Vad vet vi egentligen om skolan

Hur har kunskapsspridningen i skolan utvecklats? « Ekonomistas: ”Hur kan då Lärarnas riksförbund komma fram till att spridningen mellan starka och svaga elever ökat kraftigt? En anledning är att de jämför meritvärdespoäng och vid undersökningens startår, 1999, var meritvärdessystemet nytt. Lärarna var då osäkra på hur både IG och MVG skulle användas, vilket gjorde betygsskalan sammanpressad. Sedan dess har hela betygsskalan börjat användas i högre grad, vilket ökat spridningen i meritvärden. Detta betyder dock inte att kunskapsspridningen ökat i motsvarande grad.”

Sett ur mitt perspektiv blir skoldebatten allt mer bisarr. Det blir allt svårare att förstå vad som verkligen händer/har hänt itakt med att olika aktörer presenterar undersökningar eller argument för en det ena än det andra.

Det jag reagerar mest emot är dock den av någon slags nostalgi (omskrivning för önskan att öka skolans sorteringsfunktion) präglade synen att allt var bättre förr och att allt självklart blir bättre med statlig styrning (läs kontroll, uppföljning, inspektion etc):

Den svenska skolan – folkskolan – har alltid varit kommunal. Systemet präglades länge av ett parallelskolesystem som säkerställde att de redan priviligerades barn fick gå i särskilda skolor efter några år i folkskolan (realskola om någon minns). 1946 års skolkommission ligger till grund för införandet av enhetsskolan (försöksverksamhet) som sedemera blev 9-årig grundskola. Införandet av den senare skedde under ett tidsintervall på runt 10 år under 60-talet och först i början av 70-talet gick barn i landets alla kommuner 9 år i skola.

Under t.ex. 50-talet gick bara en bråkdel av landets unga vidare till gymnasiala studier. På några årtionden ökade denna andel till i princip alla i en årskull. Är det då märkligt att en del kommer att misslyckas, i synnerhet som inte gymnasieskolan i alla delar anpassade sig till denna förändring.

Under 90-talet gick vi från ett betygssystem som i princip ”godkände” alla – det gick att gå ut grund- respektive gymnasieskola med enbart ettor i betyg. Det nya systemet införde absoluta krav för godkänt som i jämförelse motsvarar dels ettor i det gamla, dels delar också av tvåorna. Sen blir någon förvånad/upprörd över att andelen som får icke godkänt i ett eller flera ämnen är förhållandevis stor.

De förändringar som genomfördes under 80-talet (slutfördes i och med det som kommit att kallas kommunaliseringen i början av 90-talet) innebar att 1) staten slutade att detaljreglera genom statsbidrag direkt kopplat till lärarlöner/tjänster – ett system som hade avsevärda negativa konsekvenser och som utsattes för betydande kritik och 2) statsbidragen till skolan, som alltså varit direktkopplade till antalet lärartjänster, bakades in i den stora påse som staten efter hänsyn tagen till enskilda kommuners förutsättningar räknar fram. Allt enligt devisen att beslut borde bli bättre om de fattas så nära verksamheten som möjligt; vem kan avgöra om en skola behöver en specialpedagog till – rektor, kommun eller en länsskolnämnd?

PS Till Jonas Vlachos vill jag dock säga att Skolverket faktiskt genomfört det som kallas Nationella Utvärderingen som faktiskt säger något om kunskapsutvecklingen genom nationella mätningar DS

Technorati Tags:
Kommunalisering, Politik, Skola, Skolverket, Utbildning, Jonas Vlachos

Hur har kunskapsspridningen i skolan utvecklats? « Ekonomistas: ”Hur kan då Lärarnas riksförbund komma fram till att spridningen mellan starka och svaga elever ökat kraftigt? En anledning är att de...