syfte att skärpa linjen mellan svenskar, beroende på vilken etnisk eller religiös bakgrund de har. Folkpartiet, det näst största högerpartiet, återlanserar med jämna mellanrum språktest för medborgarskap, obligatorisk gynekologisk undersökning av högstadieflickor och burkaförbud. Även diskussionen om man ska dra in föräldrapenningen till barn som är födda utomlands har aktualiserats.
Sverigedemokraternas fasad har rämnat och företrädare som Almqvist kommer och går. Men politiken den består och bärs upp av etablerade partier, vars företrädare aldrig skulle säga blatte och hora offentligt. Det oroar mig mer än en väsande fascist med en illa sittande kavaj över brunskjortan.”
Hittat via
Skrev den här krönikan direkt efter SD:s järnrörsskandal. Är mer rädd för moderaterna än vad jag någonsin varit för SD tidenmagasin.se/artiklar/kante…
— Somar Al Naher ☪ † (@somaralnaher) 2 februari 2013
Eller som Karin Pettersson uttryckte det
Nu kör Moderaterna på riktigt. Nu blir det läskigt. Migrationsministern: Dagens asylinvandring inte hållbar – DN.SE dn.se/nyheter/sverig…
— Karin Pettersson (@AB_Karin) 1 februari 2013
Tror Al Naher har en viktig poäng. Det är inte SD vi i första hand ska vara rädda för (om inte annat har de bidragit till att en hel del buskagitation blivit synlig – och det är faktiskt bra) utan när andra partier anammar en politik baserad på problemdefinitioner baserade på etnicitet, religion och/eller kultur. Just nu verkar det vara delar av Moderaterna som är i farten – främst företrädd av vår migrationsminister Tobias Billström.
Att sådana idéer får fäste i en del borgerliga partier är förstås naturligt givet att inget av dessa vårdar det liberala arvet, även om i just denna diskussion det i övrigt hårt trängda Centerpartiet verkar ha en annan utgångspunkt
– Det är ett försök att hitta en enkel lösning på ett komplicerat samhällsproblem. Det är i andra änden man måste börja. Det stora problemet är att det är så det tar så lång tid för nyinflyttade att komma i jobb. Jag tycker att vi borde tillsätta en grupp skyndsamt som kan titta på arbetsmarknaden så att vi kan börja titta på reformer som kan lösa problemen i stället för att begränsa för de som vill komma till vårt land, säger Johan Hedin, Centerpartiets migrationspolitiska talesperson.
Nu ska vi förstås också komma ihåg att Sverige inte har någon invandring att tala om. Vi tar emot flyktingar som, om de beviljats asyl, också får ta hit anhöriga. Det verkar väl rätt rimligt. Därutöver verkar vi under beteckningen arbetskraftsinvandring ha infört någon slags slavhandel. Och så finns det förstås folk som återvänder.
Skulle vi vara sant solidariska med människor i vår omvärld borde vi tillåta invandring i betydligt större omfattning. Tänker ofta på de många svenskar som utvandrade under 1800-talets senare del – hur skulle det ha funkat för dem om USA då haft dagens invandringspolitik eller en politik motsvarande dagens svenska. I en globaliserad värld är det märkligt att vi inte ser på tillvaron ur ett globaliserat perspektiv, att vi solidariserar oss med alla de som har det sämre än oss. När kapitalet kan röra sig fritt och utnyttja människor i andra länder är det ju märkligt att förvägra dessa människor att t.ex. röra på sig om det krävs för att hävda sin rätt, hävda sitt människovärde, skapa sig en framtid. Arbetare i alla länder förenen er är som jag skrivit tidigare fortsatt en helt aktuell paroll.
För de härskande har nationalism alltid varit ett medel för att undertrycka befolkningen. För de undertryckta har solidaritet alltid varit vapnet i striden. Hoppas att alla sossar tar upp den kampen igen, inte bara i ord utan i handling. Det betyder att vara solidarisk i praktiken, inte bara slå vakt om vårt utan inkludera andra. De problem vi har ska definieras rätt – vi har för stor arbetslöshet, vi har bostadsbrist, vi klarar inte att ge alla en bra skolgång. Inget av detta har med etnicitet att göra utan kräver politik för att få fler ska få arbete, för att fler ska få en bra bostad och för att skolan ska ge alla chansen!
Mer om vad sossar och andra progressiva tycker på Netroots, s-bloggar och Socialdemokraterna.
Technorati Tags:
Aftonbladet, Arbetarklass, Etnicitet, Fascism, Flyktingpolitik, Främlingsfientliga, Frihet, Ideologi, Invandring, Karin Pettersson, Klass, MUF, Politik, Rasism, Religion, Skola, Socialdemokratiska Arbeterepartiet, Solidaritet, Sverigedemokraterna, Somar Al Naher, Moderaterna
Rövbombning – vår tids….
Fotbollsbloggen | med Robert Laul: ”Det har blivit en del liv om den så kallade rövbombningen.”
Finns väl ingen anledning att tro att Robert Laul är dum i huvudet. Därför finns det skäl att undra vad som driver honom att promota en ”lek” (vilken idiotisk bedömning) på något som tydligen förekommer i fotbollens värld – rövbombning. Såvitt jag förstått används ”leken” som en form av bestraffning av någon som inte skött sig. Antingen är alltså idén att efterlikna kroppslig bestraffning dvs aga (och då är det något som i vårt land förbjöds 30-40 år sedan)) eller så är det ett bögskämt eftersom det är de blottade röven som är i fokus. Skulle vara intressant att höra den gode Laul utveckla vad hen anser själva idén med ”leken” är.
