Kommentar till Kyeyune om konflikthantering

Kan vi längre hantera verklig konflikt? — Kvartal: ”Vi har i dag svårt att föreställa oss att just en politisk konflikt – i dess ursprungliga, existentiella form – ens kan finnas. Nazister är ’fyllda av hat’, och jihadister är så känslostyrda att de egentligen inte är politiska på riktigt. Eller så är de helt enkelt förfördelade: deras bombningar är en ohjälplig följd av en lång historia av rasism, kolonialism, islamofobi – välj den orsak som passar. Problemet med detta tankesätt och de allt oftare förekommande förklaringar till terror och våld det genererar är inte bara att det infantiliserar människor, utan att det bygger på ett cirkelresonemang. Om man antar att någon som bär på i våra ögon felaktiga, hemska eller farliga åsikter enbart gör det på grund av sjukdom eller förfördelade, då blir resultatet i praktiken att inga andra åsikter egentligen existerar. De ståndpunkter som radikalt skiljer sig från våra egna kan helt enkelt inte räknas som ’riktiga’.

Varför försvarar då vänstern polygyni, och varför är liberaler så måna om att värna kriminella ungdomsgängs rätt till offentligheten? Kanske för att man i brist på fiender bara urskiljer offer. Om någon har en radikalt skiljaktig kvinnosyn så detta följden av vår rasism, eller av att någon inte lagt nog med pengar på ungdomsgårdar. När man avskaffar fienden kommer varje rationell, tänkande människa att visa sig vara helt liberal i sina åsikter. De som ännu inte är liberaler måste vara personer som är i behov av utbildning, coachning, eller ytterligare en drive för att avskaffa den strukturella rasismen i samhället.”

(Via kvartal.se.)

Läser oftast med god behållning texter av Malcom Kyeyune. Han vänder och vrider och lyckas därmed sätta lite fart på tänkandet. Funderar dock på om den ovan citerade slutsatsen är rimlig av flera skäl. Det första och mest uppenbara är att det definitivt finns konflikter som är är av just det slag som uppfyller Carl Schmitts definition. De flesta sådana konflikter i Sverige hanteras genom lagstiftning, ser vi en bit bortom landets gränser så är det inte särskilt ovanligt att de tar sig våldsammare uttryck.

Ett annat är att Kyeyune inte gör någon distinktion mellan det tankegods som uttrycks i ideologiska termer och de faktorer som kan antas bidra till att detta appellerar på olika grupper. Det är rimligt, särskilt om man utgår från ”diverse skäggiga män från arton- och nittonhundratalen”, att utgå från att det finns grundläggande konflikter i samhället och att dessa tar sig olika uttryck. Också att maktförhållandena är sådana att motsättningar inom och mellan befolkningsgrupper alltid kommer att vara ett hinder för verklig framsteg.

Ett tredje är frågan om hur politiska konflikter, i Schmitts/Kyeyune mening, löses i mer generell mening. Kyeyune skriver

”…motsättningen måste snarare förstås i existentiella termer. En kvinna som vill leva i ett jämställt samhälle och en man som vill bevara gamla könsroller är i existentiell konflikt med varandra: deras olika anspråk på att få leva som människor utesluter varandra; själva existensen av en frigjord kvinna är negationen av den traditionelle patriarkens livsrum, och vice versa.”

Kyeyune väljer ett exempel som visserligen kan beskrivas som en existentiell konflikt men som inte berör de mera grundläggande motsättningarna i ett samhälle. Exemplet skulle ju kunna uppfylla kravet på att det ska finnas en fiende men denne behöver ju inte förintas, den kan omvändas/förändras vilket när det gäller denna typ av konflikter är det vanliga. Det kan ske genom information, utbildning, lagstiftning etc.

Kan vi längre hantera verklig konflikt? — Kvartal: ”Vi har i dag svårt att föreställa oss att just en politisk konflikt – i dess ursprungliga, existentiella form – ens kan...