Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Röstade britterna mot EU eller mot invandring?
Har Sverige något ansvar för det brittiska uttåget?: ”En sak är säker. Det här folkomröstningsresultatet är sannolikt mer än en kritik mot vad som uppfattas som en övertung Brysselbyråkrati som inte förmått leverera, en reaktion på hur ett antal av EU:s toppolitiker i Bryssel men framförallt i sina hemländer inte förmått hantera flyktingkrisen och dess komplikationer i tid.
I delar av Brexitkampanjen har det också funnits en uttalad kritik mot den fria rörligheten på EU:s inre arbetsmarknad, som lett till att ett stort antal östeuropeer från bland annat Polen kommit till England för att arbeta.
Således var det invandringen mer än det eventuella demokratiska underskottet i Bryssels korridorer som kom att fälla utslaget och skaka om EU i dess grundvalar.”
(Hittat via DEBATTBLOGGEN.)
Kan bara konstatera att Andreas Henriksson har helt rätt i sin analys av Brexit-omröstningen. Det finns förstås de som gärna vill fokusera på att det resultatet skulle återspegla en medveten kritik mot hur EU kommit att fungera men det har inte varit en avgörande fråga. Tyvärr så hamnar ju just EU-kritiker (i synnerhet de som alltid varit det) i mycket dåligt sällskap nu när högerpopulismen används som murbräcka för att ställa människa mot människa. folk mot folk, arbetare mot arbetare. Tror man kan hävda att det också är omhuldandet av identitetspolitiken som starkt bidragit till att det numera är så lätt att tillskriva etniska, religiösa grupper egenskaper som möjliggör splittrande av grupper där de gemensamma intressena egentligen borde vara överordnade.
Aggressivitet i propagandan gör också att allt mer brutala aktioner kan befaras. Tillsammans med de fortfarande enstaka terrorattentat som drabbar europeiska länder kommer tyvärr dessa motsättningar att öka, alltfler utsättas för rasistisk motiverade kränkningar. Bara en politik som sätter klassperspektivet i första rummet, som kan ena de splittrade bakom en vision som utjämnar klyftor, som säkerställer att allas grundläggande behov av trygghet i form av försörjning, bostad och utbildning tillgosses kan motverka detta. Helt enkelt en politik som aldrig tvekar när det gäller alla människors rätt till ett värdigt liv oavsett ursprung. Tyvärr finns det ju inte längre någon sådan motkraft, vilket skrämmer. Tvärtom ser vi ju nu en helt bortkollrad socialdemokrati som inte förmår leda – inte klarar att staka ut vägen.
Låt oss ge upp yttrandefriheten och rättssamhället för att skydda oss mot terrorismen
“@deray: And tell him you're French. pic.twitter.com/M5NLvouISl” POWERFUL
— Renzo Olivari (@Renzo_Olivari) January 17, 2015
Den senaste tidens diskussioner och händelser i skuggan av terroristangreppet mot Charlie Hebdo ger upphov till många tankar. Ska man t.ex. som Herman Lindqvist dra slutsatsen att
Yttrandefriheten är inte absolut och obegränsad, står inte över alla andra lagar. Det borde vara en lika stor rättighet att få värna sin egen tro och sina värderingar utan att bli hånad.
Tror inte det, eller snarare betraktar detta som en helt obegriplig argúmentationslinje. Yttrandefriheten måste i varje ögonblick vara överordnad risken att yttrandet av någon uppfattas som hån, som kränkande. Det enda andra kan kräva är att få göra sammalunda. Tyvärr kommer Fredrik Virtanen fram till samma omöjliga slutsats som Lindqvist.Han tycker uppenbarligen illa om allt häcklande (och där finns förstås också makten även om han självfallet undviker den i sin listning).
Jag tycker inte att en teckning som finns på SD-ledaren Jimmie Åkesson, avbildad som kackerlacka besprutad av alla andra partier, är meningsfull. Den retar bara upp de redan uppretade SD-männen ännu mer – på samma vis som sexism, klassförakt, criphån, rasistiska stereotyper, homofobi etcetera ökar motsättningar.
