Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Lite tänkande en lördagkväll
Tänkande kan få troende att vackla – DN.SE: ”Analytiskt lagda personer är mindre benägna att vara troende än de som brukar gå på magkänsla. Det visar en kanadensisk studie som publicerats i den vetenskapliga tidskriften Science.
En del människor med religiös övertygelse upplever sin tro som bergfast. Men en ny studie visar att personer som uppmanas att tänka analytiskt kan börja vackla i sin tro, om än bara lite.”
(Hittat via Knuff.)
Hittar ovanstående i mitt sökande efter lite tankestimulans så här en lördagskväll. 酩酊老翁 menar t.o.m. att religiösa (som väl kan likställas med troende) är oförmögna till logiska resonemang och refererar också till forskning refererad i Wikipedia. Göran Rosenberg däremot lyckas – kanske inte så övertygande – i en understreckare i SvD argumentera för mera religion i politiken
”Habermas hoppas för sin del att ett sådant möte kommer att väcka till liv ”sedan länge undertryckta, glömda, obrukade intuitioner som ligger begravda någonstans”. Taylor hoppas för sin del på en sekulär stat som inte gör skillnad på religiösa och icke-religiösa opinioner och värderingar. I dialogen mellan de båda filosoferna formas en ny förståelse för religionens roll och betydelse i det postsekulära samhället.”
Hela Rosenbergs resonemang (och sannolikt de båda refererade ”filosofernas”) framstår som rätt bisarrt.
En invändning mot Rosenberg (Habermas/Taylor) är förstås för alla uppenbar – religion har ett betydande inflytande i den sekulära staten (om vi t.ex. tar vårt eget land som utgångspunkt). Religiösa människor deltar utan problem och i betydande omfattning i det politiska livet. Lagstiftning och sedvänjor präglas i mycket hög grad av religion. I mitt eget parti är de religiösa t.o.m. organiserade i en egen partiorganisation. Om jag inte misstar innehåller vår konstitution krav på statschefens religionstillhörighet – bara som exempel.
En annan invändning som åtminstone jag har är att religionen ofta är organiserad, kapitalstark och därmed tar stor plats i samhällslivet – ofta helt oproportionerligt mot antalet aktivt engagerade. Religion är ett så väletablerat fenomen att Skatteverket effektuerar religiösa samfunds medlemsavgifter. Sekulära människor är av helt naturliga skäl inte organiserade på samma sätt. Det finns inga företrädare för de sekulära som staten/politiken kan samtala med.
En annan aspekt som pockar på uppmärksamhet i sammanhanget, men som ligger lite vid sidan av frågan om relationen mellan religion och politik är huruvida man kan/borde tala om vad som i de mer sekulära samhällena ibland ersätter religion. Mitt resonemang i det följande bygger på tesen att religion under stora delar av mänsklighetens historia fyllt flera funktioner – att hålla folk i herrans tukt och förmaning, kanalisera engagemang, erbjuda tröst i en eländig värld och hopp om något bättre (om än efter döden).
Att t.ex. arenaidrotterna och supporterskap fått ersätta både religiöst engagemang och blivit substitut för hoppet om en bättre värld är ju uppenbart. Men faktiskt är det så att nästan vad som helst kan ersätta ”tron” – det kan vara den egna kroppen (träning), det kan vara att man vet hur bra undervisning är och det kan vara bekännandet till en politisk idé`(eller faktiskt t.o.m. en bestämd organisation).
Det senare var en fundering jag fick i samband med läsandet av Anders Nilssons Hur länkar man till tystnaden?
Sen finns det förstås i politiska organisationer ofta en grund, en ideologisk bas som kan anammas utan att den blir trossatser. Socialdemokratins frihet, jämlikhet och solidaritet är sådana som måste få sin uttolkning i envar tid och alltså inte betyder exakt detsamma oavsett. Att jämlikhet dock i alla lägen betyder respekt för alla människors lika värde är förstås självklart. Inte heller demokrati dvs en man – en röst såväl i parti som på olika nivåer i styrandet av stat, kommun etc behöver vara en trossats utan ett rationellt val enligt devisen – bästa möjliga (såvitt vi nu vet). Tvekan om det är något jag personligen ser som svårförenligt med att ”få” kalla sig socialdemokrat.
Technorati Tags:
Anders Nilsson, demokrati, DN, Elitism, Frihet, Integritet, Johan Westerholm, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Solidaritet, Wikipedia, Göran Rosenberg
Gillar Persson
Persson varnar Löfven för samarbete med V och Mp: ”-När jag hade lite inflytande över det här så hyllade jag uppfattningen att varje parti går fram med sitt eget program. Vi vet ju inte alls hur riksdagen kommer att se ut efter valet och att i förväg låsa sig vid vissa regeringsbildningar kan vara direkt skadligt för den svenska demokratin och parlamentarismen”
Visst har han rätt, den gode Persson. Han varnar ju dock inte för samarbete med V och MP utan uttrycker precis samma uppfattning som jag försökte torgföra när det begav sig, nämligen att man inte ska kopiera Alliansens strategi att utforma ett regeringsalternativ tillsammans med andra inför ett val utan gå till val på sin egen politik. Endast då får väljarna möjlighet att uttrycka sin uppfattning eftersom vi inte har något ”second best”-alternativ på valsedlarna.
