Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Låt oss ge upp yttrandefriheten och rättssamhället för att skydda oss mot terrorismen
“@deray: And tell him you're French. pic.twitter.com/M5NLvouISl” POWERFUL
— Renzo Olivari (@Renzo_Olivari) January 17, 2015
Den senaste tidens diskussioner och händelser i skuggan av terroristangreppet mot Charlie Hebdo ger upphov till många tankar. Ska man t.ex. som Herman Lindqvist dra slutsatsen att
Yttrandefriheten är inte absolut och obegränsad, står inte över alla andra lagar. Det borde vara en lika stor rättighet att få värna sin egen tro och sina värderingar utan att bli hånad.
Tror inte det, eller snarare betraktar detta som en helt obegriplig argúmentationslinje. Yttrandefriheten måste i varje ögonblick vara överordnad risken att yttrandet av någon uppfattas som hån, som kränkande. Det enda andra kan kräva är att få göra sammalunda. Tyvärr kommer Fredrik Virtanen fram till samma omöjliga slutsats som Lindqvist.Han tycker uppenbarligen illa om allt häcklande (och där finns förstås också makten även om han självfallet undviker den i sin listning).
Jag tycker inte att en teckning som finns på SD-ledaren Jimmie Åkesson, avbildad som kackerlacka besprutad av alla andra partier, är meningsfull. Den retar bara upp de redan uppretade SD-männen ännu mer – på samma vis som sexism, klassförakt, criphån, rasistiska stereotyper, homofobi etcetera ökar motsättningar.
Då kommer Sakine Madon (en av dessa, antar jag, för Virtanen så förhatliga liberalerna) fram till en rimligare hållning
Rättsväsendet bör förstås koncentrera sig på reella hot och uppvigling, inte jaga uttryck som kan såra eller uppröra. I en demokrati måste man lära sig att leva med risken att känna sig kränkt.
Författaren Salman Rushdie, som retade upp islamister redan på 80-talet, har uttryckt det bäst: ”Vad är yttrandefrihet? Utan friheten att förolämpa, upphör den att existera.”
Men låt oss för lämna den enligt min mening enkla frågan om yttrandefrihet och fundera lite kring hur vi då ska förhålla oss till terroristerna (egentligen oaktat vilken ideologi eller religion de använder för att försvara sina brott. I veckan började man diskutera hur vi ska hantera de som återvänder från att ha deltagit i strider under IS fana i Irak eller Syrien. Någon tidning uppmärksammade att politiker i Örebro valt att fundera på om man kan förebygga att dessa fortsatt kommer att hamna utanför det svenska samhället och om det faktum att de kan ha traumatiserats av sina upplevelser i krig kan motivera viss beredskap att hjälpa dem hantera det. Så får man förstås inte tänka – antar att motståndarna till detta tycker att det är bättre att vi har krigsvana människor med trauman vandrandes runt på våra gator utan försörjning och stöd. Ett exempel på den senare inställningen framförs av Devin Rexvid i SvD.
Att erbjuda kurativa insatser till jihadister som stridit för en av samtidens mest brutala islamistgrupper och individer som själva med stor sannolikhet begått bestialiska handlingar mot oskyldiga människor, kan vara en provocerande politisk åtgärd. Förslaget är provocerande då de ”traumatiserade jihadisterna” inte är överlevande från sådana naturkatastrofer som Estonia eller tsunamin 2004. Snarare tvärtom, de har utsatt barn, kvinnor och män för trauma, förnedrat, våldtagit, förslavat, handlad med, korsfäst, halshuggit och massakrerat dem.
Rexvid tycks ha uppfattningen att eventuella insatser för att rehabilitera hemvändande IS-krigare skulle vara någon form av belöning, kanske t.o.m. en stimulans för fler att åka. Den linjen är nästan för absurd för att bemöta. Att vi snarast av ren självbevarelsedrift har ett intresse av att de kan återanpassas till ett rimligt normalt liv verkar ha undgått Rexvid. Man får en känsla av att det snarast är ”en öga för ett öga, en tand för en tand” som gäller, detta helt oavsett om den enskilde gjort sig skyldig till de förbrytelser som uppenbarligen gjorts i IS namn. Tyvärr är det ju också så att även om en del av de hemvändande också gjort oursäktliga handlingar så är det nog få av dem som kommer att kunna lagföras och sannolikt ännu förre som kan förväntas dömas.
Är alla namnen totalt olämpliga
– Alla namnen är totalt olämpliga | Babylyckan | Nyheter | Aftonbladet: ”– Totalt oväntat och mycket olämpligt, säger Herman Lindqvist.”
Magdalena Emma Jennie Ylva och Fredrik Mikael Sven-Erik Ibrahim Morgan är alla ganska opassande namn – så långt får man ge Lindqvist rätt. Skälet är förstås att de alla är mer eller mindre omoderna och att de alla mer eller mindre tydligt förknippas med det senaste årtiondets accentuering av partioets tillbakagång – några får ju faktiskt ansetts haft betydande positioner under ännu längre tid.
Skämt åsido (eller hur det nu var) – man undrar varför Löfven är klädd som om han skulle på begravning när han presenterar sin laguppställning. Själv är jag kraftigt allergisk mot sportmetaforer i politiken, har faktiskt nästan lika svårt med det som med ståndpunkter av typen
Det är nu jobbet börjar för att kunna ge tydliga besked om politikens inriktning, gärna med tydliga kontraster mot den väg som Reinfeldts regering har kört så vilse på
, här hämtat från Peter Andersson. Om det är något jag är trött på så är det tjatet om högeralliansens tillkortakommanden, dels har vi just tjatat om dem (typ ”vargen kommer”), dels kan väljare faktiskt avgöra själva (och hittils är det tyvärr rätt många som fortsatt stödjer den politiken). Det jag och kanske en del andra faktiskt försökt lyfta fram är att det är vår egen politik som inte räcker till, som inte ger svar på människors frågor, som inte ger hopp, visioner, väcker ambitioner.
Löfven har tycker jag redan hunnit göra några markeringar i mycket positiv riktning. Det handlar om tilväxt som ger jobb, om att åter leda byggandet av landet. Ett land där det kanske inte flödar av honung men väl energi, för att ta ett exempel. En politik på sådan grund kräver något mer än ”mer av samma” som är det som representeras av namn från 90-talets partinomenklatura. Det kräver att erfarenheter inifrån parti och regeringskansli kraftigt kompletteras med inslag som hämtas från helt andra sektorer.
Ytterligare ett genidrag från Löfven kan noteras – Bodström återfinns inte bland de nämnda vilket gläder mig mycket.
För övrigt väntar jag mig (hoppas, önskar) att partiet nu röstar emot datalagringsdirektivet.
Technorati Tags:
Aftonbladet, Bodströmsamhället, Ibrahim Baylan, Peter Andersson, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Stefan Löfven, Thomas Bodström
Senaste kommentarerna