Då kommer Sakine Madon (en av dessa, antar jag, för Virtanen så förhatliga liberalerna) fram till en rimligare hållning
Rättsväsendet bör förstås koncentrera sig på reella hot och uppvigling, inte jaga uttryck som kan såra eller uppröra. I en demokrati måste man lära sig att leva med risken att känna sig kränkt.
Författaren Salman Rushdie, som retade upp islamister redan på 80-talet, har uttryckt det bäst: ”Vad är yttrandefrihet? Utan friheten att förolämpa, upphör den att existera.”
Men låt oss för lämna den enligt min mening enkla frågan om yttrandefrihet och fundera lite kring hur vi då ska förhålla oss till terroristerna (egentligen oaktat vilken ideologi eller religion de använder för att försvara sina brott. I veckan började man diskutera hur vi ska hantera de som återvänder från att ha deltagit i strider under IS fana i Irak eller Syrien. Någon tidning uppmärksammade att politiker i Örebro valt att fundera på om man kan förebygga att dessa fortsatt kommer att hamna utanför det svenska samhället och om det faktum att de kan ha traumatiserats av sina upplevelser i krig kan motivera viss beredskap att hjälpa dem hantera det. Så får man förstås inte tänka – antar att motståndarna till detta tycker att det är bättre att vi har krigsvana människor med trauman vandrandes runt på våra gator utan försörjning och stöd. Ett exempel på den senare inställningen framförs av Devin Rexvid i SvD.
Att erbjuda kurativa insatser till jihadister som stridit för en av samtidens mest brutala islamistgrupper och individer som själva med stor sannolikhet begått bestialiska handlingar mot oskyldiga människor, kan vara en provocerande politisk åtgärd. Förslaget är provocerande då de ”traumatiserade jihadisterna” inte är överlevande från sådana naturkatastrofer som Estonia eller tsunamin 2004. Snarare tvärtom, de har utsatt barn, kvinnor och män för trauma, förnedrat, våldtagit, förslavat, handlad med, korsfäst, halshuggit och massakrerat dem.
Rexvid tycks ha uppfattningen att eventuella insatser för att rehabilitera hemvändande IS-krigare skulle vara någon form av belöning, kanske t.o.m. en stimulans för fler att åka. Den linjen är nästan för absurd för att bemöta. Att vi snarast av ren självbevarelsedrift har ett intresse av att de kan återanpassas till ett rimligt normalt liv verkar ha undgått Rexvid. Man får en känsla av att det snarast är ”en öga för ett öga, en tand för en tand” som gäller, detta helt oavsett om den enskilde gjort sig skyldig till de förbrytelser som uppenbarligen gjorts i IS namn. Tyvärr är det ju också så att även om en del av de hemvändande också gjort oursäktliga handlingar så är det nog få av dem som kommer att kunna lagföras och sannolikt ännu förre som kan förväntas dömas.
Demokrati är väl inte särskilt komplicerat
Demokrati är mer komplicerat än vad somliga tror… | VÄNSTRA STRANDEN: ””
Vi säger oss leva i en demokrati och det stadfästs genom förklaringen att all makt utgår från folket. Det manifesteras genom att vi (nästan) har yttrande- och åsiktsfrihet och viktigast kanske genom att vi har allmänna. fria val. Att vi valt att ha ett parlamentariskt system med proportionella val mellan olika partilister får väl sägas vara en begränsning, dock inte så allvarlig att man skulle kalla det icke-demokratiskt. Det är utan tvekan det bästa system vi har.
En alldeles avgörande faktor för att detta flerpartisystem ska fungera är att man efter val bildar en regering som har aktivt eller passivt stöd av flertalet i parlamentet (riksdagen). Sedan Reinfeldt ansträngt sig och i stor utsträckning lyckats införa permanenta block (flera partier som i förväg förbinder sig att samarbeta mot andra ibland t.o.m. illusoriska) block fungerar inte detta längre. De etablerade partierna vägrar att utföra den viktigaste uppgiften de har efter val – att skapa en regering med aktivt/passivt stöd av en majoritet i riksdagen.
