Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Massiv demonstration i Madrid |- så mycket behöver vi nog inte veta?
Massiv demonstration i Madrid | Utrikes | TT | Senaste nytt | Aftonbladet: ”Tiotusentals demonstranter samlades på lördagen i Madrid för att visa stöd för det nya vänsterpartiet Podemos, som är emot de åtstramningspaket som införts i Spanien.”
(Hittat via Aftonbladet.)
Ungefär så här långt sträcker sig alltså Aftonbladet (och TT) när det gäller att värdera denna manifestation ur nyhetssynpunkt, inga uppgifter om antal demonstrerande, inga bilder osv. Adam Erlandsson i SvD kompletterar TTs text med en del bakgrund och vi får veta att Podemos har 300 000 medlemmar vilket gör dem till Spaniens näst största parti. SvD har också bild från manifestationen men ingen uppgift om det totala antalet deltagare. Magnus Falkehed i DN har faktiskt en kommentar från en deltagande och DN har också bild.
Beatrice Janzon som befinner sig i Paris uppger på SR att det var uppemot 100 000 deltagare och SR har en bild. På SVT återfinns samma TT-text som i Aftonbladet men kompletterad med bild. Lite mera information och bild av den massiva manifestationen verkar inte förekomma i svenska medier, men finns förstås i engelskspråkiga sådana. TIME är ett exempel.
Den fråga jag ställer mig är om det är en medveten strategi från svenska medier att hålla oss i okunskap om detta, att inte ge oss en rättvisande och någorlunda komplett bild av den politiska utvecklingen i Spanien så som den manifesteras idag.
Lärares professionalism
Jag följer men deltar i mycket begränsad omfattning i de ofta livliga diskussioners lärare emellan som numera närmast rasar på Twitter. Det är ju onekligen ett mycket positivt och intressant tecken på att en yrkeskår fått ett forum (gäller förstås också andra sociala medier) där de förhoppningsvis kan utveckla sin professionalitet. En sak som definitivt fortfarande saknas är ett gemensamt språk vilket bland annat diskussionen om läxor visar (t.ex. Läxduellen – directors cut del 1, Stoppa häxjakten på läxor i skolan och Läxor skapar onödig stress. Här slår man varandra i huvudet med forskning samtidigt som det fortfarande framstår som rätt oklart vad en läxa egentligen är (tror inte det finns definierat i läroplanen).
Nåja, i min ambition att eventuellt någon gång få sorterat alla mina samlade papper (det är ingen liten mängd) gjorde jag idag en liten ansats och fann ett PM jag skrivit 1992-01-07. Kan ha varit underlag för ministers tal eller för något anförande jag själv skulle hålla – det är skrivet i en slags talform. Rubriken är Lärarnas professionalism och här kommer ett citat som jag tror fortfarande äger giltighet:
Läraryrket uppfyller idag inte de kriterier man vanligen ställer på en profession. Orsakerna till detta är flera. Bl.a. är en lärare utbytbar, dvs läraren kan ersättas av en outbildad vikarie, och gruppen saknar också en gemensam kunskapsbas med vilken följer ett gemensamt språk för att beskriva yrkespraktiken.
Jag skriver vidare:
För att stärka professionalismen hos lärarna krävs en ökad självständighet hos kåren. Den fortgående decentraliseringen kräver också en hög grad av lojalitet mot målen för verksamheten. Dessa till synes motstridiga krav måste bilda utgångspunkten för professionaliseringen.
Tar för övrigt upp en del om lärarutbildning och avslutar med lite diskussion kring legitimation/certifikat:
Certifikat som bara ersätter examensbevis är bara semantik. Poängen bör vara att bidra till yrkets professionalisering. För att uppnå detta bör lärarna som kår få inflytande över certifieringen.
Det sista kanske som ett lite apropå när det gäller lärarlegitimationerna alltså tänkt för nästan precis 22 år sedan.
Solidaritet måste vara gränslös
Kanterna hårdnar på svenskheten | Tiden: ”Det är därför som 90-åriga Ganna Chyzjevska kunde utvisas till Ukraina trots att hon var dement, synskadad och hade läkarintyg på att hon inte klarade sig själv. Hon ansågs inte ha tillräckliga skäl att göra Sverige till sitt land under sina sista levnadsår.
