Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Inte mitt krig av Boris Benulic
Inte mitt krig—releasefest 23/3 – Cultura Aetatis: Vi barrikaderar oss i Skyddsrummet på Södermälarstrand och pratar om förlaget och boken—och debatterar om den svenska vänstern och miljörörelsen har uppgått i staten.
Boris Benulic
Inte mitt krig
ISBN 978-91-984633-0-9
Jag var förstås där, har känt Boris Benulic sedan 70-talet även om kontakterna varit ytterst sporadiska sedan tiden i Röd Ungdom. Från den tiden minns jag rätt spännande diskussioner baserade på en del marxistiska studier. Studier som i mitt fall faktiskt börjat runt lite före 68 då jag som 14-åring kom i kontakt med SSU Spartacus i Linköping, också det en bra skola. I början av 80-talet är jag hemlös partipolitiskt och så förblir det under ganska lång tid. Kallades visserligen ”kommunisten från lärarhögskolan” av Göran Hammarberg i Flamman när vi i fullständig demokratisk ordning spräckte högerns hegemoni i SSCO. Och var nog med på mötet då Röd Ungdom slogs ihop med MLK 1983. Hur man kunde bli trotskist förstod jag aldrig.
Har ändå valt att betrakta mig som en av få marxister i vårt land, med tillägget frihetlig dock. Vet ju att Boris också betraktar sig som en sådan. Utifrån ett mer pragmatiskt perspektiv valde jag sedermera att bli socialdemokrat i den fåfänga förhoppningen att där möta människor intresserade av ideologiska diskussioner, av studier av vår omvärld och en vilja att formulera visioner för den tid när man faktiskt kan börja tala om en församhälligad produktion. När t.o.m. solidariteten försvann i och med den senaste regeringsbildaren saknar förstås också den plattformen allt värde.
Har nu också läst Boris bok. I den är marxisten i stort sett helt frånvarande. Utvecklingen beskrivs istället t.ex. som formad av charlataner till journalister. Deras ovilja att jobba förklarar enligt Boris tdningsbranchens svårigheter trots att vi på just det området har sett en enorm teknisk utveckling som framtvingar en omstöpning.
För övrigt verkar tesen vara att allt går utför på grund av människors, enligt min mening helt sunda önskan, vilja att minska lönearbetet för att kunna förverkliga sig själva. Att människor inte ens är beredda att jobba utan lön (vänta på) för att rädda ett företag från konkurs tycks reta Boris. Kan förstås utifrån företagarens perspektiv men..…
Brukar ibland, eftersom skolans digitalisering blivit mitt område, säga till de som hävdar att man måste lära sig att läsa och skriva med papper och penna att det faktiskt vore förvånande om just den tekniken var höjdpunkten i mänsklighetens utveckling. Får mig att tänka att det vore lika förvånande om dagens normala arbetsinsats för att få en lön som går att leva på skulle vara slutpunkten för en utveckling som historiskt sett verkligen handlat om att minska tiden för arbete för överlevnad. Vad vi ska göra med den tid vi därmed får fri tillgång till är ju en helt annan fråga.
I boken riktas kritik mot miljörörelsen, ganska skarp sådan. Särskilt gäller det olika former av certifieringar som mest verkar vara till för att finansiera organisationerna. Kritiken riktar sig dock inte särskilt mot hur miljörörelsen faktiskt kommit att bli ett utmärkt medel för att splittra kampen för ett bättre samhälle genom att i stor utsträckning göra den individuell. Som jag ser det kom den redan tidigt att bli den murbräcka som avväpnade vänstern och ledde in de som fortfarande identifierar sig som vänster (trots att de inte är det) i det identitetspolitiska träsket.
Apropå det senare så är jag övertygad om att det finns rasistiska strukturer i vårt land, i den frågan har Boris helt enkelt fel.
Med detta sagt, en spännande bok som avslutas med en genomgårg av händelserna kring Kraft & Kultur. Bara det värt en läsning.
Boris Benulic – Egentligen så skulle vi inte behöva diskutera…
Boris Benulic – Egentligen så skulle vi inte behöva diskutera…: ”Och låt oss heller inte glömma hela den förbannade kränkthetskultur som växt fram som gör det nästintill omöjligt att diskutera till exempel den reaktionära roll som islam, hinduism och buddism spelar eller som gör det omöjligt att diskutera olika kulturer och vad som är bra eller dåligt med dem eller delar av dem.
Bara i ett samhälle där det offentliga samtalet är totalt fritt kan de vrickade uppfattningarna bemötas. Bara i ett sådant samtal visar man verklig respekt för dem vars religion, kultur eller ideologi man driver med.
