Jag har många problem – här är ett

Av någon anledning är jag helt tillfreds med att vara en biologisk varelse, Med det menar jag att jag är ett med det andra ofta refererar till som naturen och då menar de något skilt från sig själv, något man kan besöka, iaktta, något annat än mänskliga aktiviteter etc. Därför är inga aktiviteter utförda av människor eller andra varelser per definition onaturliga. Förstås kan de vara biologiskt irrationella men det är ju en annan fråga. De kan ofta vara kontraproduktiva men fortsatt inte onaturliga.

Detta leder ofta till problem för mig och det har nästan lika ofta med den ena ändan av att vara en biologisk varelse att göra – allt ska dö. För det första så är alltså döden en fullständigt ”naturlig” företeelse – alla dör förr eller senare. Det går därför inte att hävda att någon dött för tidigt – ett fullständigt horribelt påstående. Man kan förvisso dött ung (eller gammal) men aldrig för tidigt, likväl som man inte kan dö för sent. Man kan förstås – om man t.ex. drabbas av demens – som yngre önskat att man sluppit uppleva det.

För det andra kan man inte kommunicera med den döde – att dö är att avsluta sin existens. Man kan alltså inte tillönska den döde typ ”vila i frid”, den döde kan nämligen inte ta emot denna önskan. Det är också rätt orimligt att så som numera i ökad omfattning verkar vara det vanliga höja den döde till skyarna, en fantastisk människa, den mest kärleksfulla, den bästa, den felfrie, den oskyldige etc. Den döde är oftast en helt vanlig människa med fel och brister, kanske i vissa fall t.o.m. allvarliga brister. Den döde har ingen glädje av att skönmålas – för oss efterlevande leder det till historieförfalskning och att lura sig själv är aldrig nyttigt.

Att vårda minnet av en död innebär inte att man okritiskt hyllar den döde. Det innebär snarare att man tar lärdom. Det innebär att verklig vård av ett arv är att använda det för att själv utvecklas, inte att fira dödsdagar (eller för den delen förra födelsen av). Som exempel – jag vårdar minnet av min far som dog för några år sendan genom att dra nytta av vad han lärde mig och undvika saker som var mindre bra, men ägnar ingen tid åt att celebrera hans födelsedag eller dagen när jaan dog. Tänder heller inga ljus på hans grav (skulle det för övrigt varit helt mitt beslut så skulle jag nog inte ordnat gravplats).

I den mån man skulle kunna tala om att jag lever vidare så är det genom den eventuella (och förhoppningsvis i någon mån positiva) påverkan jag haft på mina barn och på utvecklingen inom de områden jag verkat. Det senare blir jag dock alltmer tveksam till; blir närmast förtvivlad när jag ser hur politiken utvecklas – särskilt aktualiserat av hur nu retoriken kring mottagandet av flyktingar övergått från ett hyfsat språkbruk och självklar ambition att erbjuda bästa möjliga mottagande till att handla om hur stort problem de utgör. Om jag räknat rätt utgör nuvarande inströmning 2% ökning av antalet människor i vårt land per år – det kan väl inte vara någon större svårighet att klara av!

Av någon anledning är jag helt tillfreds med att vara en biologisk varelse, Med det menar jag att jag är ett med det andra ofta refererar till som naturen och...