Dessutom kommer allt fler förslag med syfte att skärpa linjen mellan svenskar, beroende på vilken etnisk eller religiös bakgrund de har. Folkpartiet, det näst största högerpartiet, återlanserar med jämna mellanrum språktest för medborgarskap, obligatorisk gynekologisk undersökning av högstadieflickor och burkaförbud. Även diskussionen om man ska dra in föräldrapenningen till barn som är födda utomlands har aktualiserats.
Sverigedemokraternas fasad har rämnat och företrädare som Almqvist kommer och går. Men politiken den består och bärs upp av etablerade partier, vars företrädare aldrig skulle säga blatte och hora offentligt. Det oroar mig mer än en väsande fascist med en illa sittande kavaj över brunskjortan.”
Hittat via
Skrev den här krönikan direkt efter SD:s järnrörsskandal. Är mer rädd för moderaterna än vad jag någonsin varit för SD tidenmagasin.se/artiklar/kante…
— Somar Al Naher ☪ † (@somaralnaher) 2 februari 2013
Eller som Karin Pettersson uttryckte det
Nu kör Moderaterna på riktigt. Nu blir det läskigt. Migrationsministern: Dagens asylinvandring inte hållbar – DN.SE dn.se/nyheter/sverig…
— Karin Pettersson (@AB_Karin) 1 februari 2013
Tror Al Naher har en viktig poäng. Det är inte SD vi i första hand ska vara rädda för (om inte annat har de bidragit till att en hel del buskagitation blivit synlig – och det är faktiskt bra) utan när andra partier anammar en politik baserad på problemdefinitioner baserade på etnicitet, religion och/eller kultur. Just nu verkar det vara delar av Moderaterna som är i farten – främst företrädd av vår migrationsminister Tobias Billström.
Att sådana idéer får fäste i en del borgerliga partier är förstås naturligt givet att inget av dessa vårdar det liberala arvet, även om i just denna diskussion det i övrigt hårt trängda Centerpartiet verkar ha en annan utgångspunkt
– Det är ett försök att hitta en enkel lösning på ett komplicerat samhällsproblem. Det är i andra änden man måste börja. Det stora problemet är att det är så det tar så lång tid för nyinflyttade att komma i jobb. Jag tycker att vi borde tillsätta en grupp skyndsamt som kan titta på arbetsmarknaden så att vi kan börja titta på reformer som kan lösa problemen i stället för att begränsa för de som vill komma till vårt land, säger Johan Hedin, Centerpartiets migrationspolitiska talesperson.
Nu ska vi förstås också komma ihåg att Sverige inte har någon invandring att tala om. Vi tar emot flyktingar som, om de beviljats asyl, också får ta hit anhöriga. Det verkar väl rätt rimligt. Därutöver verkar vi under beteckningen arbetskraftsinvandring ha infört någon slags slavhandel. Och så finns det förstås folk som återvänder.
Skulle vi vara sant solidariska med människor i vår omvärld borde vi tillåta invandring i betydligt större omfattning. Tänker ofta på de många svenskar som utvandrade under 1800-talets senare del – hur skulle det ha funkat för dem om USA då haft dagens invandringspolitik eller en politik motsvarande dagens svenska. I en globaliserad värld är det märkligt att vi inte ser på tillvaron ur ett globaliserat perspektiv, att vi solidariserar oss med alla de som har det sämre än oss. När kapitalet kan röra sig fritt och utnyttja människor i andra länder är det ju märkligt att förvägra dessa människor att t.ex. röra på sig om det krävs för att hävda sin rätt, hävda sitt människovärde, skapa sig en framtid. Arbetare i alla länder förenen er är som jag skrivit tidigare fortsatt en helt aktuell paroll.
För de härskande har nationalism alltid varit ett medel för att undertrycka befolkningen. För de undertryckta har solidaritet alltid varit vapnet i striden. Hoppas att alla sossar tar upp den kampen igen, inte bara i ord utan i handling. Det betyder att vara solidarisk i praktiken, inte bara slå vakt om vårt utan inkludera andra. De problem vi har ska definieras rätt – vi har för stor arbetslöshet, vi har bostadsbrist, vi klarar inte att ge alla en bra skolgång. Inget av detta har med etnicitet att göra utan kräver politik för att få fler ska få arbete, för att fler ska få en bra bostad och för att skolan ska ge alla chansen!
Mer om vad sossar och andra progressiva tycker på Netroots, s-bloggar och Socialdemokraterna.
