Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Gillar Persson
Persson varnar Löfven för samarbete med V och Mp: ”-När jag hade lite inflytande över det här så hyllade jag uppfattningen att varje parti går fram med sitt eget program. Vi vet ju inte alls hur riksdagen kommer att se ut efter valet och att i förväg låsa sig vid vissa regeringsbildningar kan vara direkt skadligt för den svenska demokratin och parlamentarismen”
Visst har han rätt, den gode Persson. Han varnar ju dock inte för samarbete med V och MP utan uttrycker precis samma uppfattning som jag försökte torgföra när det begav sig, nämligen att man inte ska kopiera Alliansens strategi att utforma ett regeringsalternativ tillsammans med andra inför ett val utan gå till val på sin egen politik. Endast då får väljarna möjlighet att uttrycka sin uppfattning eftersom vi inte har något ”second best”-alternativ på valsedlarna.
Persson säger dock inte mycket om politiken. Det kanske han borde, han är väl fortfarande medlem i partiet antar jag. Tycker Mikael Romero gör en bra analys
”Det finns nämligen en allvarlig sjuka inom det socialdemokratiska partiet . Ett beteende som på sikt hotar att underminera dess samhällsförändrande kraft. Att tänka som förr är rätt och vänster. Att tänka nytt om framtiden är fel och höger. Och i skyttegravarna förändras verkligheten.
Egenmakt kan inte reduceras till en fråga om vänster eller höger. Det är istället en fråga om att vitalisera en mer än hundraårig tradition som handlar om att ge människor verktyg att frigöra sig från krafter utanför deras kontroll. Egenmakt handlar om att ge människor ökad makt att själva förändra sina liv. Det finns inga system eller offentliga lösningar som kommer att lösa livets alla problem. Politiken kan inte i dess alla delar lägga livet till rätta, men politiken kan och bör rätta till det som ligger i vägen för livet.”
Självklart ska politiken röja väg, självklart ska människor ha möjlighet att växa. För att uttrycka det lite pompöst; socialdemokratins historiska uppgift är att befria arbetarklassen från lönearbetets bojor. Det innebär inte – som en del tycks tro – att alla ska göra klassresor även om sådana är självklara utan att man också som lönearbetare ska kunna förverkliga sig själv, sina drömmar, sitt livs önskningar.
Westerholm har också kommenterat Romero och DNs ledare. Högberg också. Säkert flera proressiva på t.ex. Netroots, s-bloggar och Socialdemokraterna.
Technorati Tags:
demokrati, DN, Ideologi, Johan Westerholm, Peter Högberg, Politik, s-bloggar, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Stefan Löfven, Mikael Romero, Egenmakt
Har alltid haft lite svårt med karriäristerna
Rollbytenas tidsålder | Näringsliv | SvD: ”Att Håkan Juholt hade svårt att värva ’the best and the brightest’ stod klart redan de första veckorna. Den typ av högerstämplade elitsossar som Göran Persson lutade sig på känner sig inte längre hemma i S. Förre finansministern Pär Nuder jobbar idag för Wallenbergarnas riskkapitalbolag EQT, hans statssekreterare Jens Henriksson var en sväng på Swedbank innan han blev chef för Stockholmsbörsen.
I individualismens och värdeförskjutningarnas tidevarv är det precis lika tänkbart för en S-karriärist att börja jobba på en storbank som för en finansfurste att prisa Per-Albin Hanssons folkhem. Problemet för Håkan Juholt är att han varken har makt eller pengar att locka med i kampen om de mest eftertraktade rollbytarna.”
(Hittat via knuff.)
Jag har inga problem med att människor går från vanliga jobb till politiken och tillbaka. Finner det tvärtom önskvärt, politiska uppdrag bör man bara ha under en begränsad tid. Har egentligen bara ett krav – nämligen att den som får ett politiskt uppdrag (förtroendevald eller anställd av partiet) accepterar detta driven av ideologisk övertygelse.
Tyvärr så förekommer det ju – precis som tesen är i Olle Zachrisons artikel – dels att partiet städslar medarbetere vars huvudsakliga intresse är den egna karriären, dels att förtroendevalda parkera på sina poster. Båda fallen är problematiska då andra intressen än partiets då blir överordnade. Man skulle ju kunna tänka sig att det utvecklades en alldeles särskild professionalism, och visst tillägnar sig en del en slags politisk färdighet. Det avtagande avståndet till vardagen utanför politiken motverkar dock oftast denna.
Kunskap från livet utanför politken är viktig, avgörande. Partiet är dock ganska dåligt på att ta tillvara den vilket gör att många med kompetens från olika områden utanför politiken tröttnar.