Vi ska inte vara rädda för ett sådant samtal.
Vi ska vara rädda för det som händer om ett sådant samtal inte förs.”
I detta har förstås den gode Benulic helt rätt. Sen kan jag samtidigt känna lite tveksamhet till påståendet att
För det är hennes inställning (åsa Linderborg min anm.) – och som sagt många andras liknande inställning – i frågan om de debila terroristernas hot mot misshagliga framställningar av Muhammed eller islam eller whatever som gjort att IS och andra hela tiden trappar upp sitt mördande.
Tror Benulic våldsamt överskattar Linderborgs betydelse här i världen.
Det finns en del saker jag har svårt med när det gäller diskussionen kring attentatet mot Charlie Hebdo även om jag förstås samtidigt stämmer in i kören. Kan t.ex. inte låta bli att undra hur många av de som nu självklart solidariserar sig med några döda journalister (sagt utan missaktning) i Paris som också demonstrerar med anledning av mer än hundra döda sådana i Mexiko, eller med de som dödats i Irak/Syrien och andra oroshärdar. Kan inte låta bli att undra om döda kvinnor och barn i Irak/Syrien är mindre viktiga än dessa västerländska journalister.
En annan sak gäller detta med yttrande- och pressfrihet. Har alltid trott att dessa friheter, del av de mänskliga rättigheterna, var rättigheter vi skall tillförsäkras gentemot staten (det allmänna tror jag formuleringen är i vår grundlag). Av det följer att attacken mot och mördandet av människor på en tidningsredaktion i Frankrike är just en attack (gärna rubricerad terrorattack) och mord på människor (som var journalister) men faktiskt inte var en attack vare sig på yttrande- eller pressfriheten. Det var ju (hoppas jag) inte den franska staten som låg bakom. Möjligen är det rimligt att beskriva det som en (terror)attack mot vårt västerländska öppna demokratiska samhälle – allvarligt nog. Att terrorverksamhet redan kraftigt skadat detta öppna samhälle är ju uppenbart – allt från meningslösa kontroller av resenärer till all övervakning av kommunikation är ju bevis härför.
Proletariatet har inget fädernesland
Diderot – Portvin, folklig kultur och sodomi. Del 4.: ”Om människor blir trygga, lugna och glada av att definiera sig i huvudsak som tillhöriga en nation så kan de väl få göra det. Jag bryr mig inte. Det känns bara så fattigt när någon gör det. Som om de frivilligt kastrerade sig. Hur kul har man utan sina kulor.
Världen har rört sig framåt och ständigt blivit en allt bättre plats inte därför att människor krampaktigt slutit sig samman i sina inbillade gemenskaper, världen har rört sig framåt därför att människor rört sig – över geografiska, klassmässiga och sociala gränser.
När Karl Marx konstaterade att proletariatet inte har något fädernesland så visade han att han stod mitt i den upplysningens tradition, den tradition vars bärare såg som kosmopoliter. Det är en tradition som går på tvärs mot det vi ser i dag i Europa – en nationalistisk, separatistisk rörelse som vill bryta sönder nationalstaterna – en del vill göra det från vänster, andra från höger – men oavsett vilken riktning de kommer ifrån så är det fel riktning. Europa behöver inte fler gränser.”
(Hittat via Diderot.)
Boris Benulic skriver bra om rörlighet som drivkraft för utveckling. Också bra om den något märkliga situation som nu råder där identitetsskapandet i allt högre grad tycks utgå från nationalitet, etnicitet och andra ”tet”er i en värld där motsatsen vore det önskvärda. I en värld där detligger i folkens intresse att riva gränser och bekämpa nationalism. Istället bidras till sönderfall genom separatism – märkligt.
Technorati Tags:
Boris Benulic, Etnicitet, Frihet, Ideologi, Klass, Politik, Religion, Diderot
Sån e jag också
Ljus över landet: Hegemoni och sodomi: ”Jag finner dock de här frågorna intressanta i ett sammanhang – och det gäller individens frihet – varje försök att inskränka människors rättigheter på grundval av att de idkar samlag iförda ett kroppspansar av klisterstela kokosflingor gör mig vansinnig. Fast jag blir förstås vansinnig av alla försök inskränka människors frihet, men det bidrar till att frågan inte varit så viktig för mig i ett svenskt perspektiv – det är inte så fasligt många i Sverige som förföljs på grund av sin sexuella läggning.
