Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Vi klarade krisen – åtminstone över helgen, kanske hela veckan
Ulf Bjereld: Juholt klarade krisen – åtminstone över helgen: ”Jag är professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet och ledamot av förbundsstyrelsen för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet. ”
(Hittat via knuff.)
Så presenterar sig Ulf Bjereld. I fredags skrev den allestädes närvarande (bryr mig inte om att länka till alla radioprogram m.m.) professorn under rubriken Juholt klarade krisen åtminstone över helgen:
Till mångas förvåning (dock icke min) lyckades Håkan Juholt politiskt överleva även de två senaste dagarnas tumultartade och medialt extremt uppmärksammade sammanträde med Socialdemokraternas verkställande utskott (VU). Trots att två partidistrikt (Västmanland och Örebro) mitt under pågående sammanträde öppet deklarerade sitt misstroende mot partiledaren kunde partisekreterare Carin Jämtin i dag möta pressen och summera två dagars diskussion med orden ”vi har fortsatt förtroende för Håkan Juholt”.
Idag konstaterar samma professor att partiet har ett akut behov av ledarskap (precis som om Håkan Juholt utövat ett effektivt sådant) och skriver:
När Socialdemokraterna nu skall utse en ny partiledare ställs partiet inför ett dilemma. Å ena sidan innebar Håkan Juholts hastiga avgång att partiet har ett akut behov av ledarskap. Partistyrelsen och verkställande utskottet får press på sig att snabbt utse en person som kan samla ett sargat parti, hejda opinionsraset och på allvar utmana regeringen Reinfeldt. Å andra sidan finns det på flera håll en övertygelse om att partiet borde utse sin ledare i en öppen process, där medlemmarna för möjlighet att förhålla sig till olika kandidater vilka i sin tur får möjlighet att berätta hur de vill leda och utveckla socialdemokratin. En sådan process tar tid.
Erkänner att jag har stor respekt för alla partikamrater inklusive Bjereld som just medlemmar i samma rörelse men saknar respekt för professorer, doktorander m.fl i statskunskaps förmåga att göra mer avancerade analyser av det dagsaktuella läget inom socialdemokratin. Nivåmässigt ligger de i paritet med de på inrikespolitik specialiserade journalister som är ett annat av medias favoritintervjuobjekt dessa dagar och andra ”experter”.
Själv är jag partimedlem men saknar varje form av fördel av detta under denna partiets största kris i mannaminne. Hänvisas helt till mer eller mindre korkade uttalanden och beskrivningar av händelseförloppet såsom det beskrivs i media. I fredags hävdade Carin Jämtin att VU uttalat sitt förtroende för Håkan Juholt, idag kan jag i Aftonbladet läsa att VU hade en omröstning i frågan där 9 saknade förtroende, bara 3 förklarade sig ha det. Just nu säger samma Jämtin i TV (Rapport) att ”vi har nu beslutat att ha ett förslag till partistyrelsen på fredag”. Den diskussionen borde föras så att även medlemmar kan delta, fundera över argumenten, ta ställning men det verkar vara något som VU tror kan hållas internt och sakna intresse bland medlemmarna. Vi medlemmar får möjligen ta del av detta via kvällspressen. Jag finner detta obegripligt. Jag finner det kränkande. Jag finner det så korkat att jag inte förstår hur en sådan linje vinner stöd i VU och accepteras av de distriktsordförande som trots allt verkar hållas lite informerade.
Vidhåller att partiledarfrågan är rätt underordnad politiken. Självfallet behövs kanske en tillförordnad, men det ska ses som en tillfällig och tidsbegränsad lösning fram till ordinarie kongress. Ungefär som Stefan Stern säger i SvD idag:
– Sätt igång politikutvecklingsarbetet. Det var ett misstag efter valet att tro att allt handlar om kommunikation och retorik. Politik handlar om människors drömmar och rädslor. Formulera svar och börja i sysselsättningsfrågan. Arbetslösheten ökar – hur ser S program ut? De svenska storföretagen kommer att vara fortsatt viktiga, men jobben kommer i mindre och växande företag.