För att slippa ifrån denna allra viktigaste uppgiften har samma etablerade partier valt att träffa en överenskommelse (hur nu några ”höga” partiföreträdare kan anse sig ha rätten att binda typ 87% av riksdagens nuvarande och framtida ledamöter vid en sådan överenskommelse som såvitt jag förstår framförhandlats i hemlighet. Absurt!
Att denna överenskommelse dessutom ger ett fullständigt orimligt inflytande för småpartier (gäller på båda ”sidor”) gör ju inte saken bättre. Nu permanentas uppenbarligen sådant som Kds inflytande över vårdnadsbidrag likväl som MPs ultimativa krav när det gäller viktig infrastruktur. Till yttermera visso ska dessutom V kunna få genomslag för sin politik när det t.ex. gäller utförarorganisationer in den s.k. välfärdssektorn. Vi talar alltså om partier med väljarstöd långt under 10%.
All detta hindrar mig förstås inte från att tycka att det är bra att SD inte får inflytande och dessutom föredrar jag ju en socialdemokratisk politik framför Alliansens. Något majoritetsstöd för detta senare ser jag dock tyvärr inte – vi fick ju ett uselt valresultat 2014.
PS Tycker förresten också illa om att man valt att själv namge sin överenskommelse – sådan ska få namn av andra (högmodigt på något sätt) DS
För mycket -ist och hat
Några funderingar:
Idag är det inte längre möjligt att föra vettiga diskussioner. Den som försöker kommer att omedelbart mötas av en hord av ”motståndare” som snabbt kategoriserar debattören. Att syftet är att tysta är uppenbart. Tekniken som används är ofta att kategorisera i termer av rasist, feminist, antirasist eller någon annan -ist. Lika ofta används om motståndaren begrepp som inbegriper ”hat”.
När inte ist och hat räcker avfärdas människor genom att de bestäms tillhöra en kategori som inte har rätt att yttra sig i frågan. Detta drabbar undantagslöst vita medelålders män (som undertecknad även om jag inte drabbats särskilt) men ofta andra som inte har rätt attribut i form av hudfärg, etnicitet, kön eller liknande.
I min värld har alla rätt att yttra sig, alla har rätt att bli respekterade. Ingen ska mötas av kategoriseringar av sin person i debatten utan bara bemötas i sak (fast alla har också rätt att förbigå med tystnad).
Öppna gränser är vänsterpolitik – håller med
Öppna gränser är vänsterpolitik Dagens Arena: ”Visst, partier till vänster pratar om ’human’ flyktingpolitik, men det skapar främst bilden av den gode Väst. Vad har hänt med visionen om en värld utan gränser och arbetare världen över förenen eder? I takt med att Sverigedemokraternas stöd ökar är det viktigare än någonsin att tala om öppna gränser. Rasisternas invandringsproblem finns för att gränser finns.”
(Hittat via Dagens Arena.)
Helt överens med Roya Hakimnia – fast jag skulle vilja formulera det i termer av att riva gränser. Frågan är ju vilka intressen som tjänar på att vi upprätthåller nationalstater och dess territoriella gränser. Kapitalet har ju sedan länge slutat att använda dessa som skydd, numera tjänar de mest som ett instrument för att kontrollera människor. Alla borde vi förstås betraktas som världsmedborgare, något som hittills bara varit överklassen förunnat.
Kapitalet förlägger sin verksamhet där det för ögonblicket passar bäst. Genom upprätthållandet av gränser är detta möjligt då lågavlönade i delar av världen förhindras att skapa bättre villkor genom att flytta på sig. Arbetare i alla länder förenen eder är precis som Hakimnia påpekar en mycket aktuell paroll. Lägg bort alla diskussioner om etnicitet, nationalitet etc. Fokusera på världsmedborgarskap.
Det vi borde diskutera är hur vi skapar demokratiska strukturer i en gränslös värld.
Technorati Tags:
Dagens Arena, demokrati, Flyktingpolitik, Ideologi, Kapitalet, Politik, Socialdemokratiska Arbeterepartiet, Socialism, Solidaritet, Roya Hakimnia
Intressant kritik av meritokrati
Is Meritocracy A Sham? | Via Meadia: ”But, and this is what Hayes is pointing out, there are a couple of problems with meritocracy in practice. The first is, evidently, that it doesn’t always work as advertised. The ‘best and the brightest’ organized the financial market reforms of the Clinton years that led to the Bush bubbles and the Obama doldrums, and neither the wars in Vietnam by the Kennedy era Great Meritocrats nor the Bush and Obama era wars were triumphs of social engineering.