Resonemangen kring frivillighet är väl bland det dummaste jag hört, dock typiskt för idrottsvärldens syn på kamratlighet, gemenskap osv. och som sportjournalister tycks vilja vara del av (är de inte de där som aldrig blev proffs, bäst i sin gren). I ett lag som tränas – tänker på lag med barn/ungdomar – finns väl i praktiken ingen friviilighet när det gäller att delta i allehanda ”lekar”.
Technorati Tags:
Aftonbladet, Integritet, Kollektiv bestraffning, Politik, Religion, Robert Laul, Idrott
S ett modernt parti?
Currently playing in iTunes: Walking Blues by Joe Bonamassa
S måste först bli ett modernt parti | Katrine Kielos | Ledarkrönika | Ledare | Aftonbladet: ”’Största S-lyftet sedan Palme’, ropar tidningarna om Stefan Löfvens opinionssiffror medan Socialdemokraterna upprepar sitt mantra om regeringens brist på visioner, lyckliga över att det äntligen börjar fastna. Det är naturligtvis utmärkt. Samtidigt inställer sig osökt frågan: har ni kollat er själva i spegeln?
Kanske är det rentav vad de gör. För dagens socialdemokrati verkar nästan lika rädd för visioner som Fredrik Reinfeldt själv och trivs rätt bra när den får ligga sked med regeringen i mittens rike, ängsligt kikande mot resultattavlan.”
Katrine Kielos fortsätter med att konstatera att förstagångsväljaren 2014 kommer att vara född 1996 (faktiskt 94 – 96). Hennes slutsats är att partiet saknar politik på den områden som engagerar dessa grupper och så nämner hon utrikespolitiken, miljöpolitiken och feministiska frågor. Tror hon har både rätt och fel på samma gång – tror nämligen att en intellektuellt hederlig pragmatisk politk passar dessa väljargrupper (lika bra som andra väljargrupper faktiskt) – kanske inte de högljudda men den stora delen av gruppen. Så här tänker jag:
Människor – oavsett ålder – vill kunna forma sina liv tillsammans med nära och kära (alltså bort med statsfeministiska (och andra) regleringar av privatlivet)
Människor – oavsett ålder – inser att så länge vi ser det som rimligt att tillåta vapenindustrier dessa också måste få sälja sina produkter (gör det bara helt transparent dvs offentliggör varje transaktion) t.ex. till Kina som är en viktig handelspartner och som vi ev. påverkar genom samarbete inte tvärtom.
Människor – oavsett ålder – vill njuta frukterna av den globala ekonomin, kunna röra sig fritt, turista och/eller bo på valbar del av vår jord. Miljöproblem löses därför genom utveckling inte inveckling.
Människor – oavsett ålder – vill njuta frukterna av den globala ekonomin, kunna välkomna andra från världens alla hörn, bo och jobba tillsammans. Tillsammans kan vi bygga en bättre värld för alla.
Människor – oavsett ålder – vill leva sitt liv utan övervakning (obs utan övervakning).
Tyvärr är det ju så att Kielos har helt fel när hon idylliserar Palme. Det var en kraftfull utomparlamentarisk mobilisering som drev Palme att ta klar ställning för folkrätten, för länders rätt till självbestämmande osv.
Måste förresten instämma i Jan Guillous problembeskrivning:
Det är inte så lätt för oss kulturmarxister, feminister etc heller. Också vi har ett val. Antingen att strunta i att diskutera idéerna om den islamistiska konspirationen med hänvisning till att de är så totalt befängda att de är dömda till att gå under av sig själva. Eller också att faktiskt ta debatten.
Jag vet inte vilken av dessa två tänkbara metoder som är sämst. Att på allvar debattera hotet från det muslimska barnafödandet är närmast intellektuellt förnedrande eftersom det helt enkelt är en alldeles för korkad föreställning som bygger på matematiska orimligheter och som förutsätter att alla muslimer ingår i denna hemliga konspiration, som de men inte vi (utom klarsynta sverigedemokrater) känner till, liksom teorin förutsätter att elakartad islamism är en genetisk egenskap som man föds till. Skall man behöva diskutera sånt? Jag tror inte ens att självaste Jimmie Åkesson skulle tycka det var kul, även om han pekat ut islam som det största hotet mot Europa sedan andra världskriget.
Jag tror Sverigedemokraterna är mer roade av våldtäkt. Särskilt gruppvåldtäkt, som de tycks föreställa sig som typiskt för muslimer. Och sådant skall vi behöva diskutera? På fullaste allvar? Och upphöja en ren dårfinksideologi till politisk dagordning?
Nej, valet är inte lätt. Som politisk motståndare har Breivik klara fördelar framför Åkesson och hans kamrater.
Men de senare är på längre sikt mycket farligare.
Technorati Tags:
Aftonbladet, demokrati, ekonomi, Katrine Kielos, Politik, Socialdemokratiska Arbeterepartiet, Solidaritet, Sverigedemokraterna, 之乎者也, Jan Guillou
Senaste kommentarerna