Precis som Erik Laakso hävdar så har vi gott om tid t.o.m. så gott om tid att poltiken bör prioriteras före partiledarfrågan. Nu behöver bara konstateras att val ska ske på ordinarie kongress 2013 och att en öppen process inför det ska inledas under senhösten i år. Till dess bör en tillförordnad partiledare driva politkutveckling i samma öppna anda engagerande hela partiet och alla intresserade runt detsamma. Peter Högberg har ett förslag till beslutspunkter som jag antar ställs till partistyrelsens förfogande – de kan åtminstone tjäna som en utgångspunkt för diskussionen tycker jag. Stefan Lindgren har lagt ett anspråkslöst förslag när det gäller politikutvecklingen (som åtminstone beträffande EU-frågan inte överensstämmer med min syn) som åtminstone pekar ut några områden som kan diskuteras – tyvärr pekar han dock inte ut en riktning och det är det jag tror vi saknar mest, kanske uttryckt som en ny vision som tydliggör vad frihet, jämlikhet och solidaritet faktiskt innebär några tiotal år in i framtiden.
Intellektualisera politiken – en intressant paroll jag hittar i Bengt Göranssons 5 reflektioner över Juholts avgång!
Technorati Tags:
Aftonbladet, Bengt Göransson, Carin Jämtin, demokrati, Erik Laakso, Håkan Juholt, Peter Högberg, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Ulf Bjereld, VU, Stefan Stern
Förtroende och avgångar – fattar de ingenting
”Wanja höll i yxan” | Nyheter | Aftonbladet: ”Officiell version: Håkan Juholt valde själv att gå.
Sanningen: partiledaren kämpade in i det sista, men fälldes av partiets innersta krets.– Det var Wanja Lundby- Wedin som höll i yxan, säger en källa med god inblick i det verkställande utskottet.
Klockan 16.30 i går inledde Carin Jämtin presskonferensen på Socialdemokraternas partihögkvarter i Stockholm.
Hon gjorde det genom att beklaga Håkan Juholts avgång och försökte till och med låta överraskad av beskedet.”
Gillar inte metaforer för att beskriva politik – betraktar idrottsmetaforer som enfaldiga. Här gör jag dock ett undantag:
Håkan Juholt var ett symptom på de sjukdomar som drabbat partiet. En del av dessa är dessvärre av nästan kronisk karaktär och de flesta har partiet lidit av länge. Den allvarligaste är förstås den bristande sjukdomsinsikten – som så väl demonstrerats av alla de som skyller problemen på media. Det finns också många som tror att vi har en bra politik men misslyckas med att föra ut den – hörde t.ex. Reepula uttala sig i den riktningen i radion häromdagen. Självbilden är helt enkelt förvrängd. Internt tycks man uppträda som snarstuckna primadonnor, agera som om man inte vuxit ifrån barndomens problemlösningsstrategier (som var fel redan då). Lojalitet förväxlas med tystnad och lydighet.
Vi lever i en tid med krav på ökad (total enligt min mening) öppenhet. Partiet envisas med att utveckla strategi och taktik inklusive val i nästan total slutenhet. Resultatet ser vi när Carin Jämtin i fredags uttalar VUs förtroende för Juholt trots att detta med största sannolikhet är en lögn. Obegripligt korkat och rubbar ju förtroendet också för henne och kamraterna i VU.
Sammantaget skulle detta kunna beskrivas som paranoid organisationsstörning – VU, andra partistyrelseledamöter och en hel del andra partimedlemmar borde göra testet.
Ibland krävs faktiskt symptombehandling för att kunna behandla själva sjukdomen. Att Juholt nu tvingats avgå är en del av symptombehandlingen. Att resterande del av partiledningen som inte anser sig kunna offentligt stå för sina handlingar och åsikter bör ta samma väg kommer nog att bli nödvändigt men behöver inte ske så snabbt. Oerhört viktigt nu dock att de inte stressar fram ett nytt partiledarval utan sätter fokus på partiets grundläggande problem – avsaknaden av svar på frågor om vilken utveckling av samhället vi vill ha i framtiden. Vi har inte en bra politik bara för att vi använder skattepengarna lite annorlunda än högerregeringen gör. Vi har bara en bra politik när vi också kan besvara frågor om vart vi är på väg. Den diskussionen måste vi föra under det närmaste året – öppet och ärligt – baserat på en fördjupad analys av vad människor i vårt land upplever som problem. Först då kan vi utifrån vår ideologi ge svar som kan vinna stöd.
