Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Låt oss ge upp yttrandefriheten och rättssamhället för att skydda oss mot terrorismen
“@deray: And tell him you're French. pic.twitter.com/M5NLvouISl” POWERFUL
— Renzo Olivari (@Renzo_Olivari) January 17, 2015
Den senaste tidens diskussioner och händelser i skuggan av terroristangreppet mot Charlie Hebdo ger upphov till många tankar. Ska man t.ex. som Herman Lindqvist dra slutsatsen att
Yttrandefriheten är inte absolut och obegränsad, står inte över alla andra lagar. Det borde vara en lika stor rättighet att få värna sin egen tro och sina värderingar utan att bli hånad.
Tror inte det, eller snarare betraktar detta som en helt obegriplig argúmentationslinje. Yttrandefriheten måste i varje ögonblick vara överordnad risken att yttrandet av någon uppfattas som hån, som kränkande. Det enda andra kan kräva är att få göra sammalunda. Tyvärr kommer Fredrik Virtanen fram till samma omöjliga slutsats som Lindqvist.Han tycker uppenbarligen illa om allt häcklande (och där finns förstås också makten även om han självfallet undviker den i sin listning).
Jag tycker inte att en teckning som finns på SD-ledaren Jimmie Åkesson, avbildad som kackerlacka besprutad av alla andra partier, är meningsfull. Den retar bara upp de redan uppretade SD-männen ännu mer – på samma vis som sexism, klassförakt, criphån, rasistiska stereotyper, homofobi etcetera ökar motsättningar.
Då kommer Sakine Madon (en av dessa, antar jag, för Virtanen så förhatliga liberalerna) fram till en rimligare hållning
Rättsväsendet bör förstås koncentrera sig på reella hot och uppvigling, inte jaga uttryck som kan såra eller uppröra. I en demokrati måste man lära sig att leva med risken att känna sig kränkt.
Författaren Salman Rushdie, som retade upp islamister redan på 80-talet, har uttryckt det bäst: ”Vad är yttrandefrihet? Utan friheten att förolämpa, upphör den att existera.”
Men låt oss för lämna den enligt min mening enkla frågan om yttrandefrihet och fundera lite kring hur vi då ska förhålla oss till terroristerna (egentligen oaktat vilken ideologi eller religion de använder för att försvara sina brott. I veckan började man diskutera hur vi ska hantera de som återvänder från att ha deltagit i strider under IS fana i Irak eller Syrien. Någon tidning uppmärksammade att politiker i Örebro valt att fundera på om man kan förebygga att dessa fortsatt kommer att hamna utanför det svenska samhället och om det faktum att de kan ha traumatiserats av sina upplevelser i krig kan motivera viss beredskap att hjälpa dem hantera det. Så får man förstås inte tänka – antar att motståndarna till detta tycker att det är bättre att vi har krigsvana människor med trauman vandrandes runt på våra gator utan försörjning och stöd. Ett exempel på den senare inställningen framförs av Devin Rexvid i SvD.
Att erbjuda kurativa insatser till jihadister som stridit för en av samtidens mest brutala islamistgrupper och individer som själva med stor sannolikhet begått bestialiska handlingar mot oskyldiga människor, kan vara en provocerande politisk åtgärd. Förslaget är provocerande då de ”traumatiserade jihadisterna” inte är överlevande från sådana naturkatastrofer som Estonia eller tsunamin 2004. Snarare tvärtom, de har utsatt barn, kvinnor och män för trauma, förnedrat, våldtagit, förslavat, handlad med, korsfäst, halshuggit och massakrerat dem.
Rexvid tycks ha uppfattningen att eventuella insatser för att rehabilitera hemvändande IS-krigare skulle vara någon form av belöning, kanske t.o.m. en stimulans för fler att åka. Den linjen är nästan för absurd för att bemöta. Att vi snarast av ren självbevarelsedrift har ett intresse av att de kan återanpassas till ett rimligt normalt liv verkar ha undgått Rexvid. Man får en känsla av att det snarast är ”en öga för ett öga, en tand för en tand” som gäller, detta helt oavsett om den enskilde gjort sig skyldig till de förbrytelser som uppenbarligen gjorts i IS namn. Tyvärr är det ju också så att även om en del av de hemvändande också gjort oursäktliga handlingar så är det nog få av dem som kommer att kunna lagföras och sannolikt ännu förre som kan förväntas dömas.
Boris Benulic – Egentligen så skulle vi inte behöva diskutera…
Boris Benulic – Egentligen så skulle vi inte behöva diskutera…: ”Och låt oss heller inte glömma hela den förbannade kränkthetskultur som växt fram som gör det nästintill omöjligt att diskutera till exempel den reaktionära roll som islam, hinduism och buddism spelar eller som gör det omöjligt att diskutera olika kulturer och vad som är bra eller dåligt med dem eller delar av dem.
Bara i ett samhälle där det offentliga samtalet är totalt fritt kan de vrickade uppfattningarna bemötas. Bara i ett sådant samtal visar man verklig respekt för dem vars religion, kultur eller ideologi man driver med.
Vi ska inte vara rädda för ett sådant samtal.
Vi ska vara rädda för det som händer om ett sådant samtal inte förs.”
I detta har förstås den gode Benulic helt rätt. Sen kan jag samtidigt känna lite tveksamhet till påståendet att
För det är hennes inställning (åsa Linderborg min anm.) – och som sagt många andras liknande inställning – i frågan om de debila terroristernas hot mot misshagliga framställningar av Muhammed eller islam eller whatever som gjort att IS och andra hela tiden trappar upp sitt mördande.
Tror Benulic våldsamt överskattar Linderborgs betydelse här i världen.
Det finns en del saker jag har svårt med när det gäller diskussionen kring attentatet mot Charlie Hebdo även om jag förstås samtidigt stämmer in i kören. Kan t.ex. inte låta bli att undra hur många av de som nu självklart solidariserar sig med några döda journalister (sagt utan missaktning) i Paris som också demonstrerar med anledning av mer än hundra döda sådana i Mexiko, eller med de som dödats i Irak/Syrien och andra oroshärdar. Kan inte låta bli att undra om döda kvinnor och barn i Irak/Syrien är mindre viktiga än dessa västerländska journalister.
En annan sak gäller detta med yttrande- och pressfrihet. Har alltid trott att dessa friheter, del av de mänskliga rättigheterna, var rättigheter vi skall tillförsäkras gentemot staten (det allmänna tror jag formuleringen är i vår grundlag). Av det följer att attacken mot och mördandet av människor på en tidningsredaktion i Frankrike är just en attack (gärna rubricerad terrorattack) och mord på människor (som var journalister) men faktiskt inte var en attack vare sig på yttrande- eller pressfriheten. Det var ju (hoppas jag) inte den franska staten som låg bakom. Möjligen är det rimligt att beskriva det som en (terror)attack mot vårt västerländska öppna demokratiska samhälle – allvarligt nog. Att terrorverksamhet redan kraftigt skadat detta öppna samhälle är ju uppenbart – allt från meningslösa kontroller av resenärer till all övervakning av kommunikation är ju bevis härför.
Senaste kommentarerna