Technorati Tags:
Aftonbladet, Arbetarklass, Etnicitet, Fascism, Flyktingpolitik, Främlingsfientliga, Frihet, Ideologi, Invandring, Karin Pettersson, Klass, MUF, Politik, Rasism, Religion, Skola, Socialdemokratiska Arbeterepartiet, Solidaritet, Sverigedemokraterna, Somar Al Naher, Moderaterna
Vad vet vi egentligen om skolan
Hur har kunskapsspridningen i skolan utvecklats? « Ekonomistas: ”Hur kan då Lärarnas riksförbund komma fram till att spridningen mellan starka och svaga elever ökat kraftigt? En anledning är att de jämför meritvärdespoäng och vid undersökningens startår, 1999, var meritvärdessystemet nytt. Lärarna var då osäkra på hur både IG och MVG skulle användas, vilket gjorde betygsskalan sammanpressad. Sedan dess har hela betygsskalan börjat användas i högre grad, vilket ökat spridningen i meritvärden. Detta betyder dock inte att kunskapsspridningen ökat i motsvarande grad.”
Sett ur mitt perspektiv blir skoldebatten allt mer bisarr. Det blir allt svårare att förstå vad som verkligen händer/har hänt itakt med att olika aktörer presenterar undersökningar eller argument för en det ena än det andra.
Det jag reagerar mest emot är dock den av någon slags nostalgi (omskrivning för önskan att öka skolans sorteringsfunktion) präglade synen att allt var bättre förr och att allt självklart blir bättre med statlig styrning (läs kontroll, uppföljning, inspektion etc):
Den svenska skolan – folkskolan – har alltid varit kommunal. Systemet präglades länge av ett parallelskolesystem som säkerställde att de redan priviligerades barn fick gå i särskilda skolor efter några år i folkskolan (realskola om någon minns). 1946 års skolkommission ligger till grund för införandet av enhetsskolan (försöksverksamhet) som sedemera blev 9-årig grundskola. Införandet av den senare skedde under ett tidsintervall på runt 10 år under 60-talet och först i början av 70-talet gick barn i landets alla kommuner 9 år i skola.
Under t.ex. 50-talet gick bara en bråkdel av landets unga vidare till gymnasiala studier. På några årtionden ökade denna andel till i princip alla i en årskull. Är det då märkligt att en del kommer att misslyckas, i synnerhet som inte gymnasieskolan i alla delar anpassade sig till denna förändring.
Under 90-talet gick vi från ett betygssystem som i princip ”godkände” alla – det gick att gå ut grund- respektive gymnasieskola med enbart ettor i betyg. Det nya systemet införde absoluta krav för godkänt som i jämförelse motsvarar dels ettor i det gamla, dels delar också av tvåorna. Sen blir någon förvånad/upprörd över att andelen som får icke godkänt i ett eller flera ämnen är förhållandevis stor.
De förändringar som genomfördes under 80-talet (slutfördes i och med det som kommit att kallas kommunaliseringen i början av 90-talet) innebar att 1) staten slutade att detaljreglera genom statsbidrag direkt kopplat till lärarlöner/tjänster – ett system som hade avsevärda negativa konsekvenser och som utsattes för betydande kritik och 2) statsbidragen till skolan, som alltså varit direktkopplade till antalet lärartjänster, bakades in i den stora påse som staten efter hänsyn tagen till enskilda kommuners förutsättningar räknar fram. Allt enligt devisen att beslut borde bli bättre om de fattas så nära verksamheten som möjligt; vem kan avgöra om en skola behöver en specialpedagog till – rektor, kommun eller en länsskolnämnd?
PS Till Jonas Vlachos vill jag dock säga att Skolverket faktiskt genomfört det som kallas Nationella Utvärderingen som faktiskt säger något om kunskapsutvecklingen genom nationella mätningar DS
Technorati Tags:
Kommunalisering, Politik, Skola, Skolverket, Utbildning, Jonas Vlachos
Lite tänkande en lördagkväll
Tänkande kan få troende att vackla – DN.SE: ”Analytiskt lagda personer är mindre benägna att vara troende än de som brukar gå på magkänsla. Det visar en kanadensisk studie som publicerats i den vetenskapliga tidskriften Science.
En del människor med religiös övertygelse upplever sin tro som bergfast. Men en ny studie visar att personer som uppmanas att tänka analytiskt kan börja vackla i sin tro, om än bara lite.”
(Hittat via Knuff.)