Till detta behövs inga konsulter. Vi behöver bara återknyta till den folkrörelsetradition som partiet härstammar från, ta fram bra studie/diskussionsmaterial och låta tusen blommor. Inga utrensningar, ingen häxjakt – istället basera också partiarbetet på våra ideologiskt baserade värderingar. Alla människor kan, alla människor vill om de får chansen. Släpp diskussionen fri, respektera och hjälp varandra att utvecklas – frihet, jämlikhet och solidaritet tror jag det heter.
Några konkreta förslag:
Förlägg val av ny partiledning till ordinarie kongress 2013
Webbsänd alla partimöten
Börja producera studie/diskussionsunderlag (exempel inom utbildningsområdet: vilka kompetenser behöver samhället och dess medborgare ha 2030 – på det kan vi bygga en utbildningspolitik)
Förena de analoga och digitala arenorna – se båda som fora för kommunikation mellan människor, inte som informationskanaler
Technorati Tags:
Carin Jämtin, demokrati, Håkan Juholt, Johan Westerholm, Partiledare, Paul Ronge, På Uppstuds, Peter Högberg, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Solidaritet, Wanja Lundby-Wedin, VU
Inga besked
Inga besked om Juholts framtid | Juholts kris | Nyheter | Aftonbladet: ”Få av VU:s ledamöter ville stanna och prata med pressuppbådet efter mötet. Sven-Erik Österberg hänvisade till att mötet fortsätter i morgon. Flera andra VU-ledamöter – så som Wanja Lundby-Wedin och Veronica Palm – valde en tyst strategi.
Peter Hultqvist, suppleant i VU, svarade dock:
– Jag och VU har fortfarande förtroende för Juholt, sa Hultqvist innan han skyndade i väg.
Leif Pagrotsky, också suppleant i VU, uttryckte att förtroendet för Juholt efter mötet var oförändrat än vad det var innan mötet.
Vad den inställningen innebär i praktiken valde ingen av de två att inte vidareutveckla.”
Ibland undrar jag om vår partiledning fullständigt saknar kommunikationskompetens. Här samlas det, i organisationen centrala, verkställande utskottet och ingen talar om vad som står på dagordningen eller hur diskussionerna går. Hade någon frågat mig hade jag föreslagit att de skulle ha webb-sänt mötet. Som medlem borde jag ha full insyn i de överväganden som görs. Ett parti med ambitioner att leda landet borde dessutom dela dessa överväganden med hela befolkningen och helt slå undan benen på den av spekulationer drivna mediabevakningen.
Nu verkar de ha bl.a. diskuterat turerna kring arbetslöshetsförsäkringen i samband med utarbetandet av partiets budgetmotion i höstas. Fullständigt idiotiskt att ägna tid åt – överst på dagordningen enligt Aftonbladet. Men det sätt som ledningen hanterar den nuvarande krisartade situationen liknar ju mest en sandlåda så förvånad blir jag inte.
Erik Laakso tycker inte Håkan Juholt ska avgå eftersom det inte räcker. Jag tycker efter noggrant övervägande att det minsta som krävs är att han gör just det. Om han inte gör det demonstrerar han tyvärr en brist på verklighetsförankring av närmast monumentala mått. Talar man med vänner, bekanta, socialdemokratiska väljare och andra så är det uppenbart att han är en allvarlig belastning. Sen gäller förstås ändå huvuddelen av Laaksos tankar – Juholt är inte problemet utan ett symptom. Del av problemet är det många som är – inte minst alla de som försäkrar sitt förtroende och stöd för Juholt, några återfinns på s-bloggar men också bland mer ledande företrädare i t.ex. VU. Dock – relationen till LO tillhör inte problemet – där har Laakso fel.
Dagens läsning för oss som tycker det är intressant att se hur folk följer med vinden står Sven-Erland för. Det illustrerar ett av partiets verkliga problem – vi väljer ledare/ledning utan att veta något om dem politiskt annat än att de inte gjort väsen av sig (på förslag från någon valberedning), sen följer vi så länge det går bra. Händer något kan vi utan att tveka följa nästa av valberedningen de facto utsedda. Pinsam läsning för en del förstås.
Technorati Tags:
Aftonbladet, Eric Sundström, Håkan Juholt, s-bloggar, Sven-Erland, Veronica Palm, Wanja Lundby-Wedin, Sven-Erik Österberg, Peter Hultqvist, Leif Pagrotsky
Har alltid haft lite svårt med karriäristerna
Rollbytenas tidsålder | Näringsliv | SvD: ”Att Håkan Juholt hade svårt att värva ’the best and the brightest’ stod klart redan de första veckorna. Den typ av högerstämplade elitsossar som Göran Persson lutade sig på känner sig inte längre hemma i S. Förre finansministern Pär Nuder jobbar idag för Wallenbergarnas riskkapitalbolag EQT, hans statssekreterare Jens Henriksson var en sväng på Swedbank innan han blev chef för Stockholmsbörsen.