The second problem is that in the end, meritocracy doesn’t promote democracy. The meritocrats may have won their positions through an open competition and their kids (with some advantages to be sure) are still going to have to struggle to make it into top colleges and so on, but once they win — they’re an elite. And their perceptions about how hard they competed and how fair the competition was makes them more smug and more entitled than the old elites ever were.
The new elites don’t feel guilty about their power; they didn’t inherit it. They earned it. They are smarter than everybody else and they deserve to rule — and in their own minds at least, they also deserve the perks that power brings. Money, fame, access: bring it on.
Wealth and entitlement corrupts the meritocratic elite. Members of this elite can no longer see society easily from the perspective of ordinary people and so their decisions increasingly reflect their own interests rather than those of the people they are supposed to represent. They lose the ability and perhaps also the will to be impartial arbiters between the masses and power; they identify with power and start to use their own influence to tilt the system farther and farther away from the populists and toward the old power centers.
I’m not of course doing justice to Hayes’ book here; if I could it would have been a blog post not a book. But this critique of the meritocratic ideal from the left speaks also to the populism of the right; indeed, while Hayes loathes what he understands of the ideology and political program of the Tea Party as much as any left intellectual in America, he has far more emotional sympathy for its hatred of the überclass than many writers on his side of the spectrum.”
Walter Russell Mead kommenterar på sin blogg Twilight of the Elites: America after Meritocracy av Christopher Haye. Fram till det ovan citerade stycket är det riktigt intressant, sedan förlorar sig Mead i ett resonemang som går ut på att ateister löper större risk än religiösa att utvecka den arrogans och andra meritokratins fallgropar som Hayes beskriver i sin bok. Denna senare del lämnar jag helt därhän.
Poängen är att meritokratin som uttryck för en teknokratisk samhällssyn står i viss motsättning till en (vad Meads kallar social populism) demokratisk sådan baserad på jämlikhetsbegreppet. Skulle kunna ses som lite förvirrande då just meritokrati ofta framställs som ett sätt att komma ifrån åtminstone ärvda privilegier men den teknokratiska samhällssynen såsom den beskrivs av Mead undergräver definitivt demokratin.
Såhär i sommartider känns det lite skönt att kunna ägna lite tid åt denna typ av diskussion – liksom om fascism som jag kommenterade häromdagen. Under Almedalsveckan då man hör våra ledande politiker hålla visionslösa tama tal där det mest uppmärksammade blir korporativistiska förslag om jobbpakt bekräftas ju att det åtminstone behövs en väsentligt fördjupad diskussion om hur vi vill forma vårt samhälle baserat på en lika fördjupad analys av hur det nuvarande faktiskt ser ut i termer av verklig demokrati, verklig frihet och verklig jämlikhet.
Mer om vad sossar och andra progressiva tycker på Netroots, s-bloggar och Socialdemokraterna.
Technorati Tags:
Aftonbladet, demokrati, Elit, Elitism, Fascism, Frihet, Netroots, Politik, s-bloggar, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Staten, Tekonokrati, Meritokrati
Avslutar dagen med The Global Intelligence Files och Carl Bildt
Currently playing in iTunes: Let Me Love You Baby (Live Version) by Stevie Ray Vaughan & Double Trouble
Det är med viss entusiasm jag noterar att Wikileaks fortfarande presterar. Särskilt intressant är förstås hur allas vår Carl Bildt framstår. Wikileaks verkar släppa filer allteftersom. Ser fram emot mera.
5 miljoner email hämtade från Stratfor – ett Texas-baserat underrättelseföretag. Vilket kap!