Hittar ovanstående i mitt sökande efter lite tankestimulans så här en lördagskväll. 酩酊老翁 menar t.o.m. att religiösa (som väl kan likställas med troende) är oförmögna till logiska resonemang och refererar också till forskning refererad i Wikipedia. Göran Rosenberg däremot lyckas – kanske inte så övertygande – i en understreckare i SvD argumentera för mera religion i politiken
”Habermas hoppas för sin del att ett sådant möte kommer att väcka till liv ”sedan länge undertryckta, glömda, obrukade intuitioner som ligger begravda någonstans”. Taylor hoppas för sin del på en sekulär stat som inte gör skillnad på religiösa och icke-religiösa opinioner och värderingar. I dialogen mellan de båda filosoferna formas en ny förståelse för religionens roll och betydelse i det postsekulära samhället.”
Hela Rosenbergs resonemang (och sannolikt de båda refererade ”filosofernas”) framstår som rätt bisarrt.
En invändning mot Rosenberg (Habermas/Taylor) är förstås för alla uppenbar – religion har ett betydande inflytande i den sekulära staten (om vi t.ex. tar vårt eget land som utgångspunkt). Religiösa människor deltar utan problem och i betydande omfattning i det politiska livet. Lagstiftning och sedvänjor präglas i mycket hög grad av religion. I mitt eget parti är de religiösa t.o.m. organiserade i en egen partiorganisation. Om jag inte misstar innehåller vår konstitution krav på statschefens religionstillhörighet – bara som exempel.
En annan invändning som åtminstone jag har är att religionen ofta är organiserad, kapitalstark och därmed tar stor plats i samhällslivet – ofta helt oproportionerligt mot antalet aktivt engagerade. Religion är ett så väletablerat fenomen att Skatteverket effektuerar religiösa samfunds medlemsavgifter. Sekulära människor är av helt naturliga skäl inte organiserade på samma sätt. Det finns inga företrädare för de sekulära som staten/politiken kan samtala med.
En annan aspekt som pockar på uppmärksamhet i sammanhanget, men som ligger lite vid sidan av frågan om relationen mellan religion och politik är huruvida man kan/borde tala om vad som i de mer sekulära samhällena ibland ersätter religion. Mitt resonemang i det följande bygger på tesen att religion under stora delar av mänsklighetens historia fyllt flera funktioner – att hålla folk i herrans tukt och förmaning, kanalisera engagemang, erbjuda tröst i en eländig värld och hopp om något bättre (om än efter döden).
Att t.ex. arenaidrotterna och supporterskap fått ersätta både religiöst engagemang och blivit substitut för hoppet om en bättre värld är ju uppenbart. Men faktiskt är det så att nästan vad som helst kan ersätta ”tron” – det kan vara den egna kroppen (träning), det kan vara att man vet hur bra undervisning är och det kan vara bekännandet till en politisk idé`(eller faktiskt t.o.m. en bestämd organisation).
Det senare var en fundering jag fick i samband med läsandet av Anders Nilssons Hur länkar man till tystnaden?
Sen finns det förstås i politiska organisationer ofta en grund, en ideologisk bas som kan anammas utan att den blir trossatser. Socialdemokratins frihet, jämlikhet och solidaritet är sådana som måste få sin uttolkning i envar tid och alltså inte betyder exakt detsamma oavsett. Att jämlikhet dock i alla lägen betyder respekt för alla människors lika värde är förstås självklart. Inte heller demokrati dvs en man – en röst såväl i parti som på olika nivåer i styrandet av stat, kommun etc behöver vara en trossats utan ett rationellt val enligt devisen – bästa möjliga (såvitt vi nu vet). Tvekan om det är något jag personligen ser som svårförenligt med att ”få” kalla sig socialdemokrat.
Technorati Tags:
Anders Nilsson, demokrati, DN, Elitism, Frihet, Integritet, Johan Westerholm, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Solidaritet, Wikipedia, Göran Rosenberg
Tänk vilka dåliga bilar vinstdrivande företag producerar
Om drivkraften är vinst blir resultatet vinst, inte god vård « Röda Berget: ”Samhället tjänar inte på att privata vårdkoncerner tar hem stora vinster i sjukvårdsbolag. Samhället tjänar däremot på en bra vård. För att ta ett konkret exempel. istället för att deta ut pengar till Caremas aktieägare kan man anställa folk som bara talar med de gamla. Det är samhällsnyttigt, i motsats till Caremas vinst, ”
(Hittat via knuff.)