Fast det finns ännu ett skäl till att jag drar mig undan dessa diskussioner – och det är att jag aldrig riktigt kunna placera in frågan om gay och queer i ett klassperspektiv (det har jag för övrigt inte lyckats med när det gäller kvinnofrågan heller).”
Word, Benulic!
Slog mig under dagens meditativa hemfärd att jag nog är mentalt helt beroende av mitt bilpendlande som erbjuder 1 timmes eftertanke, omtanke i varje riktning till lite slött P1-lyssnande. Slog mig också att jag fullständigt saknade förmåga att idag aktivera lyssnandet till något pretentiöst diskuterande av Knausgårds Min kamp. Blev heller inte det minsta lockad att läsa. Nu när jag kollar att jag stavar namnet rätt hittar jag det bl.a. hos Bokhora. Att de använder begreppet hora som vi ju alla avskyr när barn och ungdomar använder om och till varandra är ju rätt intressant – detta tydligen ett helt acceptabelt sammanhang.
Funderade för övrigt på att sälla mig till kretsen av kränkta vita män, bara jag kunde komma på vad som kränkt mig. Uppfyller ju i övrigt kriterierna för kategorien med tillägg för medelålders/gammal, har ju faktiskt hunnit bli 58. Denna aktningsvärda ålder innebär att jag å den ena sidan och precis som Boris avskyr inskränkningar av människors frihet å den andra sidan förstår att den gode Erik Laakso stör sig på vänsterns märkliga dubbelmoral – frihet och solidaritet versus begränsningar av människors fria rörlighet. Att Laakso däremot tror att Centerpartiets nya idéprogram vilar på en stabil liberal ådra i det partiet kan vi väl ursäkta honom 🙂
En mening i programmet om Knausgård som fastnade var när en av deltagarna refererande till Grizzly Man och Werner Herzog hävdade att vi (människor) inte är djur. Det förhåller sig ju precis tvärtom och det är nog för att vi ofta glömmer det som en del rätt märkliga företeelser uppstår. Att vi inte, som Timothy Treadwell möjligen tänkte, är björnar är ju en helt annan sak.
Minns inte nu var men läste nyligen att vi människor egentligen fysiskt lever för länge dvs egentligen har fullgjort vår djuriska uppgift när vi reproducerat oss och därefter är rätt överflödiga (och dras med en massa åldersrelaterade krämpor). Det senare låter ju lite trist men innebär för mig att ha ett njutbart liv och vara lagom nyttig för min avkomma och för samhällsutvecklingen. Förhållandet till livet blir då rätt odramatiskt. Sörjer förstås nära och kära som dör men inser samtidigt att så är tingens ordning och det är därför rätt oproblematiskt.
Technorati Tags:
Boris Benulic, Erik Laakso, Framtiden, Ideologi, Klass, Liberalism, På Uppstuds, Socialdemokratiska Arbeterepartiet
På jakt efter intellektualiserad politik (1)
Partiets ras började med samarbetet med Vänstern | Lennart Holmlund, kommunalråd | Västerbottens-Kuriren – Bloggen: ”Partiets ras började med samarbetet med V. Inför förra valet inledde Mona Sahlin ett organiserat samarbete med Miljöpartiet. Det blev ett ’djävla’ liv på grund av detta då inte vänsterpartiet var med och hon tvingades ta med Ohly.
Detta var början på tappet för partiets förtroende och Reinfeldt kunde sitta kvar. ”
(Hittat via s-bloggar.)
När man så här på kvällskvisten surfar runt i jakt på intellektuell stimulans stöter man ibland på helt fantastiska alster. Lennart Holmlunds analys av det socialdemokratiska partiets problem slår det mesta idag. Herr Holmlund kan dock ursäktas givet att han inte alls känner till den långsiktiga trend som karaktäriserar stödet för partiet i väljaropinionen. Fast det är något visst med den västerbottniska synen på världen. Thomas Hartman menar att den grundläggande skiljelinjen i alla samhällen är
den politiska motsättningen mellan de som ser politik som verktyg för att befria människor och de som ser politik som ett hinder. Så kommer det se ut så länge mänskligheten befolkar denna planet.
Man undrar vart klassmotsättningarna tog vägen.
Det fortsatta sökandet efter stimulans för mig ända ner till Skåne. Där hittar jag en fantastisk analys av tillståndet i partiet och landet signerad Daniel Suhonen:
Så är det naturligtvis – visst kan man se klassaspekten i att en lantis skjuts ner av stockholmsreportrar med bostadsrätt och rutavdrag. Samtidigt som den tydligaste aspekten av drevet mot Juholt är ideologisk. När den ekonomiska, politiska och mediala makten samlas på ett fåtal händer är det logiskt att den som går emot hegemonin skjuts ner.