Currently playing in iTunes: Bridge to Better Days by Joe Bonamassa
Technorati Tags:
Afghanistan, Carl Bildt, demokrati, Politik, Politik 2.0, Yttrandfrihet
Var demokratin verkligen bättre förr
Demokratins död | Mitt i steget, Johan Westerholms blogg: ”Det som byggde det politiska systemet, medborgarna, har tappat kontrollen över det monster av byråkrati och den kultur av manipulation som blev resultatet. På alla nivåer och i alla partier. Deprimerande. Demokratin, eller dess vilja att manipuleras och manipulera, kom att bli det som förgör demokratin. När vi kritiserat EU för att inte vara demokratiskt nog så ser vi inte bjälken i vårt eget öga. Det är hos vår egen oförmåga att styra våra partier som vi borgat för den utveckling vi ser idag.
”(Hittat via Knuff.)
Fårstår herr Westerholms något dystra perspektiv. Dock, det var nog bara i begränsad omfattning bättre förr. Tror knappast att folket var särskilt engagerade i framkomsten av Torekov-kompromissen. Den ska nog snarast ses som resultatet av dåtidens partieliters strävan och baseras naturligtvis på såväl geniuna demokratiska värderingar, en idealiserad bild av desamma och så en portion retorik så att ”stabilitiet” för den rådande samhällsordningen (inkl. partiväsende) kan garanteras. Martin Moberg har också kommenterat Westerholm.
Visst var det nog bättre fart i det interna partiarbetet åtminstone vad gäller antal deltagare i basverksamhet förr. Om medlemmarna egentligen utövade något större inflytande skulle jag vilja låta vara osagt – tror egentligen inte det.
Jag skulle vilja betrakta detta med demokrati som något vi strävar efter och har så gjort under något sekel – med lång väg kvar att vandra. Partiet borde i den processen vara en föregångare, ett organisatoriskt uttryck för hur vi vill att samhället som helhet skall vara. Att vi knappast utgör en sådan förebild visas väl tydligt av processen t.ex. vid utnämnandet av partiledare senast. Varken strategi eller politik diskuteras publikt drivet av de i partiet förtroendevalda i någon större utsträckning, den diskussion som förekommer hittar man huvudsakligen utanför organisationens fora på bloggar m.m.
Att denna min tes är rimlig förstår man av att historiskt så är demokrati i bemärkelsen att folket styr ett relativt ungt fenomen som idé och exemplen få på mer utvecklat sådant styre på nationell nivå. Även organisationer byggs normalt upp på ett sätt som snarare motverkar än befrämjar verklig demokrati om vi med det förväntar att alla verkligen har ett reellt inflytande på organisationens utveckling. Oftast hämmas detta genom de representativa strukturerna som definitivt får anses tillhöra de konserverande krafterna särskilt genom att skydda de som ingår i de ledande kretsarna (sitter runt köttgrytorna om man så vill).
Den demokrati vi omhuldar är ju i själva verket ett borgerligt projekt där representativ parlamentarism visat sig vara ett effektivt sätt att legitimera statens maktutövande. Det är sannolikt ett bättre styrelseskick än de flesta andra hittills prövade men knappast slutpunkten i mänklighetens utveckling. Ett av dess tillkortakommande gäller ju just det ytterst begränsade inflytande det faktiskt tillförsäkrar folket. Ett annat hur lätt det välts över ända om det inte uppfyller mer grundläggande ekonomiska maktstrukturers krav – Grekland har ju bara under de senaste 50 åren haft erfarenhet både av diktatur och av nu senast teknokratstyre alldeles oavsett folkets vilja.
Det vi har att göra – och som borde fortsatt vara socialdemokratins uppgift – är att ständigt kämpa för ett verkligt demokratiskt samhälle. Då måste vi börja med oss själva – utveckla vårt parti i en sådan riktning.
Ett litet steg skulle vara att se till att alla medlemmar faktiskt skolas i sådana för verklig demokrati grundläggande principer som yttrandefrihet. Idag omfattar nämligen inte alla ens det, vilket Alexandra Einerstam skriver om.
Läs mer om detta på Knuff
Mer om vad sossar tycker på Netroots, s-bloggar och Socialdemokraterna.
Technorati Tags:
Alexandra Einerstam, demokrati, Ideologi, Johan Westerholm, Martin Moberg, s-bloggar, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Yttrandfrihet
Senaste kommentarerna