I individualismens och värdeförskjutningarnas tidevarv är det precis lika tänkbart för en S-karriärist att börja jobba på en storbank som för en finansfurste att prisa Per-Albin Hanssons folkhem. Problemet för Håkan Juholt är att han varken har makt eller pengar att locka med i kampen om de mest eftertraktade rollbytarna.”
(Hittat via knuff.)
Jag har inga problem med att människor går från vanliga jobb till politiken och tillbaka. Finner det tvärtom önskvärt, politiska uppdrag bör man bara ha under en begränsad tid. Har egentligen bara ett krav – nämligen att den som får ett politiskt uppdrag (förtroendevald eller anställd av partiet) accepterar detta driven av ideologisk övertygelse.
Tyvärr så förekommer det ju – precis som tesen är i Olle Zachrisons artikel – dels att partiet städslar medarbetere vars huvudsakliga intresse är den egna karriären, dels att förtroendevalda parkera på sina poster. Båda fallen är problematiska då andra intressen än partiets då blir överordnade. Man skulle ju kunna tänka sig att det utvecklades en alldeles särskild professionalism, och visst tillägnar sig en del en slags politisk färdighet. Det avtagande avståndet till vardagen utanför politiken motverkar dock oftast denna.
Kunskap från livet utanför politken är viktig, avgörande. Partiet är dock ganska dåligt på att ta tillvara den vilket gör att många med kompetens från olika områden utanför politiken tröttnar.
Technorati Tags:
Håkan Juholt, Kommunalråd, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Olle Zachrison
Vem/vilka har problem
Valstatistiken för de senaste 50 åren visar hur otroligt homogent som stödet för det röda blocket S+V har varit. Under åren 1960 – 2002 noterade de två socialistiskt inspirerade partierna med ett enda undantag valresultat i spannet 47,5 – 53,1 procent.
I Alliansens segerval 2006 gick både S och V kraftigt tillbaka och fick inte mer än 40,8 procent ihop, vilket var all time low. Och ändå var det betydligt mindre lågt än det gemensamma resultatet för Mona Sahlins S och Lars Ohlys V 2010: 36,3 procent. Detta gemensamma resultat var svagare än vad Göran Perssons S ensamt lyckades skrapa ihop i partiets ”katastrofval” 1998 (36,4 procent)
via Den svenska socialismens kris | Ledarredaktionens blogg | SvD.
Fastnar för ovanstående två avsnitt ur P J Anders Linders inlägg av två skäl. Det första handlar om att siffrorna i sig åskådliggör att socialdemokratins problem till stor del handlar om att politiken kommit i ofas med väljarna (verkligheten) och det andra att ”fel” partiledare nog inte ska se som orsak utan som symptom. Detta är kanske inga ny revolutionära slutsatser men de förtjänar att reflekteras över.
Om medborgarna säger ”jag kan själv”, naturligtvis baserat på att de numera har en betydligt bättre kunskapsnivå än för 50 år sedan (vem har möjliggjort det?), så kan ju knappast svaret vara ”vi vet bättre”, om detta ska vi lagstifta. Svaren hittar vi snarare i den frihetliga traditionen där människor bemyndigas – vare sig det handlar om spontandans på krogen, lösningar på familjelivets område eller livsstil i övrigt.
Ur samma tradition hämtar vi förstås viktiga principer när det gäller privatlivets helgd, respekt för den personliga integriteten och teknisk övervakning ersätts med fungerande sociala miljöer/sammanhang för människor att leva och verka i.
Peter Högberg skriver
Oppositionspolitik kan man bedriva på två sätt. Antingen det enkla som innebär att säga nej, eller det mer konstruktiva att visa på alternativ. Om man gör det senare framgångsrikt så kan man till och med få den sittande majoriteten att agera som om de vore i opposition.
Om man har en egen väl formulerad politik – och när det gäller konkreta frågor – med genomarbetade (diskuterade) förslag så löser sig detta med oppositionsrollen av sig självt. Idag saknas denna politik och istället ägnar sig många åt en eländesbeskrivning som alltför få känner igen sig i.
Senaste kommentarerna