Vilken demagogi! Nu ska vi tydligen odla myten om Juholt som ”the underdog” som utmanade borgarklassens hegemoni i landet och som skyndsamt organiserade en medial kampanj för att undanröja (i närmast bokstavlig bemärkelse) det stora hotet mot det kapitalistiska systemet. Och detta skriver en chefredaktör för Tiden – att vi inte klarar av att driva medier får här sin förklaring.
Den envies får dock sin belöning. Mellanlandar på Newsmill och där hos den emellanåt eminente Benulic:
Fabian Månsson hade så rätt när han 1915 svarade så här på Brantings krav om enighet i försvarfrågan: ”Så försumpat har aldrig partiet varit, att det varit enigt; riktig enighet finns bara på idiotanstalterna, på kyrkogårdarna, men en skenbar enighet har man ibland lyckats åstadkomma i tyranniskt styrda samhällen, med smörja eller hot.”
Socialdemokratin växte i inflytande när spänningarna var så stora att vänstern lämnade partiet på 1910-talet, och socialdemokratin växte när de ledande företrädarna släpptes in igen ett årtionde senare. Zäta Höglund var till och med välkommen trots att han fortfarande betecknade sig som kommunist.
På den tiden var socialdemokratin en levande och kämpande organisation, och i en sådan rörelse, är det inget konstigt med motsättningar. Den som är van att arbeta och kämpa för sina intressen i samhället, kommer att se det som en självklarhet att han måste göra det också i det egna partiet.
Man undrar – andra tycks tro att konflikter ska biläggas, kanske lite oklart hur dock. Själv lutar jag åt Benulics analys – det är genom att olika röster ständigt hörs, genom att argumenten kontinuerligt bryts mot varandra, genom ständig diskussion som vi gemensamt kan gå framåt. I ett parti ska det inte finnas någon rädsla för skarpa motsättningar i sak, ingen rädsla för att tydliggöra åsiktsskillnader.
Oaktat den nedåtgående trend som partiet alltså befinner sig när det gäller väljarstöd (och medlemstal) så håller jag med om Stefan Lindgrens slutsats
(s) sjunkande rösteandelar är ingen historisk nödvändighet. Det är en följd av hur partiledningen förvaltat arvet och hur den politiska nomenklaturan i Sverige avskilts från väljarna.
Konstaterar avslutningsvis att Peter Kadhammar har rätt.
Framgång i jakten 2.0
Technorati Tags:
Boris Benulic, Daniel Suhonen, Lennart Holmlund, Newsmill, s-bloggar, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Thomas Hartman, Västerbotten
Inte ens Benulic har alla rätt
Marxister borde bekämpa sex timmars arbetsdag – Artikel av Boris Benulic – Newsmill: ”Med ett sådant svar så har man avlägsnat sig ännu mer från marxismen och än mer närmat sig de mer märkliga och uppgivna formerna av den västerländska vänsterradikalismen, rörelser där man tvärtemot Marx tror att allt är fast och givet – det finns ett visst antal jobb, det finns en ändlig mängd naturresurser – och vi måste anpassa oss.”
(Hittat via Newsmill.)
Självklart har Boris Benulic helt rätt i det ovan citerade stycket. Det är ju också den mest fantastiska effekten av klimatfrågan – att vanligtvis rationella radikala rörelser tappat den insikten. Givet den insikten är det förstås inget problem att förespråka kortare arbetstid utan för att det är ett led i att frigöra människor ”från lönearbetets slaveri”. Det står heller inte alls i motsättning till att utveckla arbetets organisationsformer – tvärtom skapar det nog bättre förutsättningar för sådan utveckling som ju åtminstone i rätt stor utsträckning gäller mer kvalificerade arbeten.
Precis som Erik Laakso resonerar så är väl frågan snarare hur arbetstidsförkortningar (eller andra förbättringar) ska åstadkommas – han ställer facklig kamp mot politisk genom att förorda den fackliga vägen och sammanblanda lagstiftning med socialism. Problemet som behöver adresseras är att de sektorer inom vilket det finns störst behov av ganska snar förkortning av arbetstiden – tänker särkilt på omsorgssektorn – också är de sektorer som har den absolut svagaste fackliga organisationen vars kraft att genomdriva sådana förändringar är mycket begränsad i synnerhet som dominerande arbetsgivare är offentliga.
Technorati Tags:
6-timmarsdag, arbetstid, Boris Benulic, Erik Laakso, Klasskamp, Mer tid att leva, Newsmill, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Socialism
Senaste kommentarerna