Persson säger dock inte mycket om politiken. Det kanske han borde, han är väl fortfarande medlem i partiet antar jag. Tycker Mikael Romero gör en bra analys
”Det finns nämligen en allvarlig sjuka inom det socialdemokratiska partiet . Ett beteende som på sikt hotar att underminera dess samhällsförändrande kraft. Att tänka som förr är rätt och vänster. Att tänka nytt om framtiden är fel och höger. Och i skyttegravarna förändras verkligheten.
Egenmakt kan inte reduceras till en fråga om vänster eller höger. Det är istället en fråga om att vitalisera en mer än hundraårig tradition som handlar om att ge människor verktyg att frigöra sig från krafter utanför deras kontroll. Egenmakt handlar om att ge människor ökad makt att själva förändra sina liv. Det finns inga system eller offentliga lösningar som kommer att lösa livets alla problem. Politiken kan inte i dess alla delar lägga livet till rätta, men politiken kan och bör rätta till det som ligger i vägen för livet.”
Självklart ska politiken röja väg, självklart ska människor ha möjlighet att växa. För att uttrycka det lite pompöst; socialdemokratins historiska uppgift är att befria arbetarklassen från lönearbetets bojor. Det innebär inte – som en del tycks tro – att alla ska göra klassresor även om sådana är självklara utan att man också som lönearbetare ska kunna förverkliga sig själv, sina drömmar, sitt livs önskningar.
Westerholm har också kommenterat Romero och DNs ledare. Högberg också. Säkert flera proressiva på t.ex. Netroots, s-bloggar och Socialdemokraterna.
Technorati Tags:
demokrati, DN, Ideologi, Johan Westerholm, Peter Högberg, Politik, s-bloggar, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Stefan Löfven, Mikael Romero, Egenmakt
Var demokratin verkligen bättre förr
Demokratins död | Mitt i steget, Johan Westerholms blogg: ”Det som byggde det politiska systemet, medborgarna, har tappat kontrollen över det monster av byråkrati och den kultur av manipulation som blev resultatet. På alla nivåer och i alla partier. Deprimerande. Demokratin, eller dess vilja att manipuleras och manipulera, kom att bli det som förgör demokratin. När vi kritiserat EU för att inte vara demokratiskt nog så ser vi inte bjälken i vårt eget öga. Det är hos vår egen oförmåga att styra våra partier som vi borgat för den utveckling vi ser idag.
”(Hittat via Knuff.)
Fårstår herr Westerholms något dystra perspektiv. Dock, det var nog bara i begränsad omfattning bättre förr. Tror knappast att folket var särskilt engagerade i framkomsten av Torekov-kompromissen. Den ska nog snarast ses som resultatet av dåtidens partieliters strävan och baseras naturligtvis på såväl geniuna demokratiska värderingar, en idealiserad bild av desamma och så en portion retorik så att ”stabilitiet” för den rådande samhällsordningen (inkl. partiväsende) kan garanteras. Martin Moberg har också kommenterat Westerholm.
Visst var det nog bättre fart i det interna partiarbetet åtminstone vad gäller antal deltagare i basverksamhet förr. Om medlemmarna egentligen utövade något större inflytande skulle jag vilja låta vara osagt – tror egentligen inte det.
Jag skulle vilja betrakta detta med demokrati som något vi strävar efter och har så gjort under något sekel – med lång väg kvar att vandra. Partiet borde i den processen vara en föregångare, ett organisatoriskt uttryck för hur vi vill att samhället som helhet skall vara. Att vi knappast utgör en sådan förebild visas väl tydligt av processen t.ex. vid utnämnandet av partiledare senast. Varken strategi eller politik diskuteras publikt drivet av de i partiet förtroendevalda i någon större utsträckning, den diskussion som förekommer hittar man huvudsakligen utanför organisationens fora på bloggar m.m.
Att denna min tes är rimlig förstår man av att historiskt så är demokrati i bemärkelsen att folket styr ett relativt ungt fenomen som idé och exemplen få på mer utvecklat sådant styre på nationell nivå. Även organisationer byggs normalt upp på ett sätt som snarare motverkar än befrämjar verklig demokrati om vi med det förväntar att alla verkligen har ett reellt inflytande på organisationens utveckling. Oftast hämmas detta genom de representativa strukturerna som definitivt får anses tillhöra de konserverande krafterna särskilt genom att skydda de som ingår i de ledande kretsarna (sitter runt köttgrytorna om man så vill).