Technorati Tags:
Håkan Juholt, Kommunalråd, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Olle Zachrison
Vem/vilka har problem
Valstatistiken för de senaste 50 åren visar hur otroligt homogent som stödet för det röda blocket S+V har varit. Under åren 1960 – 2002 noterade de två socialistiskt inspirerade partierna med ett enda undantag valresultat i spannet 47,5 – 53,1 procent.
I Alliansens segerval 2006 gick både S och V kraftigt tillbaka och fick inte mer än 40,8 procent ihop, vilket var all time low. Och ändå var det betydligt mindre lågt än det gemensamma resultatet för Mona Sahlins S och Lars Ohlys V 2010: 36,3 procent. Detta gemensamma resultat var svagare än vad Göran Perssons S ensamt lyckades skrapa ihop i partiets ”katastrofval” 1998 (36,4 procent)
via Den svenska socialismens kris | Ledarredaktionens blogg | SvD.
Fastnar för ovanstående två avsnitt ur P J Anders Linders inlägg av två skäl. Det första handlar om att siffrorna i sig åskådliggör att socialdemokratins problem till stor del handlar om att politiken kommit i ofas med väljarna (verkligheten) och det andra att ”fel” partiledare nog inte ska se som orsak utan som symptom. Detta är kanske inga ny revolutionära slutsatser men de förtjänar att reflekteras över.
Om medborgarna säger ”jag kan själv”, naturligtvis baserat på att de numera har en betydligt bättre kunskapsnivå än för 50 år sedan (vem har möjliggjort det?), så kan ju knappast svaret vara ”vi vet bättre”, om detta ska vi lagstifta. Svaren hittar vi snarare i den frihetliga traditionen där människor bemyndigas – vare sig det handlar om spontandans på krogen, lösningar på familjelivets område eller livsstil i övrigt.
Ur samma tradition hämtar vi förstås viktiga principer när det gäller privatlivets helgd, respekt för den personliga integriteten och teknisk övervakning ersätts med fungerande sociala miljöer/sammanhang för människor att leva och verka i.
Peter Högberg skriver
Oppositionspolitik kan man bedriva på två sätt. Antingen det enkla som innebär att säga nej, eller det mer konstruktiva att visa på alternativ. Om man gör det senare framgångsrikt så kan man till och med få den sittande majoriteten att agera som om de vore i opposition.
Om man har en egen väl formulerad politik – och när det gäller konkreta frågor – med genomarbetade (diskuterade) förslag så löser sig detta med oppositionsrollen av sig självt. Idag saknas denna politik och istället ägnar sig många åt en eländesbeskrivning som alltför få känner igen sig i.
Arrogansen – stämning eller uttryck för faktiska förhållanden
Första gången det verkligen slog mig var under FRA-striden. Det fanns en hårdhet, en arrogant omedgörlighet från regeringens sida som gjorde mig betänksam. Utrymmet för egentlig diskussion var noll. Brådskan var påtaglig. Och man fick känslan av att det nästan kunde vara lite farligt att gå i vägen.
Och, naturligtvis, vi känner igen det där, från USA:s war on terror. En arrogans som blåser upp de offentliga funktionärernas och småpåvarnas egon på ett farligt sätt. Behöver jag nämna Patriot Act och dess till synes permanenta undantagstillstånd? Åsidosättandet av de medborgerliga fri- och rättigheterna utan någon egentlig debatt? Hårresande företeelser som Guantanamo, Abu Ghraib, extraordinary renditions och hemliga fängelser till och med i Europa? De nya amerikanska interneringsreglerna?
Regeringen Perssons lögnaktiga, fega och samtidigt arroganta hantering av Egypten-affären kan också räknas dit.
via Henrik-Alexandersson.se: Kuslig stämning i politiken.
Har det skett en ändring av stämningen i politiken, såsom Alexandersson uppfattar det? Och är det i så fall arrogans som är denna stämnings karaktäristika?
Och även om detta är ett uttryck – arrogansen – så är det väl rimligt att ställa sig frågan vilka/et intresse detta tjänar (för det kan väl knappast bara beskrivas som en stämningsförändring). För oss med en mer materialsitisk syn på också utvecklingen av den ideologiska överbyggnaden är det rätt självklart att söka svaret i den mer generella utvecklingen av samhället. Arrogansen som Alexanderson uppfattar blir då det konkreta uttrycket för behovet av att hitta nya metoder för att kontrollera befolkningen i syfte att bibehålla de nuvarande maktförhållandena. Hotet mot starka kapitalintressens kontroll över upphovsrätten blir då ett närmast övertydligt exempel.
Senaste kommentarerna