Själv tillhör jag de som är lite tveksam till resonemang som utesluter att vinstdrivande företag kan erbjuda kvalitet. Ibland inbillar jag mig faktiskt att de allra flesta företag som finns faktiskt har som målsättning att erbjuda just hög kvalitet. Skälet till det är att företag som inte gör det knappast överlever under längre tid.
Till yttermera visso trodde jag att vinst i första hand handlar om avkastning på investerat kapital. Det tror inte Katrine Kielos.
I debatten frågar sig en del hur det kan vara så självklart att ett företag som utvecklar medicinsk utrustning ska få dela ut stora vinster – men inte de som levererar sjukvården. Det handlar väl om den hederliga marknadsekonomiska principen att vinst har man rätt till eftersom man tar en risk.
Den som investerar kapital vill ha avkastning, på samma sätt som vi alla förväntar oss att åtminstone få lite ränta på våra sparade pengar. Den principen är väl rätt ok – och helt avgörande för att en marknadsekonomi ska fungera. Problem uppstår förstås bl.a. när det finns aktörer som på kort tid vill ha stor avkastning på sitt kapital. Sådana finns det väl egentligen bara två typer av – skurkaktiga typer (som det ju alltid funnits) och förvaltare av fonder (ofta eftersom vi alla vill ha bra pension och förvaltaren hög bonus).
Sedan åtminstone 20 år befinner vi oss i en postindustriell ekonomi. Det innebär bland annat att en stor del av kapitalet inte binds i långsiktiga investeringar med medföljande engagemang i utvecklandet av långsiktig avkastning utan istället sker en stor del av den ekonomiska aktiviteten genom handel med finansiella instrument – från aktier till derivat m.fl. Kapitalet investeras inte i företag utan i handel med företagens aktier. Avkastningen genereras genom köp och försäljning av dessa aktier – inte genom utdelning från samma företag. Vd:n för ett börsbolag blir mer intresserad av att kortsiktigt öka aktiens värde (som ju i praktiken är betydelselöst för företaget) istället för att säkerställa bolagets långsiktiga intjänandeförmåga (lite förenklat och inte alltid en motsättning).
Oaktat detta så är argumentationen som utgår från att företag som kan/får göra vinst inte skulle vara intresserade av att erbjuda hög/god kvalitet på sina tjänster och produkter enfaldig.
Klas Eklund har förstås i huvudsak rätt i sin artikel i DN rubricerad Vi behöver en ny kapitalism som är mer ansvarstagande. I den artikeln beskriver han just spekulationsekonomin (även om han inte problematisear utvecklingen mot ett dominerande institutionellt ägande där hög avkastning är det enda saliggörande). När det gäller ungdomsarbetslösheten har dock Eklund fel – rätt så långt som att det är ett allvarligt problem men inte när det gäller lösningarna. Detta tankefel gör han förmodligen på grund av att få som resonerar om arbetslöshet tycks vilja adressera den viktigaste orsaken – brist på jobb! Istället fokuseras oftast på hur olika grupper ska få det lättare att ta sig in på ”arbetsmarknaden” som om detta inte momentant måste innebära att någon anna grupp slås ut. Det måste helt enkelt till tillväxt som genererar fler jobb.
Jonas Sjöstedt ser pensionskapitalet, en inte oväsentlig del av problemet. Lägre avkastning på det ger lägre pensioner vilket väl kan tänkas orsaka en del problem, det skriver han inte om dock.
Trodde Peter Andersson skrivit om detta, men icke. Peter Högberg kommenterar Eklund. Sven-Erland har förstås en poäng:)
Här kommer kapitalismens verkliga svek: Den levererar inte den eviga tillväxten! Den fluktuerar, den är oförutsägbar, den påverkas av faktorer vi inte räknat med. Hade bara kapitalismen levererat tillväxt så hade skulderna gradvis minskat i betydelse, i takt med ökande BNP!
Martin Moberg kommenterar också Eklund – eller inte. Johan Sjölander verkar tycka att Eklund borde ha skrivit en typ fem-sidig artikel, utvecklat svar på alla frågor. Mycket begärt kanske i en debattartikel.
Technorati Tags:
Aftonbladet, ekonomi, Jonas Sjöstedt, Kapitalet, Katrine Kielos, Martin Moberg, Peter Andersson, Peter Högberg, Röda Berget, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Klas Eklund, Sven-Erland, Johan Sjölander
Senaste kommentarerna