Den demokrati vi omhuldar är ju i själva verket ett borgerligt projekt där representativ parlamentarism visat sig vara ett effektivt sätt att legitimera statens maktutövande. Det är sannolikt ett bättre styrelseskick än de flesta andra hittills prövade men knappast slutpunkten i mänklighetens utveckling. Ett av dess tillkortakommande gäller ju just det ytterst begränsade inflytande det faktiskt tillförsäkrar folket. Ett annat hur lätt det välts över ända om det inte uppfyller mer grundläggande ekonomiska maktstrukturers krav – Grekland har ju bara under de senaste 50 åren haft erfarenhet både av diktatur och av nu senast teknokratstyre alldeles oavsett folkets vilja.
Det vi har att göra – och som borde fortsatt vara socialdemokratins uppgift – är att ständigt kämpa för ett verkligt demokratiskt samhälle. Då måste vi börja med oss själva – utveckla vårt parti i en sådan riktning.
Ett litet steg skulle vara att se till att alla medlemmar faktiskt skolas i sådana för verklig demokrati grundläggande principer som yttrandefrihet. Idag omfattar nämligen inte alla ens det, vilket Alexandra Einerstam skriver om.
Läs mer om detta på Knuff
Mer om vad sossar tycker på Netroots, s-bloggar och Socialdemokraterna.
Technorati Tags:
Alexandra Einerstam, demokrati, Ideologi, Johan Westerholm, Martin Moberg, s-bloggar, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Yttrandfrihet
Lösningar från förr kanske inte passar men visionerna gör nog oftast det
Martin Mobergs betraktelser…: Om en bristande politisk taktkänsla eller vem glömde metronomen?: ”Men i likhet med Westerholm ser jag ingen reell möjlighet att genomföra detta på den arbetsmarknad som vi de facto har idag och som beror på att samhällsanalysen inte är så uppdaterad som den faktiskt borde vara. För ska vi i socialdemokraterna och sålunda även för vänsterpartiets och miljöpartiets vidkommande vara ett relevant och attraktivt alternativ i kommande val ja då håller det inte med att köra med lösningar som påminner om en svunnen tid.”
Martin Moberg köper Johan Westerholms invändningar mot arbetstidsförkortning, samma typ av invändningar som kapitalets företrädare alltid använt. För även den som bara är lite bevandrad i marxistisk teori inser ju att förhållandet mellan arbete och kapital – så som det kommer till uttryck i form av anställningsvillkor t.ex. lön och arbetstid just är uttryck för relativa positioner, maktförhållanden, klasskamp om man så vill. Man väntar sig kanske inte att resandet av krav, formulerandet av visioner kring hur lönearbetares förhållanden ska kunna förbättrats förkastats av företrädare för det socialdemokratiska arbetarepartiet.
Produktivkrafternas utveckling används som argument mot arbetstidsförkortning. Som om det faktum att produktiviteten fortsatt ökar inom nästan alla industrigrenar, ett faktum som innebär att ett ökat mervärde skapas som kan användas för såväl förbättrade löner som arbetstidsförkortningar inte betyder något. Som om ens majoriteten av alla lönearbetande skulle ha högt kvalificerade kunskapsintensiva arbeten där den enskildes alldeles unika kompetens är den avgörande. Det finns fortfarande (och kommer alltid att finnas) massor med arbeten som dels förutsätter närvaro på bestämda tider, dels innehåller betydande inslag av mer manuellt utförande av arbetsuppgifterna. Det gäller produktion av lastbilar såväl som vård av äldre, det gäller processtyrning i läkemedelsindustrin såväl som hela restaurangbranschen. Att alla arbeten kräver högre grad av kunskap (språk m.m.) idag jämfört med för 50 år sedan ändrar inte detta faktum.
Tidsandan är emellertid annorlunda nu. 6-timmars arbetsdag betydde kanske för 50 år sedan lika arbetstid för alla (fast det gäller väl fortfarande för de flesta – stämpelklocka finns ju t.o.m. i regeringskansliet) – idag tror jag det borde förverkligas genom att den enskilde ges betydande möjligheter att själv förlägga sin arbetstid så den passar övriga livsprojekt, är kanske t.o.m. så att arbetstiden normalt ska uttryckas i årsarbetstid för att ge än större flexibilitet.
Det största problemet med att minska arbetstiden föreligger faktiskt inom den offentligt finansierade sektorn – främst vård och omsorg – där behovet är störst men de möjliga produktivitetsförbättringarna mycket begränsade.
Technorati Tags:
6-timmarsdag, arbetstid, Johan Westerholm, Kapitalet, Karl Marx, Klass, Martin Moberg, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Klasskamp
Senaste kommentarerna